25 januari 2009

Utmanad!

Vad vore bloggvärlden utan sina utmaningar. Och vad vore löparbloggosfären utan sin alldeles egen löparutmaning, resonerade N'batha M'bwele och snickrade ihop ett tjugotal avslöjande frågor. Nu har grymmaste Duracellkarin utmanat mig. Lite vettskrämd blev jag, men känner mig faktiskt mest... smickrad.

Snyggot Duracell kallar: don't you dare say no
O.k. folks, here goes:

1. Vilken typ av löpare är du?
Solklart. Ultradistanslöpare. Envis, seg, omåttlig, optimistisk, nyfiken, viljestark och med ett psyke av stål. Ska bara bygga en kropp som matchar också.

2. Hur länge har du löpt?
Okej, tikar löper, men jag fattar nog. Sedan mars 2007.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Alltså, hur mycket jag löper är en privatsak ;-), men jag ska försöka springa runt 80 km i veckan den här säsongen, kanske neråt 40-50 km som återhämtning var tredje vecka.

4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?
Tro't eller ej, men det är faktiskt 5:40.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Typ fem-sex veckor innan jag skulle fylla 40. Om man bortser från en mycket kort och mycket lovande karriär som terränglöpare i 24-årsåldern.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Sport? Regelbundet?! Över min döda kropp.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
En bra BH, annars är det kört.

8. Varför springer du?
Man, if you gotta ask, you're never gonna get it... men okej då. Eftersom löpningen är något av det mest fascinerande och utmanande jag har gjort, på alla plan. Jag gillar att ligga på gränsen och flörta med avgrunden, liksom. När jag springer är jag det djur jag vill vara.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?
Nä. Det finns liksom ingen som bestämmer över mig på det sättet.

10. Hur ofta köper du skor?
Jag köper oftast flera par åt gången så det blir inte så ofta. Två-tre gånger om året? Fast i snitt har jag väl köpt ett par varannan månad. Jag har ett helt lager av mina favoritmodeller.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Det går lite i skov kan man säga. Just nu är jag ganska välekiperad men funderar på lite fler Linnéaprylar med Södermalmstryck. Och någon smart portabel usb-laddare till min Garmin 305.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
Roligaste prylarna finns bara på nätet. Zombierunner är ett hett tips. Jag hittar sällan något kul på RS eller sportbutiker här hemma, urvalet är alldeles för klent och för mainstream.

13. När föredrar du att springa?
Bästa tiden råkar vara 22-23-tiden på kvällen faktiskt. Inte helt praktiskt alla gånger, men alltid lika kul när det händer.

14. Hur ofta tävlar du?
Jag springer en hel del lopp men har inte börjat tävla ännu. Ge mig fem-sex år så kommer jag vara riktigt giftig på 100 kilometer.

15. Vilka distanser?
Numera är det bara ultra, än så länge de kortare distanserna (50 km - 50 miles). Och så marathon som snabbare långpass, för det är kul.

16. Vilken är favoritdistansen?
Så långt har jag ännu inte sprungit.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Jajamen - "pull! pull! pull! pull!" (jag skämtar inte). "Focus on the action" är också en klassiker.

18. Vilken typ av vätska dricker du?
Vatten. Gäller inte bara löpningen, jag dricker i princip bara vatten och te.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Alltså jag måste protestera mot frågan. En löpare är aldrig ensam. När jag springer själv är jag fan ett med hela universum.

Jag gillar också att springa i större grupper, typ mingelpartyn. Sedan finns det ett fåtal personer jag gillar att springa på tu man hand med, men det är svårare. Jag är ingen snackspringare direkt. Jag gillar folk som man kan vara tyst med, då kan underfundigheterna och samhörigheten krypa fram, liksom.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Jag tar det mycket lugnt på långpassen så för det mesta är jag återhämtad när jag kommer hem. Lite sjysst käk och mjukiskläder är aldrig fel dock. Efter mara och längre blir det citodon till läggdags. Jag fick dem när jag hade brutit revbenet, helt suveräna mot ryckande ben och rastlös kropp.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Jag gillar skarpt att köra fartökningar på slutet av mina pass.

