Tävla med varandra

Tävlingsinstinkt. En egenskap som sägs vara lika oumbärlig inom idrotten som de rent fysiska förutsättningarna. Men vad handlar den om egentligen? Viljan att vara bättre än sina medtävlare, att till varje pris lägga dem bakom sig och springa igenom målsnöret som förste löpare? Att besegra sina egna begränsningar? Att spöa sin klubbkompis? Att pressa sina tider eller utöka sina distanser? Att vägra ge sig, eller att gråta bittra tårar efter en förlust?

Vad får somliga att fuska, muta, dopa sig till placeringar medan andra räknar ett under strapatser genomfört lopp som en lika åtråvärd seger? Är båda varianter uttryck för samma typ av instinkt, och är det den som är tävlingsinstinkten? Vad får oss att ställa upp i säg ett 24-timmarslopp utan minsta utsikt till att hamna ens topp 50 %, medan andra bryter millopp därför att en tilltänkt placering visade sig bortom det möjliga för dagsformen?

Missförstå mig inte. Jag blir också taggad när jag har någon flåsandes i nacken under en träningsrunda, och visst gläds jag när jag springer förbi mina medtävlare under lopp. Njuter lite extra när jag fått en bättre tid än någon av TSM-ledarna. Men jag var precis lika glad när jag i våras rultade in som siste man i Ursvik efter första Xtreme-deltävlingen, så pass långt efter föregående löpare att funktionärerna undrade om det var dags att ge sig ut på skallgång.

Det är utmaningen som driver mig. Inte utmaningen att vara först, snabbast, starkast, utan utmaningen att spränga en gräns eller förflytta mig ytterligare ett steg ur komfortzonen. Och instinkt att övervinna en utmaning lider jag liksom ingen brist på direkt. Om det nu är det som är tävlingsinstinkt. Jag vet inte.

Just nu är jag dock bara grymt förkyld och trött och grinig och träningsabstinent, men till min stora lycka fann jag en entimmes dokumentär om Spartathlon 2007 på Google Video. Mot slutet av filmen rinner tårarna, och särskilt en scen berör mig så starkt att en polett om det här med tävling trillar ner med skrammel och skrän. Det är ett gäng på fem personer som går i mål, tjejer och killar, hand i hand, utmattade, på bångstyriga ben, toklyckliga. Visst har vi alla hört förut att man inom ultra inte tävlar mot varandra utan med varandra, men de här par sekunderna visar liksom kvintessensen av det som lite lättvindigt skulle kunna avfärdas som en klyscha.

Smäller högre än målsnöret, any day

Ett lopp på 246 km springer man inte mot sina medtävlande, man springer mot distansen. Man kämpar för att komma runt, och har inte det minsta intresse av att hamna några tidsenheter före den ene eller den andre, det är 36 timmar som gäller liksom, möjligen att man sätter ribban lite högre, men det är liksom inte grejen. "Jag gjorde det, vi gjorde det", det är vad som räknas. Och det som krävs i form av såväl fysik som psyke får man liksom inte genom att "motionera för att må bra". Det krävs, som det brukar heta, vinnarskalle, en vinnarskalle bortom de yttre kvartilerna. Kanske är det här med tävlingsinstinkt irrelevant trots allt, kanske är det viljestyrkan som är den springande punkten.

Jag vet egentligen inte ens varför jag funderar så mycket på det här, eftersom det här med tävling ju trots allt inte spelar så stor roll för min del. Kanske beror det på att jag lite grand slits mellan två kulturer, å ena sidan marathonkulturen där jag distansmässigt ännu befinner mig, å andra sidan ultrakulturen, där jag känner att jag själsligen hör hemma. Lite grand beter jag mig kanske därför som en ultralöpare i exil, där jag kritiskt granskar marathonlöparnas mentalitet medan jag förskönande romantiserar ultralöparnas psyken. Konkurrens kontra altruism, liksom. Sanningen är knappast så enkel.

Men jag tror på människor som sporrar varandra till storverk. Må så vara som konkurrenter i ett lopp, eller som de medkämpar som lider och gläds med dig, som vägrar låta dig ge upp, som får dig att springa vidare. Det kanske trots allt bara är två sidor av samma mynt. Och kanske behöver vi båda två för att prestera riktigt, riktigt bra. Jag vet att det låter präktigt på gränsen till det vämjeliga. Men think about it. Din klapp på någons axel kan vara mer värd än du tror.

