24 februari 2010

3 x gubbe

Kliver på tuben i morse. En man i dryga femtioårsåldern sätter sig
mitt emot, välvårdad och med sympatiskt artig snabb blickkontakt för
att bekräfta platsvalet. Jag gräver upp min Dagens Industri som jag
knölat ner ryggan; eftersom det är powerwalk som gäller på
hemvägen reser jag just idag inte ståndsmässigt med handväska.

- Det är bra att ha med något att läsa, nickar mannen bifallande.

- Ja, säger jag och plockar givetvis upp det artiga chitchatet, man är
ju trots allt uppvuxen i kretsar där det sociala kallpratet förfinats
till den högsta av konster,

- i dessa dagar kan man ju aldrig veta hur länge man blir fast på tåget.

- Inne i stan fungerar det bra, kontrar mannen, och jag fördjupar mig
med demonstrativt intresse i ledaren för att vänligen men bestämt
markera att jag nog helst slipper resesällskap.

- Är du på väg till jobbet, kommer nästa fråga.

- Ja, svarar jag med än så länge neutral stämma, blicken fastfrusen
vid den påstådda långa uppförsbacken när Saab gör omstart.

- Ska vi kanske ses efteråt?

Här kan jag inte annat än att brista ut i skratt, och frustar fram ett
nej, verkligen inte. Mannen verkar skämmas, samlar ihop sina väskor
och säger hejdå innan han flyttar vidare till en annan fyrsitsare i
vagnen.

Själv fastnar jag efter denna märkliga incident i tidningens
annonsbilaga, titulerad Ekonomi för företagare. Styrelseproffset och
riskkapitalisten Mats Gabrielsson ger fem tips, varav det tredje lyder
"Långlopp varje dag. Som företagare måste du gå ut och springa
olympiska 10 000 meter varje dag. Är du inte motiverad så att du kan
göra det skall du tänka dig för innan du startar."

Det är en relativ baggis att springa en mil om dagen. Faktum är att
det är precis vad många motionärer gör, åtminstone typ. Samma runda,
samma tempo, några gånger i veckan, år ut, år in. Gärna precis under
tröskeln, det så kallade gubbtempot. Träning som sliter rätt så hårt,
utan att ge någon vidare träningseffekt. Jäkligt intressant om man tänker efter.

Detta om gubbar mina vänner. Helt apropå.

Grattis på namnsdagen, men variera gärna dina pass ibland.
(Jag skojar, du är cool)

20 februari 2010

Om att vara sann mot sig själv

Ibland behöver man påminna sig om vad man egentligen håller på med. Bland fokus, mål, träningsprogram, säsongsplanering, föreningsbestyr och gud vet vad är det lätt att glömma bort kärleken till löpning ibland. Vissa saker tar periodvis över och växer sig orimligt stora, men vanligtvis kommer man alltid tillbaka till rytmen, andningen, stegen och känner att fan, nu lever jag.


Något jag däremot trodde att jag tappat för gott var min bild av ultra och dess människor, kultur och värderingar. Jag skall inte sticka under stol med att jag vissa stunder har förbannat mig själv för att ha lockat ner drösvis med maratonlöpare i ultraträsket, gått med i en löparförening, och att ha utsatt mig för de sociala krav det medför att samsas med människor som kanske till och med primärt drivs av lusten att att umgås med andra. På bloggar, på långpass, på träffar, whatever.

Sakta men säkert har jag förgiftats, jag har ingen annan att klandra än mig själv, men jag har de senaste månaderna antagligen ägnat flera timmar åt att vara bitter än att fylla träningsdagboken med mil. Och nej, även om det förekommer skurkar i bakgrunden även i denna historia så finns det inga skyldiga. Jag har helt enkelt bara hängt för mycket på ställen där jag inte borde ha satt min fot i första taget. Och dessa ställen är något så enkelt som vanliga jäkla sociala sammanhang. Poison to me. Det är ingen det är fel på, alla frodas vi helt enkelt bättre i vissa vatten än andra.

Jag känner en stark hemvist och själsliga rötter i ultramyllan; utralöparna med Peter Lembke i den virtuella spetsen var de som först tog hand om mig, och lärde mig allt om löpningens väsen och the rules of the trail. Den tysta gemenskapen, underfundigheten, den absoluta respekten och omtanken för varandra, det motsägelsefulla förhållandet till distansen värd att både frukta, älska och fnysa högaktningsfullt åt på samma gång. Och för första gången på mycket länge kände jag mig fullständigt hemma, en outcast bland outcasts, ett pack av självständiga, excentriska och starka människor, kapabla till både långa dygn av ensam löpning och samtidigt en omåttlig kärlek till andra människor. Löpning är att vara människa. Ultra är ett sinnestillstånd, inte något så futtigt som ett visst antal kilometrar efter 42K.

