Flockdjur

Håller med, det är härligt med en ny camp. Särskilt roligt är det att se alla nya medlemmar. En fantastisk kämparglöd. Det vi håller på med är inte lätt men så länge vi håller ihop klarar vi allt! Tack ALLIHOPA för en fantastisk vecka.

Ovanstående rader skrevs efter fredagens pass av en av Army Fitness-veteranerna på facebookgruppens sida. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om de sumpfyllda diken vi sprang i, skidbacken vi rände uppför några gånger, simningen i full mundering eller att vi gick över varandras magar - men starkast intryck av allt gjorde banne mig sammanhållningen i gruppen.

Alla skall med!

Visst, det blir en hel del pepp när man springer i grupp, det hejas och det pushas och man gläds åt varandra, men det går ändå liksom inte att jämföra med den kompromisslösa självklarhet med vilken det gavs lite extra skjuts i backen, en hand som sträcktes fram för att dra upp en ur dyn, en försynt fråga om man var okej, ett par handskar som lånades ut för att underlätta skottkärran på grusväg. Var man än befann sig, vad man än gjorde, alltid fanns någon där som såg till att man hängde med, på mer eller mindre handgripliga sätt, ordlöst, naturligt och självklart. Army Fitness är inget för pannbensstarka individualister som kör sitt race, Army Fitness är en organism bestående av alla som är med och kämpar på efter bästa förmåga och lite till, en för alla, alla för en för att dra till med en klyscha.

Jag är mäkta imponerad, ja lite rörd faktiskt. Det är liksom lite Bamse över det hela, ni vet, den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. För starka, det är de här tjejerna och killarna - jag har nog banne mig aldrig sett en sådan samling vältränade och überstarka människor samtidigt in action tidigare.

Ja, mina farhågor om arroganta machofasoner och pennalistiska gruppledare som ryter trakasserier omkring sig kom på skam ganska rejält vill jag lova. Med ett förflutet med viss militär anknytning är jag visserligen medveten om att man inte kan kosta på sig sådant trams i fält och skarpt läge, men av någon anledning brukar militärinspirerad aktivitet i det civila ofta dra till sig personer med skall vi säga speciella behov av självhävdelsekaraktär. Men icke. Här känns till och med begreppet Team Spirit blekt, jag skulle snarare tala om Team Body.

Apropå kropp så fick den sitt kan jag lova. Jag kan säga som så, hade jag vetat hur tufft det är hade jag inte vågat anmäla mig. Jag var beredd på hård träning och tuffa tag, men inte riktigt så intensivt. Att jag överhuvudtaget vågar fortsätta (utöver att jag betalt två lakan) beror på resten av gruppen, att jag litar fullständigt på att överleva dessa morgnar tack vare dem.

Om det är bra träning? Jösses amalia ett rungande yes. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer effektivt och helgjutet vad gäller allmänstyrka och kondition. Och det blev mycket mer löpning än vad jag hade vågat hoppats på, så det här blir finemang med guldkant och grädde on top. Jag skulle inte kunna tänka mig att köra Army Fitness tre dagar i veckan året om, det är helt enkelt för hårt för att kombinera med stora löpmängder, men som sexveckors camp under vissa väl valda träningsperioder så har jag svårt att föreställa mig något bättre för mina distans- och uthållighetsmål.

Om det är kul? Svårt att svara på. Det är liksom inte ha-ha-ha-kul. Det är för hårt för att man skall känna att det är riktigt roligt, man kämpar liksom för att överleva. Men det är djupt tillfredsställande. Och ja, man känner sig som ett djur. Och det är ju trots allt mitt kriterium för att få vara riktigt lycklig.

Den som söker skall finna

Okej, så var vi där igen. Det här med saker som sätter sig på hjärnan och sedan växer sig så starka att det bara blir så. Ni hörde ju redan hur lyrisk jag var över fysträningen i Jesmond Dene. Jag har varit helt utslagen av träningsvärk, så förutom jobb förstås och en liten trekilometers återhämtningsjogg idag har jag googlat flitigt för att hitta något liknande.

Kom på att Crossfit, som jag ju sneglat lite åt tidigare, kunde vara en variant, och jag började fantisera om hur jag skulle gå upp i ottan för att köra deras WOD - workout of the day - utomhus i tantolunden, med lekparksutrustningen som hjälp och lämpliga alternativövningar anpassade till det fria. En fantasi som jag verkligen gick igång på, och jag har redan börjat prenumerera på WOD-mailen.

