Förgänglighet

Löpning, det är en slags momentan befintlighet mellan då och då, det då man precis lämnar bakom sig och det då som ligger just framför. Ungefär som att man aldrig kan hoppa i en och samma flod två gånger, har varje steg passerats så fort det är taget. I ungefär hundraåttio gånger per minut, tio tusen gånger per timme, tvåhundrasextio tusen gånger per dygn. Hur många mil har du inte lagt bakom dig, hur många ligger inte framför dig? Var är du nu?

När det-där och det-där loppet är över, kan man äntligen börja springa igen. Alltså, göra det där det egentligen handlar om. Vara fri.

Varför träna, sträva att förbättra sig när man ändå inte jagar tider, placeringar och rekord? Varför pulsklockor, mjölksyratester, träningsprogram, kompressionsstrumpor, våtvästar, teknikövningar och GPS? Svaret är lika enkelt som paradoxalt - för att maximera friheten.

Den som ger sig ut för att jogga och må bra har aldrig smakat på vidderna, utan nöjer sig med den värld såsom den ter sig fram till den synliga horisonten. En löpare måste träna, justera, förbättra och finslipa sin kropp och sitt sinne för att kunna bli fri från gränserna, för att kunna utforska det okända, för att kunna teckna sina fotspår i marker ingen tidigare beträtt.

Nu undrar ni vad det här inlägget egentligen handlar om, och det skall jag tala om för er, det handlar om att springa the gax 50 miles. Ett av de vackraste lopp som finns på denna sagolika planet, den blå diamanten i universum, med denna vidunderligt sköna bana som en av dess mest skimrande facetter.

Det betyder ingenting, det betyder allt, och sista chansen är i år.

If not now, then when

En hård dag på jobbet

Vaknade igår eftermiddags mitt på Vallhallavägen och insåg shit, jag springer marathon. Jag som skulle ha laddat kropp och psyke, iklätt mig mina mentala bilder, pluggat in dagens strategi i ryggraden och stå där i startfållan, förberedd och färdig för uppgiften. Nixpix, helt plötsligt befinner jag mig i en krälande orm av människor i alla sorter, storlekar och nationaliteter och konstaterar att jag åtminstone haft den goda turen att lägga mig i högerfilen på skuggsidan. Vad var dagens mission nu igen? Just det, springa någonstans mellan 5:30 och 5:40 minuter per kilometer. Så långt som det går. Och allra helst i 42195 meter.

Mitt naturliga cruisingtempo ligger ungefär en minut högre. Inte att det är några större problem att hålla säg 5:35, åtminstone i några kilometrar, men det går inte av sig själv, utan jag måste fokusera på det. Stenhårt. Släpper jag tanken så droppar jag av direkt. Någonstans vid fem kilometrar inser jag att jag inte kommer att hitta Söderbruttan, BonVivant och E-maria som jag tänkt bilda klunga med, men också att den fart jag håller känns ansträngande redan nu. På tok för ansträngande. Mil kanske, ja. Men mara? Ett sinnessjukt experiment. Helt i min smak.

Efter sex kilometer vet jag att vad jag än gör idag så är det pers. För längre än så har jag aldrig sprungit i det tempo jag håller. Det är tungt att sätta milen, men det är bara att bita ihop och tugga vidare. Inte släppa. Plockar sammanbitet på mig en gel och byter till svampkeps vid IF Linnéas supportstation på Söder Mälarstrand, och hoppas de inser att jag inte ha ork över att vara glad på utsidan också.

Sammanbiten i 42,2. Foto: IF Linnéas supportstation

Förbi Stadshuset inser jag att det var här jag blev varvad av Willy Korir förra året. Nästa etappmål blir därför att hålla undan utan att täten hinner ikapp, så länge jag kan. På Karlavägen, där Szalkai älgade förbi i fjol, har den tanken vässats till att inte bli varvad överhuvudtaget. Katsching, och jag springer över halvmaramattorna med ytterligare ett pers i bagaget. Hur länge ska jag egentligen orka hålla den här farten? Tar det aldrig slut, liksom?

När jag passerar 30-kilometersstrecket i Gamla Stan tänker jag en enda tanke - det är nu jag är stark. Den som följer mina femkilometersmarkeringar på nätet eller via SMS kan konstatera att jag springer hyfsat jämnt, men inte i närheten av sub4. Marginalerna finns inte helt enkelt. Faktum är att jag klarar uppgiften och håller mina 5:30-5:40 på raksträckorna loppet igenom, men tappar grymt med tid i vätskekontrollerna då jag blir allt dummare i huvudet och mest irrar omkring bland alla muggar, plus att jag följer GasellBeckys råd och går uppför Pålsundsbacken. Och se, Västerbron varv två är inga problem, benen är hyfsat lätta uppför även om tempot är ett skämt.

