09 maj 2010

Den lyssnande löparen

Det här med att springa till musik är kontroversiellt. Alldeles särskilt om man sysslar med löpning som naturupplevelse. Å ena sidan har vi de som hävdar att riktiga löpare inte lyssnar på musik utan fokuserar på steget, å andra sidan de som påstår att det är ett helgerån att spela över fågelkvitter, porlande bäckar och kvistar som knäcks under ekorrarnas kvicka framfart.

Själv tycker jag det är ganska patetiskt att ens ha åsikter om andra människors upplevelser. Vad vet ni om vad det är jag hör under en löprunda? Och förresten, om det är något jag har svårt för så är det bakgrundsskval och det skulle aldrig falla mig in på att ha radion eller liknande på hemma. Musik är något jag verkligen vill lyssna på. Ordentligt. Och helst med hela kroppen.

Jag vet därför få saker som är så givande som att dra iväg på en löptur med en ny platta på ipoden, eller en väl sammansatt spellista med utvalda mästerverk för prestationen i fråga. Löpning är för mig ett tillstånd av absolut uppmärksamhet, och även om jag erkänt nog aldrig skulle palla att skölja över äkta vågbrus, så tycker jag ändå skogens ljudbild knappast är så pass hypnotisk att det inte är helt okej med privatparty ibland. Mitt liv är min film, liksom, och soundtracket väljer jag själv.

Igår frågade äventyrsbaben och självutnämnde träningsmodefaschisten Niclas vad det var för musik som gällde. Den frågan är ungefär lika komplicerad som var jag kommer ifrån. "Allt" svarade jag med något desperat flackande i blicken, väl medveten om att det är ett ganska dumt och inte särskilt sanningsenligt svar. För även om jag är eklektiker när det gäller genrer, är jag - blir ni förvånade? - extremt kräsen när det kommer till det faktiska urvalet.

"Nähä det är inte sant att du lyssnar på allt", synar Niclas mig, "till exempel lyssnar du inte på Death Metal".

"Kanske inte," svarar jag, "men i alla fall en del Bruce Dickinson. I övrigt kanske Madonna, eller tysk åttiotalspunk, eller salsa", fast i det läget har diskussionen befriande nog redan fladdrat iväg någon annan stans eftersom vi för stunden är fyra postloppshöga partydjur som glatt pladdrar i munnen på varandra.

Hursomhelst lovade jag att lägga ut gårdagens spellista på bloggen, och någon begåvad läsare kan kanske hjälpa mig med en genrebeskrivning som hjälper mig vid nästa partymingel och smakgrillning. Listan är kanske inte särskilt representativ för hur det kan låta på en ultra där det finns både tid och behov att spejsa till det rejält ibland, utan här var syftet att springa tolv kilometer på under sjuttio minuter. Kort, snabbt, med fokus på att hålla humöret uppe och att göra jobbet.


Madonna: Ray Of Light
Med textrader som faster than a speeding light she's flying kan det ju liksom inte gå fel i början av ett lopp. Det ska bara kännas lätt. Och ja, för den som undrar och ser likheten, jag tycker även I feel love med Donna Summer är en fantastisk löparlåt. Allra helst på raksträcka på mjukt underlag med några mil i benen, då den rätta flygkänslan hunnit infinna sig.

Archive: Sane
Step by step, you're gonna make yourself feel better
Try yeah try, you're gonna make yourself feel ruthless
- det hör ni ju att låten handlar om löpning. Drivet är exakt vad jag vill känna i benen. Starka muskler och tempo framåt, framåt.

Eminem: Business
Let's get down to business, yes sir, precis vad ett sånt här lopp handlar om. Eminem gör bra grejer som lätt hänger med några gånger på låtlistan. Men jag är ändå rädd att den här blir en fluga, precis som jag sprungit mig less på grymma Lose Yourself vid det här laget.

Abwärts: Computerstaat
Tonårsnostalgi. När ni andra sysslade med idrott och skaffade er stora hjärtsäckar som gör att ni idag har någotsånär vettig syreupptagningsförmåga sprang jag på stan och var tuff. Det här är en av de bästa poplåtar som gjorts, alla kategorier. Så enkel, så genialisk. Har jag redan skrivit om den här på bloggen? Förlåt. Jag fattade förresten aldrig vad ni i Sverige höll på med när ni kallade KSMB och Ebba Grön för punk. Hemma i Germoney var vi sååå mycket coolare. Och det är omöjligt att inte springa snabbt till rim som Stalingrad, Stalingrad, Deutschland Katastrofenstaat.

The KLF: What Time Is Love?
Jag fantiserar ofta om att någon vänlig själ skall mixa ihop What Time is Love med Last Train to Transcentral till en grym fyrtiofemminutersversion åt mig, så att jag någon gång får dra till med ett rejält milpers. Jag skojar inte, jag skulle flyga från första minuten ända in i mål.

Gwen Stefani: What You Waiting For?
Look at your watch now, what you waiting for, take your chance you stupid ho och tick tack tick tack - låten är fullständigt pepprad med loppreferenser att mata hjärnan med när man behöver lite pepp att dra på.

Röyksopp: Poor Leno
Flyga, flyga, 'nuff said. Det här är exakt vad som krävs när man vill audiovisualisera lätta ben.

Lene Lovich: Home
Ännu mera tonårsnostalgi, där Cha Cha med Lene Lovich, Herman Brood och Nina Hagen var en favorit i platthyllan. Jag lyckades ragga upp den här låten inför min första mara, och den har visat sig vara en perfekt låt att springa till. Varning för överhettning, den här är för snabba ben och det gäller att ha flås som matchar. Jag har mer än en gång överskridit pulskontot big time med Home i lurarna.

