19 december 2008

if not now, then when?

Det kom ett kuvert. Stort, A4, tjockt. Handskriven adress, snygga, kurviga kapitäler. Avsändaren var inte Malmö Stad, för det trycket på kuvertet var överstruket. En ruta med texten "Var vänlig & bekräfta via mail att detta kommit fram" vittnade om ett särskilt värdefullt innehåll. Jag hade inte en blekaste aning om vad det kunde vara.

Stuff som drömmar görs av
Få saker är så spännande som ett tjockt, handadresserat kuvert som landar med posten utan att man har en blek om vad som döljer sig inuti. Där man står och känner på tyngden och fingrar på papperstexturen blir det som ett hål i rumstiden, en lucka där lite vad som helst kan hända. Tankarna far iväg till fantasins mer äventyrliga utmarker för några förtrollade sekunder, tills man något tillnyktrad börjar sprätta upp kuvertet, visserligen lite otåligt slarvigt och hetsigt med tummen sådär, men med medvetet dämpade förväntningar för att inte bli besviken över ett innehåll som med största sannolikhet kommer att vara banalare än den vilda skröna man just nuddade vid i tankarna.

Denna gång var annorlunda. Denna gång bar det mystiska kuvertet med okänd avsändare på ett innehåll så äventyrligt och spännande att min puls vid blotta åsynen slog högre än vad den gjort på flera månader av kompromisslös maffetoneträning.

The gax 100 miles. "MAP, ROUTE AND INFO" i form av två broschyrer, en för inläsning, en för navigering under loppet. Personlig nummerlapp med startnummer 100. Etikett till dropbagen att lämna vid km 48 (128). Ett helt universum av resor, möjligheter och drömmar i ett enkelt kuvert från inte Malmö Stad.

Enligt tioårsplanen var mitt mål för 2009 att utvidga tävlingsdistansen till i runda slängar 65 kilometer, i enlighet med den övergripande strategin att öka med cirkus en halvmara per år. Nu var det inte lätt att hitta något lopp på den distansen på svensk mark, och något lockande utomlands fann jag inte heller. Ett tag lekte jag med GutsMuths Rennsteiglauf på 72,7 kilometer genom Thüringer Wald, gamla DDR:s nationella flaggskeppsbragd i folklig klass med Vasaloppet, men det låg något tidigt i säsongen och var dessutom för långt. Kraftloppet i Finspång på 72 km var ett annat alternativ, det kloka valet, visserligen fortfarande på gränsen distansmässigt, men bra i tiden och på geografiskt lagom reseavstånd.

Problemet var att idén om att springa på landsväg och grus bland sjöar och klassisk kulturbygd i Östergötland inte bet sig fast i min fantasi på det sätt att jag kunde bygga upp tillräcklig entusiasm för att detta skulle bli säsongens stora mål. Loppet tände helt enkelt inte den gnista som krävs för att man mer än allt annat vill springa den banan, att man är beredd till vilka försakelser och kompromisser som helst för att motivera sig till den träning som krävs för att klara distansen. Löpning för mig är och måste vara ett äventyr, på vilket plan detta äventyr än utspelar sig, mentalt, själsligt eller fysiskt, men det trygga, hanterbara kommer aldrig att få mig att brinna till den grad som The Vast Unknown. Löparen i mig är en vampyr, vampyren närs av det blod som pumpas runt av Det Stora Äventyrets hjärta, det hjärta som får hela universum att bulta.