Så ser ultran ut jag bär inom mig.

Idag, på seminarium inklusive föreläsning med ingen mindre än Rune Larsson anordnat av Lidingö Ultra, blev jag påmind om att dessa människor faktiskt finns kvar, att ultran fortfarande är som den är, och när man får chansen att lyssna på de äkta ultrarävarna, ja då är det detta man fortfarande hör och ser. Jag var bara lite lost därute på vidderna, men allt det gamla, fina fanns ju kvar under hela tiden.

Och jag har grottat ner mig alldeles för mycket i grubblerier och tankar kring hur saker och ting och folk fungerar, än att bara slita mig fri och springa iväg, av själaglädje och kärlek, så länge benen bär, och så några mil till. För vet ni vad, ultra springer man inte med benen, ultra springer man med hjärtat. För att man kan. För att man vill. För att det bor i en, och bara vill ut.

09 februari 2010

Barfotapendling

Vad får man om man korsar ett kenyanskt skolbarn med RW-Sofie? Då tänker jag mindre på gaselltempon och slanka snygga ben, än på det här med barfota och transportlöpning. Kenyanska ungar sägs ju springa barfota till skolan, och Sofie är givetvis springpendlandets okrönta drottning. Så om man springer barfota till och från jobbet blir man alltså något av en korsning mellan de två. Och det är precis vad jag gjort idag.

Okej, inte helt barfota, men nästan. I Aquasocks, ett slags badskor. Och Aquasocks är anledningen till detta inlägg, för jag känner visst ansvar i den veritabla hype som börjar sprida sig.

Barfotapendlarens bästa vänner: Salomonrygga och Aquasocks
Tipset om Aquasocks för nära-barfota-upplevelser trots minusgrader och snömodd kommer ursprungligen från signaturerna Julius och Mats S i barfotalöpningsgruppen på Funbeat; det dök upp dagen efter det berömda Nature-peket om barfotalöpning kontra löpning i skor, och jag beställde ett par på studs. Paketet kom i princip med vändande post, jag gav mig ut på den första testrundan och var såld direkt.

Carina
skrev i morse ett utmärkt inlägg om hur det känns att springa med Aquasocks första gången, så hälsa på hos henne vetja så slipper jag upprepa mig. Flera har nu gått och beställt ett eget par, medan andra tycker det här med barfotalöpning kan vänta till sommaren. Detta har fått mig att tänka lite.

Alltså, även om det är skitkul att studsa omkring i neoprensockor i snön så är det liksom inte helt riskfritt om man ditintills sprungit hela livet i dämpade löparskor med motion control. Då tänker jag mindre på löpsteget i sig, än att den sortens fötter helt enkelt levt ett alldeles för skyddat liv för att ha utvecklat de muskler, det rörelseomfång, den proprioception och den styrka som krävs för att ostraffat kuta barfota eller i minimala skor utan uppbyggnad. Fötterna behöver helt enkelt tränas upp, så ta det lugnt i början och öka distansen försiktigt. Dessutom skulle jag rekommendera att kombinera barfotalöpningen med annan fotträning, som t.ex. klassikern att krama handduk med tårna, och liknande. Ett bra tips här är häftet "Starka fötter" utgivet av SISU Idrottsböcker. Själv svär jag på mina Yamuna Foot Wakers, som jag skaffade när jag fortfarande sysslade med dans.

Det andra är det här med löpsteget. Det råder alltså inte längre någon tvivel om att barfotalöpning är en utmärkt träningsform för att öva in ett bra och biomekaniskt korrekt dämpat löpsteg. Men ofta är det olika muskulära svagheter och obalanser som gör att man inte kan springa så som kroppen är tänkt att fungera, t.ex. dras jag själv med en svag gluteus medius som gör att knät viker sig inåt. Det kan behövas stabilitetsträning av flera muskelgrupper än bara fötterna, och det är därför en god investering att gå till en vettig kroppsterapeut för att reda ut eventuella svagheter och få ett bra prehabprogram.

Jag skulle tro att folk med ett fint, lätt och kompakt löpsteg som Carina upplever barfotalöpning och att kuta i Aquasocks som skön och rolig ganska omedelbart, medan löpare med mer kraftfulla powerkliv kommer att tycka att landningen känns ganska hård. Faktum är att det är precis det som är grejen - och ett tydligt tecken på att man har allt att vinna på att köra lite barfotalöpning då och då. Föralldel, inte bara i den mjuka snömodden - nej gärna också på hårdare underlag, för att verkligen känna ordentlig feedback från marken. Några minuter bara, men gärna ofta. När man hittat rätt känns steget som ett mjukt och lätt tassande, även på asfalt, och även vid högre tempon. Rätt landning och kortast möjliga markkontakt är nyckeln här.