Archive: Lights
Valet är en relik från Lidingö Ultra 2009 då jag körde hela skivan Lights från början till slut. Plattan är banne mig gjord för ultra, vilken resa! Titelspåret är drygt 18 minuter långt, och ett trick för att beta av tre-fyra kilometer på raken utan att ens märka hur tiden går. Varning dock för att låten gör sig allra bäst när man redan är rejält mör. Då kan man till och med kosta på sig att klämma fram en tår under de smärtsamt vackra sista minutrarna. I skogen kan ingen se dig gråta.

Erik Prydz: Proper Education
Ännu en låt som får mig att gasa på utan att jag ens märker det. I början skedde det helt spontant utan att jag fattade vad som var orsaken; när jag insåg att det var låten så fick den hänga med på syreupptagsintervallernas spellista. (Tyvärr har Prydz' övriga låtar inte samma effekt på mig. Förutom kanske illamåendet.)

Tito Puente: Birdland After Dark
Ett spår att kalibrera stegfrekvensen efter med perfekta 180 bpm. Dessutom blir man jäkligt glad!

Gorillaz: Stylo
Jag hörde den här på gymmet i Budapest i mars, och kände bara yes vilken skön låt. Jag kan inte sätta fingret på det, men känslan är något helt annat än vad den brukar i den här genren. Och precis vad man behöver som mental snuttefilt och sval hand på pannan under ett lopp.

Archive: Black
De genialiska slutraderna watch me self-destruct på da capo är givetvis skrivna direkt för löpning och jag såg under hela loppet fram emot att få kuta till dem. Snopet nog sprang jag lite snabbare än vad jag hade räknat med, så jag tryckte förbi låten för att inte riskera gå i mål utan att ha hört hela.

Muse: Butterflies and Hurricanes
Change everything you are, and everything you were
Your time is now
Ibland får man dra till med det stora artilleriet, och då är det Butterflies and Hurricanes som gäller. Patetiskt storslaget utan minsta skam i kroppen. När jag springer handlar den om mig, och få texter får mig att pressa fram det där lilla extra som denna.

Hela listan på Spotify? Varsågoda. Tyvärr finns dock inte alla låtar med, så dessa godbitar får ni på Youtube:

Abwärts - Computerstaat
KLF - What Time is Love

Några sista tips. När man springer riktigt långt kan det vara kul att köra en hel skiva från början till slut. Förutom redan omtalade Lights rekommenderar jag varmt Neveroddoreven av I Monster, Bruce Dickinsons Skunkworks, Jesus Christ Superstar (original cast med Ian Gillan och inget annat) eller varför inte It! med Coco Steel & Lovebomb.

Hur det gick på SpringCross? Kika in på into the wild; där är jag lite mindre pretto.

09 april 2010

Det blir inte vackrare än såhär

Mitt ibland de fyra blogguppslag som rasslar runt i min skalle dyker plötsligt den här ovärderliga skatten upp. Eftersom jag knappast lär kunna fabricera något mer läsvärt än denna trettonsidiga pärla såhär fem i tolv före TEC, får ni hålla till godo med denna länk: Scott Jurek i Runners World, US-utgåvan
Vårda den ömt. Scott Jurek är... ja alltså dyrkan ligger inte för mig, men en så genuint vacker själ bor djupt i den del av mitt ultraesse som kallas hjärta. Scott finns med mig i varenda steg jag tar.

12 mars 2010

I now walk // into the wild

Mary är antagligen den löparbrud jag är mest synkad med därute i vildmarken, inget tjafs när vi lubbar, bara stora flin av lycka, enkelt, bra. Våra bloggar funrun och ultraschmultra må på ytan inte vara särskilt lika, ändå så för de en ganska liknande lite egensinnig tillvaro bortom de mer glassiga löparbloggarna. Ginger and spice in cyberland.

För ett tag sedan bestämde vi oss för att slå våra rappa tangentbord ihop och dra vårt strå till stacken bland De Stora. Bli finbloggare. Vi tyckte nämligen det var alldeles för lite lera och wilderness därute bland alla crafttester och hur har din träning varit idag. Det vill vi göra något åt.

Idag slår vi upp portarna till vår vilda värld. Varsågod mina damer och herrar, välkommna till Into The Wild - lite lerigare, lite roligare.

Och fans av denna blogg, misströsta icke. Jag kommer att finnas kvar här på ultraschmultra, samma skruvade kuf som alltid. Puss.



04 mars 2010

Växtvärk i själen

Jag vet inte varför rubriken blev som det blev, den bara kom av sig själv, och jag antar att det är meningen att den sammanfattar mitt sinnesläge just nu även om jag inte har kopplingen helt solklart för mig.

Det drar ihop sig till start. Vi ska springa hela natten.
Fotograf: official gax footage

Alltså, gax i somras. 50-milesklassens start gick vid Haväng, där det även var depåstopp för 100-mileslöparna. Jag var där i god tid, för att hinna socialisera lite bland medlöpare, funktionärer och andra. Stämningen inför start på en trailultra är liksom lite extra, vilket inte minst sub2-Filip beskriver ganska träffande på sin till vår allas stora sorg tyvärr nedlagda blogg.

Minns inte riktigt hur det föll sig, tror det var Cecilia som presenterade mig för sin klubbkamrat Jan, som även han skulle debutera på 50 miles. Av någon anledning som jag inte heller minns skojade vi friskt om att det var vi två som skulle vinna loppet. Och det var precis vad vi gjorde, de två rookiesarna liksom. Haha. Jag skall allt fortsätta kaxa före loppen och inte hålla på och baissa formen som maratonfånarna gör.

