Det blir inte vackrare än såhär

Mitt ibland de fyra blogguppslag som rasslar runt i min skalle dyker plötsligt den här ovärderliga skatten upp. Eftersom jag knappast lär kunna fabricera något mer läsvärt än denna trettonsidiga pärla såhär fem i tolv före TEC, får ni hålla till godo med denna länk: Scott Jurek i Runners World, US-utgåvan

Vårda den ömt. Scott Jurek är... ja alltså dyrkan ligger inte för mig, men en så genuint vacker själ bor djupt i den del av mitt ultraesse som kallas hjärta. Scott finns med mig i varenda steg jag tar.

Växtvärk i själen

Jag vet inte varför rubriken blev som det blev, den bara kom av sig själv, och jag antar att det är meningen att den sammanfattar mitt sinnesläge just nu även om jag inte har kopplingen helt solklart för mig.

Det drar ihop sig till start. Vi ska springa hela natten.
Fotograf: official gax footage

Alltså, gax i somras. 50-milesklassens start gick vid Haväng, där det även var depåstopp för 100-mileslöparna. Jag var där i god tid, för att hinna socialisera lite bland medlöpare, funktionärer och andra. Stämningen inför start på en trailultra är liksom lite extra, vilket inte minst sub2-Filip beskriver ganska träffande på sin till vår allas stora sorg tyvärr nedlagda blogg.

Minns inte riktigt hur det föll sig, tror det var Cecilia som presenterade mig för sin klubbkamrat Jan, som även han skulle debutera på 50 miles. Av någon anledning som jag inte heller minns skojade vi friskt om att det var vi två som skulle vinna loppet. Och det var precis vad vi gjorde, de två rookiesarna liksom. Haha. Jag skall allt fortsätta kaxa före loppen och inte hålla på och baissa formen som maratonfånarna gör.

Jag har sagt det förr, det är lönlöst att beskriva storheten med detta lopp utan att springa själv. Sorgligt nog gick The gax 50 miles av stapeln för sista gången i sin nuvarande form i fjol. Det tyckte Jan inte var riktigt okej. Så han bestämde sig för att låta loppet återuppstå, i form av The Fullmoon Race.

Normalt vore det en klockren nobrainer om jag ska ställa upp eller inte. Sorry folks, men inget klår den banan liksom. På natten dessutom, och denna gång inte bara med stjärnglitter, utan under den nästa fulla månens sken dessutom. Löpning blir inte bättre än såhär. Det är du, djuren, och natten. Jag var så hög av vågbruset, cikadasången och trailendorfinerna att jag till och med knäppte av pannlampan.

Det finns bara ett problem. Starten går den 24/7 exakt 12:45 timmar innan mitt flyg till Zürich för att springa Swiss Alpine Marathon i Davos. Okej att jag sannolikt hinner i mål på den tiden, men hey, beam me up Scottie, först måste jag ta mig från Ystad till Arlanda på verkligen bokstavligen nolltid. För att sex dagar senare springa 78K. I Alpterräng. Tror inte det va.

Så här kastas jag mellan hybris och förtvivlan. Klämma två vansinniga åttamilare på sju dagar, eller missa The Fullmoon Race. Det här kan bara sluta på två sätt, antingen bokar jag om biljettjäveln och flyger från Köpenhamn en dag senare, eller så kommer jag springa Swiss Alpine på ren ilska och sparka skiten ur de där jäkla bergen.

Om att vara sann mot sig själv

Ibland behöver man påminna sig om vad man egentligen håller på med. Bland fokus, mål, träningsprogram, säsongsplanering, föreningsbestyr och gud vet vad är det lätt att glömma bort kärleken till löpning ibland. Vissa saker tar periodvis över och växer sig orimligt stora, men vanligtvis kommer man alltid tillbaka till rytmen, andningen, stegen och känner att fan, nu lever jag.


Något jag däremot trodde att jag tappat för gott var min bild av ultra och dess människor, kultur och värderingar. Jag skall inte sticka under stol med att jag vissa stunder har förbannat mig själv för att ha lockat ner drösvis med maratonlöpare i ultraträsket, gått med i en löparförening, och att ha utsatt mig för de sociala krav det medför att samsas med människor som kanske till och med primärt drivs av lusten att att umgås med andra. På bloggar, på långpass, på träffar, whatever.

Sakta men säkert har jag förgiftats, jag har ingen annan att klandra än mig själv, men jag har de senaste månaderna antagligen ägnat flera timmar åt att vara bitter än att fylla träningsdagboken med mil. Och nej, även om det förekommer skurkar i bakgrunden även i denna historia så finns det inga skyldiga. Jag har helt enkelt bara hängt för mycket på ställen där jag inte borde ha satt min fot i första taget. Och dessa ställen är något så enkelt som vanliga jäkla sociala sammanhang. Poison to me. Det är ingen det är fel på, alla frodas vi helt enkelt bättre i vissa vatten än andra.

Jag känner en stark hemvist och själsliga rötter i ultramyllan; utralöparna med Peter Lembke i den virtuella spetsen var de som först tog hand om mig, och lärde mig allt om löpningens väsen och the rules of the trail. Den tysta gemenskapen, underfundigheten, den absoluta respekten och omtanken för varandra, det motsägelsefulla förhållandet till distansen värd att både frukta, älska och fnysa högaktningsfullt åt på samma gång. Och för första gången på mycket länge kände jag mig fullständigt hemma, en outcast bland outcasts, ett pack av självständiga, excentriska och starka människor, kapabla till både långa dygn av ensam löpning och samtidigt en omåttlig kärlek till andra människor. Löpning är att vara människa. Ultra är ett sinnestillstånd, inte något så futtigt som ett visst antal kilometrar efter 42K.

Så ser ultran ut jag bär inom mig.

Idag, på seminarium inklusive föreläsning med ingen mindre än Rune Larsson anordnat av Lidingö Ultra, blev jag påmind om att dessa människor faktiskt finns kvar, att ultran fortfarande är som den är, och när man får chansen att lyssna på de äkta ultrarävarna, ja då är det detta man fortfarande hör och ser. Jag var bara lite lost därute på vidderna, men allt det gamla, fina fanns ju kvar under hela tiden.

Och jag har grottat ner mig alldeles för mycket i grubblerier och tankar kring hur saker och ting och folk fungerar, än att bara slita mig fri och springa iväg, av själaglädje och kärlek, så länge benen bär, och så några mil till. För vet ni vad, ultra springer man inte med benen, ultra springer man med hjärtat. För att man kan. För att man vill. För att det bor i en, och bara vill ut.

Nu jäklar blir det åka av

Första gången jag var på någon form av läger var nog ett ridläger jag fortfarande minns med fasa. En totalt misslyckad historia, jag var helt ensam eftersom min kompis Sandra och hennes gäng som var överlägsna ryttare hamnade in en annan grupp. Jag kissade på mig för man fick inte gå ifrån när det var städdag och hästarna skulle ryktas, fick åka in på akuten efter att ha ramlat av den isabellfärgade Mira, och parades sedan ihop med en mindre ponny som trots det oskyldigt klingande namnet Heide var en elak, lat och ogin liten historia som försökte gnida av mig såfort vi red förbi något lämpligt buskage. Dessutom var man tvungen att dricka pepparmyntste som smakade smält tuggummi på kvällarna, och egentligen var jag ju livrädd för hästar och fattade inte varför jag plågade mig igenom det hela, men sannolikt hade jag tjatat till mig detta gödseldoftande helvete för helt egen femma, och det fanns alltså ingen annan än mig själv att skylla på.

När JB66 på puls.se drygt tre decennier senare bjöd till träningsdagar i Skåne nappade jag direkt, trots att jag bara hade sprungit i ett år. Sina egna apostlahästar kan man lita på, och eftersom jag vid det laget redan utan problem hängde med mina ultraidoler way beyond min egen förmåga var jag inte orolig för att det skulle funka. Vi blev till slut bara tre stycken som körde The Full Monty, men till helgen dök det upp fler och dessutom hade vi det lokala Skånegänget som hangarounds. Jag förvånade mina nyvunna löparkompisar med mina FiveFingers och min vana att äta under långpassen, körde skiten ur mig på deras vilotempo, skolkade från backintervallerna och hade hur kul som helst.