Men i och med att jag googlade vidare på Crossfit och om vad vanligt folk egentligen tycker om det, så stötte jag på det här: Army Fitness. Vid GIH. Det vill säga på krypavstånd till mitt labb på KTH. Sex veckor med start i morgon måndag 18 augusti, tre gånger i veckan, klockan 6:20 på morgonen. Med andra ord precis vad jag - om än kort och intensivt - drömt om, och med perfekt tajming inför SUM. När de sex veckornas camp är över, har jag exakt två nedtrappningsveckor på mig att växa mig stark inför min tävlingsdebut på ultra. Så... jag är anmäld, betald och klar! Visserligen missar jag de första två-tre passen eftersom jag fortfarande är i Newcastle, men i gengäld tränar jag med Garry och Outdoor Fitness Company den vecka som kommer.

Okej att det paramilitära upplägget må vara lite over the top, men det skiter jag blankt i, det här är den bästa träningen jag kan få. HÄNG MED VETJA.

Apropå bästa man kan få: terrängskor har en tendens att vara ena riktiga monster, och jag som ratar allt vad stabilitet, stöd och dämpning heter har haft svårt att bli vän med någon av de modeller jag provat. Men här i Newcastle finns Start Fitness, en enorm löparbutik, och jag är numera stolt ägare till ett par Inov-8 RocLite 285. Dessutom hade de kvar ett par krokodiller i min storlek, så det blev ett par nya racerkompisar också. Slänger in en bild på de nya pjucken, med racern som jämförelse så ni ser hur nätta och lätta mina nya darlings är :-)

Redan leriga? You betcha!

Dirty girl

Varför är allting så mycket roligare bara för att man blir blöt, kall och lerig?

- C'mon Fredrika, this is easy compared to a marathon!

Garry, den före detta militären, har fel fel fel - springa marathon är ingenting jämfört med det här; dryga fyra mil på knappa fem timmar rena walk in the park jämfört med en timme med The Outdoor Fitness Company i vackra Jesmond Dene där man håller till på fredagar.

Konceptet är lika enkelt som fullständigt genialiskt: träning utomhus i stadens olika parker och grönområden, fyra dagar i veckan, en dag för varje park. Efter en lätt uppvärmingsjogg bärandes på åtta kilos medicinboll blev det en halvtimmes variationer av crunches, utfall, armhävningar och knäböj, med och utan medicinboll, i tre olika svårighetsgrader och man får inte stanna, inte någonsin, bara byta svårighetsgrad. Därefter blir det en halvtimmes hinderbana med olika hopp- spring- och krypvarianter, med fler armhävningar och utfall mellan varven, och river man något av hindren eller, som jag gjorde redan andra varvet, stången man skall krypa under, måste man göra 25 "star jumps".

Jag konstaterar för övrigt att jag helt enkelt inte kan hoppa jämfota. Totalt oförmögen. Och vaga minnen flyter upp till ytan om att jag inte kunde det som barn heller. Jag kan liksom bara studsa på en fot i taget, skall jag upp med båda fötterna i luften så gör jag avstamp med ena och den andra får följa efter. Men studsa upp med båda samtidigt, det går bara inte. Jag är liksom fastvuxen i marken, det är en gravitatorisk omöjlighet att lyfta, så är det bara, hela den Newtonska mekaniken mot mig liksom.

Det enda jag annars kan tänka på under detta med mina mått mätt fullständigt vansinniga träningspass är hur fantastiskt jävla bra det här är för mig, och hur fantastisk jävla stark och snabb jag skulle vara som löpare om jag höll på med precis den här sortens träning mera regelbundet. Inget trams med vikter på gym, för att inte tala om gruppträningsklasser och fånerier, utan just det här råa, skitiga, som får mig att gå igång på det där primordiala sättet som gör att man bara måste leverera, och känner sig som Tarzan även om man råkar vara ohjälpligt sämst i gruppen.

Tvätta för hand blir säkert, eh, jättekul det med.

Samma sak gäller ju egentligen med löpningen också. Jag har onekligen varit som lyckligast, ja till och med blivit riktigt upphetsad, när jag fått springa under lite mer vilda förhållanden. Det är ingen slump att jag drömmer om debut på SUM som går längs Sörmlandsleden, och även om jag är djupt imponerad av de bragder som genomförs under de alltmer populära tidsloppen så lockar det helt enkelt mindre att springa under så städade och välordnade förhållanden, liksom. Mina gener tickar inte igång på det helt enkelt. Nej, ge mig doften av gräs och lera!

Forskare i fält

Ni har väl inte missat att ingen mindre än Rune Larsson har börjat blogga? Tack Peter för tipset, Team Fakta är banne mig den bästa ultranyhetskanal som finns.