Jag har sagt det förr, det är lönlöst att beskriva storheten med detta lopp utan att springa själv. Sorgligt nog gick The gax 50 miles av stapeln för sista gången i sin nuvarande form i fjol. Det tyckte Jan inte var riktigt okej. Så han bestämde sig för att låta loppet återuppstå, i form av The Fullmoon Race.

Normalt vore det en klockren nobrainer om jag ska ställa upp eller inte. Sorry folks, men inget klår den banan liksom. På natten dessutom, och denna gång inte bara med stjärnglitter, utan under den nästa fulla månens sken dessutom. Löpning blir inte bättre än såhär. Det är du, djuren, och natten. Jag var så hög av vågbruset, cikadasången och trailendorfinerna att jag till och med knäppte av pannlampan.

Det finns bara ett problem. Starten går den 24/7 exakt 12:45 timmar innan mitt flyg till Zürich för att springa Swiss Alpine Marathon i Davos. Okej att jag sannolikt hinner i mål på den tiden, men hey, beam me up Scottie, först måste jag ta mig från Ystad till Arlanda på verkligen bokstavligen nolltid. För att sex dagar senare springa 78K. I Alpterräng. Tror inte det va.

Så här kastas jag mellan hybris och förtvivlan. Klämma två vansinniga åttamilare på sju dagar, eller missa The Fullmoon Race. Det här kan bara sluta på två sätt, antingen bokar jag om biljettjäveln och flyger från Köpenhamn en dag senare, eller så kommer jag springa Swiss Alpine på ren ilska och sparka skiten ur de där jäkla bergen.

24 februari 2010

3 x gubbe

Kliver på tuben i morse. En man i dryga femtioårsåldern sätter sig
mitt emot, välvårdad och med sympatiskt artig snabb blickkontakt för
att bekräfta platsvalet. Jag gräver upp min Dagens Industri som jag
knölat ner ryggan; eftersom det är powerwalk som gäller på
hemvägen reser jag just idag inte ståndsmässigt med handväska.

- Det är bra att ha med något att läsa, nickar mannen bifallande.

- Ja, säger jag och plockar givetvis upp det artiga chitchatet, man är
ju trots allt uppvuxen i kretsar där det sociala kallpratet förfinats
till den högsta av konster,

- i dessa dagar kan man ju aldrig veta hur länge man blir fast på tåget.

- Inne i stan fungerar det bra, kontrar mannen, och jag fördjupar mig
med demonstrativt intresse i ledaren för att vänligen men bestämt
markera att jag nog helst slipper resesällskap.

- Är du på väg till jobbet, kommer nästa fråga.

- Ja, svarar jag med än så länge neutral stämma, blicken fastfrusen
vid den påstådda långa uppförsbacken när Saab gör omstart.

- Ska vi kanske ses efteråt?

Här kan jag inte annat än att brista ut i skratt, och frustar fram ett
nej, verkligen inte. Mannen verkar skämmas, samlar ihop sina väskor
och säger hejdå innan han flyttar vidare till en annan fyrsitsare i
vagnen.

Själv fastnar jag efter denna märkliga incident i tidningens
annonsbilaga, titulerad Ekonomi för företagare. Styrelseproffset och
riskkapitalisten Mats Gabrielsson ger fem tips, varav det tredje lyder
"Långlopp varje dag. Som företagare måste du gå ut och springa
olympiska 10 000 meter varje dag. Är du inte motiverad så att du kan
göra det skall du tänka dig för innan du startar."

Det är en relativ baggis att springa en mil om dagen. Faktum är att
det är precis vad många motionärer gör, åtminstone typ. Samma runda,
samma tempo, några gånger i veckan, år ut, år in. Gärna precis under
tröskeln, det så kallade gubbtempot. Träning som sliter rätt så hårt,
utan att ge någon vidare träningseffekt. Jäkligt intressant om man tänker efter.

Detta om gubbar mina vänner. Helt apropå.

Grattis på namnsdagen, men variera gärna dina pass ibland.
(Jag skojar, du är cool)

20 februari 2010

Om att vara sann mot sig själv

Ibland behöver man påminna sig om vad man egentligen håller på med. Bland fokus, mål, träningsprogram, säsongsplanering, föreningsbestyr och gud vet vad är det lätt att glömma bort kärleken till löpning ibland. Vissa saker tar periodvis över och växer sig orimligt stora, men vanligtvis kommer man alltid tillbaka till rytmen, andningen, stegen och känner att fan, nu lever jag.


Något jag däremot trodde att jag tappat för gott var min bild av ultra och dess människor, kultur och värderingar. Jag skall inte sticka under stol med att jag vissa stunder har förbannat mig själv för att ha lockat ner drösvis med maratonlöpare i ultraträsket, gått med i en löparförening, och att ha utsatt mig för de sociala krav det medför att samsas med människor som kanske till och med primärt drivs av lusten att att umgås med andra. På bloggar, på långpass, på träffar, whatever.

Sakta men säkert har jag förgiftats, jag har ingen annan att klandra än mig själv, men jag har de senaste månaderna antagligen ägnat flera timmar åt att vara bitter än att fylla träningsdagboken med mil. Och nej, även om det förekommer skurkar i bakgrunden även i denna historia så finns det inga skyldiga. Jag har helt enkelt bara hängt för mycket på ställen där jag inte borde ha satt min fot i första taget. Och dessa ställen är något så enkelt som vanliga jäkla sociala sammanhang. Poison to me. Det är ingen det är fel på, alla frodas vi helt enkelt bättre i vissa vatten än andra.

