Hoppa framåt

Det var förmodligen inte världens smartaste drag att springa 18 km terräng dagen innan ett Army Fitness-pass. Egentligen skulle jag ha sprungit i lördags, men eftersom jag sov i princip hela dagen fick det bli söndagen istället. Jag måste ju trots allt reka banan inför SUM. Och jag kunde ju inte veta att vi skulle ha Ludwig igen.

Ludwig gillar korta hårda pass. Idealiskt spyr man redan första rundan. Hittills har ingen av oss spytt (vad jag vet), men så har vi också fått skit för att vi inte kör tillräckligt hårt. Sanningen är att det inte är helt lätt att köra så hårt som man faktiskt förmår, det är en konst man också måste lära sig och träna upp. Och under detta tredje pass på raken med Ludwig tror jag de flesta av oss börjar närma sig den förmågan i alla fall.

Man skulle kunna kalla dagens pass en fysvariant på IF Linnéas stegintervaller: först några hundra meter maxlöpning, sedan 20 armhävningar, 70 m grodhopp, 20 armhävningar till följt av 70 m utfall - och så samma sak tillbaka igen, liksom. Låter piece of cake, eller hur? Sanningen är att åtminstone jag kände mig lättad när vi efter en rask uppvärmningsjogg fick dagens uppgift, inte minst för att det hela skulle vara över på 25 minuter oavsett hur långt vi hade kommit. Det här klarar jag, tänkte jag, tungbenen, ryggskottet och det värkande revbenet till trots.

Har ni någonsin drömt den där mardrömmen då man springer och springer och bara inte kommer någon vart, allt är bara oändligt segt, och ångesten blir bara övermäktig? Well, efter de första tio metrarna grodhopp insåg jag att det var precis den mardrömmen jag befann mig i, denna gång på allvar. Jag kom tamejfan ingen vart, hur jag än kämpade och slet, och det blev bara tyngre och ondare och målet alltmer avlägset. Precis som i drömmens värld så befann jag mig dock efter elva evigheter och sju dagar plötsligt på andra sidan, avverkandes någon form av variant på armhävningar, och överlevde även utfallen på vägen tillbaka över sandplanen.

Rond två. Bruno, som redan avverkat sitt pass, förbarmade sig över mig och visade hur man hoppar grodhopp framåt istället för uppåt som jag i min fysiska obegåvning kombinerat med mental och fysisk trötthet förstås lyckats med under första varvet. Skall man skratta eller gråta? Jag kan inte påstå att det blev lättare, men framåt kom jag i alla fall på någe vänster, sedan "armhävningar" igen, och så utfall tillbaka, någonstans här sätter tunnelseendet in och jag vinglar i kryss över planen ända tills jag är framme vid gräsmattan och mina tjugo armhävningar, det enda som jag vid det här laget förmådde fokusera på.

Ludwig ler och säger något som jag inte lyckas uppfatta, jag ser bara ansikten och munnar som rör sig i någon form av uppmaning, till slut vaknar jag även ur den mardrömmen och inser att jag inte skall göra fler armhävningar utan ta täten tillbaka till GIH, tursamt nog i två kolonner med Kalle som parhäst för jag hade nog inte hittat ens över vägen i det mentala läge jag befann mig just då.

Snart dags för tävlingsdebut på 50K!

Söndagens löpning var tamejfan ingen njutning heller. Uppdraget var att reka första biten av SUM, från Björkhagen via en extra kuperad motionsslinga längs Sörmlandsledens etapp ett och två till Alby Friluftsgård, inalles nätta 18 km - ett snällt pass, var det tänkt. Hade det inte varit för att ryggen kändes som den gått av så hade jag nog även överlevt backarna med någon form av nöje, det är ju trots allt kul med rötter och bergshällar, men slitsamt blev det allt och fort gick det inte. Faktum är att jag nog också måste revidera mina tidsmål en aning, för åtminstone delar av banan är inte direkt snabbsprungna.

Trots schlitet så fick hjärnan äntligen lite utrymme att spinna loss igen under detta efterlängtade långpass, och jag fick grymma visioner om den skimrande segertriangel som bildas av Uthållighet, Styrka och Snabbhet, lite grand som min alldeles egen ledstjärna kan man säga. Uthålligheten är i dag min främsta styrka, jag springer ju utan problem många timmar i sträck, och den kraften skall jag tacksamt förvalta och utveckla. Styrkan och Snabbheten däremot, där måste jag lägga ner mycket arbete framöver, och jag känner att jag i och med Army-träningarna får precis den spark ur komfortzonen som behövs för att så småningom bli oövervinnerlig. Typ. ;-)



Följ min blogg med bloggkoll