Uppsala 100 km

Mitt körda revben har tagit ut sin tribut till sist, det har visst inte varit så smart att hårdträna samtidigt, så nu får läkeprocessen trots allt ha sin gång och jag tröstar mig med att vara ultra-hangaround istället.

Ännu en anledning till ultra - sjyssta tävlingsloggor!

I lördags gick Uppsala 100 km av stapeln, på 2,5 km skönsprungen varvbana i den vackra parken runt Studenternas IP. Loppet genomfördes för andra gången, i år även utökad med femtiokilometersklass som jag dock ratade i mitt lika envisa som romantiska beslut att debutera på SUM. Gimme Adventure! Däremot så innebar Uppsala 100 km ett perfekt tillfälle att insupa stämning och lära sig massor om hur det fungerar att springa 100 km, den distans som liksom är ultralöpningens halvmara: överkomligt för den seriöse, tempo all-in för den talangfulle och drivne.

Jag missade tyvärr själva starten som eftersom det inte fanns någon vettig tågförbindelse för att vara på plats klockan 7 på morgonen, så när arrangör Staffan och matansvarig Patrick installerade mig i funktionärstältet hade löparna redan varit ute en timme och startfältet låg tämligen jämnt fördelat över banan. Förutom de två som jag kände sedan tidigare Team Fakta-pass har vi tuffa puls-LM som varvkontrollant, Peter bakom datorerna (bekant sedan Hallsberg), och så Staffans mamma, Ingela, coola damen som jag missade namnet på, och Janne S, som visar sig vara en sann själsfrände i sin förkärlek för äventyrliga punkt till punkt-lopp. En ny idol, som har sprungit alla de häftiga stora ultraloppen över hela världen och en ursympatisk snubbe med så smittsam entusiasm att han knappt ens behövde öppna munnen för att redan ha övertalat mig till att haka på ultrakommitténs höstlöpning från Mem till Motala, två nätta femmilsetapper över en helg i november.

En annan idol på plats var Mattias Bramstång, samme Mattias som sprang Spartathlon tillsammans med Christian Ritella och nu senast La Transe Gaule för andra gången, ett legendariskt etapplopp på totalt 1166 km över hela Frankrike, från Atlantkusten till Medelhavet. Anledningen att jag länge varit nyfiken på Mattias är att han är den som skrivit några av de vackraste och mest insiktsfulla ord jag läst om långdistanslöpning. Läs bara hur han liknar löpningen med skapelseprocessen inom konsten:

Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. En löpare är en konstnär. En skulptör knådar ihärdigt sin lera och målaren låter sina sensibla händer föra penseln över duken. Löparen skapar en ström av steg och först efter mycket hårt arbete kan man skönja resultatet. (...) Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: "Jag är den jag alltid velat vara".

eller hur han beskriver den ojämförliga stämningen inför ett ultralopp:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: "Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga."
Därför.
(källa: ultradistans.se)

Mattias är också den som på en dansk ultrasajt jag tyvärr slarvat bort länken till står för citatet som för mig bäst beskriver löpningens esse, "jag springer, därför att när jag springer är jag den jag vill vara".

Och ute på banan kämpar dagens hjältar. Folk är grymt seriösa, även om de flesta blir alltmer sociala vid vätskebordet ju längre dagen lider - när man inte längre vet vad man är sugen på, sitter det fint med råd av funktionärerna och en mental klapp på axeln. Folk dräller in som skadeskjutna kråkor när de kämpat sig över varvräkningsmattan, för att några apelsinklyftor och ett par stöttande ord senare magiskt ha kvicknat till och flyga vidare på stärkta ben.

Jag hade förväntat mig långt mer gång bland 100-kilometerslöparna än vad jag faktiskt såg, folk pinnar på och det osar power även om många bedyrar sin trötthet och smärta. Kanske är det den mentala styrkan som känns så påtagligt, de här löparna håller så benhårt fast vid sin strategi att beslutsamheten maskerar tröttheten inför mina ögon. Framförallt på damsidan får vi mycket riktigt också se några imponerande prestationer, med relativt nydebuterade Aurore Byström som går i mål på starka 9:35:47.