Bästa lägermyset. Sitta och utvärdera träningspass.
JB66 och jag Smygehuk 2008, fotograf min Lotta8

Träningsläger is da shit. När IF Linnéas alldeles egen superhjälte K3n drog ihop ett läger i fjol var jag därför inte sen att hoppa på tåget, och den långhelgen i april blev om möjligt ännu roligare med en totalt misslyckad tidsgissartävling och turen Smygehuk-Malmö som krona på verket. Det var därför bara att hoppa på första bästa lediga bilplats och dra med Skogen och gänget till Tänndalen i höstas, för att lära mig orientera med de vackra tjejerna från landslaget i lättviktsrodd och käka frukost med Clas Björling och hans snygga och coola Kristine, MTB-proffset. Läger är läger, läger tackar man inte nej till.

Redan i somras började vi faktiskt spåna på den ultimata träningstrippen. Schweiz. Davos. Alperna. Landslagsnostalgi, höghöjdsövernattningar och EPO. Backlöpning galore. Hb och viktkontroll. Proffsträning, helt enkelt. Skogen drömde sig tillbaka till Jakobshorn med fuktiga ögon och själv fantiserade jag om tidernas lårmuskler och syreupptag. Drömma kan man ju. Och är det en riktigt bra dröm så är det egentligen bara att köra.

För några veckor sedan spikade vi datum med perfekt fysiologisk timing inför Swiss Alpine, och satte sedan igång att jaga boende och flyg. Pusselbitarna föll på plats en efter en, och igår hade vi release för flyern. Träningsläger på hög höjd i Davos, 3 - 10 juli 2010 är den nyktra titeln bakom vilken det gömmer sig ett äventyr som jag just nu inte hittar några vettiga ord att beskriva. Jag säger bara som i Rocky Horror Picture Show, Don't Dream It, Be It, och vet du vad, det är bara att hänga med.

X yourself and run

Jag lade av med alkohol när jag började träna för min första mara. Nu i vintras testade jag att ta något glas då och då vid så kallade festligheter, men lade snabbt ner det projektet igen eftersom det inte gav något. Jag använder inte heller längre tobak i någon form, eller någon annan form av droger. Jag lade till och med av med kaffe för några år sedan eftersom jag inte gillade idén att vara beroende av något.

Jag moraliserar verkligen inte över andra människors drickande eller knarkande, tvärtom står det var och en fritt att partaja enligt sina egna hedonistiska principer, party är bra liksom. Men jag gillar verkligen känslan av att vara fullständigt fri. Ett glasklart sinne, en skinande ren upplevelse. Jag, mina intryck, och mina synapser, oförfalskat, inget mer. För mig är det den högsta formen av berusning.

Jag vet inte hur vi kom in på det, men i helgen började Doktor B prata om straight edge. Straight edge, eller sXe som det också stavas är en subkultur släkt med punken och skejtarna, som förkastar all användning av alkohol, droger och tobak. Dessutom tar man avstånd från one-night stands och destruktiva relationer, och många även från att äta djur (eller kött som ni brukar kalla död muskelvävnad). Givetvis diggar man hård musik.

X:et som signalerar straight edge i olika sammangang lär komma sig av att minderåriga på pubarna i Storbritannien fick ett X tecknat på handen, som ett tecken på att de inte skulle få beställa alkohol i baren. Så småningom började andra ta efter, och valde att själva måla ett X på sina händer för att signalera att de vägrade dricka sprit.

Ultra-Camilla skrev idag ett inlägg om personligt varumärke, något jag lustigt nog själv funderat på den senaste tiden. Vad står jag för egentligen, vilka värden kommunicerar jag till min omvärld? När diskussionen om straight edge dök upp var det som när hjulen på en enarmad bandit en efter en stoppar på jackpot och slantarna börjar rassla ner ur maskinen. Jag är ju fan straight edge, straight edge vegan och ultra. xultrax för att vara eXakt, pun intended.

Jag är garanterat inte först (hey, Catra Corbett gör en stor grej av att ha varit clean i fjorton år), men jag svär att straight edge ultra ligger i luften och som gammal punkare är jag liksom predestinerad. Det funkar helt enkelt jäkligt bra med hardcore i lurarna efter fem mil.

Love,
xfredx

Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.

År som gått

2007: året jag började springa. Milen sub 60, Halvmarathon. Szalkai, Noakes, Romanov. Garmin FR 305. En urspårad forumdiskussion på puls.se som fick upp mina ögon för att det fanns något som hette ultradistanslöpning, och efter ett långpass på 14 km där jag insåg att man kunde träna sig till vad fan som helst bestämde jag mig för att satsa på ultra. Årets Sista Långpass 20 km.

2008: året jag blir ultra. Marathondebut, ultramarathondebut. Hornstull - Järna. Army Fitness. IF Linnéa. Maffetone, mera Romanov. Streakrunning - minst en kilometer om dagen, i fyra månader. Springpendla. Racing flats, X-talons och Vibram Fivefingers. Årets Sista Långpass 64 km.

2009: året det blir allvar. Laktatkurvor. Christer Skog, Wilmore & Costill, idrottsfysiologi för Tonkonogi på LIVI. Våtvästträning, back-to-backpass, benstyrka. Lidingö Ultra. Pers på milen, halvmaran och marathon i Stockholm. The gax 50 miles. Bangar Årets Sista Långpass, pallar varken springa eller vara social.

Inte så dumt att kunna posea omklädd medans hunkarna fortfarande droppar in
Foto: Swissbabe, LU50K

Stopp, stopp, spola tillbaka. 2009. Det där gick alldeles för fort. 2009 är ju för fanken mitt viktigaste löparår någonsin. Ett år jag kommer att blicka tillbaka på även vid nästa decennieskifte. Zooma in!

Christer Skog. Men kan han nåt om löpning, rynkade klubbfolket på pannan, och tvivlade. Var det inte skidåkning han pysslade med. Jag fattade aldrig poängen med de där skeptiska förbehållen, det är ju solklart att en coach som tränar skidåkare att orka staka sig runt i fem-sex timmar måste vara bättre lämpad för ultralöpare än någon som tränar folk att bränna av milen på en dryg halvtimme.

Ultra handlar mera om uthållighet än om löpning i sig, och givetvis är det en tränare som är specialist på uthållighet man behöver. Tyvärr stirrar sig folk hellre blinda på sin "unika" gren, och missar det faktum att rent fysiologiskt styrs våra respektive prestationer av exakt samma processer, oavsett om vi sitter på en cykel, står på ett par lagg eller studsar fram i Adizeros. Marathonlöpare tycks vara extra kitsliga här, och lyssnar hellre på någon som i sin ungdoms dagar lyckats sätta säg 2:40 på maran, än på proffs som vigt sitt liv åt att samla kunskap och jobbar yrkesmässigt med högpresternade atleter av alla sorter i sitt stall. Beats me.

Anyways. Jag hade alltså turen att komma i kontakt med denne man (Daniel Tynell kallade honom skämtsamt vid en föreläsning för "Jesus"), och vi slöt typ en pakt inför framtiden. När man gör en seriös satsning tror jag stenhårt på att plocka ihop ett team av kompetenta rådgivare, specialister och bollplank omkring sig, hur egensinnig man än må vara. Skogen var den nyckelperson jag bara kunnat drömma om - hallå, hur stor är chansen att man som sketen motionär får jobba med elittränare liksom.

Fokus är ett heltidsarbete, något som få inser när de beundrar ens visshet och villkorslösa engagemang för sitt mål. Fokus innebär targettempon, triggerord och målpåminnelser ritade med bläckpenna i handen, fokus innebär aktivt och smärtsamt dövöra när kompisarna hittar på roliga saker som du skulle kunna sälja din egen morsa för att få vara med på, fokus innebär en ständig dialog mellan motstridiga intressen, där endast den väg som för dig närmare målet tillåts gå vinnande ur det eviga inre käbblet och strömmen av nya idéer. Fokus innebär framförallt ensamhet, ty ingen kan dela din, och just din väg.

