Den lyssnande löparen

Det här med att springa till musik är kontroversiellt. Alldeles särskilt om man sysslar med löpning som naturupplevelse. Å ena sidan har vi de som hävdar att riktiga löpare inte lyssnar på musik utan fokuserar på steget, å andra sidan de som påstår att det är ett helgerån att spela över fågelkvitter, porlande bäckar och kvistar som knäcks under ekorrarnas kvicka framfart.

Själv tycker jag det är ganska patetiskt att ens ha åsikter om andra människors upplevelser. Vad vet ni om vad det är jag hör under en löprunda? Och förresten, om det är något jag har svårt för så är det bakgrundsskval och det skulle aldrig falla mig in på att ha radion eller liknande på hemma. Musik är något jag verkligen vill lyssna på. Ordentligt. Och helst med hela kroppen.

Jag vet därför få saker som är så givande som att dra iväg på en löptur med en ny platta på ipoden, eller en väl sammansatt spellista med utvalda mästerverk för prestationen i fråga. Löpning är för mig ett tillstånd av absolut uppmärksamhet, och även om jag erkänt nog aldrig skulle palla att skölja över äkta vågbrus, så tycker jag ändå skogens ljudbild knappast är så pass hypnotisk att det inte är helt okej med privatparty ibland. Mitt liv är min film, liksom, och soundtracket väljer jag själv.

Igår frågade äventyrsbaben och självutnämnde träningsmodefaschisten Niclas vad det var för musik som gällde. Den frågan är ungefär lika komplicerad som var jag kommer ifrån. "Allt" svarade jag med något desperat flackande i blicken, väl medveten om att det är ett ganska dumt och inte särskilt sanningsenligt svar. För även om jag är eklektiker när det gäller genrer, är jag - blir ni förvånade? - extremt kräsen när det kommer till det faktiska urvalet.

"Nähä det är inte sant att du lyssnar på allt", synar Niclas mig, "till exempel lyssnar du inte på Death Metal".

"Kanske inte," svarar jag, "men i alla fall en del Bruce Dickinson. I övrigt kanske Madonna, eller tysk åttiotalspunk, eller salsa", fast i det läget har diskussionen befriande nog redan fladdrat iväg någon annan stans eftersom vi för stunden är fyra postloppshöga partydjur som glatt pladdrar i munnen på varandra.

Hursomhelst lovade jag att lägga ut gårdagens spellista på bloggen, och någon begåvad läsare kan kanske hjälpa mig med en genrebeskrivning som hjälper mig vid nästa partymingel och smakgrillning. Listan är kanske inte särskilt representativ för hur det kan låta på en ultra där det finns både tid och behov att spejsa till det rejält ibland, utan här var syftet att springa tolv kilometer på under sjuttio minuter. Kort, snabbt, med fokus på att hålla humöret uppe och att göra jobbet.

Madonna: Ray Of Light

Med textrader som faster than a speeding light she's flying kan det ju liksom inte gå fel i början av ett lopp. Det ska bara kännas lätt. Och ja, för den som undrar och ser likheten, jag tycker även I feel love med Donna Summer är en fantastisk löparlåt. Allra helst på raksträcka på mjukt underlag med några mil i benen, då den rätta flygkänslan hunnit infinna sig.

Archive: Sane

Step by step, you're gonna make yourself feel better
Try yeah try, you're gonna make yourself feel ruthless

- det hör ni ju att låten handlar om löpning. Drivet är exakt vad jag vill känna i benen. Starka muskler och tempo framåt, framåt.

Eminem: Business

Let's get down to business, yes sir, precis vad ett sånt här lopp handlar om. Eminem gör bra grejer som lätt hänger med några gånger på låtlistan. Men jag är ändå rädd att den här blir en fluga, precis som jag sprungit mig less på grymma Lose Yourself vid det här laget.

Abwärts: Computerstaat

Tonårsnostalgi. När ni andra sysslade med idrott och skaffade er stora hjärtsäckar som gör att ni idag har någotsånär vettig syreupptagningsförmåga sprang jag på stan och var tuff. Det här är en av de bästa poplåtar som gjorts, alla kategorier. Så enkel, så genialisk. Har jag redan skrivit om den här på bloggen? Förlåt. Jag fattade förresten aldrig vad ni i Sverige höll på med när ni kallade KSMB och Ebba Grön för punk. Hemma i Germoney var vi sååå mycket coolare. Och det är omöjligt att inte springa snabbt till rim som Stalingrad, Stalingrad, Deutschland Katastrofenstaat.

The KLF: What Time Is Love?

Jag fantiserar ofta om att någon vänlig själ skall mixa ihop What Time is Love med Last Train to Transcentral till en grym fyrtiofemminutersversion åt mig, så att jag någon gång får dra till med ett rejält milpers. Jag skojar inte, jag skulle flyga från första minuten ända in i mål.

Gwen Stefani: What You Waiting For?

Look at your watch now, what you waiting for, take your chance you stupid ho och tick tack tick tack - låten är fullständigt pepprad med loppreferenser att mata hjärnan med när man behöver lite pepp att dra på.

Röyksopp: Poor Leno

Flyga, flyga, 'nuff said. Det här är exakt vad som krävs när man vill audiovisualisera lätta ben.

Lene Lovich: Home

Ännu mera tonårsnostalgi, där Cha Cha med Lene Lovich, Herman Brood och Nina Hagen var en favorit i platthyllan. Jag lyckades ragga upp den här låten inför min första mara, och den har visat sig vara en perfekt låt att springa till. Varning för överhettning, den här är för snabba ben och det gäller att ha flås som matchar. Jag har mer än en gång överskridit pulskontot big time med Home i lurarna.

Archive: Lights

Valet är en relik från Lidingö Ultra 2009 då jag körde hela skivan Lights från början till slut. Plattan är banne mig gjord för ultra, vilken resa! Titelspåret är drygt 18 minuter långt, och ett trick för att beta av tre-fyra kilometer på raken utan att ens märka hur tiden går. Varning dock för att låten gör sig allra bäst när man redan är rejält mör. Då kan man till och med kosta på sig att klämma fram en tår under de smärtsamt vackra sista minutrarna. I skogen kan ingen se dig gråta.

Erik Prydz: Proper Education

Ännu en låt som får mig att gasa på utan att jag ens märker det. I början skedde det helt spontant utan att jag fattade vad som var orsaken; när jag insåg att det var låten så fick den hänga med på syreupptagsintervallernas spellista. (Tyvärr har Prydz' övriga låtar inte samma effekt på mig. Förutom kanske illamåendet.)

Tito Puente: Birdland After Dark

Ett spår att kalibrera stegfrekvensen efter med perfekta 180 bpm. Dessutom blir man jäkligt glad!

Gorillaz: Stylo

Jag hörde den här på gymmet i Budapest i mars, och kände bara yes vilken skön låt. Jag kan inte sätta fingret på det, men känslan är något helt annat än vad den brukar i den här genren. Och precis vad man behöver som mental snuttefilt och sval hand på pannan under ett lopp.

Archive: Black

De genialiska slutraderna watch me self-destruct på da capo är givetvis skrivna direkt för löpning och jag såg under hela loppet fram emot att få kuta till dem. Snopet nog sprang jag lite snabbare än vad jag hade räknat med, så jag tryckte förbi låten för att inte riskera gå i mål utan att ha hört hela.

Muse: Butterflies and Hurricanes

Change everything you are, and everything you were
Your time is now

Ibland får man dra till med det stora artilleriet, och då är det Butterflies and Hurricanes som gäller. Patetiskt storslaget utan minsta skam i kroppen. När jag springer handlar den om mig, och få texter får mig att pressa fram det där lilla extra som denna.

Hela listan på Spotify? Varsågoda. Tyvärr finns dock inte alla låtar med, så dessa godbitar får ni på Youtube:

Abwärts - Computerstaat
KLF - What Time is Love

Några sista tips. När man springer riktigt långt kan det vara kul att köra en hel skiva från början till slut. Förutom redan omtalade Lights rekommenderar jag varmt Neveroddoreven av I Monster, Bruce Dickinsons Skunkworks, Jesus Christ Superstar (original cast med Ian Gillan och inget annat) eller varför inte It! med Coco Steel & Lovebomb.

Hur det gick på SpringCross? Kika in på into the wild; där är jag lite mindre pretto.

3 x gubbe

Kliver på tuben i morse. En man i dryga femtioårsåldern sätter sig
mitt emot, välvårdad och med sympatiskt artig snabb blickkontakt för
att bekräfta platsvalet. Jag gräver upp min Dagens Industri som jag
knölat ner ryggan; eftersom det är powerwalk som gäller på
hemvägen reser jag just idag inte ståndsmässigt med handväska.

- Det är bra att ha med något att läsa, nickar mannen bifallande.