Flera i fältet springer parvis hela loppet igenom, kompromisslöst sida vid sida, jag tänker på Army Fitness-andan och det är så vackert så man vill gråta, oavsett om det handlar om Ulla och Annica i femtiokilometersklassen som ler och är glada hela vägen och ser ut som om de vore på joggingtur i parken, de tuffa Ålänningarna som grymtar och kämpar sig hårt fram mot en snygg delad fjärdeplats på 100K, eller starka Pär och Tobbe från Team Create som springer i samma stylish outfit och ser ut som tagna ur en reklamvideo hela loppet igenom, "tillsammans är vi oövervinnerliga", liksom.

Fan alltså, 100 kilometer. Jag vet inte vad vår egen förstagångare Ultra-Zebban säger, som efter en skofadäs fick plåstras om några gånger och chockades till nya bragder med kombinationen clementin och saltgurka, men jag måste säga att det här var riktigt, riktigt häftigt. Kanske en distans att verkligen satsa på!

Hard core babe goes halv mara

Ingen kämpe är komplett utan den tillhörande katalogen av ärr, skavanker och blessyrer som stolt bärs över kroppen som en ständig påminnelse om de stunder då hjältemodet varit större än de anatomiska förutsättningarna. Inte nog med att jag numera kan skryta med att ha knäckt ben på träning, jag kan dessutom skrävla på i rentutav oanständig dryghet över att ha kört inte mindre än fyra Army Fitnesspass, sprungit 18 km terräng samt ha tävlat i halvmarathon, allt detta med en pinfärsk revbensfraktur.

Å ja ba (i svart), sprang i mål så fort så det blev suddigt ba

Ovanstående får duga som den psykologiska revanschen efter att ha känt mig ganska liten och dum och ynklig där jag satt på akuten och väntade på min dom efter en sömnlös natt i smärta och ett smått förnedrande telefonsamtal med sjukvårdsupplysningen. Jag menar, det låter kanske lite märkligt när man som medelålders kvinna på träning slängt sig på marken och landat lite galet, "i skogen liksom, vi körde intervaller med fysövningar."

"Du menar på gympa eller?" frågar sjuksystern, och jag inser att det inte är någon större idé att förklara Ludwigs träningsfilosofi, dessutom kan man uppenbarligen få revbensfrakturer bara av att hosta galet så jag sväljer min stolthet och låter gå för "gympa" för den här gången. Man måste ju inte alltid bevisa hur macho man är.

Anyway, förra gången jag bröt något av betydelse var armbågen, då jag dansade solosalsa under småtimmarna på en helnattsfest på Tangocamp. Det blev lite väl fancy footwork, och under en ascool spin lyckades jag kila in stilettklacken under vristslejfen och stupade som en fura rakt framför fötterna på en vettskrämd Alain, under påbackning av ganska så mycket rörelseenergi från snurren. På morgonen vaknade jag med så grymma smärtor att jag svimmade av några gånger under de kanske hundra meter jag kröp från sovsalen genom det daggvåta morgongräset till frukosten för att få hjälp. Någon hällde i mig lite apelsinjuice, och jag kvicknade till såpass att jag faktiskt körde förmiddagens workshops som om ingenting hade hänt, med armen upphängd i en mitella som jag tillverkat av den scarf jag tagit med till Tusen och en natt-maskeraden.

Det var inte förrän efter lunch som några rediga kompisar fixade skjuts till akuten i Malmö, en vintage Jaguar framförd av den bohemiske Ole som var alldeles till sig över utsikten att jag antagligen skulle få morfin. Tre veckor gips blev det, och dagen efter att förbandet togs bort av en idiot med galen blick på St. Göran som förutom gipset även lyckades klippa upp mitt underarmsskinn åkte jag till Tango Island för mera dygnetruntaction.

Men tillbaka till gårdagen på SÖS, läkaren konstaterade som sagt revbensfraktur, förklarade att det inte alls var ovanligt att det gjorde som mest ont en hel vecka efter själva olyckan, och att det skulle läka av sig självt utan större negativa konsekvenser för träning och jobb under tiden. I'd say, det gick bra att springa halvmara i lördags i alla fall.

Jag var ju anmäld till Stockholmshalvan sedan länge, men med tanke på den senaste tidens träning var det inte läge att tänka lopp - här skulle det långpassas med guldkant och gratis dricka, bara. Förra gången jag körde den strategin gick det visserligen åt pipan rejält (Kungsholmen Runt), men den här gången lovade jag mig själv att bara springa på njutning oavsett tempo.