Att då kunna luta sig tillbaka mot någon som följer dig på vägen med handfasta råd och tydliga scheman utifrån dina egna förutsättningar och mål frigör massor med energi, kraft att istället ägna åt det viktiga: träningen, den fysiska såväl som den mentala. Viktigast under 2009 har därför varit att börja jobba med Christer och SSC, det har varit det antagligen största rent konkreta steg jag tagit mot att bli den löpare jag faktiskt kommer att utvecklas till under det nya decenniet.

Två ytterligare händelser under 2009 kommer att prägla min framtid som löpare. Bara någon dryg månad efter att jag inlett samarbetet med Skogen var det dags för Lidingö Ultra, och här var det väl lite upp till bevis om hans slutsatser utifrån mina laktatkurvor och påföljande träningsråd faktiskt skulle hålla. Men framförallt var det upp till bevis ifall jag skulle lyckas tro på mig själv tillräckligt mycket för att bränna av fem mil i terräng i ett tempo jag fortfarande kämpar för att klara milen på.

Resultatet blev det bästa lopp jag någonsin sprungit (då menar jag inte nödvändigtvis resultatmässigt), och den känsla och mentala inställning jag hade under tävlingen kommer jag att bära med mig som benchmark inför all framtid. Det här var ett race, på riktigt, och jag ger mig själv fem stjärnor av fem möjliga för hur jag skötte det. När jag springer på den nivån att jag på allvar börjar tävla, då är det så jag vill springa, och på inget annat sätt.

Den tredje och sista nyckelhändelsen var mindre en händelse än en hel process som pågick ända sedan mina fingrar slant över tangentbordet redan i slutet av 2008. Det började med ett mål som satte mitt hjärta i brand, det fortsatte med ett arbete lika uppslukande och envist som om det hade gällt mitt liv, det avslutades med en triumf så fullständig att jag fortfarande hävdar att jag hade kunnat dö lycklig och karmiskt fullföljd den där natten i augusti på Skåneleden. Och då hade jag ändå inte hunnit ticka ut segerpokalen. Aaahhh, The gax 50 miles.

Men det är inte lyckan över segern eller den fantastiska upplevelsen i sig som jag bär med mig som det stora med 2009. Det stora är istället erfarenheten att målmedvetet arbete betalar sig, att om man så att säga gör alla rätt, sitt bästa för att alla pusselbitar skall vara på plats den stora dagen, då kan precis vad som helst hända. Varenda en av de drygt sjuttonhundra kilometrar och otaliga timmars vattenlöpning jag sprang från anmälan i december till själva loppet i augusti tänkte jag på The gax 50 miles, inte ett steg att jag släppte mitt fokus.

Förberedelserna nådde sin kulmen under sommaren: fram och tillbaka sprang jag på banan, plågade vaderna kilometer efter kilometer i den mjuka sanden, piskade mig upp, ner och upp igen för Hammars backar, nötte klappersten tills jag lärde mig flyga över den, ignorerade min panikångest för de oberäkneliga korna, plockade GPS-data, mätte vätskeförbrukning, räknade på delsträckor och tempon och råpluggade varenda detalj så att allt skulle stämma på dagen g som i gax.

Om Lidingö Ultra var det lopp jag sprang som ett lopp skall springas, var The gax 50 miles det lopp jag tränade för och förberedde som ett lopp skall tränas för och förberedas. Att stå där på startlinjen och vara ett med loppet, in i minsta yttepytte detalj, är en känsla som nästan klår själva målgången. Vissheten om seger, oavsett vad som komma skall.

Detta mina vänner är vad jag tar med mig från 2009 in i det nya decenniet. Det decennium där egentligen allt skall hända. Spelen kan börja!

En nyårshistoria

Okej, jag skall erkänna en sak, jag är faktiskt lite kär i Kristina Paltén. Nu är jag inte ensam om det, för alla jag vet som träffar Kristina blir sådär lite småförtjusta och kära och vill från den stunden inget annat än att få hänga med Kristina ibland. Eller jättemycket. Kristina tittar en nyfiket rakt i ögonen och ler, och alla jordens isar smälter liksom. Kristina drar ut på äventyr, riktiga äventyr, och bär allas våra drömmar i vattenflaskan dinglandes från kamelens sadel på sin ritt genom öknen, vår längtan i de stavar hon stakar sig med över Alperna, vårt hopp i den visshet med vilken hon bestiger den Nya Världens högsta berg.

Men framförallt springer Kristina ultra. Och framförallt är hon, lyckligt ovetandes, min mentala mentor inför Swiss Alpine som jag har som mitt stora säsongsmål för 2010. Jag pumpar henne på info och råd så fort jag får tillfälle, och jag inbillar mig att bara det faktum att befinna mig i närheten av henne smittar av sig med lite extra kraft att ta sig an de där Alperna. Swiss Alpine är inte vilket lopp som helst, om ni frågar mig. Hey, jag är född i Schweiz. Sakta men säkert lägger jag min personliga historia för mina fötter, tecknar mina egna blodådrors karta över kontinenten. Det är vad löpning handlar om, i min bok.

Jag gillar att vara sådär lite avslappnat vidskeplig. Nyår, en högst mundän företeelse, har alltid varit fett laddad med siarkonster och magi. Jag kommer ihåg min barndoms Bleigiessen som ett av mina starkaste minnen av annars sporadisk familjetradition, då man smälte blyfigurer i sked över en vanlig stearinljusflamma för att sedan hälla smältan i kallt vatten och tyda det stelnade resultatet. Småspik betydde bekymmer vill jag minnas, sådant kunde de vuxna föralldel råka ut för. Själv fick jag sällan småspik, utan kammade varje år hem fullträff i form av fantasieggande, sammanhållna och modernistiskt fraktala blyskulpturer med oändliga tolkningsmöjligheter för vad det nyförlösta året skulle bära med sig i sitt sköte.

Vi brukade gräla lite om vem som skulle få hunden, men svampen var också helt okej.

När Mary, Johan och Carina och jag igår begav oss till Salong Giraff på Folkoperan där redan tre ytterligare kompissällskap väntade hade jag på känn att jag skulle träffa någon mer bekant, men som jag inte visste skulle komma just dit. I tanken lekte jag med idén att denna person rent symboliskt skulle få en alldeles särskild betydelse för hur mitt 2010 kommer att utvecklas. Och eftersom jag som sagt sällan får småspik väntade jag alldeles särskilt på denna exklusiva och viktiga person.

Efter en fantastiskt rolig varieté som avslutades med ett tårkanalsvidgande magiskt snöfall trängde vi in oss i Folkbaren för efterfest. Och vem springer vi på om inte - Kristina Paltén. Kristina strålar av inre nyårsglitter och kvittrar på som bubblande champagne med sin sedvanliga smittande entusiasm, förhör sig om våra löften och mål för 2010, och jag ler, bara ler.

Jag ska springa Swiss, Kristina, och du ultragudarnas nedsända budbärare har just visat mig att det kommer att bli en fantastisk resa jag sent skall glömma. En ängel av styrka och glädje att bära med mig i mitt hjärta, allt från de plågsamma backintervallerna på träningen till den stora fest då loppet går av stapeln. Alperna väntar - holleradihiahoo!

Om det nya

Mitt liv definieras av två avgörande beslut. Det ena, första beslutet är att springa Spartathlon år 2017, dvs. tio år från den dag då jag började springa. Det andra beslutet, ännu färskt som en daggfrisk nyponros, är att bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik. Precis som i fallet med Spartathlon grundar sig även detta mitt andra beslut i kärlek. En kärlek av den sorten som växer sig till en övertygelse så stark att allt annat i livet kommer att te sig lite meningslöst och blekt om man inte tar till vara på kärleken och följer sin magkänsla.

