06 maj 2008

Gamla lagrar

Backen är lerig och brant. Bakom mig hör jag hur hon ligger mig i hasorna. Flåsandes, kämpandes, hon *ska* gå om mig, till varje pris. Backen är inte bara lerig och brant, den är också lång. Och hon är längre och kraftigare än jag, en valkyria med röda trikåer, ljusblond page, och en vilja att gå om mig som verkar rentutavt plågsamt stark. Det är bara ett par hundra meter kvar fram till målgång, och egentligen har jag placeringen i min ficka. Det är ju så lite till. Jag vet att jag kan. Jag håller hennes flåsande stånd, hon verkar inte rå på mig trots allt. Jag känner mig stark. Jävla backe. Och till sist så släpper jag förbi henne.

Orken hade funnits där. Det är inte det. Men hon ville det mer än jag. Jag brydde mig inte. Jag kostade på mig att slappa i den där backen, bjöd henne på den där åtråvärda segern i den tvekamp hon utmanade till och jag osportsligt nog vägrade spela med i. Hon var värd sin seger, hon hade fått kämpa hårt för den. Själv var jag för lat. Ingen tävlingsinstinkt. Jag sprang ju för att det var roligt.

Nej nej, ovanstående är ingen rapport från dagens deltävling i Ursviks Xtreme, som jag planerade att delta i men sjappade på grund av (löjligt harmlösa) eftersviter från söndagens långpass. Ovanstående utspelade sig under Riksmästerskapen i terränglöpning för poliser, brandmän och kriminalvårdare i Västervik, år 1990 eller kanske 1991. Jag har nämligen ett kort och intensivt förflutet inom löpningen som det börjar bli läge att outa. Jag minns ju min egen besvikelse när löparkometen Lilian Magnusson, som påstods komma obefläckad från ingenstans, visade sig ha haft mer än hyfsade placeringar från millopp flera år innan hennes mediadebut i fjol. Absolut ingen skugga över Lilians bedrifter, jag tycker hon är helt fantastisk på alla sätt, det är bara lite småtråkigt när någon som säljs in som rookie i själva verket redan långt tidigare gett prov på den potential som nu plötsligt verkat ha dröst ned från himlavalvet som en välvillig löparguds snilleblixt.

Nu är ju skillnaden mellan mig och Lilian den att jag är ganska kass som löpare. Det döljs kanske alltför väl av min attityd och inte minst mina våghalsiga framtidsplaner, men faktum är att jag med nöd och näppe springer milen under en timme och tycker ett långpass i 6:30-tempo är riktigt, riktigt fort. Håller jag under femminuterstempo på fyrahundra meter är jag förbaskat nöjd.

Åter dock till mitt löparförflutna. Jag har minnen av att jag faktiskt gav mig ut på löprundor när jag tillfälligt landat hos mamma i tysk exil efter mina år i Grekland. Jag var hyfsat vältränad från en intensiv period med karate, och försökte väl upprätthålla formen. Sedan flyttade jag hem till Sverige och började jobba som plit på Österåkersanstalten. I Hackstaskogen fanns ett femkilometersspår jag tyckte var alldeles lagom, till skillnad mot milspåret där mina manliga kollegor höll till. Springa en mil, det var ofantligt långt och en bragd av obegripliga mått.

Hursomhelst drog det ihop sig till Riksmästerskap i terrränglöpning och ett lag sattes ihop för klasserna damer, herrar och mixedstafett. Förutom mig var det en till tjej, en sån där riktig sporttyp - hette hon Solveig? - som var ett riktigt löparess och naturligtvis självskriven till stafettlaget. Resten grabbar.

Nu tillhör ju poliser och brandmän ofta den mer vältränade andelen av befolkningen (till skillnad mot kriminalvårdare), så nivån på riksmästerskapen var antagligen inte så pjåkig. Segrarinnan hade i alla fall några SM-guld i orientering. Hur det gick för mig? I damklassen kom jag, efter att ha släppt den sista medaljplatsen till den flåsande valkyrian, hör och häpna, fyra. FYRA. Det är en förbaskat bra placering även vid mindre lopp med begränsat deltagarurval. Men det förstod jag inte då, och begrep heller inte riktigt lagets upprymdhet, som ledde till att vår lagkapten raskt kastade om uppställningen inför stafetten så att jag skulle ta damsträckan istället för Solveig, som jag uppenbarligen utklassat med flera minuter. Ett taktiskt bra beslut visade det sig, eftersom vi dagen efter tog hem segern i mixedklassen. Tji fick brandmännen och poliserna. Lagkaptenen, tillika vår säkerhetschef, erkände efteråt att han varit mycket förvånad över mina bedrifter, han hade inte trott jag var "den typen som springer".