- Ja, säger jag och plockar givetvis upp det artiga chitchatet, man är
ju trots allt uppvuxen i kretsar där det sociala kallpratet förfinats
till den högsta av konster,

- i dessa dagar kan man ju aldrig veta hur länge man blir fast på tåget.

- Inne i stan fungerar det bra, kontrar mannen, och jag fördjupar mig
med demonstrativt intresse i ledaren för att vänligen men bestämt
markera att jag nog helst slipper resesällskap.

- Är du på väg till jobbet, kommer nästa fråga.

- Ja, svarar jag med än så länge neutral stämma, blicken fastfrusen
vid den påstådda långa uppförsbacken när Saab gör omstart.

- Ska vi kanske ses efteråt?

Här kan jag inte annat än att brista ut i skratt, och frustar fram ett
nej, verkligen inte. Mannen verkar skämmas, samlar ihop sina väskor
och säger hejdå innan han flyttar vidare till en annan fyrsitsare i
vagnen.

Själv fastnar jag efter denna märkliga incident i tidningens
annonsbilaga, titulerad Ekonomi för företagare. Styrelseproffset och
riskkapitalisten Mats Gabrielsson ger fem tips, varav det tredje lyder
"Långlopp varje dag. Som företagare måste du gå ut och springa
olympiska 10 000 meter varje dag. Är du inte motiverad så att du kan
göra det skall du tänka dig för innan du startar."

Det är en relativ baggis att springa en mil om dagen. Faktum är att
det är precis vad många motionärer gör, åtminstone typ. Samma runda,
samma tempo, några gånger i veckan, år ut, år in. Gärna precis under
tröskeln, det så kallade gubbtempot. Träning som sliter rätt så hårt,
utan att ge någon vidare träningseffekt. Jäkligt intressant om man tänker efter.

Detta om gubbar mina vänner. Helt apropå.

Grattis på namnsdagen, men variera gärna dina pass ibland.
(Jag skojar, du är cool)

Barfotapendling

Vad får man om man korsar ett kenyanskt skolbarn med RW-Sofie? Då tänker jag mindre på gaselltempon och slanka snygga ben, än på det här med barfota och transportlöpning. Kenyanska ungar sägs ju springa barfota till skolan, och Sofie är givetvis springpendlandets okrönta drottning. Så om man springer barfota till och från jobbet blir man alltså något av en korsning mellan de två. Och det är precis vad jag gjort idag.

Okej, inte helt barfota, men nästan. I Aquasocks, ett slags badskor. Och Aquasocks är anledningen till detta inlägg, för jag känner visst ansvar i den veritabla hype som börjar sprida sig.

Barfotapendlarens bästa vänner: Salomonrygga och Aquasocks

Tipset om Aquasocks för nära-barfota-upplevelser trots minusgrader och snömodd kommer ursprungligen från signaturerna Julius och Mats S i barfotalöpningsgruppen på Funbeat; det dök upp dagen efter det berömda Nature-peket om barfotalöpning kontra löpning i skor, och jag beställde ett par på studs. Paketet kom i princip med vändande post, jag gav mig ut på den första testrundan och var såld direkt.

Carina skrev i morse ett utmärkt inlägg om hur det känns att springa med Aquasocks första gången, så hälsa på hos henne vetja så slipper jag upprepa mig. Flera har nu gått och beställt ett eget par, medan andra tycker det här med barfotalöpning kan vänta till sommaren. Detta har fått mig att tänka lite.

Alltså, även om det är skitkul att studsa omkring i neoprensockor i snön så är det liksom inte helt riskfritt om man ditintills sprungit hela livet i dämpade löparskor med motion control. Då tänker jag mindre på löpsteget i sig, än att den sortens fötter helt enkelt levt ett alldeles för skyddat liv för att ha utvecklat de muskler, det rörelseomfång, den proprioception och den styrka som krävs för att ostraffat kuta barfota eller i minimala skor utan uppbyggnad. Fötterna behöver helt enkelt tränas upp, så ta det lugnt i början och öka distansen försiktigt. Dessutom skulle jag rekommendera att kombinera barfotalöpningen med annan fotträning, som t.ex. klassikern att krama handduk med tårna, och liknande. Ett bra tips här är häftet "Starka fötter" utgivet av SISU Idrottsböcker. Själv svär jag på mina Yamuna Foot Wakers, som jag skaffade när jag fortfarande sysslade med dans.

Det andra är det här med löpsteget. Det råder alltså inte längre någon tvivel om att barfotalöpning är en utmärkt träningsform för att öva in ett bra och biomekaniskt korrekt dämpat löpsteg. Men ofta är det olika muskulära svagheter och obalanser som gör att man inte kan springa så som kroppen är tänkt att fungera, t.ex. dras jag själv med en svag gluteus medius som gör att knät viker sig inåt. Det kan behövas stabilitetsträning av flera muskelgrupper än bara fötterna, och det är därför en god investering att gå till en vettig kroppsterapeut för att reda ut eventuella svagheter och få ett bra prehabprogram.

Jag skulle tro att folk med ett fint, lätt och kompakt löpsteg som Carina upplever barfotalöpning och att kuta i Aquasocks som skön och rolig ganska omedelbart, medan löpare med mer kraftfulla powerkliv kommer att tycka att landningen känns ganska hård. Faktum är att det är precis det som är grejen - och ett tydligt tecken på att man har allt att vinna på att köra lite barfotalöpning då och då. Föralldel, inte bara i den mjuka snömodden - nej gärna också på hårdare underlag, för att verkligen känna ordentlig feedback från marken. Några minuter bara, men gärna ofta. När man hittat rätt känns steget som ett mjukt och lätt tassande, även på asfalt, och även vid högre tempon. Rätt landning och kortast möjliga markkontakt är nyckeln här.

Personligen är jag lyrisk över den här sortens löpträning, men då har jag också medvetet byggt upp mina fötter och min kropp specifikt för detta över drygt två års tid. Jag skaffade mina första Vibram Fivefingers redan 2008, och sprang hela förra vintern i tunna Puma H Streets. De mest dämpade skor jag överhuvudtaget springer i nuförtiden är Brooks T6 Racers, lättviktare tänkta för tävling upp till halvmarathon alltså. Funkar finfint för ultra, 50 miles var inga problem. Det har känts som en naturlig utveckling, men precis som så många andra började jag med vanliga pronationsskor, utprovade av proffs med hjälp av videoanalys i löparbutiken.

Jag svär på barfotalöpning och jag tycker alla löpare skall lägga in barfotapass i sin träning, men jag anser också att man ska ta det försiktigt och se det som en långsiktig satsning. Skaffa ett par Aquasocks för löjliga 149 spänn redan nu, så kan du kosta på dig att springa lite längre sträckor i sommar när gröngräset lockar och ropar efter spralliga nakna löparfötter. Riv ur den extra hälkudde som sitter under innersulan; är du riktigt hardcore struntar du även i denna. Ut och lek!

Nu jäklar blir det åka av

Första gången jag var på någon form av läger var nog ett ridläger jag fortfarande minns med fasa. En totalt misslyckad historia, jag var helt ensam eftersom min kompis Sandra och hennes gäng som var överlägsna ryttare hamnade in en annan grupp. Jag kissade på mig för man fick inte gå ifrån när det var städdag och hästarna skulle ryktas, fick åka in på akuten efter att ha ramlat av den isabellfärgade Mira, och parades sedan ihop med en mindre ponny som trots det oskyldigt klingande namnet Heide var en elak, lat och ogin liten historia som försökte gnida av mig såfort vi red förbi något lämpligt buskage. Dessutom var man tvungen att dricka pepparmyntste som smakade smält tuggummi på kvällarna, och egentligen var jag ju livrädd för hästar och fattade inte varför jag plågade mig igenom det hela, men sannolikt hade jag tjatat till mig detta gödseldoftande helvete för helt egen femma, och det fanns alltså ingen annan än mig själv att skylla på.

När JB66 på puls.se drygt tre decennier senare bjöd till träningsdagar i Skåne nappade jag direkt, trots att jag bara hade sprungit i ett år. Sina egna apostlahästar kan man lita på, och eftersom jag vid det laget redan utan problem hängde med mina ultraidoler way beyond min egen förmåga var jag inte orolig för att det skulle funka. Vi blev till slut bara tre stycken som körde The Full Monty, men till helgen dök det upp fler och dessutom hade vi det lokala Skånegänget som hangarounds. Jag förvånade mina nyvunna löparkompisar med mina FiveFingers och min vana att äta under långpassen, körde skiten ur mig på deras vilotempo, skolkade från backintervallerna och hade hur kul som helst.