welcome to wonderland - the gax 100
Ett lopp som däremot ända sedan jag började springa fått mig att lämna denna värld för att försvinna in i ett närmast Carrollskt underland vid blotta tanken är the gax 100 milesÖsterlen, tillika Sveriges enda 100-mileslopp. Om Spartathlon är loppet i min själ, är the gax 100 loppet i mitt hjärta. Om stolta Hellas är mitt varandes essens, är det stränderna runt Löderup och Sandhammaren och de väna österlenska kullarna som är mitt ursprung inte minst som löpare. Kapilläriseringen av mina stolta benmuskler kan jag till stor del tacka branterna upp till Ales stenar för, där jag som barn med outtröttlig överskottsenergi sprang mina spontana intervaller upp och ner, upp och ner för backen, otålig över de sölande vuxna. Faktum är att the gax 100 miles i princip från början har varit spikat i långtidsplanen för troligtvis 2012 eller 2013, med en taster i form av 50-milesklassen redan 2010, varför jag i somras påbörjade projektet att reka hela banan, i form av de sista två milen från Kåseberga till Ystad via Hammars kullar och Nybrostrand.

För att göra en lång historia kort så slant mina fingrar i vanlig ordning över tangentbordet och knappade in url:en till gax när jag egentligen hade tänkt ta reda på mer exakt info om Kraftloppet. Och det första som möter mig är ett spår i sanden och följande rader: if not now, then when.

Många liknar det undermedvetna vid en autopilot, när vi väl har våra önskningar och mål tydligt formulerade, då är det bara att förlita sig på autopiloten som ser till att våra handlingar och val leder oss till målet - ibland utan att ens gå omvägen via medvetandet. I mitt fall verkade löpardjuret i mig redan ha bestämt sig, och det räckte med en lika enkel som klatschig slogan för att fyra av den missil som bara låg och väntade på att få blåsa iväg en anmälan till 50-milesklassen på the gax. Faktum är att allt gick så fort att jag helt missade att anmälningsstart inte var förrän i januari (det här var för en månad sedan), men arrangören Stefan var sjysst och svarade med ett grymt nice mail.

Så det jag ville säga var egentligen bara följande, huvudmålet för säsong 2009 är spikat, det blir inget mindre än the gax 50 miles, och det är ett av de absolut häftigaste, vildaste och skönaste loppen vi har en chans att springa i detta land. Faktum är att det enda som smäller högre är the full monty i form av riktiga the gax 100, men det får som ni förstår bli en senare historia.

08 december 2008

Ändamålsenliga outfits och mål

Något som var mycket spännande med militärträningen var den kollektiva metamorfos som skedde efteråt i omklädningsrummet, från ett ganska homogent gäng träskdoftande mudbabes till affärskvinnor, studenter, jurister, säljare och detaljhandelschefer. Förvandlingsakten var ett alltid lika fascinerande under i mina ögon, hur vita kragar, kjolar, smycken, koftor, nätta lackskor och glänsande hår och vackra frisyrer liksom dök upp från ingenstans och nu plötsligt prydde de amazoner jag bara för en stund sedan brottats med i dyn.

Häromdagen hade jag den sälla turen att efter min jogg till labbet ha sällskap av inte mindre än två andra löpare i kvinnornas omklädningsrum, dit det krävs kort med specialaccess efter problem med oidentifierade snuskhumrar som inte kunnat hålla sig från att slinka in och sno ett par trosor eller två när andan fallit på.

Den ena löpartjejen förvandlade sig till en rekorderlig naturvetartjej, i jeans, skorta och hästsvans, medan den andra anspelade på vetenskapskvinnans mer glamorösa kvalitéer och tog andan ur mig med grön långkjol, mörk jumper och lång silverkedja runt halsen, ekvisit matchande hennes vackra mörka hår och dito ögon.

Själv var jag i full färd med att byta om till den grungedrottning jag för närvarande förpackar min målmedvetna särart med - "jag är inte så tuff som jag ser ut, jag är tuffare" - när den mörka skönheten med hänvisning till min avhängda löparjacka undrade vilka IF Linnéa är och var vi håller hus, hon hade sett oss på en hel del lopp på sistone.

"Zinken", säger jag stolt, och berättar mot bakgrund av våra fina anor om vår hypelika revival detta år. "Och du," undrar jag, "tränar du själv för någon klubb?"

