En försmak av framtiden

Det var inte förrän jag åkte ut till Jessica i Handen i eftermiddags som jag insåg hur långt vi egentligen sprang igår - det var ju någonstans där vi vände för att komma runt Drevviken på andra sidan. Det är lätt att tappa uppfattningen om distansen när man springer på och småpratar i trevligt sällskap; när pendeltåget sedan tar evigheter för den sträckan inser man plötsligt att man väl åtminstone borde känna sig lite stel och öm någonstans. Men icke. Tre mil är alltså vad jag klarar i nuläget utan större bekymmer.

Ni kanske hade förväntat er större eufori från min sida att ha spräckt mitt gamla distansrekord med nästan 50%. Och visst är jag glad. Men framförallt är jag nöjd, jävligt nöjd. Det rullar på enligt planen. DET är vad som gör mig lycklig. Att de mål jag nogsamt arbetar mot rycker om än sakta så bombsäkert inom räckhåll, att jag får konkret feedback från kroppen att jag gör rätt.

Nåväl, egentligen var det ju inte meningen att ens springa så långt igår. Jag hade satt gränsen vid max tre timmars effektiv löpning, eftersom jag inte sprungit längre än knappa 2:30 tidigare. Men med tanke på de många pauserna och att kroppen mådde bra kändes det helt okej att dra över för att få en rundare siffra. Sista par-tre kilometrarna började jag känna av vänster höft, så det var lagom att ge sig för dagen.

Väl hemma blev det en lång het ångande dusch, och välförtjänt middagssömn. På kvällen var kroppen inte riktigt glad, den ville varken ligga stilla eller upp och röra sig, helst ville den sträcka ut åt alla håll och kanter, spjärna liksom. I huvudet kände jag mig bombad och orkade inte huvudräkna med ensiffriga heltal ens. Ändå var jag nöjd med situationen och kände nogsamt efter varenda liten detalj av mitt tillstånd - det må vara första gången jag känner såhär, men garanterat inte sista. Nästa återbesök är satt till efter marathon i maj.

Jag vet ju redan nu med mig att gränsen inte ligger vid 42,195. Jag skall ut på mycket vanskligare marker och djupare vatten än så. Hur långt kommer man med lika målmedveten som tålmodig träning på tio år, den tid som det påstås ta för en långdistanslöpare att utvecklas och peaka? 50K sägs de flesta ta sig runt om man klarat en mara. 100K är en respektingjutande siffra, men ändå inom det möjligas gränser för en driven motionär med någotsånär förutsättningar. 100 miles? Now we're talking... Och 200K - det räcker med att överhuvudtaget ta sig runt, oavsett tid, för att kvala in till Spartathlon, loppet som i mina ögon smäller högre än OS, vilket jag tolkar som att den distansen är förbehållen en lika tunnsådd som exklusiv skara.

Jag tänker inte spekulera i hur många av er läsare jag förlorat vid det här laget, respektive den lilla cred jag må ha haft i era ögon. Men så är det. Jag tänker tuffa på, det är mitt tioårsprojekt, och jag kommer inte ge mig på vägen. Öka distansen med typ en halvmara per år är tanken. (Jag tror jag tjatat om det förut. Jag är i alla fall bombis på att jag kommer att tjata om det igen.)

Åter till gårdagen. Jag är ju ännu ingen ultralöpare och vidhåller med barnslig envishet att jag inte tänker överskrida maratondistansen förrän det är dags i maj. Istället titulerar jag mig ultra-hangaround, och suger åt mig av de kunskaper, strategier och roliga anekdoter det bjuds på under dessa gemensamma långpass som en svamp. Igår var det lite extra spännande, eftersom det explicit skulle hållas lägre tempo än förra gången och dessutom läggas in fler pauser - en strategi som jag förstått är lika effektiv som populär. Det var roligt att få testa mig själv, se vad det skulle få för effekter på min löpupplevelse och prestation. För även om jag har bestämt att jag skall bli ultralöpare, så vet jag ju ännu inte vilken sorts ultralöpare jag kommer att bli. Kommer jag bli en sådan som älskar tidslopp, att springa runt i social gemenskap med god tillgång till käk och dricka? Eller kommer jag dras till de stora trailloppen, med pannlampa på huvudet och karta i näven? Kommer jag att bli fartdriven och satsa på grymma tider? Eller kommer distansen vara den benchmark som betyder mest? Många tankar, drömmar och frågor kring framtiden som upptar avsevärda mått av vakentiden kan jag lova.

Jag ser fram emot att läsa det här inlägget om ett år, om två år, om fem år, om tio år. Kommer jag att le då, eller bara slå mig för pannan och himla med ögonen? Det vet jag inte. Jag vet bara att det kändes himla skönt att få bränna på en halvmil i 6:30-tempo efter ungefär halvmaradistans. Det bådar gott. Jag har många roliga år framför mig.