Bästa lägermyset. Sitta och utvärdera träningspass.
JB66 och jag Smygehuk 2008, fotograf min Lotta8

Träningsläger is da shit. När IF Linnéas alldeles egen superhjälte K3n drog ihop ett läger i fjol var jag därför inte sen att hoppa på tåget, och den långhelgen i april blev om möjligt ännu roligare med en totalt misslyckad tidsgissartävling och turen Smygehuk-Malmö som krona på verket. Det var därför bara att hoppa på första bästa lediga bilplats och dra med Skogen och gänget till Tänndalen i höstas, för att lära mig orientera med de vackra tjejerna från landslaget i lättviktsrodd och käka frukost med Clas Björling och hans snygga och coola Kristine, MTB-proffset. Läger är läger, läger tackar man inte nej till.

Redan i somras började vi faktiskt spåna på den ultimata träningstrippen. Schweiz. Davos. Alperna. Landslagsnostalgi, höghöjdsövernattningar och EPO. Backlöpning galore. Hb och viktkontroll. Proffsträning, helt enkelt. Skogen drömde sig tillbaka till Jakobshorn med fuktiga ögon och själv fantiserade jag om tidernas lårmuskler och syreupptag. Drömma kan man ju. Och är det en riktigt bra dröm så är det egentligen bara att köra.

För några veckor sedan spikade vi datum med perfekt fysiologisk timing inför Swiss Alpine, och satte sedan igång att jaga boende och flyg. Pusselbitarna föll på plats en efter en, och igår hade vi release för flyern. Träningsläger på hög höjd i Davos, 3 - 10 juli 2010 är den nyktra titeln bakom vilken det gömmer sig ett äventyr som jag just nu inte hittar några vettiga ord att beskriva. Jag säger bara som i Rocky Horror Picture Show, Don't Dream It, Be It, och vet du vad, det är bara att hänga med.

Dagen då världen höll andan

Apples releaser brukar vara hypade, men gårdagen var någonting i hästväg. Det surrade genom bloggosfären, hela facebook vibrerade upphetsat och twitterkvittret fladdrade som fjärilar i cybervärldsmagen. Vad skulle det bli? Bara någon timme efter den globalt utsända webbpresentationen av iPad fylldes den virtuella etern med heta önskningar om att få sin alldeles egen äppeltablett, som Snorkfröken skrev så sött.

När man inte trodde det skulle gå att skrälla högre kommer nästa skalv, som får gårdagens hysteri att framstå som en lamt planerad brandövning, och än en gång får Kalifornien se sig besegrade av Cambridge, Massachusetts. Inga mindre än Nature släpper en artikel av Daniel Lieberman och medarbetare vid Harvard University, som handlar om löpning barfota kontra löpning i skor.

Få löpare har kunnat undgå kontroversen kring frågan om vilken fotisättning som är den mest naturliga eller den mest skonsamma, och även om åsikterna haglar lika ljudligt och tätt som experterna står och gastar som spön i backen, så har faktiskt ingen hittills lyckats visa något substantiellt och vetenskapligt hållbart i frågan. Det spelar liksom ingen roll om skoindustrin prisar sin senaste rymdforskningsavknoppade motion control, eller sjukgymnaster och löpbutiksbiträden idisslar sitt "rulla från hälen till tån", lika lite som när Tarahumaraindianerna springer ultra med sandaler av däckslangar, Colting skyltar med FiveFingers i Runner's World, eller Barefoot Ted predikar sitt evangelium.

Ingen har hittills kunnat visa att det är på det ena eller det andra sättet, och oavsett vilken pålle nu verkat vara uppenbart mest trovärdig att satsa sina sekiner på så har vi hittills, åtminstone i kunskapsteoretisk mening, faktiskt inte vetat någonting alls.

Ända tills idag.

Nu vet vi. Och det här är en sån jätteskräll att jag föreslår att ni tittar själva på vad Lieberman och gänget har att säga. I samband med Naturepeket har hans labb släppt en webbsida som presenterar resultaten av hans studie på ett fantastiskt bra och pedagogiskt sätt. Följ bara Next-pilarna, läs varenda ord, och sätt videoklippen på repeat. Den som hellre vill fördjupa sig i matematiska modeller och har access till Nature kan läsa originalartikeln här. Eller för den delen, en Youtube-länk för den slappe fan som inte orkar läsa alls. Tassa lugnt!

År som gått

2007: året jag började springa. Milen sub 60, Halvmarathon. Szalkai, Noakes, Romanov. Garmin FR 305. En urspårad forumdiskussion på puls.se som fick upp mina ögon för att det fanns något som hette ultradistanslöpning, och efter ett långpass på 14 km där jag insåg att man kunde träna sig till vad fan som helst bestämde jag mig för att satsa på ultra. Årets Sista Långpass 20 km.

2008: året jag blir ultra. Marathondebut, ultramarathondebut. Hornstull - Järna. Army Fitness. IF Linnéa. Maffetone, mera Romanov. Streakrunning - minst en kilometer om dagen, i fyra månader. Springpendla. Racing flats, X-talons och Vibram Fivefingers. Årets Sista Långpass 64 km.

2009: året det blir allvar. Laktatkurvor. Christer Skog, Wilmore & Costill, idrottsfysiologi för Tonkonogi på LIVI. Våtvästträning, back-to-backpass, benstyrka. Lidingö Ultra. Pers på milen, halvmaran och marathon i Stockholm. The gax 50 miles. Bangar Årets Sista Långpass, pallar varken springa eller vara social.

Inte så dumt att kunna posea omklädd medans hunkarna fortfarande droppar in
Foto: Swissbabe, LU50K

Stopp, stopp, spola tillbaka. 2009. Det där gick alldeles för fort. 2009 är ju för fanken mitt viktigaste löparår någonsin. Ett år jag kommer att blicka tillbaka på även vid nästa decennieskifte. Zooma in!

Christer Skog. Men kan han nåt om löpning, rynkade klubbfolket på pannan, och tvivlade. Var det inte skidåkning han pysslade med. Jag fattade aldrig poängen med de där skeptiska förbehållen, det är ju solklart att en coach som tränar skidåkare att orka staka sig runt i fem-sex timmar måste vara bättre lämpad för ultralöpare än någon som tränar folk att bränna av milen på en dryg halvtimme.

Ultra handlar mera om uthållighet än om löpning i sig, och givetvis är det en tränare som är specialist på uthållighet man behöver. Tyvärr stirrar sig folk hellre blinda på sin "unika" gren, och missar det faktum att rent fysiologiskt styrs våra respektive prestationer av exakt samma processer, oavsett om vi sitter på en cykel, står på ett par lagg eller studsar fram i Adizeros. Marathonlöpare tycks vara extra kitsliga här, och lyssnar hellre på någon som i sin ungdoms dagar lyckats sätta säg 2:40 på maran, än på proffs som vigt sitt liv åt att samla kunskap och jobbar yrkesmässigt med högpresternade atleter av alla sorter i sitt stall. Beats me.

Anyways. Jag hade alltså turen att komma i kontakt med denne man (Daniel Tynell kallade honom skämtsamt vid en föreläsning för "Jesus"), och vi slöt typ en pakt inför framtiden. När man gör en seriös satsning tror jag stenhårt på att plocka ihop ett team av kompetenta rådgivare, specialister och bollplank omkring sig, hur egensinnig man än må vara. Skogen var den nyckelperson jag bara kunnat drömma om - hallå, hur stor är chansen att man som sketen motionär får jobba med elittränare liksom.

Fokus är ett heltidsarbete, något som få inser när de beundrar ens visshet och villkorslösa engagemang för sitt mål. Fokus innebär targettempon, triggerord och målpåminnelser ritade med bläckpenna i handen, fokus innebär aktivt och smärtsamt dövöra när kompisarna hittar på roliga saker som du skulle kunna sälja din egen morsa för att få vara med på, fokus innebär en ständig dialog mellan motstridiga intressen, där endast den väg som för dig närmare målet tillåts gå vinnande ur det eviga inre käbblet och strömmen av nya idéer. Fokus innebär framförallt ensamhet, ty ingen kan dela din, och just din väg.

Att då kunna luta sig tillbaka mot någon som följer dig på vägen med handfasta råd och tydliga scheman utifrån dina egna förutsättningar och mål frigör massor med energi, kraft att istället ägna åt det viktiga: träningen, den fysiska såväl som den mentala. Viktigast under 2009 har därför varit att börja jobba med Christer och SSC, det har varit det antagligen största rent konkreta steg jag tagit mot att bli den löpare jag faktiskt kommer att utvecklas till under det nya decenniet.

Två ytterligare händelser under 2009 kommer att prägla min framtid som löpare. Bara någon dryg månad efter att jag inlett samarbetet med Skogen var det dags för Lidingö Ultra, och här var det väl lite upp till bevis om hans slutsatser utifrån mina laktatkurvor och påföljande träningsråd faktiskt skulle hålla. Men framförallt var det upp till bevis ifall jag skulle lyckas tro på mig själv tillräckligt mycket för att bränna av fem mil i terräng i ett tempo jag fortfarande kämpar för att klara milen på.

