Löparnarcissism

Jag kom ihåg när jag börjat dansa tango, och jag en vacker dag upptäckte en alldeles ny muskel på mina tidigare så taniga vader. De många timmarna i högklackat hade gett resultat minsann, och stolt stod jag framför spegeln och åmade mig, beundrandes mina fina nya ben.

Idag är det inte längre vaderna (som jag fortfarande är stolt och tacksam över), utan mina hamstrings som vuxit till sig och fått tydlig definition. Där står jag framför spegeln igen och jäser av självgodhet, beundrar mitt verk och tycker jag plötsligt blivit dösnygg i tights. En äkta löparkropp i vardande! Och alldeles bortsett från det estetiska, skvallrar mina nya underverk till lår om precis den teknik jag försökt tillägna mig, att lyfta benen med hamstrings rakt under kroppen och inget annat. Damn, I'm bloody good :-D

Som om detta inte vore nog, bränner jag trots outsäglig trötthet (har stått och labbat med kloroform hela veckan) av ett kanonpass - 8K med start på 6:29 och avslut på 5:35. Inte illa alls.

Ack löparlivet, dessa ständiga kast mellan förtvivlan och hybris!