28 januari 2010

Dagen då världen höll andan


Apples releaser brukar vara hypade, men gårdagen var någonting i hästväg. Det surrade genom bloggosfären, hela facebook vibrerade upphetsat och twitterkvittret fladdrade som fjärilar i cybervärldsmagen. Vad skulle det bli? Bara någon timme efter den globalt utsända webbpresentationen av iPad fylldes den virtuella etern med heta önskningar om att få sin alldeles egen äppeltablett, som Snorkfröken skrev så sött.

När man inte trodde det skulle gå att skrälla högre kommer nästa skalv, som får gårdagens hysteri att framstå som en lamt planerad brandövning, och än en gång får Kalifornien se sig besegrade av Cambridge, Massachusetts. Inga mindre än Nature släpper en artikel av Daniel Lieberman och medarbetare vid Harvard University, som handlar om löpning barfota kontra löpning i skor.

Få löpare har kunnat undgå kontroversen kring frågan om vilken fotisättning som är den mest naturliga eller den mest skonsamma, och även om åsikterna haglar lika ljudligt och tätt som experterna står och gastar som spön i backen, så har faktiskt ingen hittills lyckats visa något substantiellt och vetenskapligt hållbart i frågan. Det spelar liksom ingen roll om skoindustrin prisar sin senaste rymdforskningsavknoppade motion control, eller sjukgymnaster och löpbutiksbiträden idisslar sitt "rulla från hälen till tån", lika lite som när Tarahumaraindianerna springer ultra med sandaler av däckslangar, Colting skyltar med FiveFingers i Runner's World, eller Barefoot Ted predikar sitt evangelium.

Ingen har hittills kunnat visa att det är på det ena eller det andra sättet, och oavsett vilken pålle nu verkat vara uppenbart mest trovärdig att satsa sina sekiner på så har vi hittills, åtminstone i kunskapsteoretisk mening, faktiskt inte vetat någonting alls.

Ända tills idag.

Nu vet vi. Och det här är en sån jätteskräll att jag föreslår att ni tittar själva på vad Lieberman och gänget har att säga. I samband med Naturepeket har hans labb släppt en webbsida som presenterar resultaten av hans studie på ett fantastiskt bra och pedagogiskt sätt. Följ bara Next-pilarna, läs varenda ord, och sätt videoklippen på repeat. Den som hellre vill fördjupa sig i matematiska modeller och har access till Nature kan läsa originalartikeln här. Eller för den delen, en Youtube-länk för den slappe fan som inte orkar läsa alls. Tassa lugnt!

25 januari 2010

X yourself and run


Jag lade av med alkohol när jag började träna för min första mara. Nu i vintras testade jag att ta något glas då och då vid så kallade festligheter, men lade snabbt ner det projektet igen eftersom det inte gav något. Jag använder inte heller längre tobak i någon form, eller någon annan form av droger. Jag lade till och med av med kaffe för några år sedan eftersom jag inte gillade idén att vara beroende av något.

Jag moraliserar verkligen inte över andra människors drickande eller knarkande, tvärtom står det var och en fritt att partaja enligt sina egna hedonistiska principer, party är bra liksom. Men jag gillar verkligen känslan av att vara fullständigt fri. Ett glasklart sinne, en skinande ren upplevelse. Jag, mina intryck, och mina synapser, oförfalskat, inget mer. För mig är det den högsta formen av berusning.

Jag vet inte hur vi kom in på det, men i helgen började Doktor B prata om straight edge. Straight edge, eller sXe som det också stavas är en subkultur släkt med punken och skejtarna, som förkastar all användning av alkohol, droger och tobak. Dessutom tar man avstånd från one-night stands och destruktiva relationer, och många även från att äta djur (eller kött som ni brukar kalla död muskelvävnad). Givetvis diggar man hård musik.

X:et som signalerar straight edge i olika sammangang lär komma sig av att minderåriga på pubarna i Storbritannien fick ett X tecknat på handen, som ett tecken på att de inte skulle få beställa alkohol i baren. Så småningom började andra ta efter, och valde att själva måla ett X på sina händer för att signalera att de vägrade dricka sprit.

Ultra-Camilla skrev idag ett inlägg om personligt varumärke, något jag lustigt nog själv funderat på den senaste tiden. Vad står jag för egentligen, vilka värden kommunicerar jag till min omvärld? När diskussionen om straight edge dök upp var det som när hjulen på en enarmad bandit en efter en stoppar på jackpot och slantarna börjar rassla ner ur maskinen. Jag är ju fan straight edge, straight edge vegan och ultra. xultrax för att vara eXakt, pun intended.