22. Vart blir du oftast skadad?
Objection! Skadar man sig har man gjort något fel. Jag satsar på prehab såfort jag får minsta varning, som t.ex. när jag tyckte min vänsterfot började tokpronera efter SUM, eller blev lite öm i ena höften under mitt första 30K-pass. Om det är något i löparvärlden jag har svårt att förstå så är det hur folk orkar dras med sina ständiga skador. I min ålder kan man inte kosta på sig sånt, det tar för lång tid att läka helt enkelt så det gäller att hålla sig hel.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Drömmar. Hm. Alltså, jag kan ju drömma om att springa Boston Marathon på tre timmar, eller något påhittat etapplopp genom hela Tibet och liknande. Jag fantiserar och drömmer ganska mycket om hur jag springer i olika miljöer, fast då är det inte direkt några lopp det handlar om. Sedan har jag förstås planer på olika lopp också, som the gax 100 miles och Spartathlon förstås.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Han som spelade Prefontaine i Without Limits, han hade ett sjukt snyggt löpsteg. (Alla tjejer garvar förstås högt här, men han är faktiskt inte min typ.)

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Nu kommer åtminstone en tjej garva högt igen, men just idag måste jag svara Fedor Emelianenko. Han känns som en skön snubbe att vara tyst tillsammans med. Och så skulle jag kunna planka hans coola stil till de fruktade sextimmarsloppen. Slippa den sociala pressen, liksom.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Jag är nästan övertygad om att jag skulle bli fullständigt sjötokig över castingen. Hon skulle vara alldeles för snygg och ung för att vara jag. En sån där som är söt när hon är svettig, liksom. Yieks. Juliette Lewis skulle annars vara ett ganska bra val, inte för att vi är särskilt lika till utseendet men för att hon skulle klara av alla mina olika roller med rätt underliggande stråk av nerv.

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
Jag vore inte jag om jag inte skulle sikta högt, och en del personer kan man aldrig veta för mycket om. Det får bli Rune Larsson, Anders Szalkai, och helt underbara Familjen Hällstorp!

23 januari 2009

Giftet i mitt blod

Man kommer inte undan svärtan. Den där svärtan, som sitter så djupt att jag anar en symbios med själen för att kanske inte kalla det innersta jaget självt. Hade det varit förr hade jag satt mig vid en bardisk, beställt några glas svalkande vin och ringt upp ett potentiellt ragg. Tagit desperata halsbloss, dragit på volymen och bara velat slita sönder och samman mig själv inifrån. Frustrationens gift i mina ådror.

Jag hade planerat några vilodagar för att kunna köra ett par längre back-to-backpass i helgen, men vid tiotiden har min narkomaniska trängtan vuxit sig så stark att jag inser att inget annat kan rädda min förtappade själ just nu än att ge mig ut och springa skiten ur mig. Trotsa halkan, på med x-talons.

Det tar inte många minuter innan jag slår Maffetone på käften och drar iväg i precis det tempo jag själv känner för att springa i. Inte en blick på klockan, bara låta benen gå. Volymen på högsta. Av med mössa, handskar, så småningom även jackan. Fri, FRI, känna elementen pina min hud, slita i håret och bita i händerna. Inte är det läge för någon jävla streakrunda heller, jag inser att om jag inte springer förbi röda ängeln vid Danvikstull, vem fan är jag då.

Finns det något vackrare än Stockholm på natten, i dis och med bäcksvart stilla vatten? Och benen springer. Springer, springer. Nöjer sig inte med milen, nej, pressar ner några till. Ja. Ja, såhär är det, jag är jag, hur har jag kunnat glömma, hur har jag kunnat bända mig. Allt kommer att bli annorlunda - allt. Allt det här har bara varit ett preludium till något som jag knappt kan formulera själv, men just i den här stunden har jag fötts som löpare, som jag, för jag har giftet i mitt blod, och jag vet att tanka dess styrka. I morgon kliver jag upp och iklär mig Athenas rustning, krigarnas och vishetens gudinna. Och jag vet att det nya livet börjar nu.

