02 juni 2009

Förgänglighet

Löpning, det är en slags momentan befintlighet mellan då och då, det då man precis lämnar bakom sig och det då som ligger just framför. Ungefär som att man aldrig kan hoppa i en och samma flod två gånger, har varje steg passerats så fort det är taget. I ungefär hundraåttio gånger per minut, tio tusen gånger per timme, tvåhundrasextio tusen gånger per dygn. Hur många mil har du inte lagt bakom dig, hur många ligger inte framför dig? Var är du nu?

När det-där och det-där loppet är över, kan man äntligen börja springa igen. Alltså, göra det där det egentligen handlar om. Vara fri.

Varför träna, sträva att förbättra sig när man ändå inte jagar tider, placeringar och rekord? Varför pulsklockor, mjölksyratester, träningsprogram, kompressionsstrumpor, våtvästar, teknikövningar och GPS? Svaret är lika enkelt som paradoxalt - för att maximera friheten.

Den som ger sig ut för att jogga och må bra har aldrig smakat på vidderna, utan nöjer sig med den värld såsom den ter sig fram till den synliga horisonten. En löpare måste träna, justera, förbättra och finslipa sin kropp och sitt sinne för att kunna bli fri från gränserna, för att kunna utforska det okända, för att kunna teckna sina fotspår i marker ingen tidigare beträtt.

Nu undrar ni vad det här inlägget egentligen handlar om, och det skall jag tala om för er, det handlar om att springa the gax 50 miles. Ett av de vackraste lopp som finns på denna sagolika planet, den blå diamanten i universum, med denna vidunderligt sköna bana som en av dess mest skimrande facetter.

Det betyder ingenting, det betyder allt, och sista chansen är i år.

If not now, then when