Runner's High

Efter 2:24 med bara backar, det har precis blivit mörkt, nya Årstabron välver sig majestätiskt över mitt huvud och framför mig lyser byggarstrålkastarna upp den enorma rivningstomten med de gigantiska skrotbergen av rostande armeringsjärn, benen smärtar, She's Lost Control i lurarna. Ni måste, måste bara förstå den outsägliga skönheten i detta.

Okej, Skövde.

För ett par år sedan lyckades jag med konststycket att ta civilingenjörsexamen, bli löpare, gifta mig och fylla fyrtio inom ramen av två månader. Jag vet inte om årets begivenheter klår detta i dignitet, men vad gäller intensiteten tror jag 2009 års upplaga av den alltid lika hektiska mars-aprilperioden tar priset. För att bespara er hela listan så har min snittsömn legat på fyra timmar per dygn sedan Skövde sextimmars, inte för att jag nattugglat utan för att jag helt enkelt varit så jäkla busy. Jag kan säga som så att det handlar inte längre om att hålla bollar i luften, det är snarare Spring Lola som gäller. Inte mig emot, i och för sig.

Kalla det ett tillstånd

Nackdelen med allt det här är att det har involverat en massa människor omkring mig och i trådarna. Hela tiden. Precis som i Skövde. Mina ljuvaste minnen från en redan märkligt avlägsen helg cirklar därför kring loppets andra hälft, då hörlurarna åkte på och min interaktion med förbipasserande och förbipasserade begränsade sig till ett sfinxleende och möjligen någon silviavinkning som svar på hejandet och tillropen. Under dessa timmar och kanske särskilt 35 km plus hade jag några sanna stunder i löparhimlen, eller kanske musikhimlen, jag vet inte, just nu hänger löpning väldigt mycket ihop med musik för min del och det är väl en slags sammansmältning och alkemiskt bröllop med mitt dansarjag.

Om det blev det party jag hade hoppats på? You bet. Jag skulle kunna säga som så att jag enligt planerna gjorde ett fullständigt optimalt lopp. Jag hade roligt hela vägen, 20/5-strategin satt som en smäck, allt funkade på ren feelgodkänsla. Totalplacering 65 av 151 startande hade jag inte vågat drömma om - och ändå hade jag gott och väl kunnat jogga vidare ett par timmar när slutsignalen löd och hela fältet unisont tvärbromsade i en slags löparflashmobb i Boulognerparken.

Tiden gick mycket fort med undantag för femte timmen, då jag vid något tillfälle intalade mig att den antagligen var så gott som över, men att jag inte fick bli besviken om det bara hade gått en halvtimme. En blyg titt på klockan, tiden visade då 4:31. Hepp.

Underhållning och saker att fundera över fanns under hela loppet. Det går bara inte att se sig mätt på människors löpstilar, och jag noterade en intressant korrelation mellan löpteknik och lerstänkens höjd på bakbenen. Jag kan säga som så, skönspringande segraren Henrik Olsson (grymma 81,8 km) hade kanske loppets lerigaste skinkor. Kompakta löpsteg rular, så är det bara, även om man slipper lika mycket stänk om man sträcker ut benen i horisontalled. Jag vet i alla fall var jag står i valet mellan att springa bättre eller slippa tvätta tightsen.

Okej, det finns mer jag skulle kunna skriva om men livet har liksom redan gått vidare och Skövde var ingen stor grej egentligen. Jag tycker ni ska läsa hos MarathonMia istället, som gjorde precis som jag sa, nämligen visade var skåpet ska stå och sprang sig rakt upp i svenska kvinnors 20-i-topp-lista för sextimmars. Ultra är nämligen inte bara äventyr för romantiska kufar som mig, det är också i allra högsta grad en seriös idrott som förtjänar mycket mera cred än vad den har idag.

Dags åka till jobbet. Klockan är snart sex, så de flesta borde ha gått hem vid det här laget. Hostande åkte min stackars man i vanlig ordning till USA i morse, så nu är jag gräsänka en vecka. Här skall springas skiten.

Tjohoo, typ

Första frågan om vad jag hade för mål till Skövde 6 H fick jag nog redan i julas, när jag fortfarande envist tuggade mina lågpulsmil enligt Maffetone. Jag sade samma sak då som jag säger nu, jag har inga mål av typen "55 km" eller vad det nu må vara. Jag ser mig inte som sextimmarslöpare, och då blir min mätbara prestation tämligen ointressant.

Däremot är det ett ypperligt tillfälle att testa både form och strategier, så mitt mål med Skövde är det något luddiga att få ut så mycket som möjligt av det. Springa, och observera mig själv.

Hela hösten och vintern har jag gladeligen agerat farthållare åt alltifrån rookiesar som kört sina första riktigt långa långpass, till rutinerade ultralöpare som velat ha hjälp med att hålla jämnt tempo. Jag har varit bromskloss åt folk som behöver tygla sig i starten, och pushat på andra den sista milen in i mål. På något vis har jag blivit synonym med det där ångloket som bara tuffar på, oförtröttligt, i jämnt tempo, som det är bara är att ta rygg på.