Jag är garanterat inte först (hey, Catra Corbett gör en stor grej av att ha varit clean i fjorton år), men jag svär att straight edge ultra ligger i luften och som gammal punkare är jag liksom predestinerad. Det funkar helt enkelt jäkligt bra med hardcore i lurarna efter fem mil.

Love,
xfredx

20 januari 2010

Musse är fan värd ett eget inlägg

Jag råkade springa på Musse igår. Ja, ni vet, den Musse.

Sara är lite mer proffsbloggare och har redan skrivit ett inlägg om storyn. Och en kommentar från Grabben fick mig att äntligen begripa vidden av den avgrund jag så ofta känner mellan mig och andra löpare, vad den handlar om. Faktum är att Grabben lyfte ett ganska tungt trauma från mina axlar där.

I skolgymnastiken, det enda sammanhang där jag med ett enstaka undantag ägnat mig åt någon form av idrott tidigare, var jag alltid hopplöst utanför. Och då menar jag hopplöst. Så fort det var jympa eller vad ni nu kallade den där fascistoida psyktortyren förvandlades mina kompisar och klasskamrater till endera robotar eller monster, feta egon blomstrade upp i det som annars var rätt hyggliga typer, och allt gick liksom ut på att framhäva sig själv, och då på andras bekostnad. Jag kommer aldrig, aldrig fatta glädjen över att någon är sämre än en själv, men det var typ det enda som betydde något, inte att man var plain bra raktigenom, utan att man var bättre än andra. Och överhuvudtaget var folk som sysslade med idrott ganska fåniga och trista. Hurtbullar. Say no more.

Som fullständigt besatt av löpning är det givetvis befängt av mig att racka ner på folk som är fullständigt besatta av löpning. Men faktum är att såfort jag befinner mig i de här gängen får jag lite grand flashbacks från skolgymnastiken. Här har vi dem, robotarna och monstren. De flesta i mer eller mindre mognade versioner förvisso, men vi har lika lite gemensamt för det. Jag älskar min klubb men fasar för klubbträningarna. Jag älskar mina kamrater, men kommer aldrig kunna hålla på med samma sak som de. För att inte tala om löparbloggarna - vad gör jag här, liksom?!

När ni säger Musse pratar ni om Mustafa Mohamed. När jag säger Musse pratar jag om Musse Hasselvall. För kampsport och då allra helst MMA är den enda idrott jag klarar av att se med någon form av behållning. Ja, jag är periodvis rentav ganska besatt av MMA. Men att den andre Musse, Löparmusse, vinner guld och springer in rekord hit och dit, det lämnar mig ganska oberörd. Eller nej nu ljuger jag lite för det är fan alltid kul när folk gör sitt bästa och spränger gränser. Men ändå.

Anyway, Sara drog ut mig och Carina på studiebesök på superfoodcafé igår. Vid disken till Blueberry stod Musse och hängde med några av sina polare, och jag blev så chockad och glodde så ogenerat rakt i ögonen på honom att han bad om ursäkt och att de inte stod i kö och det var bara för oss att gå fram och beställa. "Nej, nej" sade jag, "det är inte det - visst är det du som..." ja vad säger man? "Slåss"? Boxade lite i luften istället. Musse skrattade och sa ja. "Jag är stort fan", sade jag och bugade, och Musse tackade och rekommenderade detoxbollarna. Givetvis fick det bli en sån, vem vill inte bli lika stark och cool som Musse.

Grejen är att när jag såg Musse ville jag bara hem och träna järnet. Så efter fikat rev jag av en Plyometric Cardio Circuit. Det bästa med Insanity är att man blir så härligt jäkla dryg efteråt, skrev jag i min träningsdagbok. Shaun T har ju lovat att jag ska komma i min bästa form ever. Att springa på Musse på Blueberry är ett järtecken lika gott som Kristina Paltén på nyårsafton i min bok.

Givetvis var jag tvungen att googla lite på Musse efter träningspasset, och hittade följande goding på youtube. Okej en ganska corny minidokumentär och jag är fortfarande övertygad om att subkulturen är fejk, men ändå. Jag vet inte vad som är träningsinspiration för er, men för mig får sånt här effekten att jag vill ut och hänga i lianer och göra hundra armhävningar och hoppa över hus, typ. NU. Dessutom hittade jag Musses förtrollande vackra blogg, and so should you.

