27 januari 2008

100 km

Loggen visar att de senaste 30 dagarna har jag sprungit 100,74 km. Jag vet, det är vad många klockar på en vecka, men det innebär en fantastisk månad med mina mått mätt - så mycket har jag inte sprungit sedan månaden innan halvmaran i höstas, då jag hamnade på 110 km inklusive loppet. Om allt går som det ska, kommer jag aldrig mera att hamna under denna siffra per 30-dagarsperiod. Jag börjar kunna kalla mig löpare.

680 minuter tog det totalt. 680 minuter på lite drygt 100 km. På en månad. Om sådär en fyra-fem år tänker jag ta hela den sträckan på en och samma dag. Sanna mina ord, sådan är planen. (Hamnar jag på 680 minuter då kan jag vara mycket nöjd ;-)). Öka på distansen med typ en halvmara per år, se hur långt jag kan gå. S:t Eriksloppet i fjol, Stockholm Marathon i år. Än håller jag tidsplanen... någonstans måste man ju börja.

De senaste veckorna har varit turbulenta träningsmässigt. Mitt mål för första halvan 2008 var att följa Szalkais 4:00-program för marathon modifierat till 4:30, för att sedan göra min marathondebut i Stockholm maj. Söndagens gruppträningar slet dock hårt på mig. Jag började få känningar både här och där, som fick mig att inse att jag en gång för alla måste ta itu med löptekniken. En veckas sjukdom kom väl till pass då jag fick tid att läsa, fundera, skriva och planera. Eller planeringen var det lite si och så med, för jag visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga. För bara en vecka sedan kändes det slutligen som om jag hade sprungit riktigt vilse. Szalkai eller inte? Vilka pass skulle jag köra egentligen, och hur? Skulle kroppen klara övergången, eller måste jag börja om från nytt? TSM-hetsen gjorde inte saken bättre, långpass i distanstempo där jag kände mig invalid i flera dagar efteråt. Tursamt nog började motivationen att dala. Skippade de tuffa passen i programmet och körde intervaller på löpband, med ursäkten att träna kroppen att löpa rätt och f*n gå såfort jag tappade formen. Ja, jag menar verkligen tursamt - för det var det här som så småningom faktiskt skulle ge resultat.

Till slut tog jag det bästa beslut jag kunde ta - skippa den gemensamma söndagsträningen. Igår lördag sprang jag mitt första långpass ensam igen. 16 underbara kilometrar som gick av sig själva. Steget hade klickat, tro mig, jag hade kunnat hålla på hur länge som helst, endast förnuftet satte gränsen vid 16 km. Detta i straxt under sjuminuterstempo, jag som haft så svårt att springa långsamt med rätt teknik!

Bäst av allt, idag kände jag mig inte det minsta sliten. Så jag gav mig ut på en slags återhämtningsjogg som visade sig bli det bästa distanspass jag haft på länge. 8 km, bara sådär. På lätta steg. Dagen efter långpass, jag som annars är tre-gånger-i-veckan-joggare. När jag sprang över träbron där jag alltid brukade höra mitt klampande förstärkt av plankornas resonans, tassade jag idag knappt hörbart med lätta fötter. Steget verkar hålla även för 5:30-6:00.

Det känns fantastiskt att min tekniksatsning gett resultat, inklusive Jessicas utmärkta prehabövningar. Tack. Nu har jag återfått mitt fokus i löpningen, och vet hur jag skall hantera likande svackor nästa gång de dyker upp. Inte hetsa. Lyssna på mig själv. Min kropp. Mina steg. Min andning. Bara löpningen.

Jag längtar mig sönder och samman efter att få springa maran. Och jag känner mig glad och stark över att det är då livet börjar, livet som löpare efter första maran. Äventyret känns så ofantligt stort, och lockelsen alldeles tossigt oemotståndlig.

100 km, 680 minuter. Man blir oövervinnerlig genom att veta vad man springer för.

20 januari 2008

Efter detta får det vara slutgnällt från min sida angående den saken.

"Huvudsaken är att det känns bra", sa en av gruppledarna jag hade sällskap med under nerjoggen ett varv runt Stadion. En tuff tjej, som jag verkligen gillar för hennes urskönt raka stil. Men i just den stunden, i och med med det uttalandet insåg jag vidden av den djupa avgrund som skiljer oss åt. Jag menar min och ledarnas syn på långpassen i Team Stockholm Marathons 4:30-grupp.

