Marken för mina fötter

I filmen "The Long Run" finns en nyckelscen där minibussen med löparteamet under banbesiktningen inför Comrades Marathon kommer fram till den fruktade Cowies Hill. Leading lady Christine hoppar då till coach Barrys förtvivlan ur bussen för att dagen innan loppet springa uppför den djävulska backen, istället för att följa påbudet om vila inför tävlingen. Den exakta formuleringen har fallit mig ur minnet, men lyder något i stil med att hon fanimej tänker springa uppför backdjävulen så att den minsann skall komma ihåg henne. Med andra ord, betvingar hon backen idag, så kommer den inte att kunna knäcka henne i morgon.

Som löpare betvingar man backar, sträckor och distanser genom att ge sig på dem, springa dem, göra dem till sina. Det råder en slags evig terrorbalans mellan löparen och banan, där en backe väl en gång sprungen uppför i full kraft för all framtid kommer att ha förlorat sin förmåga att knäcka eller besegra löparen. En sprungen backe eller sträcka är en ägd sådan, kanske en slags evolutionär kvarleva från löpningen som revirdanande aktivitet.

Armin Müller-Stahl som ultracoach med backtrauma

Cowies Hill, i verkligheten bara en av ganska många och även jobbigare backar under Comrades, är i filmen anledningen till det djupa psykologiska trauma coach Barry bär med sig efter att år efter år tvingats bryta loppet och aldrig lyckats slutföra de ärorika 89 kilometrarna - ett nederlag begripligt för en löpare om något. Om Cowies Hill är coach Barrys nemesis, är det i mitt fall Grekland som först slukade mig med hull och hår och sedan spydde upp mig, bara för att åter tugga i sig mig bit för bit och till sist än en gång spotta ut mig. Grekland är också det land som präglat mig som kanske inget annat av de tre jag räknar som mina hemländer, och ingenstans är mina själsliga rötter starkare.

Jag lämnade landet i fullständig kapitulation, som barskrapad totalförlorare, med hjälp av lån från Svenska Konsulatet till den flygbiljett som mirakulöst dök upp på reseagentens skärm till "sjömanstaxa", och en uppgiven passkontrollant som ur egen ficka betalade straffstämplarna för att jag vistats för länge i landet utan giltigt uppehållstillstånd. Pengar hade jag ju inte ens till vatten, och allt jag ägde vid den tidpunkten fick plats i handbagaget beståendes av en stycken sportbag i signalgrön nylon.

Det som gör mig både nyfiken och konfunderad över vem jag egentligen var då för snart tjugo år sedan är att jag under några veckors mellanlandning hemma hos morsan gav mig ut på envisa och sammanbitna löpturer för att försöka behålla den fysiska toppform jag lyckats skaffa mig tack vare karaten (som antagligen både bildligt och bokstavligt räddat livet på mig), och som var nödvändig för att komma in på polishögskolan jag funderade på att söka till om jag väl lyckades skaffa mig gymnasiekompetens. Jag har ingen aning varför jag just sprang, och inte varade det längre än till min lovande terrängdebut något halvår senare heller, men av någon outgrundlig anledning har jag alltså nu för bara knappt två år sedan åter plockat upp den tråden.

I Grekland hade jag tidigare inte sprungit en endaste meter, och alltså blev den senaste veckans löprundor det första steget i min revansch att slutligen betvinga detta vilda, vackra och omåttliga land, denna gång som löpare. Vi landade i onsdags vid tvåtiden på natten på Thessalonikis flygplats, och en oförblommat bolmande taxichaufför transporterade oss de ynka två kilometrarna till hotellet under gnällande protest och med skamlöst påslag för att han minsann väntat i hela tre timmar för ett sådant skämt till körning. "Athina Palace" låg vid den icke bilburnes motsvarighet till världens ände om något, mitt bland industriområden, bensinmackar och strippklubbar, med minimala vägrenar längs de hårt trafikerade genomfartslederna. Räddningen blev de småvägar som ledde genom kohagar och åkrar mellan olika fabriks- och verkstadsbyggnader, och Linnéatröjan med texten "SWEDEN" som nödtorftig förklaring till varför jag som ensam kvinna joggade kors och tvärs genom dessa gudsförgätna trakter.

De första kilometrarna på grekisk jord kändes lite läskiga och darrfotade, som om jag inte riktigt kunde lita på denna ödesdigra mark, men ganska snart var det jag som var den starkare, löpareuforin spred sig i kroppen och Olympens gudar sjöng med småfåglarna i olivträden. I Komotini nästa dag var läget bättre, och det blev mörkerlöpning varhelst jag hittade trottoarer och gatubelysning. Komotini är en märklig stad även med grekiska mått mätt, och ett påtagligt osunt leverne ute på stan som gör det svårt att känna sig som något annat än en vinnare när man springer genom de kaotiskt ruffiga gatorna, den frenetiskt rökande lokalbefolkningens storögda blickar till trots.