Jag är inte löpare, jag är ultra. Jag är inte löpare, jag är fighter. Jag läser inte Stora Löparboken, jag läser Convict Conditioning.

Pappa brukade förresten kalla mig Musse som liten. Det kanske bor en Musse i mig trots allt.

11 januari 2010

Om gud, jomenvisst

En smurf på funbeat tipsade om detta länkade videoklipp, och jag blev sittandes med tungan i knät och har snart dreglat ner hela tangentbordet. Den som inte känner ett fullständigt obetvingligt behov av att ge sig ut och springa efter att ha sett det här klippet med en eteriskt skönspringande Ryan Hall har antagligen förirrat sig på den här bloggen av misstag.

Killen snackar om "feel God in me", citerar Sackarias "not by might, not by power but by spirit" och sådär, och det är inte förrän efter två repriser av den här rent av pornografiska videon som jag inser att det hela faktiskt är någon form av creepy amerikano kristenpropaganda. Och för den som inte redan hade gissat det så nej, jag är inte troende.

Men faktum är att man kan bli religiös för mindre. När Ryan säger det där om att känna gud i sig när man springer så fattar jag ju precis vad han menar, och snacket om ande och så är faktiskt fullständigt och oförblommat sant. Löpning är en transcendental aktivitet, en förflyttelse till Den Andra Världen, en värld där tid och rum existerar som evigheter i universums mitt, där man är allt och ett med världen och alla dess varelser. Inte styrka, inte kraft, utan ande är en nyckel till löpningens mysterier som dessutom tål mer än bara metafysiska tolkningar; den som lyckas tränga igenom dessa ords visdom är färdig för det alkemiska bröllopet med löpningens innersta väsen.

Spring, bara spring; löpare må vara förtappade själar i den jordiska verkligheten, i löpningen är vi gud mina bröder och systrar. Se bara på Ryans steg!

05 januari 2010

År som gått

2007: året jag började springa. Milen sub 60, Halvmarathon. Szalkai, Noakes, Romanov. Garmin FR 305. En urspårad forumdiskussion på puls.se som fick upp mina ögon för att det fanns något som hette ultradistanslöpning, och efter ett långpass på 14 km där jag insåg att man kunde träna sig till vad fan som helst bestämde jag mig för att satsa på ultra. Årets Sista Långpass 20 km.

2008: året jag blir ultra. Marathondebut, ultramarathondebut. Hornstull - Järna. Army Fitness. IF Linnéa. Maffetone, mera Romanov. Streakrunning - minst en kilometer om dagen, i fyra månader. Springpendla. Racing flats, X-talons och Vibram Fivefingers. Årets Sista Långpass 64 km.

2009: året det blir allvar. Laktatkurvor. Christer Skog, Wilmore & Costill, idrottsfysiologi för Tonkonogi på LIVI. Våtvästträning, back-to-backpass, benstyrka. Lidingö Ultra. Pers på milen, halvmaran och marathon i Stockholm. The gax 50 miles. Bangar Årets Sista Långpass, pallar varken springa eller vara social.

Inte så dumt att kunna posea omklädd medans hunkarna fortfarande droppar in
Foto: Swissbabe, LU50K
Stopp, stopp, spola tillbaka. 2009. Det där gick alldeles för fort. 2009 är ju för fanken mitt viktigaste löparår någonsin. Ett år jag kommer att blicka tillbaka på även vid nästa decennieskifte. Zooma in!

Christer Skog. Men kan han nåt om löpning, rynkade klubbfolket på pannan, och tvivlade. Var det inte skidåkning han pysslade med. Jag fattade aldrig poängen med de där skeptiska förbehållen, det är ju solklart att en coach som tränar skidåkare att orka staka sig runt i fem-sex timmar måste vara bättre lämpad för ultralöpare än någon som tränar folk att bränna av milen på en dryg halvtimme.

Ultra handlar mera om uthållighet än om löpning i sig, och givetvis är det en tränare som är specialist på uthållighet man behöver. Tyvärr stirrar sig folk hellre blinda på sin "unika" gren, och missar det faktum att rent fysiologiskt styrs våra respektive prestationer av exakt samma processer, oavsett om vi sitter på en cykel, står på ett par lagg eller studsar fram i Adizeros. Marathonlöpare tycks vara extra kitsliga här, och lyssnar hellre på någon som i sin ungdoms dagar lyckats sätta säg 2:40 på maran, än på proffs som vigt sitt liv åt att samla kunskap och jobbar yrkesmässigt med högpresternade atleter av alla sorter i sitt stall. Beats me.