Löpningen grep fullständigt tag i mig utifrån och in, jag var visserligen besatt av ultra redan innan jag ens sprungit min första halvmara, men mitt kall att fatta det stora beslutet om Spartathlon var så starkt att det inte fanns någon väg att komma undan, annat än att möjligtvis låta det rinna ut i sanden, som en olämplig passion man måste låta klinga av och dö ut för att inte rasera tillvaron. För ödesdigra passioner och beslut av den kalibern gör just detta, de raserar tillvaron fullständigt för att något nytt och stort skall kunna födas fram. Stora saker kräver stor plats, den stora platsen måste skapas. Som en skogsbrand, där elden skövlar, förintar och förtär allt den finner i sin väg, för att så småningom det nya livet ska spira fram, och den nya skogen med tiden växer till sig till ett nytt, vildvuxet paradis av en ännu mer myllrande artrikedom och grönska än det gamla.

Mitt nya beslut är inte mindre vansinnigt än att springa Spartathlon, och minst lika kongenialt. När beslutet väl var fattat kom de oundvikliga känslorna av ångest som ett brev på posten, de sömnlösa nätterna, bävan inför det stora, det oåterkalleligt ödesmättade. Lagt kort ligger, ett beslut är ett beslut, och livet blir aldrig mer detsamma. Där står man med den tömda bensindunken i skogen och inser att man just släppt den brinnande tändstickan. Instinkten är att fly, snabbt, långt, att vilja ha det ogjort; hjärnan arbetar febrilt för att få slippa, och bönar och ber på sina bara knän om nåd. Och det är för sent.

Ur denna brand sprang en tiger, som inte ens jag själv visste om att den legat och lurat där i skogen under alla dessa år och uppenbarligen vuxit sig till ett kraftdjur så starkt att till och med lågorna bävade. Tigern räddes inte elden. Tvärtom, tigern röt sitt tigervrål och blåste på flammorna för att egga dem att brinna högre, tigern tog de svedda morrhåren med stolthet, och tigern tigrade kompromisslöst in sitt nya revir och gjorde klart för allt och alla i dess väg att det nu var tigern som var skogens konung.

Rökdoften står ännu stickande från den sargade marken och några enstaka glödhärdar glimmar fram här och var, som påminnelse om den obändiga kraft som släppts lös, men jag har nu låtit min själ vandra över i tigerns väsen, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte längre vilket för när symbiosen väl är fullbordad faller det gamla, tidigare så lätt i glömska. Det enda liv som finns är det nya, det gröna, skira som spirar fram, samt blicken riktad framåt. Ingenting blir sig någonsin mera likt. Nu börjar det!

Tävla med varandra ver 2.0

Shit, då får de andra allt se upp skrev en av mina nya ultrabästisar om mitt annonserade fokus inför SUM. En smickrande kommentar där jag självklart också ser glimten i ögat, ändå började mitt huvud gå i spinn och jag blev nästan lite rädd.

Det som från allra första början fascinerade mig med ultra och de ultralöpare jag mötte var ett prestationsfokus som skiljde sig ganska tydligt från andra löpares. Då menar jag inte den något übermüsiga alla-kan-mentaliteten som också frodas i åtminstone vissa av kretsarna, utan det här med att man är ensam med sin prestation, ensam med sina mil. Vitsen inte att mäta sig med andra och jaga en placering, utan att göra sitt absolut bästa på en distans som åtminstone i teorin är så pass övermäktig att den är motståndare och medtävlande nog. En motståndare som startfältet tar sig an gemensamt, och som inte har besegrats förrän alla har gått i mål.

Repris på målgång i Spartathlon.
För att det är så vackert, och aldrig kan sägas ofta nog.

Sjävklart racear även ultralöpare skiten ur varandra lite på skoj om de kan, men jag vågar påstå att det är få bland rävarna som egentligen gör någon större affär av ryggarna framför respektive bakom. Ultralöpare är visserligen också tävlingsmänniskor, men liksom på sitt sätt, med sina egna definierade kriterier som inte riktigt håller för någon annan än det vanligtvis egensinniga ultraegot ifråga. Ultralöpare vill att det ska gå bra för alla, gläds åt de andras prestationer lika högt som de egna, passerar hellre mållinjen hand i hand än i form av en sista spurt, inte ens på skoj.

Det ger en miljö där jag känt att jag kan utvecklas ifred, utan ogina (eller för den delen, förväntansfulla) ögon och dolda tävlingsagendor som jag ofta kan känna på mig i löpsammanhang. Jag får ha min prestation för mig själv, mäta mig mot mig själv och endast mig själv, vara mig själv och ingen annans, liksom. Jag är precis så bra som jag själv är, och inte i förhållande till någon annan, åt endera håll.

Så om det är något jag önskar mina kompisar ultradebutanterna nu på lördag är det att ni alla får chansen att färgas av lite old-school ultrafeeling och liksom fattar hur jävla vackert det är att göra sin grej. Att ni sedan kommer göra kanonlopp det vet jag redan. Love!

Om smärta

För exakt ett år sedan stod jag just i färd med de sista föberedelserna inför min ultradebut på SUM 50 km. Det är sant, det är faktiskt inte längre sedan än så, och det är helt sjukt vilken resa det varit. Men det var inte det jag tänkte på just nu.

Beim ersten Mal tut's immer weh som det genialiska bandet Abwärts sjöng på mitt ungdoms åttiotal, första gången gör alltid ont, och precis så var det då jag genomled mitt första ultramarathon med stumma och ömmande ben på inte mindre än elefantitiska 6:51:03. Inte heller blev det något lycksalighetsrus direkt, det handlade mest om att få det avklarat. Antagligen är det väl så med allt, det är inte förrän man blivit av med oskulden och fått lite koll på vad som händer som man kan börja ha roligt på riktigt.

Jag vet nog vad det blir i lurarna på lördag...

På lördag om exakt en vecka är det dags igen för SUM, Sörmland Ultra Marathon, och tredje gången totalt jag tar mig an 50 km terräng på tävling. Jag brukar säga att jag bara springer lopp, att det ännu är för tidigt för mig att tävla, men när det gäller de distanser jag knäckt känns det som att allt annat än att göra sitt bästa vore en skymf mot sig själv, sin träning framförallt, och kanske också löpningen som sådan.

I fjol hade jag tagit ut så mycket i förskott att den mentala laddningen saknades helt. Jag visste helt enkelt allt för väl vad jag hade gett mig in på för att få det där lite extra champagnebubblet i maggropen. I år tar jag igen den biten med råge, för de senaste veckorna har jag inte kunnat tänka på något annat än hur i friden det skall gå. Något träningsflyt har ännu inte infunnit sig sedan urladdningen på gax i augusti, och mina korta löpekonomipass har någon gång bjudit på fjäderlätta 5:20, medan jag andra gånger verkligen fått piska mig hårt till att ens komma upp i futtiga 6:10 på sega ben. Av någon anledning har jag också fått för mig att det inte blivit några riktiga långpass på sistone, även om en blick i träningsdagboken försäkrar att jag visst har några rejäla genomkörare på nacken. (Förstår inte riktigt varför mitt huvud inte vill fatta det.) Kroppen pendlar fullständigt stokastiskt mellan toppform och typ rigor mortis, jag har helt tappat känsla för mina tempon, och jag vet liksom inte alls längre vem jag är just nu.

Och vet ni vad, det är helt okej. Eller inte bara helt okej, det är riktigt grymt faktiskt. För få saker är så spännande än att ge sig ut i det okända, bara släppa taget om allt och kuta järnet när startfältet släpps iväg. Den ångest jag känner rör inte ifall jag kommer att prestera bra eller dåligt, den ångest jag känner gäller enbart hur jävligt det kommer att bli. För jag har bestämt mig att vara stenhård, och då är det bara en sak som gäller: koncentration och fokus.