07 januari 2009

Shoevolution

Egentligen skall jag blogga om något helt annat, har faktiskt två riktigt bra saker på G, men nu när jag satt och uppdaterade lite här på ultraschmultra kunde jag inte låta bli att kommentera min skopark och dess utveckling. Bilden på mina bästa kompisar här nedan är bedrövlig, men ja ni fattar.

Say hello to my little friends
Vi börjar längst ut till vänster med mina första löparskor, köpta vårvintern 2007 på Gång- och löpkliniken vid Hornstull. Det sades att jag överpronerade, och Puma Complete Tenos III visade sig lösa det problemet fint. De enda löparskor jag någonsin fått köpa till fullpris för övrigt, trots att det var förra säsongens modell och Tenos IV redan fanns ute på marknaden. Tack och good-bye för den, Gång- och löpkliniken! Trots allt var jag en lycklig nyfödd löparprinsessa i de söta pjucken, som jag kom att älska högt.

Ungefär 650 km hann det bli, tills mina Pumadarlings började kännas konstiga, troligtivs som resultat av ett ökat fokus på löpteknik. Läser man om posemetoden får man lätt intrycket att det här med vilka skor man ska springa i är ett icke förhandlingsbart dogma; det är tvärverboten med allt vad uppbyggnad, dämpning och rörelsekontroll heter. I själva verket har Dr. Romanov en ganska loj inställning till det hela, och rör inte en min när man dyker upp på hans kliniker i pronationsskor med platåsulor. Han rycker bara på axlarna åt folks ängsliga frågor, och menar att om man bara jobbar med tekniken kommer man själv känna när skornas rörelsekorrigering eller även inlägg inte känns bra längre. Check på den, alltså.

I januari 2008 var det dags att uppgradera både skopark och löparsjälvförtroende, och bege sig till butiken för Riktiga Löpare, Runners Store på Vasagatan. Jag var kaxig nog att kräva lättviktare med minimal uppbyggnad, och provade igenom troligtivs hela sortimentet. Jag föll pladask för New Balance 902, som jag först trots den snygga färgen ratade på utseendet (de såg för uppbyggda ut jämfört med vad jag haft i åtanke), men sedan snabbt blev kompis med på löpbandet. Då dök försäljare nummer två upp, och höll ett par sprillans neongröna Asics Gel DS Racers under näsan på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet, och efter en liten session på bandet var jag såld. Det fick bli båda paren, det var rea och jag var ju trots allt en riktig löpare, och en riktig löpare behöver två par skor: ett för distanspassen, ett för den snabbare kvalitén. Ack, så enkel världen tedde sig då!

Där 902:orna kändes som gamla goda vänner från första stund ute på vägarna kom jag att upptäcka ett helt nytt universum i mina racers, som raskt fick smeknamnet krokodillerna. Man snörde på sig dem och for iväg som en kanonkula, liksom. Fartkänslan var obeskrivlig, friheten total. Det var i dem jag slutgiltigt förälskade mig i löpningen, fick känna vad det innebär att flyga fram på lätta fötter, detta non plus ultra av njutning som i försäljningsargument av någon anledning tonas ned till det nyktra "löpkänsla".

Som nummer fyra i raden står New Balance 903, efterföljaren till 902:orna. Efter den gassande hettan på Kungsholmen Runt hade jag i panik dragit till Runners Store för att försöka hitta någon svalare variant att debutera på Stockholm Marathon i. Jag hittade inget, men försäljaren tipsade om att 903:orna, som möjligen var lättare och åtminstone vita i meshen, var på ingång och han lovade hålla undan ett ex åt mig. Nu kom de inte förrän efter maran, men jag köpte dem ändå - nåt ska man ju belöna sig med, och distansskor går ju åt. Ny försäljare denna gång, som fick skrämselhicka och vägrade tro att jag inte haft ont efter maran trots att jag sprungit i 902:orna. Okej då, jag ser väl inte ut som någon som springer maran i lättviktare. Båda NB:or är fortfarande reguljära trotjänare på långpassen, men de kaxiga krokodillerna börjar mopsa lite och i september sprang jag halvmaran i dem. Det ska vara rejält långt och gå rejält sakta för att det skall vara någon vits med NB:orna numera, med andra ord.