Träning kan kännas bra på många olika sätt. De flesta typer av pass känns bra på något vis, i värsta fall åtminstone efteråt. Men - och det är det här som är min poäng - huvudsaken *är* inte att det skall kännas bra. Huvudsaken är att man får ett bra träningspass. (Fetstil på den meningen, tack.)

Det är en relativ baggis att springa 14 km i 6:30-tempo (hey, jag springer halvmara strax över 6:00). Det handlar inte om att vi i gruppen inte kan springa i det tempot. De flesta verkar tycka det är kul med lite tempo. Alltså körs det... lite tempo. Eftersom det passar gruppen, och alla hänger med (utom de som bryter pga sträckningar, inte dyker upp, eller lämnar för gott i protest och får pengarna tillbaka på kansliet. Sorry för denna onödiga och bittra parentes men någon gång måste det ju sägas). Det flåsas och stegen dunsar tungt och ansträngt i marken på sina håll, men hey, kul har man.

Och vet ni vad? Det är helt okej. Om det inte vore för att jag så hemskt gärna vill träna enligt Szalkais program. Och det var sagt att Team Stockholm Marathon skall följa Szalkais program. Men det TSM 4:30-gruppen håller på med är inte Szalkais program. De kör ett eget race, på känsla. Kanske gillar de när långpasset sitter kvar i benen dagen efter. Kanske det blir lite tävling där framme i klungan, och folk tycker det är roligt, veckans löparhöjdpunkt liksom - ett lopp i lightversion. Det är ju lättare att köra tempo i grupp än att motivera sig själv, som någon i gruppen sade. Och för en del är tempot säkert alldeles, alldeles rätt för långpass lugn fart (även om jag tycker att man då hellre skall satsa på 4:00 på maran).

För mig blir det mest frustrerande. Jag har haft mycket trevligt sällskap under rundorna inte minst med några av ledarna, men jag blir irriterad när jag måste kolla klockan varannan minut för att inte dras med i för högt tempo. "Långpass lugn fart" skall kännas lätt, utan ansträngning. Den njutningsfulla belöningen efter veckans tuffa kvalitetspass. Inte behöva pressa, utan bara låta benen löpa lätt av sig själva. I jämnt, lugnt tempo. Kilometer efter kilometer, mil efter mil så småningom. *Så* fungerar ett bra långpass, det främjar uthålligheten och är först och främst uppbyggande. Och jag tror priset för att köra högre tempo är suboptimala träningsresultat i längden.

Det får vara snutgnällt nu från min sida på dessa träningar i grupp. Jag måste komma till ett beslut om att antingen gilla läget och släppa Szalkai, eller börja köra mina långpass själv igen. Jag kan ju inte låta de sociala fördelarna med gruppen gå ut över min träning. För träning är viktigare än att det bara skall kännas bra.

Och i längden är det vad som känns bäst.

15 januari 2008

Hur länge varar ett långpass?

Söndag 13 januari kl. 11:04 lämnar vi Stadion för ett långpass ute på vackra soliga Djurgården. Tisdag 15 januari kl. 21:47, drygt 58 timmar senare, är jag fortfarande inte i mål.

Nej, nej. Det rör sig inte om något extremt ultrapass (I'd wish). Tvärtom. Det handlar om sketna 15 kilometrar, disponerade på pinsamt dåligt sätt. Av mig, som borde vetat bättre. Borde och borde förresten, som *vet* bättre, faktiskt. Vet att man skall hålla sitt eget tempo. Vet att man skall ta det lugnt första passet efter en veckas förkylning. Vet att farthållningen i Team Stockholm Marathons 4:30-grupp är urkass.

Alldeles innan passet är jag fortfarande klok. Meddelar en av ledarna att jag varit sjuk och tänker ta det lugnt, antagligen droppa av efter ett tag. Himlar för mig själv med ögonen när det meddelas att vi skall springa 16 km i 6:30 tempo (hallå!! det är vad som gäller för 4:00-gruppen, som förresten får gå ner till så sakta som 7:00 enligt Szalkai). Men men. Jag har ju min Garmin, det kommer att gå bra. Vi lubbar iväg, och jag lägger mig klokt sist i klungan och tillåter mig sacka efter.