Nu blir det åka av

Få saker är så spännande som att öppna ett nytt excelark från Skogen. Nu var det länge sedan sist med alla undantagstillstånd som flankerade gax; det sämsta med lopp är helt klart att man inte kan träna som folk. Jag har dessutom hunnit glömma hur mycket jag brukar träna, och det är med skräckblandad förtjusning som jag ögnar igenom de färgmarkerade fälten med hemläxan dag för dag. Träningsprogram is da shit.

En gång i tiden varade ett långpass mellan två och tre timmar, längre än så "sliter mer på kroppen än vad det ger" enligt Szalkaidogmat. Max ett långpass per vecka dessutom var vad som gällde, om det någon gång gick fjorton dagar mellan långpannorna var inte det hela världen heller. Back-to-backpassen dök upp som en exotisk nyhet i och med ultraträningen, nu skulle man plötsligt köra något så crazy som två timmar lördag, tre timmar söndag - eller omvänt. Those were the days.

Nu är det 5 tim/2 tim/6 tim som gäller, en dags återhämtning och så fem gånger Hammarbybacken, följt av 3 tim/2 tim/2 tim. Vi snackar alltså söndag till söndag. Och jag är bara lycklig. Lycklig för att det är en förbannad förmån att få springa så här mycket, lycklig för att jag tränat så mycket och så envetet att jag nu får göra allt det här roliga. Springa hur mycket långpass som helst, åka på träningshelger i fjällen två veckor i rad, tävla i lopp på sjukt vackra och oändliga banor.

Lycka till alla ni som springer i helgen, och glöm inte att löpning är något av det vackraste man kan göra.

xxx gax forever

Minns ni startscenen i Myst. Du har droppats ner i en obekant och lätt överjordiskt vacker värld, solen skiner, det är tyst och absolut stilla förutom havets kluckande, en lätt sommarbris som susar, något enstaka fågelkvitter och ett par fjärilar som ljudlöst fladdrar förbi. Du har ingen aning om var du är, eller vad du förväntas hitta på. En stillsam början på ett så hisnande äventyr att jag räknar de där intensiva dygnen under en julledighet på nittiotalet som jag tillbringade framför datorn fullständigt trollbunden av Myst till några av de mest fantastiska i hela mitt liv.

Alltings början...

Allt du kan göra är att peka och klicka, för att på så vis se dig omkring och efter den första illusionen av ödslig stiltje finna spår av tidigare människor, och hitta saker som faktiskt går att manipulera. Till synes utan konsekvenser till en början, en gnisslande spak i en havererad obegriplig apparat, ett slags roder på någon för länge sedan övergiven och rostfräten instrumentbräda. På min tid var det ännu inte aktuellt med hints och walkthroughs, men efter tillräckligt idogt och långvarigt knappande och dragande i till synes helt orelaterade objekt upptäcker man kombinationer som leder till att kanske någon lampa lyser upp eller en dörr öppnas, med nya möjligheter att undersöka. Spelet som i sin helhet fick plats på en endaste ynka CD-ROM kom 1993, och var så nyskapande och stilbildande att genren "interactive fiction" vore fullständigt otänkbar utan Myst.

"Interactive fiction" är väl ungefär den benämning som jag själv skulle tycka vore passande för det som i vardagsmun kallas terrängultra eller varför inte äventyrslopp. Lika lite som Myst bara är ett spel, är terrängultra bara idrott. Det är ett kliv rakt in i en annan värld, parallell med den vi lever i men ändå så långt ifrån att upplevelsen präglar en för livet när man väl kommit ut igen på andra sidan.

Jag hade sedan i vintras planerat min semester till att springa järnet och reka banan för the gax 50 miles. "Det ska bli spännande att se hur mycket träning du klarar av" sa Skogen, och hans program på temat ultra galore med fem-sex timmars långa back-to-backpass och veckomängder över 100K visade sig passa som handen i handsken för upplägget, förmaningarna om att undvika asfalten en trailknarkares dröm.

"Det är långt", sade busschauffören med stora ögon när jag i Kåseberga ville lösa biljett för samtliga tre linjer som krävdes för att transportera mig till slätten några kilometer från den planerade starten i Haväng. Några timmar senare hoppade jag av vid Ravlunda kyrka; solen stod i zenit över den övergivna landsvägen och jag började pallra mig nerför allén som skulle leda mig mot Skepparpsgården och vidare längs med de första milen av gaxbanan. Ett par fjärilar fladdrar förbi, några kilometer senare befinner jag mig på sandstäppen med havets kluckande i öronen och en lätt bris som smeker mina kinder. Äventyret har börjat, här och nu.

Den nyutgåva av Myst som släpptes år 2000 innehåller förutom realtidsrenderad 3D-grafik som möjliggör obegränsad rörelsefrihet även att parametrar såsom dagsljus och väderlek ändras med spelets gång. Dag blir kväll, kväll blir natt, natt blir morgon och dag igen - en helt ny upplevelsedimension i det äventyr som är så präglat av de trolskt suggestiva och vackra miljöerna. När jag så för andra gången i sommar står på sandstäppen i Haväng är det inte heller längre i gassande middagssol. Denna gång är det skymning, och sommardagens ljudbild har bytts ut mot syrsornas sång. Overklighetskänslan är lika fullständig som en virtuell värld kan kännas realistisk. Vi befinner oss inte längre här och nu, vi är någon annan stans, i en annan tid, ungefär som Mircea Eliade beskriver skillnaden mellan den profana världen och den sakrala. Framför mina fötter ligger drygt åttio kilometer; vad som rymmer sig inom dessa är det mysterium jag just skall invigas i. Vi släpps iväg över stäppen, småsamhällena glittrar som ett pärlband längs med kusten i fjärran, den kust vi skall följa ända tills vi någon gång på morgonkvisten förväntas springa i mål i Ystad.

Det tar inte många minuter förrän klungan sprungit ifrån mig och jag ligger ensam längst bak. Ensamheten med den sköna naturen gör mig gott, natten lägger sig över landet och en magnifik stjärnhimmel breder ut sig över mitt huvud som det bästa sällskap jag kan önska mig. Faktum är att det bara tar lite drygt en mil innan jag är så uppfylld av hela upplevelsen att jag fantiserar om att dö lyckligt där och då - det jag varit med om är redan mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag vet inte ens hur man beskriver en upplevelse som denna för någon som inte var med, men den ljumma natten under denna gnistrande himmel på dessa fantastiska ben som bar mig över slätterna, stränderna, hagarna, landsvägarna och backarna på vingade fötter är idag en del av min själ, av mitt jag, det närmaste man kan komma liksom.

Rätt vad det är ser jag ljuset av en pannlampa studsa upp och ner - det är Staffan Å, som jag visst sprungit om när han fyllde på vatten hos något festsällskap. Vi slår följe över Stenshuvud och ner mot stranden, tappar sedan bort varandra igen för att åter mötas från och till där navigeringen är som knepigast och inte ens min inlästa gps-bana slår Staffans erfarenhet av att ha sprungit loppet tidigare. Större delen springer jag dock ensam i mörkret, natten en trygg moder trots ögonparen som då och då reflekteras i min pannlampas sken - än små knappnålsögon någon decimeter över marken, än skygga blickar i räv- eller rådjurshöjd, än gloende lyktor, stora som glödlampor, som vittnar om yrvakna hästar och kor. Jag springer.

Efter att ha kämpat med Zingo och Jan-Erik genom den lösa sanden från Mälarhusen tillsammans och svurit över Skåneledens officiella sträckning som antagligen är den strategiskt sämst tänkbara kommer jag slutligen fram till Sandhammaren och loppets enda kontroll. Soluppgången är nära, och jag byter ut pannlampan mot svalare kläder och färskt vatten. I takt med att nattens magi falnar vaknar en vacker morgon, och jag slår följe med Staffan och Stefan över de sista storslagna om än grymma backarna från Kåseberga till Hammar. Härifrån finns bara en enda tanke kvar som bär: det är ett jobb, det måste göras. Upplösningen är nära, spelet snart slut.

