02 maj 2009

Flashbacks från A Grand Day Out

Scenen utspelar sig vid Torup, under turen från Smygehuk till Malmö. Först inne på trädgårdscaféet vid jaktpaviljongen är de tre grabbarna, tuffa, starka, med saltränder på tröjorna och i ansiktet, möjligen även ett barbröstat exemplar. Sedan kommer fyra amazoner, upprymda över att två just spräckt maratongränsen för första - och absolut inte sista - gången i sitt liv. Lycka, skratt och glädje, framförallt över återseendet med boysen då vi tappade bort varandra någonstans runt Trelleborg och hamnade på olika leder.

Sist in kommer jag stapplandes, åtskilliga evigheter senare, efter en mil med kilometertider neråt tio minuter, benen gnällandes över molande värk redan efter 30K på grund av gårdagens backexcesser vid Ales stenar. Pallar lagom att släpa en stol ur skuggan, dimper ner och orkar inte ens ställa upp brickan på bordet, den får stå kvar där jag släppte den i det nyvakna vårgräset med sina omkullfallna flaskor vatten och äppeljuice.

Kroppsspråket säger allt. Foto: MarathonMia
Grabbarna drar först, efter lite beslut om kommunikationsstrategier även tjejerna, och jag lovar att komma efter så fort jag pallar att röra mig igen - ganska hoppfull tack vare kaffe och Ibuprofen från UltraSandy (note to self: aldrig mera springa ultra utan Ibuprofen i fickan och tillgång till koffein).

Där jag sitter och apatiskt trycker i mig flottiga grillchips ser jag en unge mittemot som betraktar mig med stora ögon. Jag glor tillbaka och mölar mekaniskt vidare på chipsen, för trött för att visa någon form av bejakande eller känsloyttring.

- Pappa, säger ungen,
- Pappa, jag vill springa jättelångt!

...och även om det kanske inte syns på utsidan, så spricker hela min själ upp i ett leende och gränslös glädje över den skönhet som endast sanna soulmates kan se, men garanterat alltid känner igen, om de så bara är typ fem år gamla.

Elva kilometer kvar till mål säger etappbeskrivningen, och jag stapplar iväg med sikte på de orangea ledmarkeringarna. Efter en-två kilometer hinner den ofrånkomliga verkligheten ikapp: en skylt med det lika nyktra som plågsamma budskapet: Malmö 15 km.

Rycker inom mig på axlarna, pluggar in iPoden, och springer resten av sträckan på mirakulöst starka, lätta ben i en löpareufori som bara matchas av den ystra glädje vi delar när vi ultraamazoner slutligen återförenas i mål.

13 kommentarer:

funrun sa...

lovely.

Peter Nilsson sa...

Tycker det låter alldeles underbart. Jag skulle gett ungen en kram tror jag.
Och inte ser du så illa däran ut på bilden.

MarathonMia sa...

Du har väckt många löparhjärtan till liv - här är ännu ett. Tänk när han vinner något ultralopp om 20-30-40 år och ser tillbaka på samma händelse. Du är bäst.

jumper sa...

Det kunde ha varit jag.

Nej, nej, inte som toksprang mil efter mil, sånt är alldeles för jobbigt.

Men när jag var en liten parvel ville jag också ett kort tag bli långdistanslöpare. Fast med långdistanslöpning menade jag nog inte landsvägslöpning utan 10 000 meter på bana.

Tildo sa...

Ibuprofen är bara för veklingar !!

askan sa...

Ibuprofen bör finnas i var löpares handväska. Har räddat mig alldeles för många gånger...

Tack för ännu ett fint blogginlägg!

marathonjohan sa...

Alltid lika trevlig att läsa dina mer eller mindre filosofiska blogginlägg. Låter som en bra dag och du ser väl inte så himla trött ut på bilden.

Snorkfröken S sa...

Vilken härlig berättelse! Och så fint skrivet!

Micke sa...

Men är inte diklofenak bättre i såna sammanhang? Jag inbillar mig iaf att den biter lite bättre på muskel och ledsmärta.

Sen är det lite taskigt mot barnet att kalla det unge.

Magda Gad sa...

muahahahaha - han ville ju bara springa jättelångt för att han skulle få äta jättemycket flottiga chips ;-))))

staffan sa...

Fredrika:

Du var inte den enda som inte gillade skylten Malmö 15km, även jag tog kort därefter på min Ipod och körde underbar musik för att orka de sista 15 km.

Du har inspirerat flera numera Ultra löpare på olika sätt nu i helgen går väl ett lopp om jag inte mins fel......

Kram Staffan

Benet sa...

Härligt Fredrika. Du inspirerar. Allt och alla. Även småglyttar :-)

Och på tal om glyttar (barn, alltså). Du ser ju faktiskt själv ut som en liten skoletös på friluftsdag där du sitter och mumsar medhavd matsäck på trädgårdsstolen! ;-)

Härlig berättelse. Tack för den.

Fredrika sa...

Funrun: eller hur!

Peter: hade bara orken funnits hade jag inte bara kramat ungen; jag hade kidnappat honom och fostrat upp honom bland oss ultraamazoner till en ultralöpningens Greystoke, vi hade sprungit jättelångt i evighet och varit lyckliga i alla våra dagar....

Mia: jag tror inte det var jag, jag tror det var vi alla :-) (han spanade ju in oss ett bra tag)

jumper: ja, "jättelångt" kan ju vara hur långt som helst, åt båda hållen :-) Tiotusen det är ju hur långt som helst, det hör man ju.

Tildo: alldeles riktigt. Ibuprofen är för veklingar, som blir till hulkar såfort verkan slår in.

Askan: skönt att höra att jag inte kommer att bli ensam med mitt nya beroende ;-)

Marathonjohan, tack! Jag tycker själv jag ser piggare ut på bilden än jag förtjänar, faktum är att Mia skrattade åt mig när hon tog den. Jag lovar att jag var en ynklig syn...

Snorkis: tack!

Micke: diklofenak aktar jag mig för. Jag ville bara ha en alldeles vanlig "harmlös" värktablett. Och det fungerade som tur var alldeles utmärkt. Tror inte man skall chansa med Voltaren etc. om man inte har någon regelrätt skada där man måste få ner inflammationen. (Och då ska man ju helst inte springa heller...)
Men... taskigt att kalla barnet unge?! Är det taskigt att kalla en flicka tjej, eller en pojke kille? Här missar jag något. Kanske Snitsaren/jumper kan hjälpa här, han brukar ha viss koll på språkliga betydelseförskjutningar över tiden.

Magda: tanken har slagit mig. Vi mölade ju ner hur mycket godis, glass, läsk, chips etc. etc. som helst, det måste ju ha tett sig som rena paradiset. Å andra sidan tycker jag det är fantastiskt att han gjorde kopplingen till att springa jättelångt. Jag menar, det saknas inte direkt joggare runtikring jaktpaviljongen i Torup...

Staffan: i helgen blir det party!

Benet: tack! Skall lägga på minnet att småskåningar kallas för glyttar och inte ungar :-)