Det går bra att springa och jag känner mig inte sliten, däremot är jag lite oroad över att min klocka visar på 6:20-tempo - trots mitt avstånd till klungan växer. Vad håller de på med därframme? Efter en 5-6 km är klungan låångt borta, jag skiter klokt nog i dem och går ner på 6:30. Springer ett tag i en satellitklunga på en par tre pers men drar så småningom ifrån. Don't ask me why. Efter ca. halva sträckan ser jag inte längre vare sig klungan eller eftersläntrarna, som visst tagit en genväg någonstans. Inte mig emot att springa själv, börjar känna mig rejält sliten och drar ner på tempot ytterligare. Snarare 7:30. Kommer i mål i Stadion efter 1:45 och 15,2 km och det känns helt okej - dock anar jag redan här att tisdagens kvalitetspass ligger löst till. Inte en chans att jag hinner återhämta mig efter den här pärsen.

Så här sitter jag, osprungen och sur, med söndagens dumheter fortfarande i benen. Tycker jag borde ha lärt mig av förra gången jag gjorde samma blunder. Min enda lilla triumf är att ledningen för TSM äntligen gått ut med programmet för 4:30-gruppen. 14 km på 86-106 minuter står det i programmet. Det blir snarare sjuminuterstempo det. He he. Vad var det jag sa, ler den inre djävuln njuggt.

Måtte långpasshelvetet vara över i morgon. Jag vill ju fartleka!

12 januari 2008

Löpteknik

Okej, jag erkänner att jag är teknikfreak. Det spelar ingen roll vad det gäller för slags teknik. Jag är besatt av hur saker och ting funkar, hur man gör, hur man förbättrar och förbättras. Det här går även igen i mina fritidssysselsättningar. När jag höll på med tango var det teknik, teknik, teknik som gällde, och det var lätt att få sitt lystmäte i och med alla workshops och träningar som hölls med allt ifrån gästande stjärnor från Argentina till våra egna experimentverkstäder där vi nördar själva luskade ut saker och ting. När jag förra året började med löpning kastade jag mig hungrigt över alla möjliga artiklar och obskyra pdf:er jag kunde komma över i ämnet, och var förvånad över hur lite de flesta springande människor ute i spåren verkade reflektera över löpteknik.

Men en teknisk detalj brukade trots allt dyka upp i diskussionerna från och till - det här med hälinsättning kontra framfotslandning. "Riktiga" löpare (= snabba tävlingslöpare) verkade ha gemensamt att de landade på framfoten, och det ansågs eftersträvansvärt att skaffa sig ett sådant löpsteg. Detta stod dock i stark kontrast mot de flesta seriösa råd riktade till mer normala långdistansamatörer, då vi rekommenderas att landa på hälen och rulla över hela foten istället.

Så småningom läste jag om något som kallades för Pose-teknik, som verkade vara ett i detalj utarbetat mekaniskt system för hur man bör springa om man vill hålla sig skadefri och dessutom bli snabbare. Inte nog med detta, av en ren slump lyckades jag i höstas tajma en tvådagars Poseklinik här i Stockholmstrakten som hölls av hjärnan bakom tekniken, Dr. Romanov himself. Två dagar gör ingen Pose-expert och min nuvarande löpstil är ännu långt ifrån där den bör vara, men jag lärde mig trots allt massor om löpteknik som jag upplever som värdefullt i princip varje gång jag drar på mig skorna och tar mig ut för ett pass.

Låt oss först titta på hur man
inte ska göra. Vi filmade först vårt normala löpsteg, och det visade sig att jag är en klassisk heelstriker som flyger fram över marken med lååånga fina steg - när jag tittar på videon tycker jag själv det ser oerhört tjusigt ut och precis som i standardläroböckerna för hobbylöpare.


Här på bild 1 ser ni mitt löpsteg i landningsögonblicket. Otvetydigt sätter jag hälen i först, med nästan helt utsträckt främre ben. Steglängden är hyfsat lång, och bakre benet hamnar följaktligen långt bakom kroppen.






I bild 2 ses bakbenets läge i landningen ännu tydligare. Detta, mina vänner, är ett fint exempel på vad vi inom tangon skulle kalla en boleo recto, en rak bakåtslunga (om än inte en särdeles vackert ufört sådan). Mycket uttrycksfullt på dansgolvet, mera tveksamt i löparspåren.




Vad gör jag då för fel i dessa bilder enligt Pose-tekniken?

