Nu jäklar blir det åka av

Första gången jag var på någon form av läger var nog ett ridläger jag fortfarande minns med fasa. En totalt misslyckad historia, jag var helt ensam eftersom min kompis Sandra och hennes gäng som var överlägsna ryttare hamnade in en annan grupp. Jag kissade på mig för man fick inte gå ifrån när det var städdag och hästarna skulle ryktas, fick åka in på akuten efter att ha ramlat av den isabellfärgade Mira, och parades sedan ihop med en mindre ponny som trots det oskyldigt klingande namnet Heide var en elak, lat och ogin liten historia som försökte gnida av mig såfort vi red förbi något lämpligt buskage. Dessutom var man tvungen att dricka pepparmyntste som smakade smält tuggummi på kvällarna, och egentligen var jag ju livrädd för hästar och fattade inte varför jag plågade mig igenom det hela, men sannolikt hade jag tjatat till mig detta gödseldoftande helvete för helt egen femma, och det fanns alltså ingen annan än mig själv att skylla på.

När JB66 på puls.se drygt tre decennier senare bjöd till träningsdagar i Skåne nappade jag direkt, trots att jag bara hade sprungit i ett år. Sina egna apostlahästar kan man lita på, och eftersom jag vid det laget redan utan problem hängde med mina ultraidoler way beyond min egen förmåga var jag inte orolig för att det skulle funka. Vi blev till slut bara tre stycken som körde The Full Monty, men till helgen dök det upp fler och dessutom hade vi det lokala Skånegänget som hangarounds. Jag förvånade mina nyvunna löparkompisar med mina FiveFingers och min vana att äta under långpassen, körde skiten ur mig på deras vilotempo, skolkade från backintervallerna och hade hur kul som helst.

Bästa lägermyset. Sitta och utvärdera träningspass.
JB66 och jag Smygehuk 2008, fotograf min Lotta8

Träningsläger is da shit. När IF Linnéas alldeles egen superhjälte K3n drog ihop ett läger i fjol var jag därför inte sen att hoppa på tåget, och den långhelgen i april blev om möjligt ännu roligare med en totalt misslyckad tidsgissartävling och turen Smygehuk-Malmö som krona på verket. Det var därför bara att hoppa på första bästa lediga bilplats och dra med Skogen och gänget till Tänndalen i höstas, för att lära mig orientera med de vackra tjejerna från landslaget i lättviktsrodd och käka frukost med Clas Björling och hans snygga och coola Kristine, MTB-proffset. Läger är läger, läger tackar man inte nej till.

Redan i somras började vi faktiskt spåna på den ultimata träningstrippen. Schweiz. Davos. Alperna. Landslagsnostalgi, höghöjdsövernattningar och EPO. Backlöpning galore. Hb och viktkontroll. Proffsträning, helt enkelt. Skogen drömde sig tillbaka till Jakobshorn med fuktiga ögon och själv fantiserade jag om tidernas lårmuskler och syreupptag. Drömma kan man ju. Och är det en riktigt bra dröm så är det egentligen bara att köra.

För några veckor sedan spikade vi datum med perfekt fysiologisk timing inför Swiss Alpine, och satte sedan igång att jaga boende och flyg. Pusselbitarna föll på plats en efter en, och igår hade vi release för flyern. Träningsläger på hög höjd i Davos, 3 - 10 juli 2010 är den nyktra titeln bakom vilken det gömmer sig ett äventyr som jag just nu inte hittar några vettiga ord att beskriva. Jag säger bara som i Rocky Horror Picture Show, Don't Dream It, Be It, och vet du vad, det är bara att hänga med.