Sista anhalten var Thessaloniki, Greklands andra stad och ungefär lika stort som Stockholm. Äventyret började med performance-konsert med The Residents på Club Principal; den kvällen avslutades med en streakrunda runt hotellet efter att ha läxat upp receptionisterna för att glo på mjukporr under incheckningen. Thessaloniki är i övrigt levande, kul, välkomnande och dynamiskt på alla sätt, och längs paralian, strandpromenaden, kunde man till och med springa på andra joggare. Under långpasset från hamnen hela vägen till stadsdelen Kalamaria (Thessalonikis egen motsvarighet till Santa Monica) fick jag även fint sällskap i form av två gulbruna löshundar, som snällt trippade bredvid mig i perfekt kadens ända till den vägkurva som antagligen utgjorde bortre gränsen för deras revir. Sista löprundan i Grekland för denna gång blev en liten tur från hotellet runt vita tornet, stadens landmärke, och åtminstone Thessaloniki ligger nu snällt för mina fötter.

Lite drygt fyra mil fick jag ihop på de här knappa fem dagarna, det får jag vara nöjd med tanke på det i övrigt späckade familjeprogrammet. För egentligen var jag inte där för att springa, utan för min dotters examenshögtid då hon och hennes medstudenter svor sin ed till vetenskapen. En spännande historia i sig, och väldigt mycket Grekland det med.

Hemma hos

Saker man kan få höra hemma hos oss:

- Alltså, här står det att de här getingarna flyger 60 miles om dagen och att det motsvarar en människa som springer över två maraton per dag - men det är ju ingenting om man tänker på sexdagars

- Undrar vad Haile gör på 100 kilometer

Saken är bara den att det var inte jag som sa det.

Friday Night Party Pleasures

Det var mycket länge sedan att jag var ute och röjde en fredagskväll. Vi börjar snacka typ år vid det här laget, och inte längre bara månader.

Jag kan inte påstå att jag någonsin varit en särskilt osocial person, snarare har jag varit ett riktigt partydjur i princip hela mitt liv. Det var när jag började dansa på allvar som jag samtidigt tröttnade på rent umgänge för umgängets skull. Dansa var ju fan så mycket roligare, så jag slutade gå på vanliga fester och började arrangera klubbar istället för att bjuda polarna på middag. Fortfarande gäller att det är tvärkört att få med mig på en ordinär fika, om det inte vankas underhållning av det mer fysiska slaget innan.

Sedan ett drygt år tillbaka har jag dessutom inte druckit en droppe alkohol, vilket gör "vanligt" umgänge i vänners lag om möjligt ännu mera ointressant. Och nej, jag har då inte varit den som spottat i glaset. Öl har jag visserligen alltid tvärratat (i mina gräsrökande och pillerpoppande tonår som medelklassunge i Urban Germoney fnystes det åt öldrickare som "die Asozialen"), men drinkar, vin, champagne - det var fina grejer det. Möjligen var det lite ovant i början att lägga av, men lustigt nog har jag inte saknat en endaste droppe. Så mycket för den där skumpan som man aldrig skulle klara att fira nyår utan, finmiddagen som inte skulle vara komplett utan det lilla röda. Meh!

Hursomhelst, igår var det fredag, och jag var faktiskt ute och röjde åtminstone till midnatt. I skogen, med pannlampa, tillsammans med ett brutalt gäng från armyträningarna och klubbkompis löparfantasten. Shit vad vi hade kul.

Mörkerlöpning i terräng triggar igång det inre djuret på ett sätt som får varje annat partyrus att blekna till en lam munterhetskänning i jämförelse med den vildsinta upprymdhet som sprider sig från de leriga skorna ända upp till den ångande mössan och ut i de stelfrusna fingerspetsarna. Stridshormoner och lyckomolekyler pumpar ut i blodomloppet om vartannat, och leder till en euforisk känsla av närvaro som får varje steg i den mjuka myllan att kännas lätt och gudabevingat.

Smart att köra sitt star smile mot kameran med pannlampa... foto: Robban

Vi flyger fram genom natten, ömsom kämpandes, ömsom snubblandes, letar bunkrar, kryper i hål, löper blint genom betonggångar i totalmörker, skrattar, krockar, peppar, väntar in och springer ifrån om vartannat.

På den sista avkroken från milspåret runt Ensta Krog, en halvt obanad stig som Bruno utlovat som extra underhållande, dansar mina fötter av sig själva över rötter, sten och pölar i mörkret, och jag känner en obeskrivlig lycka över att få vara den nattlöpare jag är just där och då. Det finns ingenting, ingenting som kan uppväga känslan av att vara i sitt absoluta esse par excellence - glöm allt vad lopp och tävlingar heter som mål, den största motivationen att träna är den styrka det innebär att kunna vara och leva den man innerst inne är.