Jo,
- landar med hälen före
- landar med benet långt framför kroppens tyngdpunkt
- landar med rakt ben, dvs. sträckt knä
- bakre benet laggar efter långt bakom kroppen


Om vi då går vidare och tittar på vad som händer efter landningen:



Här i bild 3 har jag vackert och enligt konstens alla regler rullat över stödbenet från häl till tå (se bakre benet), och är precis i färd med att släppa marken med sträckt ben. Främre benet förbereder sig på att sträckas ut framåt för att än en gång landa fint med hälen före.

(obs. att benen är ombytta här jämfört med ovan)




Här i bild 4 ser vi en frame senare, bara för att visa steglängden ordentligt. Bakre benet har precis släppt marken (fortfarande sträckt) och främre underbenet börjar slungas fram.





Sammanfattningsvis, felen enligt Pose:
- sträckt knä
- bakre benet utsträckt långt bakom kroppen

Varför är det här så tokigt då? Jo, dels är det naturligtvis en onödigt stor belastning på de dyrbara lederna att i varje landning ta emot stöten från sisådär 63 kg plus lite g-krafter med sträckt knä. Men det jag tycker är mest fascinerande är att benet från hällandningen kanske 30-40 cm framför bålen är i marken ända till tåsläppet ytterligare 40-50 bakom. Min bål har alltså förflyttats hela denna sträcka med hjälp av detta stackars ben som först skall dra fram min kroppsmassa för att sedan skjuta iväg den framåt! Inte bara blir det tufft för lederna, dessutom går det sakta.

Hur går det då om man istället vill landa med framfoten? Förutsatt att man springer avslappnat och inte sträcker ut tårna som en balettdansör så tvingas man koordinera hela löpsteget annorlunda. Bilderna nedan är tagna efter att jag fått mina första instruktioner i Pose. Jamför bild 5 nedan med bild 1 och 2 ovan:



Här är jag precis i väg att landa. Knät är böjt, framfoten pekar nedåt (avslappnad fot) och det bakre benet är redan i färd med att dras in.


Bild 6 visar själva landningsögonblicket. Stödbenet är nästan rakt under kroppens tyngdpunkt (vilket vore idealet enligt pose), knät är fortfarande böjt, och jag har nästan helt dragit in bakre benet under bålen. Detta är alltså den fas i löpsteget som motsvarar bilderna 1 och 2 ovan, där benen spretar åt båda håll utåt från kroppen!

I nästa frame händer så det som gett Pose-tekniken dess namn -
the Pose:

Denna position är självfallet inget unikt för pose, utan en helt naturlig fas i löpsteget under benväxlingen. Men det finns en del nyckelpunkter här som man bör träna på:
- det böjda stödbenet
- det "fria" benet uppdraget rakt under bålen
- "fallet framåt",
den vinkel som bildas mellan stödpunkten i marken och kroppens tyngdpunkt i höfthöjd (enligt Pose är det detta som driver rörelsen framåt m h a gravitationen)


Hur ser då de lägen ut som motsvarar bild 3 och 4 ovan?



I bild 8 är situationen analog till bild 3. Det är det lätt böjda bakre knät som är det fina i kråksången. Benet kommer alltså aldrig att vara helt sträckt under någon del av löpsteget.
Bild 9 visar slutligen motsvarigheten till bild 4, när bakre benet har släppt marken och främre benet börjar förbereda sin position mot landning. Jag har här redan börjat dra in bakre benet mot kroppen, och redan i nästa frame kommer jag att hamna i den position som visas i bild 5. Kolla in främre underben - inte en chans att jag kommer slunga fram benet långt framför bålen, eller, Gudarna förbjude, landa på hälen.

Återigen, jag är ingen expert på löpteknik
(för att inte tala om Pose) - hey, jag har sprungit i mindre än ett år. Men för mig blev det under denna träningshelg uppenbart att olika sätt att springa på skiljer sig markant i dels utförande, dels vad de får för konsekvenser (t.ex. med avseende på ansträngningsgrad, förslitning, hastighet m. m.). Koordinationen av hela löpsteget vid framfotslandning (som i Pose) skiljer sig så mycket från den vid hälisättning att det, med en analogi från hästarnas värld, känns som två helt olika gångarter.

