28 februari 2008

Löparnarcissism

Jag kom ihåg när jag börjat dansa tango, och jag en vacker dag upptäckte en alldeles ny muskel på mina tidigare så taniga vader. De många timmarna i högklackat hade gett resultat minsann, och stolt stod jag framför spegeln och åmade mig, beundrandes mina fina nya ben.

Idag är det inte längre vaderna (som jag fortfarande är stolt och tacksam över), utan mina hamstrings som vuxit till sig och fått tydlig definition. Där står jag framför spegeln igen och jäser av självgodhet, beundrar mitt verk och tycker jag plötsligt blivit dösnygg i tights. En äkta löparkropp i vardande! Och alldeles bortsett från det estetiska, skvallrar mina nya underverk till lår om precis den teknik jag försökt tillägna mig, att lyfta benen med hamstrings rakt under kroppen och inget annat. Damn, I'm bloody good :-D

Som om detta inte vore nog, bränner jag trots outsäglig trötthet (har stått och labbat med kloroform hela veckan) av ett kanonpass - 8K med start på 6:29 och avslut på 5:35. Inte illa alls.

Ack löparlivet, dessa ständiga kast mellan förtvivlan och hybris!

22 februari 2008

99 dagar

Igår skrev Puma i sin blogg att det var 100 dagar kvar till Stockholm Marathon. Eftersom Puma är en reko tjej så litar jag på att det idag alltså är 99 dagar.

Om 99 dagar springer jag mitt första marathon. Då står jag, med tiotusentals andra, och väntar hungrigt, lite skrajset, och framförallt fantastiskt upprymt på startskottet. Jag föreställer mig en dag i solsken, med mycket stoj i ljudkulissen. Jag tittar mig omkring, och undrar vad mina fållgrannar är för löpare. För jag tror inte jag kommer att känna en käft. Jag kommer att tänka tillbaka på all träning, kanske minnen från några alldeles särskilt intryckavlämnande pass, och känna mig stark och förberedd. Jag kommer att tänka att 42.195 bara är fyra gånger milen, och glatt förtränga "synergieffekten" dessa fyra milar tillsammans får. Min strategi uppdelad i kritiska avsnitt kommer att ligga inprogrammerade i Garmin, fasttejpad sitter remsan med de speciella tags jag skall riva av eftersom. Nej nej, inget pulsbälte, för fanken. Däremot iPoden, som skall tas fram efter tre mil när det börjar bli tungt.

När det är dags för min klass att lämna fållan och bege sig ut på Det Stora Äventyret rusar de flesta ifrån mig medan jag lämnar andra bakom. Det är mitt tempo från meter ett som gäller, och jag skall inte ge vika, på den punkten är jag stark. Just nu är jag bara glad och självsäker, vet att jag gjort alla rätt och att det kommer att gå vägen precis som jag tänkt mig.

Det vill säga, jag vet inte alls hur det kommer att bli. Jag vet hur glad jag kommer att vara, jag vet med vilken eufori jag kommer att springa längs med gatorna, dagen till ära avstängda enkom till mitt och tiotusentals andra själsfränders höga nöje. Jag äger min stad, jag älskar er publik, jag springer och är lycklig att jag får leva idag, nu, här. Men jag har inte den blekaste aning vad som händer när jag beger mig ut på de marker jag ännu inte beträtt, när jag lämnar de trygga distanserna och kastar mig ut i det stora okända, när kroppen ger upp och det mentala får ta över. Och jag är noga att bevara denna hemlighet för mig själv, vill inte ta ut vetskapen i förskott, tänker njuta av ovisshetens kittlande spänning in i det sista, ända till den dag som står inringad med neonorange markeringspenna i almanackan. "Stockholm Marathon". (Jag är förvånad över att jag inte ansträngt mig till en snyggare handstil just detta viktiga datum.)