Fattar ni hur nöjd jag är!

Startade någonstans på 6:30 minuter per kilometer, och även om påkarna kändes minst sagt slut efter fredagens långintervaller var det skönt att bara få jogga av sig lite. Vid Söder Mälarstrand där de flesta började krokna hade mina ben istället piggnat till och jag började plocka placeringar i rent obscen omfattning. Farten höll i sig ganska bra (jag vågade aldrig titta på klockan), och efter sista backen uppför St. Paulsgatan var det bara att släppa loss - jag tror aldrig jag känt mitt löpsteg så lätt tidigare. Gick i mål på fullt acceptabla 2:09:35, och även om det är två minuter långsammare än fjolårets debuttid på 2:07:43 känns det som en seger eftersom jag ju egentligen hade räknat med två slappa mil i sjuminuterstempo.

Gladast av allt blev jag dock över att jag sprang i krokodillerna, dvs. mina knallgröna Asics Gel DS Racer, och de var bara så himla störtsköna. Det känns trots allt att man kommit upp sig lite extra som löpare när man kan springa långdistans i tunna racers. Nästa gång följer de med på maran!

Tävlingsdag, igen. Typ.

Halvmara då, före start och förväntansfull. Idag: 13433 och utan ambitioner.

Förra året var det här min stora dag. En av de största någonsin, faktiskt. Halvmarathon. Då, i februari 2007, när jag bestämde mig, ångestfylld och med klappande hjärta, lät distansen oöverstiglig - och i september för exakt ett år sedan var det dags att casha in frukten av min träning. Där jag under våren känt mig drabbad av fullkomlig hybris, var jag före starten på St. Eriksloppet full av tillförsikt över min styrka. För någonstans under månaderna däremellan hade jag insett att det inte finns några gränser, att det bara handlar om målmedveten träning, och att den inneboende förmågan kan sträckas så långt som fantasin är villig att tillåta. Man pekar på det man vill ha, man betalar, och cashar in.

Och allt det här handlar egentligen om betalningen. Igår var det dags för ännu en disputationsfest på jobbet, några kollegor frågade mig i torsdags om jag skulle gå, och jag svarade att jag stod över denna gång, att det inte skulle funka med fest mellan Armyträning nollsex femton på fredagsmorgonen och halvmara dagen efter. Ajajaj, skojar mina kollegor, man skall inte låta träningen gå ut över livet.

Men för all del, låt oss tala om livet, då. Det är ju inte så att jag grämer mig över ett taskigt lopp eller ett dåligt träningspass, jag blir inte förtvivlad över svackor och gråter bara pyttelite ibland över att jag ännu inte kan hålla en mil i femminuterstempo. Men i övrigt är träningen en så stor och viktig del av mitt liv att jag vägrar kalla det en hobby; löpningen, det är ju jag liksom. Visst finns det annat i mitt liv - också - men de riktigt viktiga delarna, de inkräktar liksom inte på varandra utan bildar tillsammans den helhet som är just det liv som jag har valt att skapa. Så per definition är det omöjligt att träningen skulle gå ut över mitt liv, eftersom mitt liv till en stor del är just träningen.

Utan att vara förmäten vågar jag påstå att jag vid det här laget kan ganska mycket om att förverkliga sina drömmar, och om det är något jag lärt mig så är det just vikten av att betala priset som jag antydde i inledningen. Många människor man råkar på är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina små liv som i bästa fall känns någotsånär tillfredsställande, alltsom oftast lite småtrista, i värsta fall frustrerande på gränsen till det extrema. Och anledningen påstås för det mesta vara att det inte går, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina gråa lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det "omöjliga".

Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det "balans" eller till och med "harmoni", och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fåfäng jakt på det skrämmande omöjliga.

Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.

Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill någonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, långsiktiga sådana, omöjliga saker, besatthet, fokus - det får mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag.

Äh fan egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat. Jag gick igång bara. Nu måste jag börja fundera på käk - 16:45 går starten!

Hoppa framåt

Det var förmodligen inte världens smartaste drag att springa 18 km terräng dagen innan ett Army Fitness-pass. Egentligen skulle jag ha sprungit i lördags, men eftersom jag sov i princip hela dagen fick det bli söndagen istället. Jag måste ju trots allt reka banan inför SUM. Och jag kunde ju inte veta att vi skulle ha Ludwig igen.