Någonstans i sandskogen plockar jag upp en modfälld Ross, och när vi springer upp på torget och in i mål är det strålande dag, någon trycker en pokal i handen på mig som blänker ikapp med solen i himlen - game over, high score, jubel liksom och ändå har det inte ett dugg med saken att göra. För inom mig är det natten som bor, den natt som var jag. Femtio miles är evigheter långt, löpandet är ett tillstånd, varje räknande av kilometer och tider befängt, ultra, nu förstår jag. Lika lite som det är en prestation att spela Myst, är det en prestation att springa gax, det här är inte idrott, det här är rena trippen, jag har varit där, jag kan dö lyckligt.

Och ändå är det bara början.

Förgänglighet

Löpning, det är en slags momentan befintlighet mellan då och då, det då man precis lämnar bakom sig och det då som ligger just framför. Ungefär som att man aldrig kan hoppa i en och samma flod två gånger, har varje steg passerats så fort det är taget. I ungefär hundraåttio gånger per minut, tio tusen gånger per timme, tvåhundrasextio tusen gånger per dygn. Hur många mil har du inte lagt bakom dig, hur många ligger inte framför dig? Var är du nu?

När det-där och det-där loppet är över, kan man äntligen börja springa igen. Alltså, göra det där det egentligen handlar om. Vara fri.

Varför träna, sträva att förbättra sig när man ändå inte jagar tider, placeringar och rekord? Varför pulsklockor, mjölksyratester, träningsprogram, kompressionsstrumpor, våtvästar, teknikövningar och GPS? Svaret är lika enkelt som paradoxalt - för att maximera friheten.

Den som ger sig ut för att jogga och må bra har aldrig smakat på vidderna, utan nöjer sig med den värld såsom den ter sig fram till den synliga horisonten. En löpare måste träna, justera, förbättra och finslipa sin kropp och sitt sinne för att kunna bli fri från gränserna, för att kunna utforska det okända, för att kunna teckna sina fotspår i marker ingen tidigare beträtt.

Nu undrar ni vad det här inlägget egentligen handlar om, och det skall jag tala om för er, det handlar om att springa the gax 50 miles. Ett av de vackraste lopp som finns på denna sagolika planet, den blå diamanten i universum, med denna vidunderligt sköna bana som en av dess mest skimrande facetter.

Det betyder ingenting, det betyder allt, och sista chansen är i år.

If not now, then when

Presstop!

Alltså, här kommer jag hem från min midnattsrunda, faktiskt det värsta pass jag någonsin sprungit men det var inte det jag skulle prata om, här kommer jag hem, och loggar rundan, och surfar runt lite och så hittar jag följande nyktra notis på ultradistans.se:
Snubben som fick mig att bli långdistanslöpare, som sade att alla kan springa ett halvmarathon. Som lärde mig i princip allt jag kan om träning. Som har varit typ min goda skyddsängel under mina första stapplande år som löpare. Hela Sveriges marathonguru. Skall springa ultra. 100 km.

Anders Szalkai var namnet.

Ultra is da shit.

Jag är ultra.

Vad ÄR ultra, frågade min vackre om än just nu bältrossjuke svåger på facebook häromdagen, apropå mitt envisa statusmeddelande. För ganska ungefär ett år sedan skrev jag ett vemodigt inlägg om mitt sista långpass som maratonlöpare. Då, tolv dagar innan min första mara, och ändå redan helt inställd på att jag därefter äntligen skulle få springa längre, och allt som krävdes var att bli av med min retliga oskuld där på mållinjen efter de magiska 42195.

Idag är det nio dagar kvar till mitt andra Stockholm Marathon, som egentligen skall vara någon form av business as usual. Lite långpass med guldkant, sådär. Där andra formtoppar med nedtrappning följt av viloveckor har Skogen beviljat ynka två dagar utan löpning innan maran, så jag kör på för fullt med tvåtimmarspass i block kantade av snabbare kortingar för löpekonomin. Inga silkesvantar direkt, mer än att jag inte ska köra på asfalt. Och det är ju alldeles riktigt, för jag är ju ingen marathonlöpare - jag är ultra. Stockholmsmaran är inget prioriterat lopp direkt.

Det finns bara ett problem: jag ska springa under fyra timmar. Och problemet är inte att springa under fyra timmar så länge man litar på att laktattröskeln ligger där den ligger och benen är någotsånär hela. Problemet sitter i mitt huvud. Marathon under fyra timmar, det är sub4, en gräns som liksom inte ens har förekommit i min begreppsvärld. Inte för att det är sjukt snabbt - det är det inte - men det är ändå topp 500 bland damerna i Stockholm. En tid som riktigt, riktigt duktiga marathonmotionärer gör. Och snackar vi ultra är det ungefär där landslagstjejerna ligger. Frågan som vållar regelrätt ångest är inte "kan jag springa marathon på fyra timmar", utan "är jag en sån som springer marathon på fyra timmar".

Jotack, annars då.

Jag kan säga direkt att jag har *inte* tränat för att springa sub4. Tittar jag på Mäster Szalkais program om vad som gäller i den här ligan kan jag bara skratta hjälplöst, det är rena fantasipassen i min värld. Jag har Maffetonat mig genom hela vintern, varit duktig med långbackar, och dragit på tempot under de kortare passen sedan första laktattestet i april. Det är allt. Säsongens mål är att klara femtio miles med hedern och kroppen i någotsånär behåll, så tempon under sex-sju minuter per kilometer har egentligen varit helt ointressanta. När Skogen redan för sex veckor sedan tyckte att jag borde springa maran på fyra timmar såg jag det som en lustig kuriositet jag glatt kunde skämta om bland mina löparkompisar; när jag sedan råkade se att han skrivit in 3:45 i min excelfil insåg jag att han inte drev med mig och fick lite spagetti i knäna. Fast han garvade i och för sig åt mig i förrgår när han sa att jag skulle springa under fyra nästa lördag.

Kroppsbyggaren Tom Venuto som vänligt titulerar sig your coach and friend säger att det inte är vad man tänker eller säger som visar vad man egentligen tror om sig själv. Det är istället vad man gör. "It's all in your head", som min sköne kollega säger och som tröttnat på mitt ojande och ackande, det är helt och hållet mitt undermedvetna som bestämmer om jag glider in under fyra nu på Stockholmsmaran eller om jag nöjer mig med ett grymt snyggt pers på säg 4:30. Lördag 30 maj kommer jag få veta vem jag innerst inne tror att jag är.

Nåväl. Hur det än blir med den saken så kommer jag att göra en Ritella och skriva slow speed training i min träningsdagbok, för jag är ultra.

Om ett pers

All cred går till de übercoola brudarna till vänster - som bistod med grymmaste supporten längs banan (från Munkastigen Trailrun, fotograf Bänke)

5:24:37 är en ganska bra tid, eller nej, det är en riktigt bra tid faktiskt. Inte bara sub 5:30, sub 5:25 till och med, då är man plötsligt liksom med i leken och inte bara någon lallande rookie längre. Nu har väl lallandet egentligen aldrig legat riktigt för mig även om det må ha sett ut så på mina tider; i själva verket har jag ju filat strategier, tränat och tekniknördat mig som om det gällde förberedelser för OS 2012. Jag kan visserligen förstå att just mina 5:24 på Lidingö Ultra i somligas öron låter som en skräll från heaven, men själv känner jag mig mest nöjd med att ha cashat in på insatt kapital. "Där satt den", snarare än "någon gång händer det".

Formbesked, var det tänkt. Det hela började med det laktattest jag gjorde på Sport Support Center i början av april, då Christer Skog inte riktigt fick ihop mina laktatnivåer med mitt föga glamorösa marapers från Månkarbo på 4:41. "Du är nog bättre än du tror," kläckte han ur sig, ännu ovetandes om min tioårsplan att springa ett av världens tuffaste ultralopp, där trots de hårda kvalreglerna ofta bara en tredjedel av de startande lyckas ta sig till Leonidasstatyn i Sparta inom maxtiden.