Jag är ingen dogmatiker. Jag tror det finns fördelar och nackdelar med båda. Däremot är jag absolut säker på att man som löpare har nytta av att lära sig och behärska olika löpstilar, för att sedan kunna utveckla den löpstil som fungerar bäst för ens personliga förutsättningar och måldistanser. (Eller så kanske jag bara tror så för jag är hjärntvättad från tangotiden.)

Icke desto mindre... det finns överlägsna löpare vars löpstil beundras och lovsjungs av miljontals människor över hela världen. Och jag tror de flesta löpare innerst inne drömmer om detta perfekta löpsteg. Jag säger bara Haile Gebrselassie. Nu påstår jag inte att jag har samma löpteknik som Haile, men om man jämför min egen löpstegssekvens med Hailes så tycker jag mig se långt fler likheter med Pose-steget än min tjusiga gamla Classic Heelstrike...



Slutligen. Nu har jag snackat mycket Pose, men jag vill även tipsa om en annan gammal löpteknikklassiker som beskriver ungefär samma teknik och dessutom finns alldeles gratis att ladda ner från webben. Den heter "Running Fast and Injury Free" av Gordon Pirie och länken finns på http://www.williamsichel.co.uk. Läs den, och bli tekniknörd du också!


Tillägg: detta är det första inlägget jag skrev om löpteknik. Det är fortfarande högst aktuellt, men sedan dess har det tillkommit flera inlägg med viktiga tillägg. Sök gärna på kategorierna "Pose" och "Löpteknik" här på bloggen om du vill läsa mera.

09 januari 2008

Ett tungt beslut ger ändå lättnad

Jo. Det här med att DJ:a. Det är svårt att lägga av. Fysiskt, eftersom arrangörer och vänner hänger i kjolstyget på en, mentalt, eftersom det är svårt att ge upp vissa saker. Egoboosten. Att vara favorit bland några av dem som betyder mest för en. Att vara överlägset bäst i sin genre. Feta gage. Lite air av stjärna, ibland. Och att det för det mesta är riktigt kul att lira. Se så oerhört många oerhört glada människor. Älska dem. Älskas tillbaka.

Men så baksidan. Att tvingas vara uppe på nätterna. Utstå mer eller mindre illa dold avundsjuka. Andra DJ:ers fula spel för att manipulera ut en. En ständigt nagande känsla att tvingas var synlig och "med" för att inte tappa position. Tid, tid, tid som jag inte har, eller vill lägga på annat.

Men det räcker nu. För mig har det varit ett kreativt projekt från början till slut. Jag känner inget behov av just det just nu. Jag har aldrig varit intresserad av att "ställa upp", och det har gnagt på mitt samvete. Att jag egoistiskt bara valt det jag tyckt var speciellt kul eller tillräckligt välbetalt.

Så jag kapar repet här. Mitt DJ-liv får segla iväg, bye bye. Mitt ego gör uppror, men jag är fri.

05 januari 2008

Ultra-osmos


Så var det gjort, dagen innan vi drog till El Corte. Äventyret jag berättade om i förrförra bloggen. "Årets sista långpass". Jag blev inte besviken.

Träff var bestämd till 8:30 vid Slussen, och jag gick upp klockan sex för att hinna äta frukost i tid och känna mig i form för löpning (är helvetiskt stel och trög på morgnarna). Likförbannat blev det ont om tid mot slutet, och med endast en kvart kvar bestämde jag mig att springa till Slussen - de två kilometrarna tar en knapp kvart. Vid Zinken kollade jag för säkerhets skull T-banan, som skulle gå om två minuter vilket innebar tidsvinst och därmed lite större marginal att hinna hälsa och inte vara sist i gänget. Puh.

Väl framme mötte jag ett tiotal förväntansfulla och varierat nyfikna löpare med lika varierande grad av utrustning. Allt ifrån endast tights och jacka till full mundering inklusive reflexväst, ryggsäck och vätskebälte. Spännande. Den mest minimalistiskt ustryrda, en helt svartklädd tightsman, kommenterade förtjust min blomsterreflex som gullig, och jag var glad över att så snabbt ha fått en kompis i gänget.

Vi blev totalt tolv stycken, varav fyra tjejer - rekordinnehavaren som beskrivits som en ultralöpningens Greta Garbo, arrangörens syster, en tjej som hittat passet via en blogg, och så jag. Tempot var lugnt och behagligt trots att alla var glada och ystra. Tappade ganska snart den ursprungliga obligatoriska kontakten med tjejklungan (springa i grupp är ungefär som mingelparty), och språkade med några av grabbarna.