Jag känner en stark hemvist och själsliga rötter i ultramyllan; utralöparna med Peter Lembke i den virtuella spetsen var de som först tog hand om mig, och lärde mig allt om löpningens väsen och the rules of the trail. Den tysta gemenskapen, underfundigheten, den absoluta respekten och omtanken för varandra, det motsägelsefulla förhållandet till distansen värd att både frukta, älska och fnysa högaktningsfullt åt på samma gång. Och för första gången på mycket länge kände jag mig fullständigt hemma, en outcast bland outcasts, ett pack av självständiga, excentriska och starka människor, kapabla till både långa dygn av ensam löpning och samtidigt en omåttlig kärlek till andra människor. Löpning är att vara människa. Ultra är ett sinnestillstånd, inte något så futtigt som ett visst antal kilometrar efter 42K.

Så ser ultran ut jag bär inom mig.

Idag, på seminarium inklusive föreläsning med ingen mindre än Rune Larsson anordnat av Lidingö Ultra, blev jag påmind om att dessa människor faktiskt finns kvar, att ultran fortfarande är som den är, och när man får chansen att lyssna på de äkta ultrarävarna, ja då är det detta man fortfarande hör och ser. Jag var bara lite lost därute på vidderna, men allt det gamla, fina fanns ju kvar under hela tiden.

Och jag har grottat ner mig alldeles för mycket i grubblerier och tankar kring hur saker och ting och folk fungerar, än att bara slita mig fri och springa iväg, av själaglädje och kärlek, så länge benen bär, och så några mil till. För vet ni vad, ultra springer man inte med benen, ultra springer man med hjärtat. För att man kan. För att man vill. För att det bor i en, och bara vill ut.

09 februari 2010

Barfotapendling

Vad får man om man korsar ett kenyanskt skolbarn med RW-Sofie? Då tänker jag mindre på gaselltempon och slanka snygga ben, än på det här med barfota och transportlöpning. Kenyanska ungar sägs ju springa barfota till skolan, och Sofie är givetvis springpendlandets okrönta drottning. Så om man springer barfota till och från jobbet blir man alltså något av en korsning mellan de två. Och det är precis vad jag gjort idag.

Okej, inte helt barfota, men nästan. I Aquasocks, ett slags badskor. Och Aquasocks är anledningen till detta inlägg, för jag känner visst ansvar i den veritabla hype som börjar sprida sig.

Barfotapendlarens bästa vänner: Salomonrygga och Aquasocks
Tipset om Aquasocks för nära-barfota-upplevelser trots minusgrader och snömodd kommer ursprungligen från signaturerna Julius och Mats S i barfotalöpningsgruppen på Funbeat; det dök upp dagen efter det berömda Nature-peket om barfotalöpning kontra löpning i skor, och jag beställde ett par på studs. Paketet kom i princip med vändande post, jag gav mig ut på den första testrundan och var såld direkt.

Carina
skrev i morse ett utmärkt inlägg om hur det känns att springa med Aquasocks första gången, så hälsa på hos henne vetja så slipper jag upprepa mig. Flera har nu gått och beställt ett eget par, medan andra tycker det här med barfotalöpning kan vänta till sommaren. Detta har fått mig att tänka lite.

Alltså, även om det är skitkul att studsa omkring i neoprensockor i snön så är det liksom inte helt riskfritt om man ditintills sprungit hela livet i dämpade löparskor med motion control. Då tänker jag mindre på löpsteget i sig, än att den sortens fötter helt enkelt levt ett alldeles för skyddat liv för att ha utvecklat de muskler, det rörelseomfång, den proprioception och den styrka som krävs för att ostraffat kuta barfota eller i minimala skor utan uppbyggnad. Fötterna behöver helt enkelt tränas upp, så ta det lugnt i början och öka distansen försiktigt. Dessutom skulle jag rekommendera att kombinera barfotalöpningen med annan fotträning, som t.ex. klassikern att krama handduk med tårna, och liknande. Ett bra tips här är häftet "Starka fötter" utgivet av SISU Idrottsböcker. Själv svär jag på mina Yamuna Foot Wakers, som jag skaffade när jag fortfarande sysslade med dans.

Det andra är det här med löpsteget. Det råder alltså inte längre någon tvivel om att barfotalöpning är en utmärkt träningsform för att öva in ett bra och biomekaniskt korrekt dämpat löpsteg. Men ofta är det olika muskulära svagheter och obalanser som gör att man inte kan springa så som kroppen är tänkt att fungera, t.ex. dras jag själv med en svag gluteus medius som gör att knät viker sig inåt. Det kan behövas stabilitetsträning av flera muskelgrupper än bara fötterna, och det är därför en god investering att gå till en vettig kroppsterapeut för att reda ut eventuella svagheter och få ett bra prehabprogram.

Jag skulle tro att folk med ett fint, lätt och kompakt löpsteg som Carina upplever barfotalöpning och att kuta i Aquasocks som skön och rolig ganska omedelbart, medan löpare med mer kraftfulla powerkliv kommer att tycka att landningen känns ganska hård. Faktum är att det är precis det som är grejen - och ett tydligt tecken på att man har allt att vinna på att köra lite barfotalöpning då och då. Föralldel, inte bara i den mjuka snömodden - nej gärna också på hårdare underlag, för att verkligen känna ordentlig feedback från marken. Några minuter bara, men gärna ofta. När man hittat rätt känns steget som ett mjukt och lätt tassande, även på asfalt, och även vid högre tempon. Rätt landning och kortast möjliga markkontakt är nyckeln här.