Anyways. Jag hade alltså turen att komma i kontakt med denne man (Daniel Tynell kallade honom skämtsamt vid en föreläsning för "Jesus"), och vi slöt typ en pakt inför framtiden. När man gör en seriös satsning tror jag stenhårt på att plocka ihop ett team av kompetenta rådgivare, specialister och bollplank omkring sig, hur egensinnig man än må vara. Skogen var den nyckelperson jag bara kunnat drömma om - hallå, hur stor är chansen att man som sketen motionär får jobba med elittränare liksom.

Fokus är ett heltidsarbete, något som få inser när de beundrar ens visshet och villkorslösa engagemang för sitt mål. Fokus innebär targettempon, triggerord och målpåminnelser ritade med bläckpenna i handen, fokus innebär aktivt och smärtsamt dövöra när kompisarna hittar på roliga saker som du skulle kunna sälja din egen morsa för att få vara med på, fokus innebär en ständig dialog mellan motstridiga intressen, där endast den väg som för dig närmare målet tillåts gå vinnande ur det eviga inre käbblet och strömmen av nya idéer. Fokus innebär framförallt ensamhet, ty ingen kan dela din, och just din väg.

Att då kunna luta sig tillbaka mot någon som följer dig på vägen med handfasta råd och tydliga scheman utifrån dina egna förutsättningar och mål frigör massor med energi, kraft att istället ägna åt det viktiga: träningen, den fysiska såväl som den mentala. Viktigast under 2009 har därför varit att börja jobba med Christer och SSC, det har varit det antagligen största rent konkreta steg jag tagit mot att bli den löpare jag faktiskt kommer att utvecklas till under det nya decenniet.

Två ytterligare händelser under 2009 kommer att prägla min framtid som löpare. Bara någon dryg månad efter att jag inlett samarbetet med Skogen var det dags för Lidingö Ultra, och här var det väl lite upp till bevis om hans slutsatser utifrån mina laktatkurvor och påföljande träningsråd faktiskt skulle hålla. Men framförallt var det upp till bevis ifall jag skulle lyckas tro på mig själv tillräckligt mycket för att bränna av fem mil i terräng i ett tempo jag fortfarande kämpar för att klara milen på.

Resultatet blev det bästa lopp jag någonsin sprungit (då menar jag inte nödvändigtvis resultatmässigt), och den känsla och mentala inställning jag hade under tävlingen kommer jag att bära med mig som benchmark inför all framtid. Det här var ett race, på riktigt, och jag ger mig själv fem stjärnor av fem möjliga för hur jag skötte det. När jag springer på den nivån att jag på allvar börjar tävla, då är det så jag vill springa, och på inget annat sätt.

Den tredje och sista nyckelhändelsen var mindre en händelse än en hel process som pågick ända sedan mina fingrar slant över tangentbordet redan i slutet av 2008. Det började med ett mål som satte mitt hjärta i brand, det fortsatte med ett arbete lika uppslukande och envist som om det hade gällt mitt liv, det avslutades med en triumf så fullständig att jag fortfarande hävdar att jag hade kunnat dö lycklig och karmiskt fullföljd den där natten i augusti på Skåneleden. Och då hade jag ändå inte hunnit ticka ut segerpokalen. Aaahhh, The gax 50 miles.

Men det är inte lyckan över segern eller den fantastiska upplevelsen i sig som jag bär med mig som det stora med 2009. Det stora är istället erfarenheten att målmedvetet arbete betalar sig, att om man så att säga gör alla rätt, sitt bästa för att alla pusselbitar skall vara på plats den stora dagen, då kan precis vad som helst hända. Varenda en av de drygt sjuttonhundra kilometrar och otaliga timmars vattenlöpning jag sprang från anmälan i december till själva loppet i augusti tänkte jag på The gax 50 miles, inte ett steg att jag släppte mitt fokus.