Så kommer det inte att bli i Skövde kan jag säga redan nu. För då blir det lekstuga. iPoden kommer att vara laddad med mitt mest eklektiska urval bland punk och disco istället för hejarklackarnas schlager, benen pumpade med knäböj och hopprep istället för überlångpass i maffetempo. Tre parametrar är givna: bansträckningen, sex timmars totaltid, och Garmin som kommer att pipa i intervaller om tjugo respektive fem minuter. Resten är total frihet, som jag kommer att klämma varenda ljuvligt söta droppe ur.

Löpningens innersta väsen

Jag säger som jag brukar göra i såna här sammanhang: det är sex timmar, det är party. Bring it on!

Försten ut är sisten in - om DNS

Om exakt nio dagar går Skövde 6 H av stapeln. Ett lopp där man springer på en dryg kilometers rundbana i en park, och försöker ta sig så långt som möjligt på sex timmar. Hypen är olidlig inom ultramotionärskretsar, alla kvittrar sig varma om detta sååå trevliga och sociala sextimmars.

Många anmäler sig till Skövde 6 H som sitt första ultralopp, andra är självskrivna stammisar och skulle inte missa eventet för allt i världen. En del kommer för att käka så mycket korv som möjligt vid passeringarna, andra för att kila in sig i resultatlistans övre regioner - för skräller man ordentligt finns goda chanser att landslagskapten får upp ögonen för en. Alla är ju där! Spannet är stort, vilket är extra kul med tanke på att det ändå bara är lite drygt hundra deltagare max. One big happy ultra family.

Den kallas "mördarbacken". I'm not impressed.

Nu när det efter en oändlig vinter börjar dra ihop sig till den start som vi vid anmälan fantiserade om skulle ske i kortärmat, börjar folk dra öronen åt sig. En del upptäcker att sextimmars inte är i enlighet med säsongens mål, många har helt enkelt inte hunnit träna som de tänkt, andra har varit sjuka eller skadade, och några kanske helt enkelt blivit lite skrajsna inför själva tanken att springa i sex timmar, nu när det snart är på riktigt. Avhoppen droppar in sakta men säkert, i forumen, på bloggarna.

Så igår slog mig tanken: loppet har redan börjat. Det gäller, precis som i vilket lopp som helst, att förvalta sina kort väl från start. Organisera en funktionell vardag, träna ändåmålsenligt och disciplinerat, hålla sig frisk och skadefri, skaffa fungerande mentala strategier. När vi väl står där i Boulognerparken i Skövde så har vi faktiskt redan passerat den första sållningen. Vi tog oss dit, där andra inte lyckades utan föll ifrån på vägen. Försten ut är sisten in i mål, helt enkelt. Vi som kommer så pass långt som till startlinjen har redan hängt av en betydande del av fältet.

Om nio dagar är det bara sex timmar kvar. Det kan vara värt att se sig om, och lägga upp strategin därefter. För jag hoppas vi ses i Skövde!

Varsågod jumper!

En klassisk segergudinna

Aldrig ge upp. Bakslagen kommer, men det är upp igen som gäller, tills målet är nått. Punkt.

Nike, som numera heter Karin även i bloggvärlden, jag kommer aldrig mera kunna kalla henne något annat än Nike, för hon är fanimej segergudinnan förkroppsligad. Förra helgen skulle hon avsluta sin Svenska Klassiker med sista deltävlingen - Vasaloppet Öppet Spår. Ja, the full monty, inga halv- eller tjejmesyrer. Efter en rent ut sagt alldeles vidrig strapats föll satsningen i princip på mållinjen, då Nike efter 71 km och 10,5 timmars slit inte hann i tid förbi repdragningen i Hökberg, och därför inte fick fortsätta. Vätternrundan (300 km cykel), Vansbrosimningen (3 km) och Lidingöloppet (30 km terräng), allt avklarat med bravur och sugar on top, men i skidåkningen mötte vår egen IronWoman sin överman.

De flesta historier hade slutat här, med lärdomar dragna från bakslaget, och är man kämpartypen så möjligen planer på revansch till kommande säsonger. Men det duger inte om man heter Nike inte. För vad gör Nike? Skaffar startplats till Vasaloppet helgen efter, fixar resa och boende än en gång. Till den riktiga tävlingen. Kör skidor så det ryker, trotsar de ännu hårdare reptiderna, och viktigast av allt: sätter Klassikern. Däng.

Det är inte alla som klarar En Svensk Klassiker. Det är inte många som klarar ett Vasalopp två helger i rad. Men det skall banne mig en Nike till att mot alla odds och allt sunt förnuft i världen bara ställa sig i spåren igen, och köra för att casha hem sitt mål. Något annat fanns bara inte på världskartan.

Hatten av, baby. Jag saknar ord för hur bra du är.

Nike efter 3860 m simning
180 km cykel
42,2 km löpning
- en annan bra historia