Personligen är jag lyrisk över den här sortens löpträning, men då har jag också medvetet byggt upp mina fötter och min kropp specifikt för detta över drygt två års tid. Jag skaffade mina första Vibram Fivefingers redan 2008, och sprang hela förra vintern i tunna Puma H Streets. De mest dämpade skor jag överhuvudtaget springer i nuförtiden är Brooks T6 Racers, lättviktare tänkta för tävling upp till halvmarathon alltså. Funkar finfint för ultra, 50 miles var inga problem. Det har känts som en naturlig utveckling, men precis som så många andra började jag med vanliga pronationsskor, utprovade av proffs med hjälp av videoanalys i löparbutiken.

Jag svär på barfotalöpning och jag tycker alla löpare skall lägga in barfotapass i sin träning, men jag anser också att man ska ta det försiktigt och se det som en långsiktig satsning. Skaffa ett par Aquasocks för löjliga 149 spänn redan nu, så kan du kosta på dig att springa lite längre sträckor i sommar när gröngräset lockar och ropar efter spralliga nakna löparfötter. Riv ur den extra hälkudde som sitter under innersulan; är du riktigt hardcore struntar du även i denna. Ut och lek!

05 februari 2010

Nu jäklar blir det åka av

Första gången jag var på någon form av läger var nog ett ridläger jag fortfarande minns med fasa. En totalt misslyckad historia, jag var helt ensam eftersom min kompis Sandra och hennes gäng som var överlägsna ryttare hamnade in en annan grupp. Jag kissade på mig för man fick inte gå ifrån när det var städdag och hästarna skulle ryktas, fick åka in på akuten efter att ha ramlat av den isabellfärgade Mira, och parades sedan ihop med en mindre ponny som trots det oskyldigt klingande namnet Heide var en elak, lat och ogin liten historia som försökte gnida av mig såfort vi red förbi något lämpligt buskage. Dessutom var man tvungen att dricka pepparmyntste som smakade smält tuggummi på kvällarna, och egentligen var jag ju livrädd för hästar och fattade inte varför jag plågade mig igenom det hela, men sannolikt hade jag tjatat till mig detta gödseldoftande helvete för helt egen femma, och det fanns alltså ingen annan än mig själv att skylla på.

När JB66 på puls.se drygt tre decennier senare bjöd till träningsdagar i Skåne nappade jag direkt, trots att jag bara hade sprungit i ett år. Sina egna apostlahästar kan man lita på, och eftersom jag vid det laget redan utan problem hängde med mina ultraidoler way beyond min egen förmåga var jag inte orolig för att det skulle funka. Vi blev till slut bara tre stycken som körde The Full Monty, men till helgen dök det upp fler och dessutom hade vi det lokala Skånegänget som hangarounds. Jag förvånade mina nyvunna löparkompisar med mina FiveFingers och min vana att äta under långpassen, körde skiten ur mig på deras vilotempo, skolkade från backintervallerna och hade hur kul som helst.

Bästa lägermyset. Sitta och utvärdera träningspass.
JB66 och jag Smygehuk 2008, fotograf min Lotta8


Träningsläger is da shit. När IF Linnéas alldeles egen superhjälte K3n drog ihop ett läger i fjol var jag därför inte sen att hoppa på tåget, och den långhelgen i april blev om möjligt ännu roligare med en totalt misslyckad tidsgissartävling och turen Smygehuk-Malmö som krona på verket. Det var därför bara att hoppa på första bästa lediga bilplats och dra med Skogen och gänget till Tänndalen i höstas, för att lära mig orientera med de vackra tjejerna från landslaget i lättviktsrodd och käka frukost med Clas Björling och hans snygga och coola Kristine, MTB-proffset. Läger är läger, läger tackar man inte nej till.

Redan i somras började vi faktiskt spåna på den ultimata träningstrippen. Schweiz. Davos. Alperna. Landslagsnostalgi, höghöjdsövernattningar och EPO. Backlöpning galore. Hb och viktkontroll. Proffsträning, helt enkelt. Skogen drömde sig tillbaka till Jakobshorn med fuktiga ögon och själv fantiserade jag om tidernas lårmuskler och syreupptag. Drömma kan man ju. Och är det en riktigt bra dröm så är det egentligen bara att köra.

För några veckor sedan spikade vi datum med perfekt fysiologisk timing inför Swiss Alpine, och satte sedan igång att jaga boende och flyg. Pusselbitarna föll på plats en efter en, och igår hade vi release för flyern. Träningsläger på hög höjd i Davos, 3 - 10 juli 2010 är den nyktra titeln bakom vilken det gömmer sig ett äventyr som jag just nu inte hittar några vettiga ord att beskriva. Jag säger bara som i Rocky Horror Picture Show, Don't Dream It, Be It, och vet du vad, det är bara att hänga med.

28 januari 2010

Dagen då världen höll andan


Apples releaser brukar vara hypade, men gårdagen var någonting i hästväg. Det surrade genom bloggosfären, hela facebook vibrerade upphetsat och twitterkvittret fladdrade som fjärilar i cybervärldsmagen. Vad skulle det bli? Bara någon timme efter den globalt utsända webbpresentationen av iPad fylldes den virtuella etern med heta önskningar om att få sin alldeles egen äppeltablett, som Snorkfröken skrev så sött.

När man inte trodde det skulle gå att skrälla högre kommer nästa skalv, som får gårdagens hysteri att framstå som en lamt planerad brandövning, och än en gång får Kalifornien se sig besegrade av Cambridge, Massachusetts. Inga mindre än Nature släpper en artikel av Daniel Lieberman och medarbetare vid Harvard University, som handlar om löpning barfota kontra löpning i skor.