Nu har jag egentligen gått händelserna lite i förväg, för nummer fem i raden, Vibram Fivefingers Sprint, köpte jag redan i mars samma år. Trots att det fortfarande, eller just då, låg snö ute på marken gav jag mig ut i dem och regredierade snabbt till fyraårig busunge. Känslan att springa barfota i Tanto var fullständigt oslagbar, jag vill minnas att jag garvade högt av oförblommad full-i-fan-lycka. Ändå blev det inte så mycket sprunget med dem, kanske ett par fem sex kilometrar då och då, eftersom jag var lite harig och tänkte att långsam tillvänjning nog var säkrast. Vibrams ligger dock förbaskat bra till inför denna säsong, och kommer att få jobba flitigt så fort det vankas vår.

Som ni ser på nummer sex finns det ytterligare ett par krokodiller, sprillans och med prislappen kvar. I augusti hade jag nämligen turen att få åka på en tvåveckors forskningsresa till Newcastle, där inga mindre än Startfitness har sitt huvudkvarter medsamt flagskeppsbutik. Suck. Vilket himmelrike. Jag lovar att jag shoppade på mig grejer att jag inte kommer behöva något nytt de närmaste åren, till så larviga priser att jag insisterade på att kassakillen måste ha slagit in fel valutakurs när han talade om för mig vad det blev i svenska kronor. Förutom reservkrokodillerna blev det ett par nya darlings, och ytterligare ett steg på diversifieringsskalan: Inov-8 Roclite 285, lättviktare för terräng. Ahhh, kärlek. Jag hade inte överlevt Armypassen utan dem, kan jag lova. Backar och lera, den stuff de är gjorda för, och jag med dem.

Efter att jag hade fått upp ögonen för Inov-8 så hörde jag ryktet om deras nya superlättviktare, X-talon 212. SUM 50 km stod för dörren, och jag hade ett sista långpass på mig att testa om det skulle funka. Jag snabbcheckade med Inov-8 att de var byggda på samma läst som roclitesen, och beställde sedan ett par som kom med vändande post. Resten är historia kan man väl kanske säga, det här är terrängskornas okrönte konung. Man springer barfota med fullt grepp liksom, känslan är obeskrivlig. Nå, jag har redan ägnat ett helt blogginlägg åt min kärlek till X-talons, det får räcka så.

Sist står den senaste uppstickaren i raden, ett par Puma H Street, kultskon som inte längre tillverkas och är hårdvaluta på eBay. Det är inga löparskor egentligen, utan lätta sommarsneakers i mesh med tunn gummisula. Jag hade köpt på mig två par för ett och ett halv år sedan när jag var som mest posefanatisk, men tyckte då att de kändes konstiga att springa i, det var för hårt mot marken liksom. Jag fick väl ha dem till vardags istället, tänkte jag. Av någon anledning testade jag dem dock på en enkilometers streakrunda för någon månad sedan, och blev helt såld på den obegripligt mjuka, lätta känslan. Sedan dess är löpning i Streetsen stapelvara, med tio mil i dem på bara en månad och som längst 13 km per pass, och egentligen vill jag inte springa i något annat alls just nu.

Vad står näst på tur måntro? Det undrar jag själv. Har sett självaste kaptenen för svenska ultradistanslandslaget springa sexdagars i Nike Mayflies, så de ligger bra till som långpasskandidater. Annars skall jag nog stocka upp på resterande eBaylager på H Streets.