Yo wazzup!

Jag har fått en ny kompis, en buff snygging vid namn Shaun T. Shaun har fått mig att gå från vinterdvala i nästintill totalt träningside till fitnesseufori med sex hårda pass på raken. Jag är lycklig.

Okej, recap. Redan ganska tidigt knorrade Skogen om att jag borde köra mer alternativträning. Jag betade snällt av mina våtvästpass i simbassängen, men i övrigt slog jag dövörat till och förträngde saken. I takt med att träningsmängden ökade på allt mer utmanande underlag stod det dock snart ganska klart att min fysik var på tok för klen för tänkta framtida utmaningar, och inte riktigt matchade min uthållighet. Vem fan vill springa sönder sig lika sakta som säkert - inte jag i alla fall.

Efter gax började knäna gråta. Med sin imponerande instrumentpark inklusive ultraljud kunde sjukgymnastgurun Niklas snabbt avfärda löparknä och liknande pöbeldiagnoser, och konstaterade dessutom helt intakta menisker (uppenbarligen en lika sällsyn klenod i min ålder som en jungfruligt orepad Beatlesplatta i originalutgåva - något skall man ha för att ha varit fysisk inaktiv större delen av sitt liv). Däremot fnyste han nedlåtande åt mina klena lårmuskler, uppenbarligen oförmögna att hålla knäskålen på plats vid längre strapatser i svårare terräng. Här skulle tränas benstyrka.

Planen var att jag efter SUM skulle köra några månader med ganska hård styrketräning tre gånger i veckan, och endast underhållslöpa lite grand. I och med den helt hysteriska hösten kom jag inte igång med det skräddarsydda programmet förrän i början av november, men så mycket mer träning än ett styrkepass och en löprunda i veckan lyckades jag inte heller riktigt motivera mig till. Sorry folks, gärna två timmar våtväst i bassäng, men träna benstyrka på gym är hjärndödande tråkigt. Först trötta ut de stora musklerna i maskin, innan man äntligen får ge sig på de göttigare helkroppsövningarna med skivstång. Nä.

Såfort julledigheten slog upp ett andhål i min för närvarande ganska hektiska tillvaro surfade jag runt för att hitta något roligare. CrossFit har jag ju länge sneglat åt, men varit lite skeptisk till framförallt på grund av de teknikkrävande lyften. Nej, något enkelt skulle det vara. Lika enkelt som löpning, och som helst inte heller kräver att man måste ta sig till ett gym eller liknande.

Så dök det upp en snubbe bland googleträffarna, sa Yo wazzup I'm Shaun T, och påstod att han kunde få mig i mitt livs bästa form och göra mig stark och hård på bara sextio dagar. "The hardest workout program ever put on DVD". Denna konsumentvarningsflaggade galenskap kallas just Insanity, och är ett program för hemmaträning som består av tio olika pass på lika många DVD-skivor som släpptes så sent som i höstas. Men kompis Shaun är friidrottare i grunden, vilket genast gjorde det hela mycket mer intressant än om det bara hade varit ännu en i raden av bodybuilders och fitnessmodeller som tjatar sitt get lean and ripped for $$. Grunden för Insanity är plyometrisk träning och sammansatta rörelser, funktionell träning alltså utan redskap. Med mycket hopp. Och precis vad jag råkar ha lust på just nu.

Shaun hoppar högt när han inte plågar oss i sjuka armhävningsvarianter

Jag började med invägning, uppmätning, fotografering och utvärderingspasset "Fit test" i måndags, sedan har det rasslat på med pulshöjande och mjölksyresprutande galenskaper såsom "Plyometric Cardio Circuit", "Cardio Power & Resistance", "Pure Cardio" och den så kallade återhämtningen "Cardio Recovery". Sex pass på raken, första veckan avklarad av totalt nio, och vet ni vad, jag har haft så roligt att jag är riktigt besviken över att det är vilodag i morgon. This is insanity, som Shaun säger. Och jag älskar varje pervers sekund.