Få löpare har kunnat undgå kontroversen kring frågan om vilken fotisättning som är den mest naturliga eller den mest skonsamma, och även om åsikterna haglar lika ljudligt och tätt som experterna står och gastar som spön i backen, så har faktiskt ingen hittills lyckats visa något substantiellt och vetenskapligt hållbart i frågan. Det spelar liksom ingen roll om skoindustrin prisar sin senaste rymdforskningsavknoppade motion control, eller sjukgymnaster och löpbutiksbiträden idisslar sitt "rulla från hälen till tån", lika lite som när Tarahumaraindianerna springer ultra med sandaler av däckslangar, Colting skyltar med FiveFingers i Runner's World, eller Barefoot Ted predikar sitt evangelium.

Ingen har hittills kunnat visa att det är på det ena eller det andra sättet, och oavsett vilken pålle nu verkat vara uppenbart mest trovärdig att satsa sina sekiner på så har vi hittills, åtminstone i kunskapsteoretisk mening, faktiskt inte vetat någonting alls.

Ända tills idag.

Nu vet vi. Och det här är en sån jätteskräll att jag föreslår att ni tittar själva på vad Lieberman och gänget har att säga. I samband med Naturepeket har hans labb släppt en webbsida som presenterar resultaten av hans studie på ett fantastiskt bra och pedagogiskt sätt. Följ bara Next-pilarna, läs varenda ord, och sätt videoklippen på repeat. Den som hellre vill fördjupa sig i matematiska modeller och har access till Nature kan läsa originalartikeln här. Eller för den delen, en Youtube-länk för den slappe fan som inte orkar läsa alls. Tassa lugnt!

25 januari 2010

X yourself and run


Jag lade av med alkohol när jag började träna för min första mara. Nu i vintras testade jag att ta något glas då och då vid så kallade festligheter, men lade snabbt ner det projektet igen eftersom det inte gav något. Jag använder inte heller längre tobak i någon form, eller någon annan form av droger. Jag lade till och med av med kaffe för några år sedan eftersom jag inte gillade idén att vara beroende av något.

Jag moraliserar verkligen inte över andra människors drickande eller knarkande, tvärtom står det var och en fritt att partaja enligt sina egna hedonistiska principer, party är bra liksom. Men jag gillar verkligen känslan av att vara fullständigt fri. Ett glasklart sinne, en skinande ren upplevelse. Jag, mina intryck, och mina synapser, oförfalskat, inget mer. För mig är det den högsta formen av berusning.

Jag vet inte hur vi kom in på det, men i helgen började Doktor B prata om straight edge. Straight edge, eller sXe som det också stavas är en subkultur släkt med punken och skejtarna, som förkastar all användning av alkohol, droger och tobak. Dessutom tar man avstånd från one-night stands och destruktiva relationer, och många även från att äta djur (eller kött som ni brukar kalla död muskelvävnad). Givetvis diggar man hård musik.

X:et som signalerar straight edge i olika sammangang lär komma sig av att minderåriga på pubarna i Storbritannien fick ett X tecknat på handen, som ett tecken på att de inte skulle få beställa alkohol i baren. Så småningom började andra ta efter, och valde att själva måla ett X på sina händer för att signalera att de vägrade dricka sprit.

Ultra-Camilla skrev idag ett inlägg om personligt varumärke, något jag lustigt nog själv funderat på den senaste tiden. Vad står jag för egentligen, vilka värden kommunicerar jag till min omvärld? När diskussionen om straight edge dök upp var det som när hjulen på en enarmad bandit en efter en stoppar på jackpot och slantarna börjar rassla ner ur maskinen. Jag är ju fan straight edge, straight edge vegan och ultra. xultrax för att vara eXakt, pun intended.

Jag är garanterat inte först (hey, Catra Corbett gör en stor grej av att ha varit clean i fjorton år), men jag svär att straight edge ultra ligger i luften och som gammal punkare är jag liksom predestinerad. Det funkar helt enkelt jäkligt bra med hardcore i lurarna efter fem mil.

Love,
xfredx

20 januari 2010

Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.

11 januari 2010

Om gud, jomenvisst

En smurf på funbeat tipsade om detta länkade videoklipp, och jag blev sittandes med tungan i knät och har snart dreglat ner hela tangentbordet. Den som inte känner ett fullständigt obetvingligt behov av att ge sig ut och springa efter att ha sett det här klippet med en eteriskt skönspringande Ryan Hall har antagligen förirrat sig på den här bloggen av misstag.

Killen snackar om "feel God in me", citerar Sackarias "not by might, not by power but by spirit" och sådär, och det är inte förrän efter två repriser av den här rent av pornografiska videon som jag inser att det hela faktiskt är någon form av creepy amerikano kristenpropaganda. Och för den som inte redan hade gissat det så nej, jag är inte troende.

Men faktum är att man kan bli religiös för mindre. När Ryan säger det där om att känna gud i sig när man springer så fattar jag ju precis vad han menar, och snacket om ande och så är faktiskt fullständigt och oförblommat sant. Löpning är en transcendental aktivitet, en förflyttelse till Den Andra Världen, en värld där tid och rum existerar som evigheter i universums mitt, där man är allt och ett med världen och alla dess varelser. Inte styrka, inte kraft, utan ande är en nyckel till löpningens mysterier som dessutom tål mer än bara metafysiska tolkningar; den som lyckas tränga igenom dessa ords visdom är färdig för det alkemiska bröllopet med löpningens innersta väsen.

Spring, bara spring; löpare må vara förtappade själar i den jordiska verkligheten, i löpningen är vi gud mina bröder och systrar. Se bara på Ryans steg!