Personligen är jag lyrisk över den här sortens löpträning, men då har jag också medvetet byggt upp mina fötter och min kropp specifikt för detta över drygt två års tid. Jag skaffade mina första Vibram Fivefingers redan 2008, och sprang hela förra vintern i tunna Puma H Streets. De mest dämpade skor jag överhuvudtaget springer i nuförtiden är Brooks T6 Racers, lättviktare tänkta för tävling upp till halvmarathon alltså. Funkar finfint för ultra, 50 miles var inga problem. Det har känts som en naturlig utveckling, men precis som så många andra började jag med vanliga pronationsskor, utprovade av proffs med hjälp av videoanalys i löparbutiken.

Jag svär på barfotalöpning och jag tycker alla löpare skall lägga in barfotapass i sin träning, men jag anser också att man ska ta det försiktigt och se det som en långsiktig satsning. Skaffa ett par Aquasocks för löjliga 149 spänn redan nu, så kan du kosta på dig att springa lite längre sträckor i sommar när gröngräset lockar och ropar efter spralliga nakna löparfötter. Riv ur den extra hälkudde som sitter under innersulan; är du riktigt hardcore struntar du även i denna. Ut och lek!

05 februari 2010

Nu jäklar blir det åka av

Första gången jag var på någon form av läger var nog ett ridläger jag fortfarande minns med fasa. En totalt misslyckad historia, jag var helt ensam eftersom min kompis Sandra och hennes gäng som var överlägsna ryttare hamnade in en annan grupp. Jag kissade på mig för man fick inte gå ifrån när det var städdag och hästarna skulle ryktas, fick åka in på akuten efter att ha ramlat av den isabellfärgade Mira, och parades sedan ihop med en mindre ponny som trots det oskyldigt klingande namnet Heide var en elak, lat och ogin liten historia som försökte gnida av mig såfort vi red förbi något lämpligt buskage. Dessutom var man tvungen att dricka pepparmyntste som smakade smält tuggummi på kvällarna, och egentligen var jag ju livrädd för hästar och fattade inte varför jag plågade mig igenom det hela, men sannolikt hade jag tjatat till mig detta gödseldoftande helvete för helt egen femma, och det fanns alltså ingen annan än mig själv att skylla på.

När JB66 på puls.se drygt tre decennier senare bjöd till träningsdagar i Skåne nappade jag direkt, trots att jag bara hade sprungit i ett år. Sina egna apostlahästar kan man lita på, och eftersom jag vid det laget redan utan problem hängde med mina ultraidoler way beyond min egen förmåga var jag inte orolig för att det skulle funka. Vi blev till slut bara tre stycken som körde The Full Monty, men till helgen dök det upp fler och dessutom hade vi det lokala Skånegänget som hangarounds. Jag förvånade mina nyvunna löparkompisar med mina FiveFingers och min vana att äta under långpassen, körde skiten ur mig på deras vilotempo, skolkade från backintervallerna och hade hur kul som helst.

Bästa lägermyset. Sitta och utvärdera träningspass.
JB66 och jag Smygehuk 2008, fotograf min Lotta8


Träningsläger is da shit. När IF Linnéas alldeles egen superhjälte K3n drog ihop ett läger i fjol var jag därför inte sen att hoppa på tåget, och den långhelgen i april blev om möjligt ännu roligare med en totalt misslyckad tidsgissartävling och turen Smygehuk-Malmö som krona på verket. Det var därför bara att hoppa på första bästa lediga bilplats och dra med Skogen och gänget till Tänndalen i höstas, för att lära mig orientera med de vackra tjejerna från landslaget i lättviktsrodd och käka frukost med Clas Björling och hans snygga och coola Kristine, MTB-proffset. Läger är läger, läger tackar man inte nej till.

Redan i somras började vi faktiskt spåna på den ultimata träningstrippen. Schweiz. Davos. Alperna. Landslagsnostalgi, höghöjdsövernattningar och EPO. Backlöpning galore. Hb och viktkontroll. Proffsträning, helt enkelt. Skogen drömde sig tillbaka till Jakobshorn med fuktiga ögon och själv fantiserade jag om tidernas lårmuskler och syreupptag. Drömma kan man ju. Och är det en riktigt bra dröm så är det egentligen bara att köra.

För några veckor sedan spikade vi datum med perfekt fysiologisk timing inför Swiss Alpine, och satte sedan igång att jaga boende och flyg. Pusselbitarna föll på plats en efter en, och igår hade vi release för flyern. Träningsläger på hög höjd i Davos, 3 - 10 juli 2010 är den nyktra titeln bakom vilken det gömmer sig ett äventyr som jag just nu inte hittar några vettiga ord att beskriva. Jag säger bara som i Rocky Horror Picture Show, Don't Dream It, Be It, och vet du vad, det är bara att hänga med.