Resultatet blev det bästa lopp jag någonsin sprungit (då menar jag inte nödvändigtvis resultatmässigt), och den känsla och mentala inställning jag hade under tävlingen kommer jag att bära med mig som benchmark inför all framtid. Det här var ett race, på riktigt, och jag ger mig själv fem stjärnor av fem möjliga för hur jag skötte det. När jag springer på den nivån att jag på allvar börjar tävla, då är det så jag vill springa, och på inget annat sätt.

Den tredje och sista nyckelhändelsen var mindre en händelse än en hel process som pågick ända sedan mina fingrar slant över tangentbordet redan i slutet av 2008. Det började med ett mål som satte mitt hjärta i brand, det fortsatte med ett arbete lika uppslukande och envist som om det hade gällt mitt liv, det avslutades med en triumf så fullständig att jag fortfarande hävdar att jag hade kunnat dö lycklig och karmiskt fullföljd den där natten i augusti på Skåneleden. Och då hade jag ändå inte hunnit ticka ut segerpokalen. Aaahhh, The gax 50 miles.

Men det är inte lyckan över segern eller den fantastiska upplevelsen i sig som jag bär med mig som det stora med 2009. Det stora är istället erfarenheten att målmedvetet arbete betalar sig, att om man så att säga gör alla rätt, sitt bästa för att alla pusselbitar skall vara på plats den stora dagen, då kan precis vad som helst hända. Varenda en av de drygt sjuttonhundra kilometrar och otaliga timmars vattenlöpning jag sprang från anmälan i december till själva loppet i augusti tänkte jag på The gax 50 miles, inte ett steg att jag släppte mitt fokus.

Förberedelserna nådde sin kulmen under sommaren: fram och tillbaka sprang jag på banan, plågade vaderna kilometer efter kilometer i den mjuka sanden, piskade mig upp, ner och upp igen för Hammars backar, nötte klappersten tills jag lärde mig flyga över den, ignorerade min panikångest för de oberäkneliga korna, plockade GPS-data, mätte vätskeförbrukning, räknade på delsträckor och tempon och råpluggade varenda detalj så att allt skulle stämma på dagen g som i gax.

Om Lidingö Ultra var det lopp jag sprang som ett lopp skall springas, var The gax 50 miles det lopp jag tränade för och förberedde som ett lopp skall tränas för och förberedas. Att stå där på startlinjen och vara ett med loppet, in i minsta yttepytte detalj, är en känsla som nästan klår själva målgången. Vissheten om seger, oavsett vad som komma skall.

Detta mina vänner är vad jag tar med mig från 2009 in i det nya decenniet. Det decennium där egentligen allt skall hända. Spelen kan börja!

Yo wazzup!

Jag har fått en ny kompis, en buff snygging vid namn Shaun T. Shaun har fått mig att gå från vinterdvala i nästintill totalt träningside till fitnesseufori med sex hårda pass på raken. Jag är lycklig.

Okej, recap. Redan ganska tidigt knorrade Skogen om att jag borde köra mer alternativträning. Jag betade snällt av mina våtvästpass i simbassängen, men i övrigt slog jag dövörat till och förträngde saken. I takt med att träningsmängden ökade på allt mer utmanande underlag stod det dock snart ganska klart att min fysik var på tok för klen för tänkta framtida utmaningar, och inte riktigt matchade min uthållighet. Vem fan vill springa sönder sig lika sakta som säkert - inte jag i alla fall.

Efter gax började knäna gråta. Med sin imponerande instrumentpark inklusive ultraljud kunde sjukgymnastgurun Niklas snabbt avfärda löparknä och liknande pöbeldiagnoser, och konstaterade dessutom helt intakta menisker (uppenbarligen en lika sällsyn klenod i min ålder som en jungfruligt orepad Beatlesplatta i originalutgåva - något skall man ha för att ha varit fysisk inaktiv större delen av sitt liv). Däremot fnyste han nedlåtande åt mina klena lårmuskler, uppenbarligen oförmögna att hålla knäskålen på plats vid längre strapatser i svårare terräng. Här skulle tränas benstyrka.

Planen var att jag efter SUM skulle köra några månader med ganska hård styrketräning tre gånger i veckan, och endast underhållslöpa lite grand. I och med den helt hysteriska hösten kom jag inte igång med det skräddarsydda programmet förrän i början av november, men så mycket mer träning än ett styrkepass och en löprunda i veckan lyckades jag inte heller riktigt motivera mig till. Sorry folks, gärna två timmar våtväst i bassäng, men träna benstyrka på gym är hjärndödande tråkigt. Först trötta ut de stora musklerna i maskin, innan man äntligen får ge sig på de göttigare helkroppsövningarna med skivstång. Nä.

Såfort julledigheten slog upp ett andhål i min för närvarande ganska hektiska tillvaro surfade jag runt för att hitta något roligare. CrossFit har jag ju länge sneglat åt, men varit lite skeptisk till framförallt på grund av de teknikkrävande lyften. Nej, något enkelt skulle det vara. Lika enkelt som löpning, och som helst inte heller kräver att man måste ta sig till ett gym eller liknande.

Så dök det upp en snubbe bland googleträffarna, sa Yo wazzup I'm Shaun T, och påstod att han kunde få mig i mitt livs bästa form och göra mig stark och hård på bara sextio dagar. "The hardest workout program ever put on DVD". Denna konsumentvarningsflaggade galenskap kallas just Insanity, och är ett program för hemmaträning som består av tio olika pass på lika många DVD-skivor som släpptes så sent som i höstas. Men kompis Shaun är friidrottare i grunden, vilket genast gjorde det hela mycket mer intressant än om det bara hade varit ännu en i raden av bodybuilders och fitnessmodeller som tjatar sitt get lean and ripped for $$. Grunden för Insanity är plyometrisk träning och sammansatta rörelser, funktionell träning alltså utan redskap. Med mycket hopp. Och precis vad jag råkar ha lust på just nu.

Shaun hoppar högt när han inte plågar oss i sjuka armhävningsvarianter

Jag började med invägning, uppmätning, fotografering och utvärderingspasset "Fit test" i måndags, sedan har det rasslat på med pulshöjande och mjölksyresprutande galenskaper såsom "Plyometric Cardio Circuit", "Cardio Power & Resistance", "Pure Cardio" och den så kallade återhämtningen "Cardio Recovery". Sex pass på raken, första veckan avklarad av totalt nio, och vet ni vad, jag har haft så roligt att jag är riktigt besviken över att det är vilodag i morgon. This is insanity, som Shaun säger. Och jag älskar varje pervers sekund.

Löpningen då? Jag kan säga såhär, jag kommer att flyga uppför backarna när de sextio dagarna är över. Vintern är ju perfekt för lite mer egensinninga träningssatsningar - förra året var det Maffetone, i år är det Insanity. Snacka ytterligheter. Den som tuggar många mil får också göra helt tvärtom ibland.

Tigern är lös

Jag sitter och läser DI, dricker en kopp grönt te, och ska precis ut på min morgonrunda. Man skulle kunna säga att det är starten av en ny era. På många vis.

Och nej jag är inte kryptisk, bara lite morgontrött.

När själar blir ett

Jag snyltar inte gärna på andras bloggmaterial, men sanningen är att jag kan inte säga det bättre än såhär.

Nu blir det åka av

Få saker är så spännande som att öppna ett nytt excelark från Skogen. Nu var det länge sedan sist med alla undantagstillstånd som flankerade gax; det sämsta med lopp är helt klart att man inte kan träna som folk. Jag har dessutom hunnit glömma hur mycket jag brukar träna, och det är med skräckblandad förtjusning som jag ögnar igenom de färgmarkerade fälten med hemläxan dag för dag. Träningsprogram is da shit.

En gång i tiden varade ett långpass mellan två och tre timmar, längre än så "sliter mer på kroppen än vad det ger" enligt Szalkaidogmat. Max ett långpass per vecka dessutom var vad som gällde, om det någon gång gick fjorton dagar mellan långpannorna var inte det hela världen heller. Back-to-backpassen dök upp som en exotisk nyhet i och med ultraträningen, nu skulle man plötsligt köra något så crazy som två timmar lördag, tre timmar söndag - eller omvänt. Those were the days.

Nu är det 5 tim/2 tim/6 tim som gäller, en dags återhämtning och så fem gånger Hammarbybacken, följt av 3 tim/2 tim/2 tim. Vi snackar alltså söndag till söndag. Och jag är bara lycklig. Lycklig för att det är en förbannad förmån att få springa så här mycket, lycklig för att jag tränat så mycket och så envetet att jag nu får göra allt det här roliga. Springa hur mycket långpass som helst, åka på träningshelger i fjällen två veckor i rad, tävla i lopp på sjukt vackra och oändliga banor.