"Spårvägen," upplyser hon ödmjukt och ser på mitt breda flin att jag fattar, "jag gick med i våras men drog på mig en stressfraktur ganska snabbt så jag har precis börjat komma igång igen." Så önskar vi varandra en bra dag och försvinner ut i AlbaNovas korridorer.

Själv har jag fått lite att tänka på, och blir lite nedstämd av tanken att bli uppraggad av en elitklubb för att sedan dra på sig stressfrakturer, ett bättre öde kan man ju önska sina omklädningsrumskamrater. Det är också mycket snack just nu överallt om målsättningar för 2009 och liknande, och jag blir inte av med den där gnagande tanken att allt det här hänger ihop på något sätt, särskilt när det gäller de mer våghalsiga planerna man läser om alltsomoftast. "Springa maran under tre timmar". "Köra Fjällräven Classic på ett dygn". "Knäcka PB på milen, halvmaran och maraton". "Silver på Lindingöloppet". Ofta när jag läser den sortens mål sätter jag andan lite i halsen, och undrar med tanke på skribentens förutsättningar hur i hela friden det skall gå. Men faktum är att ibland går det ju faktiskt alldeles utmärkt.

Problemet är inte att springa maran under tre timmar. Det känns liksom som att många egentligen faktiskt har den potentialen. Problemet är att palla den träning som krävs för att springa under tre timmar.

Visst, många lägger in den i sammanhanget politiskt korrekta klausulen i sina föresatser för 2009 och skriver något i stil med "vara fortsatt skadefri och ha kul när jag tränar", men jag undrar om hela den här målsättningsgrejen inte slår lite galet trots allt, att den i viss mån förblindar oss vad gäller det egentliga arbetet för att nå dit.

Kanske det inte vore så tokigt att istället ha mål i stilen med "att klara och genomföra den träning som krävs för att göra femtio miles". Att fokus ligger på träningens värde, på den ojämförliga betydelsen och unika särarten hos varje enskilt träningspass, istället för det där loppet som egentligen bara är en slags självklarhet när förberedelserna väl har avklarats. Om mitt mål istället är att träna på en viss nivå, kanske jag tacklar uppgiften med större klokhet och den livsviktiga ödmjukhet som krävs den dag det börjar smärta och dra på fel ställe i knät eller hälsenan.

Visst, jag drömmer också om Det Stora Loppet långt därborta i decenniets utkanter. Men allt jag gör, löper och andas nu syftar ju egentligen bara till att bli stark nog för att jag skall kunna klara allt det som krävs för att kunna springa ett sådant lopp, för att kunna träna till ett sådant lopp.

Jag kanske är paranoid, men jag tycker mig ha sett ett samband mellan att PB:na rasslar in samtidigt som skador och skavanker börjar göra sig påminda. Priset för att spränga sina gränser är att slita om inte sönder så ändå hårt på sin kropp. Det påminner om ett slags spelberoende, du går på Casino, och du vinner som fan, men likförbannat ger du dig inte förrän du spelat bort alltihopa igen. Det är inte längre du själv som styr, din strategi som sätter gränserna för din insats - du bara kör tills du helt enkelt är så pank att du inte längre kan göra något åt saken.

Kan man önska sig ett PB-fritt år? Ett år där man inte blir snabbare, utan bara klarar att träna allt mer och allt hårdare? Kan man vänta med att casha in tills det verkligen betyder något? Om jag på sikt vill under säg 3:30 på maran, varför då överhuvudtaget bry mig om sub 4:30 på vägen?

Jag känner att något är på gång att hända här, och det skall bli spännande att se vad min hjärna ruvar fram så småningom. Själv är jag mest irriterad för jag hade behövt springa av mig några mil idag, men det får jag inte, för det är återhämtningsdags efter fyra veckors ökning i sträck. Blä - jag vill ju köra!