Ludwig gillar korta hårda pass. Idealiskt spyr man redan första rundan. Hittills har ingen av oss spytt (vad jag vet), men så har vi också fått skit för att vi inte kör tillräckligt hårt. Sanningen är att det inte är helt lätt att köra så hårt som man faktiskt förmår, det är en konst man också måste lära sig och träna upp. Och under detta tredje pass på raken med Ludwig tror jag de flesta av oss börjar närma sig den förmågan i alla fall.

Man skulle kunna kalla dagens pass en fysvariant på IF Linnéas stegintervaller: först några hundra meter maxlöpning, sedan 20 armhävningar, 70 m grodhopp, 20 armhävningar till följt av 70 m utfall - och så samma sak tillbaka igen, liksom. Låter piece of cake, eller hur? Sanningen är att åtminstone jag kände mig lättad när vi efter en rask uppvärmningsjogg fick dagens uppgift, inte minst för att det hela skulle vara över på 25 minuter oavsett hur långt vi hade kommit. Det här klarar jag, tänkte jag, tungbenen, ryggskottet och det värkande revbenet till trots.

Har ni någonsin drömt den där mardrömmen då man springer och springer och bara inte kommer någon vart, allt är bara oändligt segt, och ångesten blir bara övermäktig? Well, efter de första tio metrarna grodhopp insåg jag att det var precis den mardrömmen jag befann mig i, denna gång på allvar. Jag kom tamejfan ingen vart, hur jag än kämpade och slet, och det blev bara tyngre och ondare och målet alltmer avlägset. Precis som i drömmens värld så befann jag mig dock efter elva evigheter och sju dagar plötsligt på andra sidan, avverkandes någon form av variant på armhävningar, och överlevde även utfallen på vägen tillbaka över sandplanen.

Rond två. Bruno, som redan avverkat sitt pass, förbarmade sig över mig och visade hur man hoppar grodhopp framåt istället för uppåt som jag i min fysiska obegåvning kombinerat med mental och fysisk trötthet förstås lyckats med under första varvet. Skall man skratta eller gråta? Jag kan inte påstå att det blev lättare, men framåt kom jag i alla fall på någe vänster, sedan "armhävningar" igen, och så utfall tillbaka, någonstans här sätter tunnelseendet in och jag vinglar i kryss över planen ända tills jag är framme vid gräsmattan och mina tjugo armhävningar, det enda som jag vid det här laget förmådde fokusera på.

Ludwig ler och säger något som jag inte lyckas uppfatta, jag ser bara ansikten och munnar som rör sig i någon form av uppmaning, till slut vaknar jag även ur den mardrömmen och inser att jag inte skall göra fler armhävningar utan ta täten tillbaka till GIH, tursamt nog i två kolonner med Kalle som parhäst för jag hade nog inte hittat ens över vägen i det mentala läge jag befann mig just då.

Snart dags för tävlingsdebut på 50K!

Söndagens löpning var tamejfan ingen njutning heller. Uppdraget var att reka första biten av SUM, från Björkhagen via en extra kuperad motionsslinga längs Sörmlandsledens etapp ett och två till Alby Friluftsgård, inalles nätta 18 km - ett snällt pass, var det tänkt. Hade det inte varit för att ryggen kändes som den gått av så hade jag nog även överlevt backarna med någon form av nöje, det är ju trots allt kul med rötter och bergshällar, men slitsamt blev det allt och fort gick det inte. Faktum är att jag nog också måste revidera mina tidsmål en aning, för åtminstone delar av banan är inte direkt snabbsprungna.

Trots schlitet så fick hjärnan äntligen lite utrymme att spinna loss igen under detta efterlängtade långpass, och jag fick grymma visioner om den skimrande segertriangel som bildas av Uthållighet, Styrka och Snabbhet, lite grand som min alldeles egen ledstjärna kan man säga. Uthålligheten är i dag min främsta styrka, jag springer ju utan problem många timmar i sträck, och den kraften skall jag tacksamt förvalta och utveckla. Styrkan och Snabbheten däremot, där måste jag lägga ner mycket arbete framöver, och jag känner att jag i och med Army-träningarna får precis den spark ur komfortzonen som behövs för att så småningom bli oövervinnerlig. Typ. ;-)



Följ min blogg med bloggkoll