Frågan om vad jag hade för mål dök inte upp förrän vi efter själva testet snackade lite kring resultaten, och jag var tvungen att upprepa min mission två gånger innan mitt svar sjönk in. "År 2017 skall jag springa ett lopp på 246 kilometer." Där han antagligen väntat sig någonting i stil med "maran på sub fyra" tvingas alltså Skogen på några sekunder avgöra om jag är en komplett wacko man gör bäst i att hålla sig borta från, eller om det är möjligt att träna upp den här bruden som insisterar på att få värma upp i sju och trettiotempo till en bragd värdig den uthållighetselit som samlas i hans stall.

En gång i tiden i seklets begynnelse satt jag i anställningsintervju med dåvarande chefen för fondkommissionären Aragons analysavdelning, som berättade en anekdot om hur Napoleon rekryterade sina fältherrar. "Jag anställer bara dem med tur", parafraserade den gode chefen sin Bonaparte, och avslutade vårt faktiskt mycket spirituella och intressanta samtal med frågan om jag hade någon aktie jag själv skulle rekommendera. "Elekta" svarade jag utan att blinka, Elekta som var nere i ynka nitton spänn och av analyschefens reaktion att döma uppenbarligen ansågs vara en så skabbäten och giktsjuk kuse att min potentiella cred som aktieanalytiker raskt dök mot nollgrader. Om jag hade minsta del i att Aragon något senare rekommenderade köp och Elekta som bäst varit uppe i över trehundra spänn sedan dess förtäljer inte historien, däremot såg Skogen något i min blick som analyschefen kanske missade. Och Skogen tände på idén att satsa på The Big S. "Jag får fundera lite på det här med ultra" sade han när vi skildes åt, men jag visste redan där och då att jag jag hade en coach. På riktigt.

Där de flesta Linnéiter fick bassning på att långpassen gick i alldeles för hög fart, fick jag order om att dra på hårdare. Laktatprofilen antydde ett lämpligt maratontempo på runt 5:30, och jag började omsätta min nyvunna fysiologiska självkännedom i träningsintensiteter. Efter att sexton backiga kilometrar i sexminuterstempo kändes ganska soft trots allt hade jag bestämt mig. På Lidingö skulle jag maxa.

Jag nästan hör genom telefonluren hur Skogen rynkar på ögonbrynen när jag på torsdagen outar min plan att köra på runt 150 i puls, nja 160 kanske säger han och undrar om jag kan tänka mig att sova och springa med Suuntobälte de närmaste dygnen, han vill kolla mina värden för att se hur hårt 50K egentligen tar. Sure thing, och nörden inom mig slår en extra frivolt av glädje.

I vanlig ordning sover jag dåligt natten innan loppet - stresspåslaget syns tydligt i de kurvor Skogen fick fram - men jag vaknar vid gott mod och får skjuts av klubbkamrat Staffan till Lidingövallen. Har inte lyckats synka Skogens pulsband med den Suunto T6:a jag vann på Munkadöden för några veckor sedan, och får förlita mig på känsla och Garmins kilometertider. Inget fel i det, men det här med lite högre tempon är trots allt nytt för mig och jag har ännu inte riktigt koll på 150-160-regionen där jag tänkt lägga mig under lopet. Startskottet går, och det är bara att släppa allt - nu är det åka som gäller.

Sackar i vanlig ordning efter huvudklungan ganska rejält, har aldrig begripit mig på vitsen att rusa iväg när man har flera mil framför sig. De där stilla första kilometrarna går jag hellre in i mig själv, en slags kokong där den småtröga startpuppan utvecklar sig till det löpardjur som så småningom kommer att springa själva loppet.

Ger formen en trea, benen är varken pigga eller körda, det känns stabilt men inte läge för några riktiga jubelhöjder. Den mentala svackan kommer därför oväntat snabbt: hur i hela friden har jag kunnat inbilla mig att det ska gå att springa en terrängultra i typ miltempo?! Är detta dagen då den rosa bubblan av självbedrägeri och hybris till slut kommer att spricka? Jag lyssnar på mina tankar, låter dem passera med ett överseende leende, och loppet kan börja: jag ska fan under 5:30. Nu, idag. Spring! Spring!

Första milen går på runda timmen, andra likaså och jag springer en med mina gamla mått helt okej halvmara. Tankarna far i huvudet om jag kommer att lyckas hålla tempot, löpningen går hyfsat lätt men jag får ändå koncentrera mig på att jobba, slackar jag så sjunker farten direkt. Närmaste delmål bli därför att jaga mitt gamla marapers som jag iskallt räknar med att slå. Det är här jag börjar plocka folk på allvar, och även Skogen som står och hejar efter 25-kilometersmarkeringen blir glad över det tempo jag håller och att jag ser pigg ut.

Mellan tre och fyra mil går jag på någon form av mekanisk rutin, och möjligtvis spelar mig den alltför generösa marginalen till maraperset ett mentalt spratt här, för i efterhand kan jag se hur tiderna stadigt kryper uppför kilometer för kilometer. Detta hindrar mig inte från att passera de magiska 42195 på 4:32:16, en tid som är hela nio minuter snabbare än vad jag klarade i augusti. Nu börjar ultran - och jag har lite mindre än en timme på mig att avverka de sista åtta kilometrarna. Jag vet att jag kommer att klara det, men samtidigt är det disciplin som gäller - det är en del brutala backar kvar, inklusive The Scary A.

Startfältet omkring mig har bytts ut några gånger under loppet, och de löpare jag går om blir allt mer vältränade och hunkiga. Plockar, en efter en. Släpper igen, plockar tillbaka. Nya ryggar framför att ta in på. Klarar jag en tjejplacering till? Hon är stark som fan uppför, starkare än jag, men efter näst sista vätskekontrollen lyckas jag dryga ut luckan till den avgrund som slutgiltigt lägger henne bakom mig. Sedan, där, en till dam - jepp, jag klarar att öka, tar stadigt in på henne och springer om efter någon kilometer. Topp tjugo, andas jag för mig själv, topp tjugo.

Ute på Grönsta Gärde inser jag att det är löjligt lite kvar på loppet, och att 5:30 snarare kommer att bli 5:25 - inte sjappa nu, håll tempot, nej fan, öka öka. Det här är ultra, du har sprungit fem mil, inga krafter behöver sparas längre, det är bara att jubla runt ärevarvet på Lidingövallen och in i mål. Jag dimper ner på en campingstol och får chipet avklippt. 5:24:37 säger Garmin, samma som den officiella tiden visar sig senare, och tjugondeplaceringen i damklassen är min. Ett självbelåtet flin växer ut inifrån själen och ända över öronen, jag har sprungit bra, jag har gjort mitt jobb.

Och bäst av allt: jag vill ha mera.

Pump up the volume!

...eller dags att dra åt tumskruvarna lite. Det här kan bli en riktig thriller.

Träning är träning och tävling är tävling. Visst, som jag snackat om tidigare är det ännu för tidigt för mig att tävla på riktigt, men om det skall vara någon vits med att springa lopp redan nu så gör jag klokt i att göra det under så tävlingslika förhållanden som möjligt. Det är ju nu jag samlar de viktiga erfarenheterna, lär mig hur det funkar, liksom.

Ser jag tillbaka på min track record så är jag ganska ojämn. Jag har gjort riktigt bra lopp, jag har gjort genuint dåliga lopp. Både när det har räknats, och när det inte har spelat någon roll. Men en sak har gällt för alla lopp: jag har aldrig kört slut på mig helt, alltid haft krafter kvar.

För det mesta har jag kört safe, målet har helt enkelt varit att komma runt distansen, eller som i Skövde att hålla en viss strategi. Springer man en distans för första gången vet man ju inte riktigt vad som väntar. Och det är spännande nog i sig.

På lördag ska jag springa femtio kilometer. Och femtio kilometer har jag sprungit förr. Då med tunga, värkande ben efter hårdfys bara några idiotiska dagar innan loppet. Det var inte kul.