Lycka till alla ni som springer i helgen, och glöm inte att löpning är något av det vackraste man kan göra.

Rör inte min löpning

Det här med gemensamma pass. Någon driftig typ drar igång säg en långpanna på t.ex. jogg eller funbeat, på sin blogg eller webbsida, bland klubbkompisarna eller bland sina vänner. Störtskönt. Supernice. Men så blir det alltid en diskussion om tid. Där de allra, allra flesta brukar kvittra något i stil med gärna tidigt så man hinner med något resten av dagen, som om det vore en självklarhet.

Jag börjar få spunk på det här. Vaddå få passet avklarat så man kan göra andra saker. Som om löpträningen är något irriterande tidskrävande som man måste få överstökat så fort som möjligt. Som att det man vill göra egentligen är något annat än det där långpasset som helst inte ska få ta tid.

Hej jag heter Emil Zatopek och jag tycker det
är skitjobbigt att löpträningen tar så mycket tid

Ja ja visst, familjetid hit och åtaganden dit. Så kallade andra intressen. Men jag kan väl för fanken inte vara den enda människa i stan som prioriterar löpningen så pass högt att jag planerar resten av min tid runt träningen snarare än omvänt? Det är ju inte så att jag inte har en ganska intensiv och fullspäckad tillvaro själv.

Lite grand känns det som om folk kuvar sin inre löpare, den där djuriska saken, den utan vare sig moral eller förstånd. En möjligen hotfull drift, att tuktas och förpassa i skamvrån lite grand, ungefär som kvinnors sexualitet behandlats de senaste århundraden. Det är helt okej att träna och motionera för att ha roligt och må bra. Att vara en komplett löpjunkie och träningsnörd däremot, det kanske trots allt inte passar sig riktigt, det är för skumt. Okej kanske om man är tjugoårig kille - de måste ju få ha sina drifter, eller hur. Men en fyrtioplussare av kvinnlig modell? Nej, då är det bättre att få träningen avklarad på morgonen så att man kan vara typ normal resten av dagen. Eller nåt.

Själv är jag lycklig över att träningen tar sån j*vla tid, att mina timmar fylls av det här fullständigt meningsbefriade joggandet, att jag tvingas till blanka kalenderhelger för att jag tänkt springa back-to-backpass då. Springa springa springa springa. Det är ju för sjuttsiken det bästa som finns!

Utan titel (sic!)

Okej, nu är vi där igen. Jag skall precis ut på mitt sista "löpekonomipass" före maran. 15-20 minuter i tävlingstempo är allt Skogen kräver. Behöver jag säga att det bär emot. Klockan tickar, arbetsdag i morgon. Och jag vet att jag ska ut, ingen pardon.

Ville bara berätta det. Den här bloggen är för jävla präktig ibland.

Flashbacks från A Grand Day Out

Scenen utspelar sig vid Torup, under turen från Smygehuk till Malmö. Först inne på trädgårdscaféet vid jaktpaviljongen är de tre grabbarna, tuffa, starka, med saltränder på tröjorna och i ansiktet, möjligen även ett barbröstat exemplar. Sedan kommer fyra amazoner, upprymda över att två just spräckt maratongränsen för första - och absolut inte sista - gången i sitt liv. Lycka, skratt och glädje, framförallt över återseendet med boysen då vi tappade bort varandra någonstans runt Trelleborg och hamnade på olika leder.

Sist in kommer jag stapplandes, åtskilliga evigheter senare, efter en mil med kilometertider neråt tio minuter, benen gnällandes över molande värk redan efter 30K på grund av gårdagens backexcesser vid Ales stenar. Pallar lagom att släpa en stol ur skuggan, dimper ner och orkar inte ens ställa upp brickan på bordet, den får stå kvar där jag släppte den i det nyvakna vårgräset med sina omkullfallna flaskor vatten och äppeljuice.

Kroppsspråket säger allt. Foto: MarathonMia

Grabbarna drar först, efter lite beslut om kommunikationsstrategier även tjejerna, och jag lovar att komma efter så fort jag pallar att röra mig igen - ganska hoppfull tack vare kaffe och Ibuprofen från UltraSandy (note to self: aldrig mera springa ultra utan Ibuprofen i fickan och tillgång till koffein).

Där jag sitter och apatiskt trycker i mig flottiga grillchips ser jag en unge mittemot som betraktar mig med stora ögon. Jag glor tillbaka och mölar mekaniskt vidare på chipsen, för trött för att visa någon form av bejakande eller känsloyttring.

- Pappa, säger ungen,
- Pappa, jag vill springa jättelångt!

...och även om det kanske inte syns på utsidan, så spricker hela min själ upp i ett leende och gränslös glädje över den skönhet som endast sanna soulmates kan se, men garanterat alltid känner igen, om de så bara är typ fem år gamla.

Elva kilometer kvar till mål säger etappbeskrivningen, och jag stapplar iväg med sikte på de orangea ledmarkeringarna. Efter en-två kilometer hinner den ofrånkomliga verkligheten ikapp: en skylt med det lika nyktra som plågsamma budskapet: Malmö 15 km.

Rycker inom mig på axlarna, pluggar in iPoden, och springer resten av sträckan på mirakulöst starka, lätta ben i en löpareufori som bara matchas av den ystra glädje vi delar när vi ultraamazoner slutligen återförenas i mål.

LOVE/HATE

Nu ska jag vara bad girl. Googlar man på IF Linnéa och Kärlek får man i runda slängar 32900 träffar. Det är bara att besöka löparbloggosfären en sen tisdags- eller torsdagskväll för att höra ömhetsbetygelserna och superlativen hagla.

Själv är jag stolt Linnéalöpare och bär vårt emblem med lika delar kaxighet och vördnad. En hundraårig klubb med såväl världsrekordhållare i löpning som en av landets finaste boxningssektioner ger löparbohemer som mig en viss extra klass om ni fattar vad jag menar, vi sitter inte på parkbänken och halsar Rosita liksom, utan det är Bolly som gäller.

Men att tanka kraft ur löpargemenskapen som det brukar heta är för mig ett främmande fenomen - faktum är att det snarare låter scary, och lite klistrigt sådär. Tvärtom är det i ensamheten jag bygger min styrka. Det satt ganska långt inne att överhuvudtaget gå med i en klubb, men jag kände att det är ett viktigt led i att på allvar respektera sig själv som löpare. Även om jag i sann ultraanda gillar bäst att lalla runt för mig själv, som man säger i kretsarna.

Det är inte för den sociala gemenskapen jag springer med Linnéa. Klubben är snarare ett totem, ett slags övernaturligt konglomerat av alla de löparsjälar som genom tiderna burit och bär vårat namn, som gör den enskilde löparen starkare och större än självet. Visst, i euforiska stunder av löpardelirium är man ändå ett med alla löpare - men klubbpakten är en slags rituell bekräftelse som finns där oavsett om jag hunnit springa mig hög eller inte.

Jag tycker genuint mycket om de Linnéalöpare jag hunnit lära känna, men jag knarkar inte Linnéaträningar som de flesta andra. En gång varannan vecka räcker gott och väl. För den som är uppvuxen med ultraflocken ter sig klubbträningen ganska besynnerlig - visst, även ultralöpare pratar, men ingen orkar gaffla på hur många timmar som helst, så den tysta, inre gemenskapen dominerar upplevelsen big time. Det räcker istället med att möta en blick för att falla i skratt tillsammans, humorn är underfundig, peppande tillrop överflödiga, gehöret för varandras oscillerande behov av fokus absolut.

På Linnéaträningen vankas det andra bullar. Där jag tuggar uppför Münchenbacken fokuserat lyssnandes på min andning, mina steg och min kadens för att hitta det optimala flytet, pushar och peppar mina klubbkamrater på för fulla halsar så jag blir fnissig och inte riktigt vet hur jag ska svara. Jag kör ju mera... yoga, liksom. Och så vet jag inte heller vad som förväntas i gengäld, och hejar därför lika blygt som malplacé på både dem som springer uppför och joggar ner, lite på måfå liksom. Jag kanske lär mig så småningom.

Alltså det måste ju bara sägas någongång.

Farthetsen däremot är värre. Då menar jag inte uppvärmningen, som är som att släppa ut det berömda gänget ystra kalvar på grönbete - jippie vi får äntligen springa, liksom. Tempot är därefter, och det är inte ovanligt att de stackars mindre rutinerade löpare som hittat till klubbstugan vid Zinken persar med besked redan under sina första tre-fyra kilometrar med Linnéa. Det har sin (befogade) charm att springa med hjärtat och inte med huvudet.

Det är inte det. Jag menar attityden. Tider och PB:n är viktiga, mycket viktiga. Och då snackar vi inte tävling, utan träning.

