25 mars 2008

"ska bara"

Alltså, det där uttrycker jag "ska bara" det ena och det andra... borde inte det räcka som varningssignal? När "ska bara" dyker upp i tankarna, skall man då inte för sin egens bästa skull genast istället dra öronen åt sig och ignorera illa kvickt det där man "bara" skulle?

Nu talar jag inte om det "ska bara" som dyker upp när man har något viktigt att göra men först vill kolla mailen och sedan fastnar i bloggosfären för att till sista ägna några oändligheter åt internetfönstershopping. Den varianten är för uppenbart ondsint för att det överhuvudtaget skall finnas någon ursäkt för att trilla dit (vilket man likförbannat gör titt som tätt, men det är en annan fråga). Nej, nej, jag talar om den långt mer förrädiska kusinen, den som när man bestämt sig för lugna pass istället "bara" måste testa lite extra backe, några extra vikter, bara aningen snabbare. För långpasset är ju inte förrän i morgon/övermorgon/whenever. "Ska bara" köra några jättesmå pytte intervaller idag, det är jättelugnt... NOT.

Kollade min träningsdagbok och inser att jag inte haft ett lugnt och behagligt långpass på långt över en månad. Istället har jag ökat tempot, gett järnet i backar, kört intervaller och gud vet vad. Visst, jag tränar långtifrån så hårt som snabba löpare som hållt på ett tag. Men jag tränar definitivt för hårt för mig själv när jag väl kommer till skott. Och min snitthastighet har inte blivit snabbare, så det är inte så att jag blir särskilt mycket bättre heller på att köra som jag gör.

Hursomhelst, ett problem har varit jobbet den senaste tiden, jag har gått en kurs som gjort att jag inte kunnat styra över min tid som jag brukar, vilket fått taskiga konsekvenser för träningen. Och när jag då äntligen fått till ett pass, har jag velat ge järnet, trots att jag egentligen känt mig sliten. Men nu skall det bli ordning på torpet igen. Över påskhelgen har jag smidit stora planer. Mer yoga, och återuppta styrketräningen i form av ett klassiskt oldschool-program med bara fria vikter - ahhhh. Inte ta det lugnare alltså, men träna mera på allsidigheten för att med gott samvete kunna ta det "lugnare" med löpningen. Ja, åtminstone långpassen då. Träna smartare, liksom.

Var kommer nu "ska bara" in i bilden? Jo, jag var tvungen att sumpa söndagens långpass för jag var för slut. Bestämde mig att jag skulle vila ett par dar till istället, och istället styrketräna på måndagen. "Ska bara" göra liiite knäböj... jaha, och hur pigga tror ni mina ben är på att springa idag då?? Nej, just det. Så nu blir det långpass I MORGON istället. Om jag inte är för slut igen. Jag hade ju tänkt vila idag, men för någon timme sedan fick jag för mig "ska bara" köra ett pass yoga. Arrrghhh.

15 mars 2008

Skräck och tusenskönor

Ibland är jag nervös inför träningspass. Riktigt nervös, på ett sätt som jag numera sällan är i vanliga livet, nu när man blivit äldre och lite mera gladlikgiltig inför det mesta. I torsdags var det dags igen. Och det berodde inte på det kalla ruskvädret, eller att det hade hunnit bli mörkt.

Det stod snabbdistans på schemat, vilket innebär att det är krokodillerna som gäller, dvs. mina neongröna Asics Gel-DS Racer. Och krokodillerna innebär att det går fort. Läskigt fort. Fråga mig inte varför, för så fort är det inte, men tillräckligt för att det skall vara läskigt. I Pose-boken finns ett kapitel med titeln "Overcoming the fear of running" som jag tidigare lite spydigt dragit på smilbanden åt, men så sakteliga börjar jag förstå. Det finns något där, någon undermedveten spärr, som faktiskt tycker det är läskigt att springa. Som får en att bli nervös inför pass, som får en att bli rädd för att dra iväg i för hög fart, och som gör en primordialinstinktivt skräckslagen på ett så obegripligt sätt att endast de evolutionärt absolut äldsta delarna av hjärnan kan tänkas vara inblandade. För begripligt är det ju inte.

Efter att jag varit nervös i stort sett halva dagen gick olustkänslorna över i princip med en gång när jag joggade iväg. Benen var pigga och lätta, ansträngningen obefintlig, formen i det närmaste perfekt. Det skulle bli ett bra pass. Stretchade efter 2 km, men det blev lite knas därefter under koordinationsloppen för jag kände mig störd av folk och vattenpölar (man vill ju visa lite hänsyn liksom) så jag sprang alldeles för ofokuserat på själva löpningen, för fort och okontrollerat. Kände mig stressad och barkade sedan iväg alldeles för tidigt mot själva snabbdistansdelen. Efter knappt ens en halvkilometer kände jag att tempot aldrig kommer att hålla då benen redan började kännas stumma, och kastade raskt om planen - det skulle få bli "tusingar" istället. Jag har ingen aning om hur tusingar funkar egentligen, men tänkte att jag garanterat skulle klara fyra gånger en kilometer i det tempot med någon minuts vila emellan, jämfört med att springa hela sträckan på raken. Det blev jobbigt, men helt okej. Tiderna inget att hänga i julgran, men fullt accepterat med tanke på den taskigt disponerade starten.