Jag längtar järnet. Marathon är häftigt. Bulkvara och skåpmat för många av er läsare, men sett till mänskligheten en av de stora personliga bedrifter, ja bragder, den enskilde människan kan utföra. Att ha sprungit marathon är tillika klassmarkör och adelsmärke, man har kämpat i sitt anletes svett, man har visat prov på tålamod, uthållighet, mental och kroppslig styrka, har för envar och alla fastslagit att man inte är en quitter. I andras ögon. När man i själva verket mest har haft kul. Löparen är en egoistisk och förljugen varelse. Driven av den egna njutningen till absurda nivåer av kompromisslöshet, för att i nästa stund kräva medalj. Pah!

Nå, snart är jag där. 99 dagar. I runda slängar 30 träningspass, ett par tävlingslopp som formtest. Mycket arbete återstår. Måtte jag inte glömma njuta av varenda sekund, denna min sista vår som löpare innan jag sprungit min första mara.

18 februari 2008

En försmak av framtiden

Det var inte förrän jag åkte ut till Jessica i Handen i eftermiddags som jag insåg hur långt vi egentligen sprang igår - det var ju någonstans där vi vände för att komma runt Drevviken på andra sidan. Det är lätt att tappa uppfattningen om distansen när man springer på och småpratar i trevligt sällskap; när pendeltåget sedan tar evigheter för den sträckan inser man plötsligt att man väl åtminstone borde känna sig lite stel och öm någonstans. Men icke. Tre mil är alltså vad jag klarar i nuläget utan större bekymmer.

Ni kanske hade förväntat er större eufori från min sida att ha spräckt mitt gamla distansrekord med nästan 50%. Och visst är jag glad. Men framförallt är jag nöjd, jävligt nöjd. Det rullar på enligt planen. DET är vad som gör mig lycklig. Att de mål jag nogsamt arbetar mot rycker om än sakta så bombsäkert inom räckhåll, att jag får konkret feedback från kroppen att jag gör rätt.

Nåväl, egentligen var det ju inte meningen att ens springa så långt igår. Jag hade satt gränsen vid max tre timmars effektiv löpning, eftersom jag inte sprungit längre än knappa 2:30 tidigare. Men med tanke på de många pauserna och att kroppen mådde bra kändes det helt okej att dra över för att få en rundare siffra. Sista par-tre kilometrarna började jag känna av vänster höft, så det var lagom att ge sig för dagen.

Väl hemma blev det en lång het ångande dusch, och välförtjänt middagssömn. På kvällen var kroppen inte riktigt glad, den ville varken ligga stilla eller upp och röra sig, helst ville den sträcka ut åt alla håll och kanter, spjärna liksom. I huvudet kände jag mig bombad och orkade inte huvudräkna med ensiffriga heltal ens. Ändå var jag nöjd med situationen och kände nogsamt efter varenda liten detalj av mitt tillstånd - det må vara första gången jag känner såhär, men garanterat inte sista. Nästa återbesök är satt till efter marathon i maj.

Jag vet ju redan nu med mig att gränsen inte ligger vid 42,195. Jag skall ut på mycket vanskligare marker och djupare vatten än så. Hur långt kommer man med lika målmedveten som tålmodig träning på tio år, den tid som det påstås ta för en långdistanslöpare att utvecklas och peaka? 50K sägs de flesta ta sig runt om man klarat en mara. 100K är en respektingjutande siffra, men ändå inom det möjligas gränser för en driven motionär med någotsånär förutsättningar. 100 miles? Now we're talking... Och 200K - det räcker med att överhuvudtaget ta sig runt, oavsett tid, för att kvala in till Spartathlon, loppet som i mina ögon smäller högre än OS, vilket jag tolkar som att den distansen är förbehållen en lika tunnsådd som exklusiv skara.

Jag tänker inte spekulera i hur många av er läsare jag förlorat vid det här laget, respektive den lilla cred jag må ha haft i era ögon. Men så är det. Jag tänker tuffa på, det är mitt tioårsprojekt, och jag kommer inte ge mig på vägen. Öka distansen med typ en halvmara per år är tanken. (Jag tror jag tjatat om det förut. Jag är i alla fall bombis på att jag kommer att tjata om det igen.)