Jomen alltså, jag vet inte om det är för att jag mörkar den taskiga träningen på sistone inför mitt undermedvetna, eller att jag i sann nördanda helt enkelt relaterar allt jag gör till löpningen. Men faktum är att såfort jag ankom i Newcastle i måndags så noterade jag att förhållandena här är utmärkta i träningssyfte. Psyket, uthålligheten, gilla läget med gott humör, anpassningsförmågan. Det är inte i första hand labbet och experimenten jag tänker på (även om dagarna blir längre än långa), men bland annat så är jag inackorderad i studentlägenhet på mörkmurriga Richardson Road. Ni vet, en sån man delar med fem andra.

Richardson Road Flats - där alla har persiennerna neddragna. Jämt.

Vi har en (1) gemensam toalett och dusch, och ett pentry som är mindre än i lilla lägenheten därhemma. De nakna tegelväggarna och den fläckiga heltäckningsmattan andas en pover misär som smakfullt matchas av de enorma varningsmärkena på alla dörrar som på grund av brandsäkerheten inte får ställas upp. Det är så pass lyhört att jag även hör allt mottagaren säger när Joana från Polen sitter och skajpar på sitt rum. Till råga på allt kommer varmvattnet att stängas av från och med nästa vecka pga. renoveringar, så vi kommer att få duscha i någon slags idrottshall som skall ligga i närheten.

Priset tas ändå av taklampan i mitt rum, beståendes av ett enkelt lysrör som konstant surrar, spottar och fräser exakt som i Twin Peaks. Men vad står man inte ut med för att få lite ljus. "It is nice to visit a thirld world country once in a while" skojade underbara Professor Gilbert jag är på besök hos cyniskt, efter att ha satt den första chocken i halsen då han och min chef gentlemannamässigt installerade mig och mitt bagage i lägenheten.

Båda i det närmaste insisterade på att få ordna något bättre åt mig, men själv är jag mer än nöjd med boendet - det är ju utmärkt träning. Och nu har Rune i ett blogginlägg öst vatten på min kvarn. Eller, egentligen pratar han väl inte om sjabbiga studentboenden utan säger "Idrottsmän och kvinnor borde sova på balkonger, klippor, under granar och i tält som ett led i träningen", men i princip så är det samma anpassningsförmåga som tränas - eller hur.

Kanske är det den gamle fallskärmsjägaren Rune som också är min skyddsängel här. Idag begav jag mig äntligen ut och sprang en runda mellan två körningar, och hittade en lapp på en anslagstavla som gjorde mig så glad och upprymd att till och med helgens planerade äventyr längs Hadrian's Wall bleknar: The Outdoor Fitness Company har militärinspirerade träningar i stadens parker och grönområden inte mindre än fyra gånger i veckan, och gissa om jag skall dit i morgon!

Sjyssta träningskoncept i främmande städer tackar man inte nej till!

Snart så...

- Var i hela friden har du tagit vägen någonstans?
- Jag är i Newcastle och kör lite experiment i ett annat labb. Förlåt, jag bara försvann - efter alla konferenser och så fick jag en endaste ledig dag hemma, och då var jag så osocial att jag inte ens orkade blogga.

- Okej. Men vi då, har du glömt oss?
- Nej, verkligen inte - det värsta med att inte kunna hänga på webben är att inte heller kunna hänga med i alla fina bloggar därute (okej, och lite Gangster på Facebook). Men jag tänker på er!

- Öhhh, det var inte så vi menade - när tänker du uppdatera?
- Jaha, ja, jag vet inte, det växer väl fram ett inlägg i huvudet så småningom när jag får lite ro. Bland annat spökar sexdagars i Hallsberg fortfarande, eller omgivningens syn på ultra kanske. Sen har jag ju funderat en del på det där med teknik igen...

- Det ser vi fram emot. Hur går det med löpningen då?
- Hm. Ja egentligen är det väl det jag borde skriva om. Hade ett urkasst pass i söndags innan jag skulle till jobbet, och såg sedan i min träningsdagbok att jag bara haft ett pass i veckan de senaste veckorna. Okej att det ingår en mara i det men...

- Va?! Skäms människa!
- Jag märkte det inte ens. Kaoset tog över. Min största svaghet, att inte klara kontinuiteten när det blir för rörigt med jobbet.

- Trams. Så rörigt är det väl inte.
- Nä, det är det ju faktiskt inte. Men nu har det blivit för mörkt att ge sig ut i en okänd mörkmurrig brittisk stad. Det har väl hänt att man läst en deckare eller två... så det får bli i morgon.

- Patetiskt!
- Eller hur.