Frågan är, hur bra var jag egentligen, jag som inte ens hade vett att träna ordentligt utan bara sprang min lilla femkilometersrunda i samma tempo vecka ut, vecka in, utan några som helst ambitioner eller begrepp om kilometertider? Jag har faktiskt ingen aning, men skulle ge vad som helst för att få veta vad jag egentligen sprang på. För något år sedan försökte jag ta reda på saken, men tyvärr var det här ju före allmänna internets tid och uppenbarligen har polisidrottsförbundets arkiv flyttats flera gånger genom åren så att en massa arkivmaterial försvunnit.

Hur som helst slutade jag arbeta på Österåker ganska snart efter detta, flyttade, och det var slut med löpning för min del. Jag var trots allt inte riktigt den typen som springer. Ännu. Ända tills 2007, alltså sexton-sjutton år senare. Jag kan säga som så, saker och ting har förändrats. Jag kan garantera att jag är en rejält sämre löpare nu än då, och kommer så förbli. Åtminstone när det gäller hastighet.

Däremot är jag en garanterat starkare fighter. Aldrig i livet att jag längre kommer släppa förbi någon i backen utan en redig match. Det är helt okej att förlora, men ge upp - det finns inte på världskartan längre. No way. Sexminuterstempo eller inte.

13 kommentarer:

siv sa...

Du är så ofantligt cool. Ju.

medeldist sa...

Hehe, känner igen mig i mycket av det du skriver om gamla tider. Jag tror dock att det går att träna upp sig till nästan lika bra form, fpr sååå gamla är vi väl inte ännu? :D

Karin sa...

Jag håller helt med Siv. Vilken fighter du är! Och det ska man vara :-)

Fredrika sa...

Alltså, snart börjar jag bli blyg... ni är för rara.

Medeldist: nånting måste ju finnas där, det tror jag också :-)

I övrigt fick jag en annan klockren kommentar på funbeat: "youth is wasted on the young"
Ha ha ha ha!!

Dunceor sa...

Hehe jag tror de flesta av oss har haft en tidigare "löparkarriär". Min var runt 12-15 då jag sprang en hel del där pb var 47 på milen. Jag har ännu inte kommit upp i de tiderna men jag har en attack mot det på lördag!

Du är en riktig fighter och nästa gång kommer det inte ens vara en diskussion eller möjlighet att släppa förbi, då är du så långt framför att du bara ångar på =)

Puma sa...

Åh vilken underbar historia. Och intressant med Lilian! Jag vill också veta vad du sprang på då och där!!

MarathonMia sa...

Jag tror definitivt att du kommer att bli snabbare och bättre. Långdistans lämpar sig för äldre (läs över 30...), då blir man seg och uthållig. Tiderna går säkert att skruva till på något sätt!

MarathonMia sa...

Förresten - du skriver fantastiskt spännande och inspirerande!

Fredrika sa...

Yay, här var det party! :-D

MarathonMia: vad kul, jag har lagt till din blogg här också, den har jag ju faktiskt läst ibland! Skall hålla bättre koll på dig framöver ;-). Jo jag är definitivt "äldre". Med alldeles för god marginal...

Puma: Lilian sprang Tjejmilen 2001 på 41:50... så hon har "alltid" varit grym! Efterforskningarna ang. min egen RM-tid fortsätter. Kanske jag skall ringa KVAÖ och fråga om säkerhetschefen jobbar kvar.

Dunceor: Jag håller tummarna för attacken! Spar lite krafter till den 31:a bara. Nu när du har en GF lär det ju bli mycket extra nöjesspring framöver ;-)

Bon Vivant sa...

Kul att läsa! Särskilt delen om att man kan får tävlingsinstinkt. Min är usel, men skulle gärna vässa den lite...

Magda Gad sa...

Underhållande läsning!

Magnus Ahlkvist sa...

Hej!

Lycka till på Kungsholmen Runt! Vad har du för måltid? Själv ska jag ta mig i mål innan de stänger grinden..

Fredrika sa...

Bon vivant, det var mig en glad överraskning! Så du tror du kommer undan med att smygblogga? ;-)
Jag vet inte riktigt när den instinkten vaknade för min del. Det hänger ihop med envishet och att inte ge upp, snarare än att "bräcka" någon. Förutom sig själv, dårå, men det verkar ju nästan alla löpare ha gemensamt...

magda: tack, och vad toklycklig jag blev när jag såg din blogg!! I mina ögon är du ultra, så det så

Magnus: håller tummarna järnet för dig i morgon, såg att det är första gången! Jag springer inte på bestämd tid i morgon, det är bara lite uppladdning inför maran. Har tidigare sprungit halvmara i straxt över sexminuterstempo (2:07:43), men så, eh, "fort" får jag väl egentligen inte springa i morgon för Mäster Szalkai.