Långa intervaller blir till värsta psykracet - folk som till varje pris hetsar för att gå om, eller slippa den uppenbarliga nesan det verkar vara att bli omsprungen. Händer det så grimaseras det under vilan och tas på onda knän eller höfter, den dåliga dagsformen bedyras, den annalkande förkylningen förespås. Konkurrensen bakom den kärleksfulla fasaden är stenhård, och den fina löpargemenskapen består till lika delar pepp och push som strategiskt mörkande av tider och prestationer för att kunna klämma till sina självvalda jämförelseobjekt där det passar egot bäst. Jorå, i Linnéa gläds vi åt varandras PB:n - men jäklar om du klår mig, liksom. Kanske är det denna hets som gör att man gärna friskt tar för sig av de mer generösa löparnas upplägg, träningsvolymer och laktatnivåer, medan den egna agendan hålls dold. De skall mycket till att leva upp till livsviktiga motton som be your own athlete, när det raljeras högljutt med uttalanden om skamgränser för olika distanser och liknande.

Löparklubbar tävlar. Mot andra, med varandra, mot sig själva, inom klubben och utanför. Så är det bara. Det hör till, och för väldigt många löpare är det en sund konkurrens och tävlan som gör att man utvecklas mot sina mål. För andra bekräftar det ens orubbliga status som ensamvarg, som gärna springer i flock ibland. Långbacke ikväll, på torsdag bär det av på träningsläger. Heja Söders Hjältar!

Apropå ångest.

Varför är det alltid så att att man känner ångest inför vissa pass? Jag har inte hört om någon enda tränande människa som skulle vara befriad från detta fenomen. Inför passångesten är vi uppenbarligen alla lika.

Idag är det en tremilare längs banan för Lidingö Ultra som vållar illamående, hjärtfladder, prokrastineringstendenser och känningar av småkrämpor. Vädret är bästa tänkbara, rutten ligger inprogrammerad i Garmin, jag är laddad med energi sedan igår, och till och med benen känns sprudlande lätta. Ändå känns det här softa långpasset som ungefär det läskigaste jag hittat på sedan millenieskiftet, ja knappt att jag ens gör det frivilligt.

J*la hel*tes sk*t.

Världens läskigaste monster. Just nu.

Runner's High

Efter 2:24 med bara backar, det har precis blivit mörkt, nya Årstabron välver sig majestätiskt över mitt huvud och framför mig lyser byggarstrålkastarna upp den enorma rivningstomten med de gigantiska skrotbergen av rostande armeringsjärn, benen smärtar, She's Lost Control i lurarna. Ni måste, måste bara förstå den outsägliga skönheten i detta.

Det blir ryska ägg i påsk

Få saker är så provocerande som att säga att någon har ett mindre bra löpsteg. Det skulle möjligen vara att säga att personen skall hosta upp tvåhundrafemtio dollar för att fixa till den saken.

Mina år som dansinstruktör har lärt mig hur känsligt det här med folks kroppar och "naturliga" rörelsemönster är, samtidigt som de också bevisat den totala överlägsenheten av målmedveten teknikträning och individuell feedback för att bli bättre och få resultat. Kulturkrocken med löpningen är total. Två av löparkulturens allra starkaste fundament är nämligen löpningens naturgivenhet, och dess utövande i mer eller mindre ideella sammanhang. Det finns folk som på fullt allvar förfasar sig över att människor deltar i Team Stockholm Marathons söndagsträningar för samma summa som hela tre årsavgifter till den lokala friidrottsklubben. Alla kan springa, och springa ska inte kosta något.

Att den genomsnittlige löparens årsbudget vad gäller skor, funktionskläder, böcker, vätskesystem, prenumerationer och gps-klockor går loss på åtskilliga tusenlappar är en annan femma. Det är ju inte så att löpare inte är beredda att betala cash för att skaffa sig ett om än litet så ändå tänkbart försprång, genom den där optimala dojan med perfekt balans mellan vikt och funktion, eller hightechdrickan med specialdesignade kolhydrater.

Jag vet ytterst få sporter där teknikträningen har en så undanträngd roll som i löpningen. I de allra flesta rörelsesammanhang jag känner till går man gladeligen på kurs, tar privatlektioner, åker på workshops, deltar i master classes eller går på seminarier, och använder sedan feedbacken och de nya kunskaperna - ofta med revolutionerande resultat - i sin dagliga träning. Det är mig en fullständig gåta att löpare inte inser den enorma utvecklingspotential som faktiskt finns här. Okej, ingen kan garantera hur mycket bättre du faktiskt blir på säg en helgkurs - men att du blir bättre, det vågar jag fan garantera.

Klart alla kan springa - men hur alla sedan springer, det är en helt annan fråga. Att många är fullständigt beroende av rörelsekorrigerande skor och inlägg för att överhuvudtaget kunna löpträna gör väl egentligen ingen annan glad än skoindustrin. Alldeles bortsett från de rena idiotier man ibland får höra såsom att skador såsom löparknän och benhinneproblem "tillhör processen" och liknande.

Anyways. I påsk har ni chansen. För då kommer ryssen, som mina nya crossfitpolare säger. Dr. Romanov himself håller en endagars poseklinik den 11 april i Stockholm, invited by yours truly. För er som inte hört storyn tidigare så är Romanov f.d. rysk friidrottstränare på elitnivå och forskare i idrottsvetenskap, som utvecklade posemetoden för att lära ut den löpteknik som överlägsna löpare likt Haile Gebrselassie eller Michael Johnson använder. I princip går den ut på att lära sig använda gravitationen (man "faller" framåt) och lyfta på fötterna istället för att aktivt skjuta ifrån. På så vis får man ett lätt och skonsamt löpsteg utan onödig kraftansträngning. Det speciella är pedagogiken, som bygger på att träna in rätt proprioception under löpstegets olika faser med hjälp av så kallade poser, eller positioner.

pose - fall - pull

Missa nu för guds skull inte detta om ni är i stan. Det blir föreläsning, övningar, videofilmning, analys och feedback. Anmäler er gör ni omedelbums här på posetechs egen webbsida. Eller maila mig och fråga om ni vill veta mera, på ultraschmultra @ gmail . com. Och nej jag får inte en spänn för det hela, jag gör det här fan för er skull. Puss.

Om kärlek

Det kanske är dags att gräva lite längre ner i de biografiska arkiven och ta fram ett stycke idrottshistoria ur mitt liv som just fått ny och oväntad aktualitet tack vare Magda och Coach Mike.

Antagligen är det lite extra inne med fighting just nu, och jag vet få människor som inte haft åtminstone någon period i livet då det tränats någon form av kampsport - judo som liten, brottning i tonåren, sjuttioelva varianter av karate i allt från månader till år, någon termin wushu. Pappor som boxades som unga, syskon eller pojk- och flickvänner som varit typ halvstjärnor på distriktsnivå. Så om jag berättar att jag tränade karate i tjugoårsåldern säger det egentligen inte särskilt mycket, för vem har inte det. Även om det egentligen säger precis allt.

Det var nämligen i och med karaten som jag fick min allra första kroppsliga och mentala träning, och precis som grundkursen i religionshistoria präglat hela mitt akademiska förhållningssätt för all framtid (och typ fyrahundra poäng och tre fakulteter senare), så är det karaten som - utan att överdriva - troligtvis är den enskilda faktor som haft mest betydelse för den människa och därmed löpare jag är idag. Stora ord men jag överdriver inte. Faktum är att jag instinktivt känner för att bryta här och förkasta detta blogguppslag, det är för intimt liksom, men vafan, det är en bra historia och vilka russin jag plockar ur kakan väljer jag ju själv.

Min gamla tävlingslicens, en av mycket få saker jag sparat genom åren

Jag bodde i en sketen fiskarby någon biltimme från Aten, jobbade 24/7 på den lokala puben och levde på inte så mycket mer än getost, tomater, cigg och cutty sark. En mycket sjuk glansperiod i mitt liv, som inbringade antagligen helt ärliga komplimanger av typen att jag var den vackraste kvinna man sett i hela sitt liv. Den leda som dolde sig under mitt glamorösa yttre är svårare att beskriva, liksom orsakerna och de händelser som fört mig dit.

När det dök upp en ung ambitiös man från närmaste tätort för att starta en dojo i byn, anmälde sig bygdens samtliga skolbarn och yngre vuxna unisont till de klasser i "Okinawa Karate" som kom att hållas fyra-fem dagar i veckan. Anledningen var den enklast tänkbara - det fanns ingenting, absolut ingenting att göra i byn förutom under sommarsäsong, då man kunde åka ut till de tjusiga storhotellen och ragga fritt bland den outsinliga strömmen av närhetshungrande turister med sololjemarinerat och villigt kött.

