26 maj 2008

Ritella my hero!!

I helgen gick Grand Union Canal Race av stapeln, ett lopp på nätta 145 miles (233 km) från Birmingham till London. Maxtiden är 45 timmar, och endast 90 deltagare får plats i detta lopp som anses tillhöra den tuffare kategorin, med minimal support längs vägen. I år kom 75 löpare till start, 29 fullföljde. Christian Ritella från Sumpan kom tvåa. TVÅA! Inte bara det, han klådde gamla banrekordet från 2003 på 27:35 med god marginal, på tiden 27:26. Segraren var dock ännu lite snabbare, och gick i mål i Little Venice i centrala London på 27:01.

Lätt att bli sugen...

Jag har träffat Christian en gång, det var dagen innan nyårsafton då jag tagit modet till mig att springa två mil med mina idoler ultralöparna, som skulle avverka ett gemensamt långpass på 64 km runt Stockholms norra förorter. Jag kände inte en käft, kände mig som värsta fake och katten bland hermelinerna, ja en dränkt katt till och med, och undrade varför i hela friden jag inte bara kan vara som vanligt folk. Det var Christian som bröt isen genom att med ett glatt leende uttrycka sin ohämmade förtjusning över min gulliga blomsterglimmis som dinglade över rumpan. Jag hade fått en kompis!

Saliga äro de ovetande. Det jag inte visste då var att min kompis typ är en av Sveriges bästa ultralöpare, även om det förstås hade räckt med att ha sprungit Spartathlon för att hamna på min idollista. Utöver nordiska rekord och liknande så är Christian snubben som tar Stockholm Marathon som ett träningspass - i fjol sprang han hemifrån till start, rev av maran på 2:57, och sprang sedan hem igen. För er som inte bor i stan är det alltså typ en mil från Sumpan till Stadion. Christian kallar denna typ av pass "slow speed training". I mars, när Christian skulle springa 48-timmarsmästerskap i Brno i Tjeckien, satt jag och min karl som klistrade framför datorn en hel helg för att följa realtidsuppdateringarna av resultatlistan. Det skall mycket till för att en grå tabell med siffror kan vara så himla spännande. Ultralöpning är sannerligen en oglamorös sport.

Förutom att Christian är grym - ultragrym - på att springa har jag fått en hel del sjyssta tips av honom för både träning, ultra och marathon. Jag har därför självsvåldigt utnämnt Christian till min gudfar som ultralöpare (fast det vet han inte om). Missa inte den här artikeln om Christian Ritella i aprilnumret av Idrott & Kunskap. My hero!!

P.S. ifall ni undrar hur jag kan kosta på mig att blogga en alldeles vanlig arbetsdag så är den fruktansvärda sanningen den att jag gått och blivit förkyld. Riktigt illa, halsen dessutom. Jag har inte många dagar på mig att bli frisk direkt... så jag har bestämt mig att i morgon eller senast på onsdag kommer jag vakna pigg och kry igen.

16 kommentarer:

Puma sa...

Cool kille!!!!!!
(Och jag hoppas du blir frisk typ NU)

medeldist sa...

Verkar vara en grym kille det där.
Ett ord Fredrika: ingefära!! (i massor). Och krya på dig :)

Fredrika sa...

Ganska så cool och grym vill jag lova!

Och tack snälla ni. Ingefära it is. Det blir ju lite jobbigt att springa maran solo typ nästa helg annars...

Magda Gad sa...

Nej men neeeeeeej, har du blivit förkyld! Nej, detta fakta vägrar jag acceptera. Nu slänger vi alla morsatips och kör på magdafakta: förkylningen finns inte. Döda den. Kill it. Rakt av. Alla metoder godtagbara. Därmed basta :)

För övrigt: vilken kärlek!!! Ryser när jag läser, det är såna här historier som gör även en tråkmåns som mig kändiskåt!!!

Magnus Ahlkvist sa...

För ganska många år sedan var jag vegetarian, ibland vegan. Jag har haft totalt ungefär fem köttfria år i mitt liv.

Jag är inte helt säker på varför jag började äta kött igen. Har för mig att det berodde på att jag var för lat för att laga mat, och att restaurangerna jag åt på inte fixade näringsrik vegetarisk mat.

Jag har läst din blogg lite då och då, och sedan jag insåg att du är vegan har jag funderat mer på varför jag själv äter kött.

1:a maj-tal av Jens Holm gjorde att jag funderade ännu mer.

Nu har jag funderat färdigt, och slutat äta kött. Det är till inte obetydlig del din förtjänst.

Lycka till på Stockholm Marathon! Att döma av "Marathonstrategi, första skissen" är du väl förberedd mentalt.

Fredrika sa...