Okej, vi spolar tillbaka en aning. Första provpassen längs banan för Lidingö Ultra orsakade rejäl ångest. Det här skulle inte bli lättare än SUM. Upp och ner, upp och ner, knappt någon flytlöpning alls, inte heller särskilt mycket kul (läs teknisk) terräng. Värsta eljusspåret, liksom. Gaah. Där jag var övertygad om säker revansch på de sub 6:30 som egentligen var inplanerade för SUM, blev jag plötsligt osäker på om jag överhuvudtaget skulle lyckas persa på 50K nu på lördag, trots den miserabla jämförelsetiden på 6:51:03.

Sen vet jag inte vad som plötsligt for i mig. Okej att en liten fågel viskade i mitt öra att jag egentligen borde springa ultra i typ nuvarande milperstempo, men det var inte det. Kanske var det att bevittna Swissbabe's okuvliga kämparglöd längs Munkastigen. Men definitivt var det några riktigt hårda turer bland backjävlarna i hooden.

Tricket är att våga lägga sig på en högre ansträngningsnivå. Så himla jobbigt är det ju inte, faktum är att det är mest skönt efter någon mil. Problemet är att jag inte vet var gränsen går. Dit kommer man inte på träning. Men en sak är säker, någonstans tar det roliga slut, och det kommer inte vara skönt längre.

På lördag tänker jag ta reda på var gränsen går. Jag räds inte de små skitbackarna, jag skall fan hitta flytet. Lägga mig där. Och sedan ligga kvar. Till the bitter end. Bonkar jag vid 30K som nån jävla marathonfåne får jag väl halta in i mål.

...och så i morse vaknar jag med feber. Fattar ni. Frossa, svettningar. Är det mitt nya ultrajags födslovåndor, eller är det den där überhypade svinflunsan. På lördag får vi se. 502 är mitt namn, mitt mantra.

Jag. Är. Så. Redo.

Flashbacks från A Grand Day Out

Scenen utspelar sig vid Torup, under turen från Smygehuk till Malmö. Först inne på trädgårdscaféet vid jaktpaviljongen är de tre grabbarna, tuffa, starka, med saltränder på tröjorna och i ansiktet, möjligen även ett barbröstat exemplar. Sedan kommer fyra amazoner, upprymda över att två just spräckt maratongränsen för första - och absolut inte sista - gången i sitt liv. Lycka, skratt och glädje, framförallt över återseendet med boysen då vi tappade bort varandra någonstans runt Trelleborg och hamnade på olika leder.

Sist in kommer jag stapplandes, åtskilliga evigheter senare, efter en mil med kilometertider neråt tio minuter, benen gnällandes över molande värk redan efter 30K på grund av gårdagens backexcesser vid Ales stenar. Pallar lagom att släpa en stol ur skuggan, dimper ner och orkar inte ens ställa upp brickan på bordet, den får stå kvar där jag släppte den i det nyvakna vårgräset med sina omkullfallna flaskor vatten och äppeljuice.

Kroppsspråket säger allt. Foto: MarathonMia

Grabbarna drar först, efter lite beslut om kommunikationsstrategier även tjejerna, och jag lovar att komma efter så fort jag pallar att röra mig igen - ganska hoppfull tack vare kaffe och Ibuprofen från UltraSandy (note to self: aldrig mera springa ultra utan Ibuprofen i fickan och tillgång till koffein).

Där jag sitter och apatiskt trycker i mig flottiga grillchips ser jag en unge mittemot som betraktar mig med stora ögon. Jag glor tillbaka och mölar mekaniskt vidare på chipsen, för trött för att visa någon form av bejakande eller känsloyttring.

- Pappa, säger ungen,
- Pappa, jag vill springa jättelångt!

...och även om det kanske inte syns på utsidan, så spricker hela min själ upp i ett leende och gränslös glädje över den skönhet som endast sanna soulmates kan se, men garanterat alltid känner igen, om de så bara är typ fem år gamla.

Elva kilometer kvar till mål säger etappbeskrivningen, och jag stapplar iväg med sikte på de orangea ledmarkeringarna. Efter en-två kilometer hinner den ofrånkomliga verkligheten ikapp: en skylt med det lika nyktra som plågsamma budskapet: Malmö 15 km.

Rycker inom mig på axlarna, pluggar in iPoden, och springer resten av sträckan på mirakulöst starka, lätta ben i en löpareufori som bara matchas av den ystra glädje vi delar när vi ultraamazoner slutligen återförenas i mål.

Okej, Skövde.

För ett par år sedan lyckades jag med konststycket att ta civilingenjörsexamen, bli löpare, gifta mig och fylla fyrtio inom ramen av två månader. Jag vet inte om årets begivenheter klår detta i dignitet, men vad gäller intensiteten tror jag 2009 års upplaga av den alltid lika hektiska mars-aprilperioden tar priset. För att bespara er hela listan så har min snittsömn legat på fyra timmar per dygn sedan Skövde sextimmars, inte för att jag nattugglat utan för att jag helt enkelt varit så jäkla busy. Jag kan säga som så att det handlar inte längre om att hålla bollar i luften, det är snarare Spring Lola som gäller. Inte mig emot, i och för sig.

Kalla det ett tillstånd

Nackdelen med allt det här är att det har involverat en massa människor omkring mig och i trådarna. Hela tiden. Precis som i Skövde. Mina ljuvaste minnen från en redan märkligt avlägsen helg cirklar därför kring loppets andra hälft, då hörlurarna åkte på och min interaktion med förbipasserande och förbipasserade begränsade sig till ett sfinxleende och möjligen någon silviavinkning som svar på hejandet och tillropen. Under dessa timmar och kanske särskilt 35 km plus hade jag några sanna stunder i löparhimlen, eller kanske musikhimlen, jag vet inte, just nu hänger löpning väldigt mycket ihop med musik för min del och det är väl en slags sammansmältning och alkemiskt bröllop med mitt dansarjag.

Om det blev det party jag hade hoppats på? You bet. Jag skulle kunna säga som så att jag enligt planerna gjorde ett fullständigt optimalt lopp. Jag hade roligt hela vägen, 20/5-strategin satt som en smäck, allt funkade på ren feelgodkänsla. Totalplacering 65 av 151 startande hade jag inte vågat drömma om - och ändå hade jag gott och väl kunnat jogga vidare ett par timmar när slutsignalen löd och hela fältet unisont tvärbromsade i en slags löparflashmobb i Boulognerparken.

Tiden gick mycket fort med undantag för femte timmen, då jag vid något tillfälle intalade mig att den antagligen var så gott som över, men att jag inte fick bli besviken om det bara hade gått en halvtimme. En blyg titt på klockan, tiden visade då 4:31. Hepp.

Underhållning och saker att fundera över fanns under hela loppet. Det går bara inte att se sig mätt på människors löpstilar, och jag noterade en intressant korrelation mellan löpteknik och lerstänkens höjd på bakbenen. Jag kan säga som så, skönspringande segraren Henrik Olsson (grymma 81,8 km) hade kanske loppets lerigaste skinkor. Kompakta löpsteg rular, så är det bara, även om man slipper lika mycket stänk om man sträcker ut benen i horisontalled. Jag vet i alla fall var jag står i valet mellan att springa bättre eller slippa tvätta tightsen.

Okej, det finns mer jag skulle kunna skriva om men livet har liksom redan gått vidare och Skövde var ingen stor grej egentligen. Jag tycker ni ska läsa hos MarathonMia istället, som gjorde precis som jag sa, nämligen visade var skåpet ska stå och sprang sig rakt upp i svenska kvinnors 20-i-topp-lista för sextimmars. Ultra är nämligen inte bara äventyr för romantiska kufar som mig, det är också i allra högsta grad en seriös idrott som förtjänar mycket mera cred än vad den har idag.

Dags åka till jobbet. Klockan är snart sex, så de flesta borde ha gått hem vid det här laget. Hostande åkte min stackars man i vanlig ordning till USA i morse, så nu är jag gräsänka en vecka. Här skall springas skiten.