Förberedelserna nådde sin kulmen under sommaren: fram och tillbaka sprang jag på banan, plågade vaderna kilometer efter kilometer i den mjuka sanden, piskade mig upp, ner och upp igen för Hammars backar, nötte klappersten tills jag lärde mig flyga över den, ignorerade min panikångest för de oberäkneliga korna, plockade GPS-data, mätte vätskeförbrukning, räknade på delsträckor och tempon och råpluggade varenda detalj så att allt skulle stämma på dagen g som i gax.

Om Lidingö Ultra var det lopp jag sprang som ett lopp skall springas, var The gax 50 miles det lopp jag tränade för och förberedde som ett lopp skall tränas för och förberedas. Att stå där på startlinjen och vara ett med loppet, in i minsta yttepytte detalj, är en känsla som nästan klår själva målgången. Vissheten om seger, oavsett vad som komma skall.


Detta mina vänner är vad jag tar med mig från 2009 in i det nya decenniet. Det decennium där egentligen allt skall hända. Spelen kan börja!


02 januari 2010

En nyårshistoria

Okej, jag skall erkänna en sak, jag är faktiskt lite kär i Kristina Paltén. Nu är jag inte ensam om det, för alla jag vet som träffar Kristina blir sådär lite småförtjusta och kära och vill från den stunden inget annat än att få hänga med Kristina ibland. Eller jättemycket. Kristina tittar en nyfiket rakt i ögonen och ler, och alla jordens isar smälter liksom. Kristina drar ut på äventyr, riktiga äventyr, och bär allas våra drömmar i vattenflaskan dinglandes från kamelens sadel på sin ritt genom öknen, vår längtan i de stavar hon stakar sig med över Alperna, vårt hopp i den visshet med vilken hon bestiger den Nya Världens högsta berg.

Men framförallt springer Kristina ultra. Och framförallt är hon, lyckligt ovetandes, min mentala mentor inför Swiss Alpine som jag har som mitt stora säsongsmål för 2010. Jag pumpar henne på info och råd så fort jag får tillfälle, och jag inbillar mig att bara det faktum att befinna mig i närheten av henne smittar av sig med lite extra kraft att ta sig an de där Alperna. Swiss Alpine är inte vilket lopp som helst, om ni frågar mig. Hey, jag är född i Schweiz. Sakta men säkert lägger jag min personliga historia för mina fötter, tecknar mina egna blodådrors karta över kontinenten. Det är vad löpning handlar om, i min bok.

Jag gillar att vara sådär lite avslappnat vidskeplig. Nyår, en högst mundän företeelse, har alltid varit fett laddad med siarkonster och magi. Jag kommer ihåg min barndoms Bleigiessen som ett av mina starkaste minnen av annars sporadisk familjetradition, då man smälte blyfigurer i sked över en vanlig stearinljusflamma för att sedan hälla smältan i kallt vatten och tyda det stelnade resultatet. Småspik betydde bekymmer vill jag minnas, sådant kunde de vuxna föralldel råka ut för. Själv fick jag sällan småspik, utan kammade varje år hem fullträff i form av fantasieggande, sammanhållna och modernistiskt fraktala blyskulpturer med oändliga tolkningsmöjligheter för vad det nyförlösta året skulle bära med sig i sitt sköte.

Vi brukade gräla lite om vem som skulle få hunden, men svampen var också helt okej.
När Mary, Johan och Carina och jag igår begav oss till Salong Giraff på Folkoperan där redan tre ytterligare kompissällskap väntade hade jag på känn att jag skulle träffa någon mer bekant, men som jag inte visste skulle komma just dit. I tanken lekte jag med idén att denna person rent symboliskt skulle få en alldeles särskild betydelse för hur mitt 2010 kommer att utvecklas. Och eftersom jag som sagt sällan får småspik väntade jag alldeles särskilt på denna exklusiva och viktiga person.

Efter en fantastiskt rolig varieté som avslutades med ett tårkanalsvidgande magiskt snöfall trängde vi in oss i Folkbaren för efterfest. Och vem springer vi på om inte - Kristina Paltén. Kristina strålar av inre nyårsglitter och kvittrar på som bubblande champagne med sin sedvanliga smittande entusiasm, förhör sig om våra löften och mål för 2010, och jag ler, bara ler.

Jag ska springa Swiss, Kristina, och du ultragudarnas nedsända budbärare har just visat mig att det kommer att bli en fantastisk resa jag sent skall glömma. En ängel av styrka och glädje att bära med mig i mitt hjärta, allt från de plågsamma backintervallerna på träningen till den stora fest då loppet går av stapeln.
Alperna väntar - holleradihiahoo!