Jag var 21 år gammal, och hade aldrig hållit på med någon form av idrottslig verksamhet i hela mitt liv - ni vet, en sån där notorisk skolidrottsmaskare och allt det där. Men jag var vid det här laget jävligt duktig på att göra som jag blev tillsagd, kuschad på alla sätt som jag var - så Senseis ord var lag. Och då menar jag lag. När jag säger att jag kämpade för mitt liv där i dojon så är den ingen metafor utan den krassa sanningen. Visst, alla tränare hetsar för att få folk att göra sitt bästa, men utan några som helst förhållningsramar till fenomenet så var jag fullt övertygad om att det på allvar gällde liv och död, och armhävade, pressade, crunchade, sprang, sparkade, slogs, hoppade och spagatade därefter. Vilket naturligtvis gav resultat.

Jag började ganska snart spekulera i tanken att det kanske var en fördel att jag aldrig hade lärt mig röra på mig i mitt tidigare liv. Min kropp var helt oformad, en tabula rasa, orörd modellera som bara väntade på att skulpteras, ett jungfruligt nystan av outnyttjade nervändar som låg overksamma och formligen trängtade efter att få brutalknyppla ihop sitt nät av neuromuskulära kopplingar. Jag skapades till karateka pur liksom. För det dröjde inte länge tills jag var bland de grymmaste i gruppen, med kator klockrena som kristall och kumite av slaktarklass - stryk och smärta var ju inte mycket att vara rädd för.

Det var jag - och Fotini. Olika som natt och dag, tvillingsystrar i själen. Fotini med sitt svarta snagg, den tonåriga pojkflickan som fördrev dötiden med basket bland grabbarna på skolgårdens asfaltsplan, vältränad och djurisk, född atlet, grov, mörkmuskig och så butchig man nu kan vara vid femton-sexton; jag, den långbenta bohemblondinen på drift, en nattfjäril som hade kvällsträningarna som morgonpass och möjligen inte var den person som karateungarnas föräldrar tyckte var helt lämplig som umgänge för sina telningar.

Jag minns helt ärligt inte att vi någonsin växlade några ord med varandra förutom en kort hälsning, det var som om vi hade en slags hemlig pakt eftersom ändå ingen skulle förstå fighterkärleken mellan en femtonårig skolflicka och en vuxen barfly, men såfort Fotini dök upp på träningen och fick syn på mig blixtrade något till i hennes ögon och jag visste att kärleken var lika besvarad som att det skulle bli ett bra pass. När vi var på plats samtidigt brukade sensei köra extra hårt med oss under träningen, för att på slutet sätta ungarna i prydliga rader och ropa upp till kvällens avslutning och höjdpunkt: Fotini och jag på mattan. Hon var snäppet bättre än jag men vi hade hyfsat jämn track record, jag minns inte mycket till detaljer mer än att det var en sådan frihet att kunna dra på för fullt med henne - det finns liksom en instinkt som säger en vilka man får slå på allvar, och vilka inte.

Att träna karate handlar inte på långa vägar om att lära sig slåss. För de allra flesta är karaten en idrott, skolningen en idrottsmannamässig sådan med samma fysiska och mentala fördelar som till exempel även friidrotten kan ge. Men visst, man kan höra förortskillar berätta om hur kampkonsten räddat deras liv, gett dem en ny värdighet, ett fokus, riktning.

En vacker dag hade jag blivit tillräckligt stark och tekniskt såpass utvecklad att jag visste att ingen mera ostraffad skulle kunna sätta mig på plats rent fysiskt. Ungefär samtidigt kallade sensei in mig på sitt kontor, dit vi vanligtvis endast hade tillträde då vi skulle betala träningsavgiften, eller buspojkarna fick hårda varningar när de kommits på med att visa sina nya skills ute på skolgården. Sensei skruvade lite på sig och det var uppenbart att han inte riktigt visste hur han skulle få ur sig det han hade på hjärtat. Till slut tog han ett djupt andetag och bad om att få ställa en personlig fråga. Han såg på mig med allvarliga ögon, sänkte rösten och undrade om mina föräldrar var vid liv. Än idag vet jag inte om han bara var fullständigt naiv eller ett überempatiskt geni, men han hade sannolikt sina aningar om att mitt liv inte vad sådär helt okomplicerat, och erbjöd sin hjälp om det fanns något han kunde göra.

Inte mycket senare packade jag äntligen mitt pick och pack och drog till Herakleion, Kreta, med adresslappen till hans gode vän som hade stans dojo i fickan. Dojon hade några generationer på nacken så här fanns bälten av alla grader, och nya utmaningar i form av flera duktiga karatekas på riktigt bra nivå. Jag vann gratis träningsmånader på klubbkvällarna, var favorit i min klass till distriktsmästerskapen, och det började spekuleras i om jag fick vara med på landskamp trots mitt medborgarskap - faktum är att det står att jag är grek på min gamla tävlingslicens. Dock flyttade jag tillbaka till Sverige innan det någonsin blev något av min korta men intensiva karatekarriär, förutom att jag joggade lite i kölvattnet de närmaste månaderna för att hålla mig i form. Jag testade också att återuppta det hela vid några tillfällen senare i Stockholm, men the bug kom liksom inte tillbaka. Jag var fri, jag hade helt enkelt inte längre något att slåss för.

Några år senare åkte jag tillbaka till den håla där jag hade levt på åttiotalet, inte minst för att se vad det hade blivit av min gamla dojo och alma mater. Sensei var överlycklig att se mig, och Fotini hade vuxit några decimetrar till och blivit klubbens första svartbälte. Jag såg henne bara på avstånd, en kort, nästan osynlig tvekan i kroppen när hon fick syn på mig och ett snabbt, skyggt leende som jag besvarade lika blygt, sedan tappade vi åter bort varandra på väg mot olika håll. Men vi visste, visste precis vad alla fighters vet, och kanske, kanske bara vi.

Ändamålsenliga outfits och mål

Något som var mycket spännande med militärträningen var den kollektiva metamorfos som skedde efteråt i omklädningsrummet, från ett ganska homogent gäng träskdoftande mudbabes till affärskvinnor, studenter, jurister, säljare och detaljhandelschefer. Förvandlingsakten var ett alltid lika fascinerande under i mina ögon, hur vita kragar, kjolar, smycken, koftor, nätta lackskor och glänsande hår och vackra frisyrer liksom dök upp från ingenstans och nu plötsligt prydde de amazoner jag bara för en stund sedan brottats med i dyn.

Häromdagen hade jag den sälla turen att efter min jogg till labbet ha sällskap av inte mindre än två andra löpare i kvinnornas omklädningsrum, dit det krävs kort med specialaccess efter problem med oidentifierade snuskhumrar som inte kunnat hålla sig från att slinka in och sno ett par trosor eller två när andan fallit på.

Den ena löpartjejen förvandlade sig till en rekorderlig naturvetartjej, i jeans, skorta och hästsvans, medan den andra anspelade på vetenskapskvinnans mer glamorösa kvalitéer och tog andan ur mig med grön långkjol, mörk jumper och lång silverkedja runt halsen, ekvisit matchande hennes vackra mörka hår och dito ögon.

Själv var jag i full färd med att byta om till den grungedrottning jag för närvarande förpackar min målmedvetna särart med - "jag är inte så tuff som jag ser ut, jag är tuffare" - när den mörka skönheten med hänvisning till min avhängda löparjacka undrade vilka IF Linnéa är och var vi håller hus, hon hade sett oss på en hel del lopp på sistone.

"Zinken", säger jag stolt, och berättar mot bakgrund av våra fina anor om vår hypelika revival detta år. "Och du," undrar jag, "tränar du själv för någon klubb?"

"Spårvägen," upplyser hon ödmjukt och ser på mitt breda flin att jag fattar, "jag gick med i våras men drog på mig en stressfraktur ganska snabbt så jag har precis börjat komma igång igen." Så önskar vi varandra en bra dag och försvinner ut i AlbaNovas korridorer.

Själv har jag fått lite att tänka på, och blir lite nedstämd av tanken att bli uppraggad av en elitklubb för att sedan dra på sig stressfrakturer, ett bättre öde kan man ju önska sina omklädningsrumskamrater. Det är också mycket snack just nu överallt om målsättningar för 2009 och liknande, och jag blir inte av med den där gnagande tanken att allt det här hänger ihop på något sätt, särskilt när det gäller de mer våghalsiga planerna man läser om alltsomoftast. "Springa maran under tre timmar". "Köra Fjällräven Classic på ett dygn". "Knäcka PB på milen, halvmaran och maraton". "Silver på Lindingöloppet". Ofta när jag läser den sortens mål sätter jag andan lite i halsen, och undrar med tanke på skribentens förutsättningar hur i hela friden det skall gå. Men faktum är att ibland går det ju faktiskt alldeles utmärkt.