- Du då,
frågade jag den svartklädda tightsmannen, är du rutinerad ultralöpare? (En fråga som självfallet aldrig slår fel - är han rookie blir han bara smickrad, är han seriös så slipper jag ha gjort bort mig )

- Det kan man väl säga,
svarar han med ett skälmskt leende och berättar att han i stort sett bara springer distanser över marathon. I all ödmjukhet bör jag kanske tillägga, då han inte bara sprungit mitt absoluta drömlopp Spartathlon några gånger (246 km, en tredjedel brukar komma i mål) utan även innehar några nordiska rekord. En sjysst kompis att hänga med på långpass, med andra ord. Jag tackar min i vanliga ordningen lyckliga stjärna.

En annan kul typ visade sig ha sprungit Comrades (världens största ultralopp med miljonpublik, 89 km i Sydafrika) och har sett samma filmer och läst samma böcker som jag. Det är kul att kunna hänga med i snacket som om jag vore "riktig" löpare och inte den rookie jag trots allt är efter nio månaders löpning, där jag totalt sprungit ungefär lika mycket som de här killarna gör på ett par veckor.

Jag suger åt mig så mycket jag bara kan, alla ultrarävar jag pratar med verkar tycka det är jätteroligt att just jag är där och överöser mig med träningstips och råd, svarar på alla mina många frågor och berättar glatt spännande detaljer från sina enligt min mening så fantastiska äventyr. Det är kul att se hur människor blommar ut i generositet och värme när de bemöts av genuin beundran som min egen inför deras faktiskt rätt otroliga bragder.

Jag hade satt en mental förstagräns vid Mörby Centrum, med tillåtelse att fortsätta om det ännu kändes lätt - fast i max två timmar totalt (jag är inte tränad för att vara ute längre och vill absolut inte slita ut mig och riskera träningen). Det blev trots allt ett par kilometrar till, då jag passade på att hänga med till första fikastoppet efter två mil. Fick sällskap av en marathonkille från Söder som hade lite för mycket känningar från skejtingen för att vilja fortsatta, ännu en rolig bekantskap.

Summa summarum så var det ett långpass i himmelriket för min del. Fråga min karl, jag var alldeles lycksalig när jag kom hem. Har konstaterat i efterhand att jag nu tränat med stora delar av svenska ultraeliten, ignorance is bliss säger jag bara för annars hade jag aldrig vågat mingla så oblygt och ohämmat frågat på.

Efterdyningar? Två mil och dryga två timmars löpning borde ta ganska rejält...

Dagen efter for vi till Nijmegen, och jag hade inga problem att dansa. Vad värre, var, på nyårsdagen sprang jag ett återhämtningspass och benen kändes i bättre form än på länge. Helt absurt. Helt fantastiskt.

03 januari 2008

Stabilt.

Mina farhågor kom på skam. Rejält. El Corte är liksom för otrendigt för det, slog det mig. För mycket vanliga människor, normala människor som jag kallar dem i tangosammanhang. Inget tangoversailles, det var väl hippare någon annan stans i år.

Några starlets på plats, men i minoritet stör de ingen och de flesta är lika rara och glada som alla andra. Undantagen finns men är få - ryssarna är de nya fransmännen i sin självupptagna arrogans och vägran att hälsa. Fast det gäller verkligen inte alla ryssar. Nej, i år kryllade golvet av trettiofemplussare som dansat i så pass många år att prestigen tvättats ur samtidigt som stegen sitter där de ska. Socialdansrävarna. El Corte-folket, liksom.

Elin pekade ut en nittonårig lill-Dirk och rekommenderade en dans med honom om jag ville ha riktigt kul. Det ville jag verkligen inte.

Men lika svårt som jag har för pojkbusighet på dansgolvet, hade jag för det tyngre artilleriet typ Troilo och Pugliese. För mycket tango, orkar inte dansa till det. Ge mig nåt gammalt gulligt istället, eller milonga. Whatever. Bara inte det där självömkande melankolieriet.

Jag sträckdansade i princip de få timmar jag var på plats, i övrigt hade jag en underbar minisemester med skön hotellsäng och kul löprunda i Nijmegen.

Biljetterna för nästa år är självklart redan bokade.

Puss och kram och gott nytt år!