Men alltså, i helgen, då blir det äventyr på riktigt här. Det går en led längs den gamla romerska muren mellan Britannia och Skottland, Hadrian's Wall, som verkar hur fin som helst. Åttio miles totalt. Jag kanske skall springa den i ett sträck en vacker dag, så det är ju lika bra att börja reka.

That Månkarbo Feeling

Igår kom jag hem ifrån konferens i Oslo, i morgon drar jag vidare till nästa i Sigtuna. Jag tyckte därför det var en bra idé att klämma in en mara på enda lediga dagen, lite hardcore sådär.

Löparfantasten och jag hade stämt träff vid åtta för att komma i god till till Månkarbo inför starten klockan 11. Arrangörerna som hoppats på 50-60 deltagare hade lyckats pricka fint löparväder och med efteranmälningarna hamnade startfältet på dryga hundra löpare. Jag är ännu lite för trött och körd i bollen för att förklara hur trevligt allting var, men ni får ta mitt ord på det helt enkelt.

Lite före start lade Garmin av - slut på batteri. Nu hade jag ju redan lärt mig att "gilla läget" är den enda marathonstrategi som håller i längden, så jag ryckte på axlarna och tyckte att det väl bara var att köra på känn då. "Bara".

Banan var också trevlig, men den orkar jag inte heller beskriva just nu mer än att det var mycket öppna fält, alltså min favoritlöpmiljö. Grusväg, lite knepigare än asfalt men ganska kul och i princip helt flackt. Sex varv à sju kilometer skulle avverkas. Jag hamnade ganska sist i klungan och var nöjd med att hyfsat ifred få hitta mitt steg och mitt tempo, Pernilla drog raskt ifrån efter att vi gjort sällskap ett tag. Eller jag vet inte hur glatt sällskap jag egentligen var, men Pernilla kvittrade glatt på i alla fall. Själv blir jag mest sådär osocialt tokfokuserad på lopp och den här gången krävdes dessutom lite extra koncentration eftersom jag inte hade Garmin som stöd. Långdistanslöpning är en mental sport, och tro inget annat.

Efter tredje varvet - halvmaran - ropade jag åt varvräknarna om man kunde få någon mellantid. De började bläddra bland pappren men då tyckte jag det kunde vara till senare. Belönades med ett befriande skönt duggregn, körde igång iPoden med samma spellista som i Stockholm och diggade loss.

Efter sisådär 28 kilometer började det kännas... jobbigt. Jag tog det som något positivt, att nu skulle jag för en gångs skull också få kämpa och känna hur det skall kännas, liksom. Det var som om den groende värken liksom hjälpte att skärpa mitt fokus på löpningen, men redan någonstans efter 30 km var mina tankar ute och flög i det vackra fria igen och jag hade redan glömt det jobbiga. Och trots det ytterst glesa fältet började jag plocka folk.

Efter femte varvet frågade jag vid vätskekontrollen om någon hade en klocka. "Du har varit ute i 3:53 nu" ropade en vänlig själ, vilket jag besvarade med ett spontant "Oh herrejävlar!" - det osade ju pers så det rykte om det, även om det sista varvet skulle ta en hel bloody timme. Så vad gör Gullfot? Gasar på, förstås. Vad är väl sju kilometer!

Ungefär tio minuter senare känner jag hur en bit av höger trampdyna spricker. En märklig upplevelse. Sedan börjar det svida och bränna som fan, och jag börjar fantisera om djupa köttsår och dyrbar delikat muskelvävnad som slits itu. Undrar om det är läge att undersöka saken, men inser att det kommer bli hundra resor värre sen på de riktiga ultraloppen, så det är liksom bara att vänja sig. Ökade på tempot lite för jag inbillade mig att det ju vore bra att komma fram så snabbt som möjligt. Men smärtan gick faktiskt över ganska snart. (För övrigt visade det sig sedan att det var en sketen blåsa som sprack. Så blödig är jag.) Det var ett sjysst varv, inte helt lätt, och periodvis sprang jag med tunnelseende pga lätt svartnande för ögonen.

Plockar lite fler folk på vägen, och snart är jag framme i Månkarbo för sjätte och sista gången. Springer in i mål på 4:41:02. Fyra fucking fyrtioett och nolltvå. Om jag är mallig? Så jag nästan spricker. En fullständigt optimalt sprungen mara helt på känsla, utan ens ett sketet armbandsur. Det är nästan så att perset på faktiskt över en halvtimme bleknar i jämförelse.

Grattis Pernilla till grymt pers du också. Även om jag är för körd för att komma ihåg vad det blev till sist ;-)