Problemet är inte att springa maran under tre timmar. Det känns liksom som att många egentligen faktiskt har den potentialen. Problemet är att palla den träning som krävs för att springa under tre timmar.

Visst, många lägger in den i sammanhanget politiskt korrekta klausulen i sina föresatser för 2009 och skriver något i stil med "vara fortsatt skadefri och ha kul när jag tränar", men jag undrar om hela den här målsättningsgrejen inte slår lite galet trots allt, att den i viss mån förblindar oss vad gäller det egentliga arbetet för att nå dit.

Kanske det inte vore så tokigt att istället ha mål i stilen med "att klara och genomföra den träning som krävs för att göra femtio miles". Att fokus ligger på träningens värde, på den ojämförliga betydelsen och unika särarten hos varje enskilt träningspass, istället för det där loppet som egentligen bara är en slags självklarhet när förberedelserna väl har avklarats. Om mitt mål istället är att träna på en viss nivå, kanske jag tacklar uppgiften med större klokhet och den livsviktiga ödmjukhet som krävs den dag det börjar smärta och dra på fel ställe i knät eller hälsenan.

Visst, jag drömmer också om Det Stora Loppet långt därborta i decenniets utkanter. Men allt jag gör, löper och andas nu syftar ju egentligen bara till att bli stark nog för att jag skall kunna klara allt det som krävs för att kunna springa ett sådant lopp, för att kunna träna till ett sådant lopp.

Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig ha sett ett samband mellan att PB:na rasslar in samtidigt som skador och skavanker börjar göra sig påminda. Priset för att spränga sina gränser är att slita om inte sönder så ändå hårt på sin kropp. Det påminner om ett slags spelberoende, du går på Casino, och du vinner som fan, men likförbannat ger du dig inte förrän du spelat bort alltihopa igen. Det är inte längre du själv som styr, din strategi som sätter gränserna för din insats - du bara kör tills du helt enkelt är så pank att du inte längre kan göra något åt saken.

Kan man önska sig ett PB-fritt år? Ett år där man inte blir snabbare, utan bara klarar att träna allt mer och allt hårdare? Kan man vänta med att casha in tills det verkligen betyder något? Om jag på sikt vill under säg 3:30 på maran, varför då överhuvudtaget bry mig om sub 4:30 på vägen?

Jag känner att något är på gång att hända här, och det skall bli spännande att se vad min hjärna ruvar fram så småningom. Själv är jag mest irriterad för jag hade behövt springa av mig några mil idag, men det får jag inte, för det är återhämtningsdags efter fyra veckors ökning i sträck. Blä - jag vill ju köra!

Marken för mina fötter

I filmen "The Long Run" finns en nyckelscen där minibussen med löparteamet under banbesiktningen inför Comrades Marathon kommer fram till den fruktade Cowies Hill. Leading lady Christine hoppar då till coach Barrys förtvivlan ur bussen för att dagen innan loppet springa uppför den djävulska backen, istället för att följa påbudet om vila inför tävlingen. Den exakta formuleringen har fallit mig ur minnet, men lyder något i stil med att hon fanimej tänker springa uppför backdjävulen så att den minsann skall komma ihåg henne. Med andra ord, betvingar hon backen idag, så kommer den inte att kunna knäcka henne i morgon.

Som löpare betvingar man backar, sträckor och distanser genom att ge sig på dem, springa dem, göra dem till sina. Det råder en slags evig terrorbalans mellan löparen och banan, där en backe väl en gång sprungen uppför i full kraft för all framtid kommer att ha förlorat sin förmåga att knäcka eller besegra löparen. En sprungen backe eller sträcka är en ägd sådan, kanske en slags evolutionär kvarleva från löpningen som revirdanande aktivitet.

Armin Müller-Stahl som ultracoach med backtrauma

Cowies Hill, i verkligheten bara en av ganska många och även jobbigare backar under Comrades, är i filmen anledningen till det djupa psykologiska trauma coach Barry bär med sig efter att år efter år tvingats bryta loppet och aldrig lyckats slutföra de ärorika 89 kilometrarna - ett nederlag begripligt för en löpare om något. Om Cowies Hill är coach Barrys nemesis, är det i mitt fall Grekland som först slukade mig med hull och hår och sedan spydde upp mig, bara för att åter tugga i sig mig bit för bit och till sist än en gång spotta ut mig. Grekland är också det land som präglat mig som kanske inget annat av de tre jag räknar som mina hemländer, och ingenstans är mina själsliga rötter starkare.

Jag lämnade landet i fullständig kapitulation, som barskrapad totalförlorare, med hjälp av lån från Svenska Konsulatet till den flygbiljett som mirakulöst dök upp på reseagentens skärm till "sjömanstaxa", och en uppgiven passkontrollant som ur egen ficka betalade straffstämplarna för att jag vistats för länge i landet utan giltigt uppehållstillstånd. Pengar hade jag ju inte ens till vatten, och allt jag ägde vid den tidpunkten fick plats i handbagaget beståendes av en stycken sportbag i signalgrön nylon.

Det som gör mig både nyfiken och konfunderad över vem jag egentligen var då för snart tjugo år sedan är att jag under några veckors mellanlandning hemma hos morsan gav mig ut på envisa och sammanbitna löpturer för att försöka behålla den fysiska toppform jag lyckats skaffa mig tack vare karaten (som antagligen både bildligt och bokstavligt räddat livet på mig), och som var nödvändig för att komma in på polishögskolan jag funderade på att söka till om jag väl lyckades skaffa mig gymnasiekompetens. Jag har ingen aning varför jag just sprang, och inte varade det längre än till min lovande terrängdebut något halvår senare heller, men av någon outgrundlig anledning har jag alltså nu för bara knappt två år sedan åter plockat upp den tråden.

I Grekland hade jag tidigare inte sprungit en endaste meter, och alltså blev den senaste veckans löprundor det första steget i min revansch att slutligen betvinga detta vilda, vackra och omåttliga land, denna gång som löpare. Vi landade i onsdags vid tvåtiden på natten på Thessalonikis flygplats, och en oförblommat bolmande taxichaufför transporterade oss de ynka två kilometrarna till hotellet under gnällande protest och med skamlöst påslag för att han minsann väntat i hela tre timmar för ett sådant skämt till körning. "Athina Palace" låg vid den icke bilburnes motsvarighet till världens ände om något, mitt bland industriområden, bensinmackar och strippklubbar, med minimala vägrenar längs de hårt trafikerade genomfartslederna. Räddningen blev de småvägar som ledde genom kohagar och åkrar mellan olika fabriks- och verkstadsbyggnader, och Linnéatröjan med texten "SWEDEN" som nödtorftig förklaring till varför jag som ensam kvinna joggade kors och tvärs genom dessa gudsförgätna trakter.

De första kilometrarna på grekisk jord kändes lite läskiga och darrfotade, som om jag inte riktigt kunde lita på denna ödesdigra mark, men ganska snart var det jag som var den starkare, löpareuforin spred sig i kroppen och Olympens gudar sjöng med småfåglarna i olivträden. I Komotini nästa dag var läget bättre, och det blev mörkerlöpning varhelst jag hittade trottoarer och gatubelysning. Komotini är en märklig stad även med grekiska mått mätt, och ett påtagligt osunt leverne ute på stan som gör det svårt att känna sig som något annat än en vinnare när man springer genom de kaotiskt ruffiga gatorna, den frenetiskt rökande lokalbefolkningens storögda blickar till trots.

Sista anhalten var Thessaloniki, Greklands andra stad och ungefär lika stort som Stockholm. Äventyret började med performance-konsert med The Residents på Club Principal; den kvällen avslutades med en streakrunda runt hotellet efter att ha läxat upp receptionisterna för att glo på mjukporr under incheckningen. Thessaloniki är i övrigt levande, kul, välkomnande och dynamiskt på alla sätt, och längs paralian, strandpromenaden, kunde man till och med springa på andra joggare. Under långpasset från hamnen hela vägen till stadsdelen Kalamaria (Thessalonikis egen motsvarighet till Santa Monica) fick jag även fint sällskap i form av två gulbruna löshundar, som snällt trippade bredvid mig i perfekt kadens ända till den vägkurva som antagligen utgjorde bortre gränsen för deras revir. Sista löprundan i Grekland för denna gång blev en liten tur från hotellet runt vita tornet, stadens landmärke, och åtminstone Thessaloniki ligger nu snällt för mina fötter.

Lite drygt fyra mil fick jag ihop på de här knappa fem dagarna, det får jag vara nöjd med tanke på det i övrigt späckade familjeprogrammet. För egentligen var jag inte där för att springa, utan för min dotters examenshögtid då hon och hennes medstudenter svor sin ed till vetenskapen. En spännande historia i sig, och väldigt mycket Grekland det med.