Kändiskåt? Ha ha ha ha - Rune är nog den enda ultralöpare som ens kommit i närheten av kändisskap. Och då har hans egen fru vunnit fler Spartathlon än han! go figure... Tack för hjälp att döda förkylningen. Status idag: absurt. Vaknar pigg som en lärka klockan sju men har så ont i halsen att jag inte kan svälja. Första halvlitern hackad ingefära i hett vatten nedsköljd. Dags för nästa dos nu.

Magnus, hi five! Nej, är man beroende av restaurangmat kan det vara tufft. Jag brukar hålla mig till kök från länder där vegetarisk kost dominerar, t.ex. kinesiskt eller indiskt, men i stort sett alla asiatiska restauranger går bra. Det är dock sällan jag begränsar mig till matsedeln utan brukar fråga. När vi ändå snackar kändisskap så kolla gärna in Scott Jurek (http://www.scottjurek.com). Sju raka segrar i Western States 100 (161 km) och senaste två Spartathlon. 100 % vegan under hela idrottskarriären. Lite grand en trend just nu bland flera uthållighetsidrottare, faktiskt. Visst är det lite bökigare, men för mig väger hälsoargumentet jävligt tungt. Lycka till och hör av dig om du behöver bolla frågor!

Magda Gad sa...

Vi får väl bygga upp en egen samling härliga människor att bli kändiskåta över? ;)

Och gällande din icke-existerande åkomma: gurgla med saltvatten? dränka sig själv i c-vitamin? hälla ner whisky för att sedan tända på och flambera halseländet?

Magnus Ahlkvist sa...

Fredrika: För min del handlar det mest om miljöskäl och rättvist miljöutrymme för att minimera animalierna. Men alla skäl är goda skäl :)

Numer har jag matlåda med till jobbet, så jag får i mig det jag behöver. Jag har dessutom "bara" tagit bort köttet än så länge, ägg och mjölk åker ned, så jag behöver inte tänka alltför mycket på vad jag stoppar i mig.

För mig är förresten ultralöpare så obegripligt att jag inte ens har vett att hänge mig åt dyrkan. Jag tycker att alla som tar sig runt ett helt vanligt marathon är hjältar.

Nästa år kanske jag lyckas själv, och då ska jag börja tycka att det är coolt att springa ÄNNU längre. Men just nu har jag en mental blockering mot företeelsen "springa längre än 42195 meter".

Butlern sa...

Åtminstone de manliga individerna i detta hushåll har haft återkommande veganperioder. Det är ett ideal, men en gammal butler är lite för lat för att vara konsekvent. Min sojafil (fermenterad sojamjölk) är dock uppskattad liksom min hommuspastej (sesamfrö och kikärtor)med mera med mera. Sojapannkakan är en enkel snabbrätt (vete, soja och vatten i ugn) till jumper när han behöver energi. Vi äter nog fisk om vi blir bortbjudna, men icke annat kött och saknar det inte.

Benet sa...

Kämpa på med ingefäran! Det är ju så surt att du fått en halsåkomma NU?! Ingefäran går även alldeles utmärkt att tuggas på helt rå (inga rejäla tuggor givetvis utan lite och lite..) Skall vara bra enligt vissa källor...


Jag blir så sjukt impad av de ultralöpare man läser om. När jag dagligen följde Björn Sunesons makalösa resa tvärs över USA var jag som förtrollad. Jag var så fascinerad över att man (eller i alla fall han) vid en ålder av nästan 60 år kan springa 52 km om dagen i 95 dagar i stekande värme. Det är ju helt sanslöst!

Och att som Ritella springa 23 mil i ett sträck på drygt ett dygn är ju alldeles vansinnigt imponerande!!

Jag tycker iofs också att det är imponerande att ta sig runt ett "vanligt" marathon och hoppas att jag kan få vara en av dem som lyckas med den bedriften någon gång. Kanske redan nästa år!?


Sa jag krya på dig, förresten?! Nähä, men då säger jag det nu: KRYA PÅ DIG!!!

Dunceor sa...

Krya på dig och jag är även sjukt impad av dessa ultralöparna. Jag väntar nog och satsar på ultra-karriär när jag är 40+ =)

Magda Gad sa...

Hur går det? Har du flamberat halsen än?

Benet sa...

Ja, hur är det med halsen???

Fredrika sa...

Tjena raringar, läget kan väl bäst sammanfattas med "sådär". Sov ganska mycket igår. Har fortfarande ont i halsen, hostar på natten, dock ingen feber. Frågan är nu om det onda fortfarade är sjuk-ont eller bara irriterat-ont. Får nog höra med min doktor, som tur är är hon gammal löpare och fattar precis.

Man tackar för omtanken! :-)

Christian R sa...

Tack, det va roligt och smikrande du hade skrivit.

Men du (och alla andra) ska veta att alla kan bara man vill tillräckligt mycket.

Hoppas vi ses på Maran.

/Christian

Fredrika sa...

Oj nu är det jag som blir smickrad med så fint besök på bloggen!

Du får vinka när du varvar ;-)