Åter till gårdagen. Jag är ju ännu ingen ultralöpare och vidhåller med barnslig envishet att jag inte tänker överskrida maratondistansen förrän det är dags i maj. Istället titulerar jag mig ultra-hangaround, och suger åt mig av de kunskaper, strategier och roliga anekdoter det bjuds på under dessa gemensamma långpass som en svamp. Igår var det lite extra spännande, eftersom det explicit skulle hållas lägre tempo än förra gången och dessutom läggas in fler pauser - en strategi som jag förstått är lika effektiv som populär. Det var roligt att få testa mig själv, se vad det skulle få för effekter på min löpupplevelse och prestation. För även om jag har bestämt att jag skall bli ultralöpare, så vet jag ju ännu inte vilken sorts ultralöpare jag kommer att bli. Kommer jag bli en sådan som älskar tidslopp, att springa runt i social gemenskap med god tillgång till käk och dricka? Eller kommer jag dras till de stora trailloppen, med pannlampa på huvudet och karta i näven? Kommer jag att bli fartdriven och satsa på grymma tider? Eller kommer distansen vara den benchmark som betyder mest? Många tankar, drömmar och frågor kring framtiden som upptar avsevärda mått av vakentiden kan jag lova.

Jag ser fram emot att läsa det här inlägget om ett år, om två år, om fem år, om tio år. Kommer jag att le då, eller bara slå mig för pannan och himla med ögonen? Det vet jag inte. Jag vet bara att det kändes himla skönt att få bränna på en halvmil i 6:30-tempo efter ungefär halvmaradistans. Det bådar gott. Jag har många roliga år framför mig.

08 februari 2008

Ähvadfanlöpning

Jag beundrar de människor som påstår att de längtar efter träning när de har uppehåll någon gång. Som känner spring i benen, och blir tokiga om de inte får komma ut på en löprunda på några dagar. Jag är inte sån.

Missförstå mig inte, jag älskar att träna, men jag behöver tydliga mål, program och fasta rutiner. Det är vad som får mig ut på vägarna. Längta efter löpning gör jag egentligen bara efter ett riktigt bra pass. Jag springer inte på lusta. Jag har bestämt mig att jag är löpare, så är det bara.

Hursomhelst, fredag idag. Efter en kaotisk vecka. Svårkombinerat med heltidskurs och jobb om det samtidigt är småknas på jobbet och kursen kräver såväl extra projektarbete och duggaplugg just denna vecka. Jag har blivit ganska bra på att ändå inte låta löpträningen lida under sådana förhållanden, men bara ganska. Veckans andra pass kom lite i kläm. Teknikintervaller var det tänkt efter senaste gångernas formfadäser. Eftersom mina teknikintervaller inte är så ansträngande, var det ju inga problem att skjuta dem framåt en dag, närmare långpasset. Fredag istället för torsdag. Slutkörd dock när jag kommer hem tidig kväll, skjuter på teknikpasset ännu än dag. Teknik lördag, långpass söndag, det går ju bra det med. Karln skall ut och träffa gamla gymnasieklasskamrater, sedan dra vidare och dansa. Så jag fastnar framför datorn med coola skejtarlänkar jag fått av min chef.

Så rätt vad det är ryter den inre löparvargen till. Äh vad fan. En autopilot jag inte visste fanns slår på och likt en fjärrstyrd missil känner jag hur jag låser mot målet. Här skall ut och springas. Snabbdistans. Just because.

Benen är inte särskilt pigga men jag kämpar på. Det är jobbigt. Bara bita ihop och - jobba. Jag SKA hålla tempot. Nogslappat för säsongen. De åtta kilometrarna känns dyrköpta, snabba pass brukar jag normalt endast bränna av när skorna är på bushumör. Denna gång går jag på ren mental styrka. Ett simpelt äh vad fan. Hjärnan må vara ett av de mest komplexa organ vi har, men när det kommer till kritan är den allt bra simpel...