05 januari 2010

År som gått

2007: året jag började springa. Milen sub 60, Halvmarathon. Szalkai, Noakes, Romanov. Garmin FR 305. En urspårad forumdiskussion på puls.se som fick upp mina ögon för att det fanns något som hette ultradistanslöpning, och efter ett långpass på 14 km där jag insåg att man kunde träna sig till vad fan som helst bestämde jag mig för att satsa på ultra. Årets Sista Långpass 20 km.

2008: året jag blir ultra. Marathondebut, ultramarathondebut. Hornstull - Järna. Army Fitness. IF Linnéa. Maffetone, mera Romanov. Streakrunning - minst en kilometer om dagen, i fyra månader. Springpendla. Racing flats, X-talons och Vibram Fivefingers. Årets Sista Långpass 64 km.

2009: året det blir allvar. Laktatkurvor. Christer Skog, Wilmore & Costill, idrottsfysiologi för Tonkonogi på LIVI. Våtvästträning, back-to-backpass, benstyrka. Lidingö Ultra. Pers på milen, halvmaran och marathon i Stockholm. The gax 50 miles. Bangar Årets Sista Långpass, pallar varken springa eller vara social.

Inte så dumt att kunna posea omklädd medans hunkarna fortfarande droppar in
Foto: Swissbabe, LU50K
Stopp, stopp, spola tillbaka. 2009. Det där gick alldeles för fort. 2009 är ju för fanken mitt viktigaste löparår någonsin. Ett år jag kommer att blicka tillbaka på även vid nästa decennieskifte. Zooma in!

Christer Skog. Men kan han nåt om löpning, rynkade klubbfolket på pannan, och tvivlade. Var det inte skidåkning han pysslade med. Jag fattade aldrig poängen med de där skeptiska förbehållen, det är ju solklart att en coach som tränar skidåkare att orka staka sig runt i fem-sex timmar måste vara bättre lämpad för ultralöpare än någon som tränar folk att bränna av milen på en dryg halvtimme.

Ultra handlar mera om uthållighet än om löpning i sig, och givetvis är det en tränare som är specialist på uthållighet man behöver. Tyvärr stirrar sig folk hellre blinda på sin "unika" gren, och missar det faktum att rent fysiologiskt styrs våra respektive prestationer av exakt samma processer, oavsett om vi sitter på en cykel, står på ett par lagg eller studsar fram i Adizeros. Marathonlöpare tycks vara extra kitsliga här, och lyssnar hellre på någon som i sin ungdoms dagar lyckats sätta säg 2:40 på maran, än på proffs som vigt sitt liv åt att samla kunskap och jobbar yrkesmässigt med högpresternade atleter av alla sorter i sitt stall. Beats me.

Anyways. Jag hade alltså turen att komma i kontakt med denne man (Daniel Tynell kallade honom skämtsamt vid en föreläsning för "Jesus"), och vi slöt typ en pakt inför framtiden. När man gör en seriös satsning tror jag stenhårt på att plocka ihop ett team av kompetenta rådgivare, specialister och bollplank omkring sig, hur egensinnig man än må vara. Skogen var den nyckelperson jag bara kunnat drömma om - hallå, hur stor är chansen att man som sketen motionär får jobba med elittränare liksom.

Fokus är ett heltidsarbete, något som få inser när de beundrar ens visshet och villkorslösa engagemang för sitt mål. Fokus innebär targettempon, triggerord och målpåminnelser ritade med bläckpenna i handen, fokus innebär aktivt och smärtsamt dövöra när kompisarna hittar på roliga saker som du skulle kunna sälja din egen morsa för att få vara med på, fokus innebär en ständig dialog mellan motstridiga intressen, där endast den väg som för dig närmare målet tillåts gå vinnande ur det eviga inre käbblet och strömmen av nya idéer. Fokus innebär framförallt ensamhet, ty ingen kan dela din, och just din väg.

Att då kunna luta sig tillbaka mot någon som följer dig på vägen med handfasta råd och tydliga scheman utifrån dina egna förutsättningar och mål frigör massor med energi, kraft att istället ägna åt det viktiga: träningen, den fysiska såväl som den mentala. Viktigast under 2009 har därför varit att börja jobba med Christer och SSC, det har varit det antagligen största rent konkreta steg jag tagit mot att bli den löpare jag faktiskt kommer att utvecklas till under det nya decenniet.

Två ytterligare händelser under 2009 kommer att prägla min framtid som löpare. Bara någon dryg månad efter att jag inlett samarbetet med Skogen var det dags för Lidingö Ultra, och här var det väl lite upp till bevis om hans slutsatser utifrån mina laktatkurvor och påföljande träningsråd faktiskt skulle hålla. Men framförallt var det upp till bevis ifall jag skulle lyckas tro på mig själv tillräckligt mycket för att bränna av fem mil i terräng i ett tempo jag fortfarande kämpar för att klara milen på.

Resultatet blev det bästa lopp jag någonsin sprungit (då menar jag inte nödvändigtvis resultatmässigt), och den känsla och mentala inställning jag hade under tävlingen kommer jag att bära med mig som benchmark inför all framtid. Det här var ett race, på riktigt, och jag ger mig själv fem stjärnor av fem möjliga för hur jag skötte det. När jag springer på den nivån att jag på allvar börjar tävla, då är det så jag vill springa, och på inget annat sätt.