Men jag är skyldig Szalkai ett snabbdistanspass.

05 mars 2008

Varför?

Ibland undrar jag varför jag springer egentligen. Nej, nej, inte att jag ifrågasätter att jag springer, jag bara undrar varför. Jag menar, en del säger att de tycker det är skönt att springa. Jag vet många saker jag tycker är skönt, men räknar inte riktigt dit löpningen. Visst, det är skönt att komma i mål, och ibland har man ett flyt som känns tokrusigt skönt, men annars... nja. Andra säger att de tycker det är roligt att springa. Roligt och roligt... återigen, jag kan räkna upp massor med saker som jag tycker är roligare, löpningen smäller inte särskilt högt där heller.

När jag tänker på allt detta undrar jag om det är en bra eller dålig inställning. Det låter ju inte som jag är särskilt motiverad egentligen när det kommer till kritan. Å andra sidan - det är antagligen varken särskilt skönt eller roligt hela vägen när man springer marathon och längre, så möjligen är det faktum att jag förlikar mig med löpning som något småtrist och inte särskilt underhållande i själva verket till gagn för mina distansmål. Jag menar, jag ställer inga högre krav på vare sig underhållning eller välmående, tvärtom kan jag gott leva med att känna mig spyfärdig eller att det bara är förödande tråkigt ibland. Springer vidare gör jag ändå.

Alltså frågar jag mig varför. Det finns ju liksom ingen mening med springandet. Eller så är det som livet självt, man råkar ha blivit född, alltså gör man det bästa av det och det är för det mesta ganska sjysst och häftigt när det kommer till kritan, men man reflekterar inte så mycket över själva meningen (säger jag som är gift med en filosof). Ungefär så kanske det är med löpningen. Även om det inte finns någon egentlig mening, så upplever jag det ändå som något av det mest meningsfulla (= på djupet tillfredsställande) som jag sysslar med för närvarande. Kanske kan den bästa förklaringen sammanfattas i en mening jag läste någonstans, men tyvärr inte kommer ihåg var: jag springer, för att när jag springer känner jag att jag är den jag vill vara. Typ så.

02 mars 2008

Hamstrings revisited

Idag lärde jag mig några viktiga saker som jag bör komma ihåg.

Träningshjärnan är som den berömda guldfisken, fri från såväl tidsuppfattning som minne. Annars borde jag ju ha fattat att det inte är så supersmart att lägga ett - för en gångs skull riktigt tungt - styrketräningspass kvällen innan veckans långpanna. Att jag vaknade med trötta ben borde knappast ha kommit som en överraskning.

Nå, det hade ju inte varit något större problem om det inte varit för att jag ligger två veckor efter med backträningen enligt Szalkai. Det har varit kul att satsa på speed och intervaller helt enkelt, men förr eller senare är det dags att ta tag i backj*vlarna. Och av någon anledning fick jag för mig att just dagens långpass skulle kombineras med tuffa backar för att liksom kompensera lite. Återigen, minne guldfisk var ordet - inte tänkte jag på hur benen kändes, inte.

Så det fick bli en runda med start över Liljeholmsbron till backarna i Årstaskog, sedan tillbaka till Söder via Skansbron, en bit längs kajen och sedan upp i backarna vid kyrkan och vidare uppför Erstagatan - jag fick sannerligen backar vad jag tålde de första åtta kilometrarna. Dessutom strulade först vänsterfoten, jag fick bara noll kontakt och var tvungen att stanna för att stretcha efter 2,5 km. Därefter var det höger vad som gnällde, vilket åtgärdades vid cirkus 5 km. Som tur var fick benen sedan springa av sig längs Fjällgatan och Katarinavägen, resten av banan fick bli flack. Över Skeppsbron och vidare längs strömmen till Stadshuset och ner på Karlbergskanalen tills den "tar slut". Där åt jag lite russin och valnötter, vände och sprang sedan längs Norr Mälarstrand till dagens dos av Västerbron (gick riktigt bra faktiskt), och slutligen hem längs med Bergsunds Strand.

Det var SKITJOBBIGT!! Värst av allt, tekniken sög. Det gjorde ju inte löpningen lättare precis. Och varför sög tekniken? Jo, för det fanns ingen juice för fem öre i mina hamstrings. Och hamstrings behövs för att dra upp benet. Jag fattade inte det här förrän efter ca. 2/3 in i passet, efter att ha varit förvånad över hur i ofas jag var med stegen, som om fötterna var klistrade mot marken när de väl landat. Nåväl, det var alltså ett mycket lärorikt pass på många vis, och när jag väl återhämtat mig kommer det säkert också att ha gett massor i ny uthållighet och styrka.

När jag väl hemkommen laddade över Garmins data fick jag träningsdagens sista överraskning - jag hade ju fan legat på 6:34 i snitt! Det är nog mitt snabbaste långpass hittills, trots backar och allt. Riktigt klok är jag banne mig inte.