Löpningen då? Jag kan säga såhär, jag kommer att flyga uppför backarna när de sextio dagarna är över. Vintern är ju perfekt för lite mer egensinninga träningssatsningar - förra året var det Maffetone, i år är det Insanity. Snacka ytterligheter. Den som tuggar många mil får också göra helt tvärtom ibland.

Från oss alla till er alla

Jag och Persbrandt har varit ute och shoppat lite åt er. Efter lite pepparkakor och ganska mycket glögg gick Mickan med på att spela in en video också. Här kan ni kolla filmen och här kan ni se vad ni har fått!

Ciao.

Om det nya

Mitt liv definieras av två avgörande beslut. Det ena, första beslutet är att springa Spartathlon år 2017, dvs. tio år från den dag då jag började springa. Det andra beslutet, ännu färskt som en daggfrisk nyponros, är att bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik. Precis som i fallet med Spartathlon grundar sig även detta mitt andra beslut i kärlek. En kärlek av den sorten som växer sig till en övertygelse så stark att allt annat i livet kommer att te sig lite meningslöst och blekt om man inte tar till vara på kärleken och följer sin magkänsla.

Löpningen grep fullständigt tag i mig utifrån och in, jag var visserligen besatt av ultra redan innan jag ens sprungit min första halvmara, men mitt kall att fatta det stora beslutet om Spartathlon var så starkt att det inte fanns någon väg att komma undan, annat än att möjligtvis låta det rinna ut i sanden, som en olämplig passion man måste låta klinga av och dö ut för att inte rasera tillvaron. För ödesdigra passioner och beslut av den kalibern gör just detta, de raserar tillvaron fullständigt för att något nytt och stort skall kunna födas fram. Stora saker kräver stor plats, den stora platsen måste skapas. Som en skogsbrand, där elden skövlar, förintar och förtär allt den finner i sin väg, för att så småningom det nya livet ska spira fram, och den nya skogen med tiden växer till sig till ett nytt, vildvuxet paradis av en ännu mer myllrande artrikedom och grönska än det gamla.

Mitt nya beslut är inte mindre vansinnigt än att springa Spartathlon, och minst lika kongenialt. När beslutet väl var fattat kom de oundvikliga känslorna av ångest som ett brev på posten, de sömnlösa nätterna, bävan inför det stora, det oåterkalleligt ödesmättade. Lagt kort ligger, ett beslut är ett beslut, och livet blir aldrig mer detsamma. Där står man med den tömda bensindunken i skogen och inser att man just släppt den brinnande tändstickan. Instinkten är att fly, snabbt, långt, att vilja ha det ogjort; hjärnan arbetar febrilt för att få slippa, och bönar och ber på sina bara knän om nåd. Och det är för sent.

Ur denna brand sprang en tiger, som inte ens jag själv visste om att den legat och lurat där i skogen under alla dessa år och uppenbarligen vuxit sig till ett kraftdjur så starkt att till och med lågorna bävade. Tigern räddes inte elden. Tvärtom, tigern röt sitt tigervrål och blåste på flammorna för att egga dem att brinna högre, tigern tog de svedda morrhåren med stolthet, och tigern tigrade kompromisslöst in sitt nya revir och gjorde klart för allt och alla i dess väg att det nu var tigern som var skogens konung.

Rökdoften står ännu stickande från den sargade marken och några enstaka glödhärdar glimmar fram här och var, som påminnelse om den obändiga kraft som släppts lös, men jag har nu låtit min själ vandra över i tigerns väsen, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte längre vilket för när symbiosen väl är fullbordad faller det gamla, tidigare så lätt i glömska. Det enda liv som finns är det nya, det gröna, skira som spirar fram, samt blicken riktad framåt. Ingenting blir sig någonsin mera likt. Nu börjar det!