Den tredje och sista nyckelhändelsen var mindre en händelse än en hel process som pågick ända sedan mina fingrar slant över tangentbordet redan i slutet av 2008. Det började med ett mål som satte mitt hjärta i brand, det fortsatte med ett arbete lika uppslukande och envist som om det hade gällt mitt liv, det avslutades med en triumf så fullständig att jag fortfarande hävdar att jag hade kunnat dö lycklig och karmiskt fullföljd den där natten i augusti på Skåneleden. Och då hade jag ändå inte hunnit ticka ut segerpokalen. Aaahhh, The gax 50 miles.

Men det är inte lyckan över segern eller den fantastiska upplevelsen i sig som jag bär med mig som det stora med 2009. Det stora är istället erfarenheten att målmedvetet arbete betalar sig, att om man så att säga gör alla rätt, sitt bästa för att alla pusselbitar skall vara på plats den stora dagen, då kan precis vad som helst hända. Varenda en av de drygt sjuttonhundra kilometrar och otaliga timmars vattenlöpning jag sprang från anmälan i december till själva loppet i augusti tänkte jag på The gax 50 miles, inte ett steg att jag släppte mitt fokus.

Förberedelserna nådde sin kulmen under sommaren: fram och tillbaka sprang jag på banan, plågade vaderna kilometer efter kilometer i den mjuka sanden, piskade mig upp, ner och upp igen för Hammars backar, nötte klappersten tills jag lärde mig flyga över den, ignorerade min panikångest för de oberäkneliga korna, plockade GPS-data, mätte vätskeförbrukning, räknade på delsträckor och tempon och råpluggade varenda detalj så att allt skulle stämma på dagen g som i gax.

Om Lidingö Ultra var det lopp jag sprang som ett lopp skall springas, var The gax 50 miles det lopp jag tränade för och förberedde som ett lopp skall tränas för och förberedas. Att stå där på startlinjen och vara ett med loppet, in i minsta yttepytte detalj, är en känsla som nästan klår själva målgången. Vissheten om seger, oavsett vad som komma skall.


Detta mina vänner är vad jag tar med mig från 2009 in i det nya decenniet. Det decennium där egentligen allt skall hända. Spelen kan börja!


02 januari 2010

En nyårshistoria

Okej, jag skall erkänna en sak, jag är faktiskt lite kär i Kristina Paltén. Nu är jag inte ensam om det, för alla jag vet som träffar Kristina blir sådär lite småförtjusta och kära och vill från den stunden inget annat än att få hänga med Kristina ibland. Eller jättemycket. Kristina tittar en nyfiket rakt i ögonen och ler, och alla jordens isar smälter liksom. Kristina drar ut på äventyr, riktiga äventyr, och bär allas våra drömmar i vattenflaskan dinglandes från kamelens sadel på sin ritt genom öknen, vår längtan i de stavar hon stakar sig med över Alperna, vårt hopp i den visshet med vilken hon bestiger den Nya Världens högsta berg.

Men framförallt springer Kristina ultra. Och framförallt är hon, lyckligt ovetandes, min mentala mentor inför Swiss Alpine som jag har som mitt stora säsongsmål för 2010. Jag pumpar henne på info och råd så fort jag får tillfälle, och jag inbillar mig att bara det faktum att befinna mig i närheten av henne smittar av sig med lite extra kraft att ta sig an de där Alperna. Swiss Alpine är inte vilket lopp som helst, om ni frågar mig. Hey, jag är född i Schweiz. Sakta men säkert lägger jag min personliga historia för mina fötter, tecknar mina egna blodådrors karta över kontinenten. Det är vad löpning handlar om, i min bok.

Jag gillar att vara sådär lite avslappnat vidskeplig. Nyår, en högst mundän företeelse, har alltid varit fett laddad med siarkonster och magi. Jag kommer ihåg min barndoms Bleigiessen som ett av mina starkaste minnen av annars sporadisk familjetradition, då man smälte blyfigurer i sked över en vanlig stearinljusflamma för att sedan hälla smältan i kallt vatten och tyda det stelnade resultatet. Småspik betydde bekymmer vill jag minnas, sådant kunde de vuxna föralldel råka ut för. Själv fick jag sällan småspik, utan kammade varje år hem fullträff i form av fantasieggande, sammanhållna och modernistiskt fraktala blyskulpturer med oändliga tolkningsmöjligheter för vad det nyförlösta året skulle bära med sig i sitt sköte.

Vi brukade gräla lite om vem som skulle få hunden, men svampen var också helt okej.
När Mary, Johan och Carina och jag igår begav oss till Salong Giraff på Folkoperan där redan tre ytterligare kompissällskap väntade hade jag på känn att jag skulle träffa någon mer bekant, men som jag inte visste skulle komma just dit. I tanken lekte jag med idén att denna person rent symboliskt skulle få en alldeles särskild betydelse för hur mitt 2010 kommer att utvecklas. Och eftersom jag som sagt sällan får småspik väntade jag alldeles särskilt på denna exklusiva och viktiga person.

Efter en fantastiskt rolig varieté som avslutades med ett tårkanalsvidgande magiskt snöfall trängde vi in oss i Folkbaren för efterfest. Och vem springer vi på om inte - Kristina Paltén. Kristina strålar av inre nyårsglitter och kvittrar på som bubblande champagne med sin sedvanliga smittande entusiasm, förhör sig om våra löften och mål för 2010, och jag ler, bara ler.

Jag ska springa Swiss, Kristina, och du ultragudarnas nedsända budbärare har just visat mig att det kommer att bli en fantastisk resa jag sent skall glömma. En ängel av styrka och glädje att bära med mig i mitt hjärta, allt från de plågsamma backintervallerna på träningen till den stora fest då loppet går av stapeln.
Alperna väntar - holleradihiahoo!