Fucking håll ihop nu, maran är snart över. Lovar mig själv att få gå i Torsgatsbacken för att suga i mig en gel, men rätt vad det är så är jag redan uppe vid St. Eriksplan. Då är det bara en sak som gäller - kräma på. Allra sista chansen att övertrassera anaeroba tröskeln och gå in i väggen eller vad som nu kan hända. Sablar vad jag går om folk. Inne på Stadion vrålar folk och hejar när jag spurtar om ytterligare några placeringar, och när jag passerat mållinjen på sköna 4:14:33, nästan en halvtimmes förbättring från perset i Månkarbo, är jag bara jävligt glad att det är över, även om det gick lite väl hastigt och lustigt på slutet.

Man brukar få klämkäcka råd om att "passa på och njuta också", men gårdagen var fan inget party, det var bara jobb från första kilometern till sista. A job well done, om jag får säga så själv. Och det får jag, för idag är jag gud.

I övrigt konstaterar jag...

...att om man är nervös inför nummerlappsutdelningen kan man inte längre påstå att man minsann inte alls har drabbats av någon maratonfeber.

Presstop!

Alltså, här kommer jag hem från min midnattsrunda, faktiskt det värsta pass jag någonsin sprungit men det var inte det jag skulle prata om, här kommer jag hem, och loggar rundan, och surfar runt lite och så hittar jag följande nyktra notis på ultradistans.se:
Snubben som fick mig att bli långdistanslöpare, som sade att alla kan springa ett halvmarathon. Som lärde mig i princip allt jag kan om träning. Som har varit typ min goda skyddsängel under mina första stapplande år som löpare. Hela Sveriges marathonguru. Skall springa ultra. 100 km.

Anders Szalkai var namnet.

Ultra is da shit.

Utan titel (sic!)

Okej, nu är vi där igen. Jag skall precis ut på mitt sista "löpekonomipass" före maran. 15-20 minuter i tävlingstempo är allt Skogen kräver. Behöver jag säga att det bär emot. Klockan tickar, arbetsdag i morgon. Och jag vet att jag ska ut, ingen pardon.

Ville bara berätta det. Den här bloggen är för jävla präktig ibland.

Jag är ultra.

Vad ÄR ultra, frågade min vackre om än just nu bältrossjuke svåger på facebook häromdagen, apropå mitt envisa statusmeddelande. För ganska ungefär ett år sedan skrev jag ett vemodigt inlägg om mitt sista långpass som maratonlöpare. Då, tolv dagar innan min första mara, och ändå redan helt inställd på att jag därefter äntligen skulle få springa längre, och allt som krävdes var att bli av med min retliga oskuld där på mållinjen efter de magiska 42195.

Idag är det nio dagar kvar till mitt andra Stockholm Marathon, som egentligen skall vara någon form av business as usual. Lite långpass med guldkant, sådär. Där andra formtoppar med nedtrappning följt av viloveckor har Skogen beviljat ynka två dagar utan löpning innan maran, så jag kör på för fullt med tvåtimmarspass i block kantade av snabbare kortingar för löpekonomin. Inga silkesvantar direkt, mer än att jag inte ska köra på asfalt. Och det är ju alldeles riktigt, för jag är ju ingen marathonlöpare - jag är ultra. Stockholmsmaran är inget prioriterat lopp direkt.

Det finns bara ett problem: jag ska springa under fyra timmar. Och problemet är inte att springa under fyra timmar så länge man litar på att laktattröskeln ligger där den ligger och benen är någotsånär hela. Problemet sitter i mitt huvud. Marathon under fyra timmar, det är sub4, en gräns som liksom inte ens har förekommit i min begreppsvärld. Inte för att det är sjukt snabbt - det är det inte - men det är ändå topp 500 bland damerna i Stockholm. En tid som riktigt, riktigt duktiga marathonmotionärer gör. Och snackar vi ultra är det ungefär där landslagstjejerna ligger. Frågan som vållar regelrätt ångest är inte "kan jag springa marathon på fyra timmar", utan "är jag en sån som springer marathon på fyra timmar".

Jotack, annars då.

Jag kan säga direkt att jag har *inte* tränat för att springa sub4. Tittar jag på Mäster Szalkais program om vad som gäller i den här ligan kan jag bara skratta hjälplöst, det är rena fantasipassen i min värld. Jag har Maffetonat mig genom hela vintern, varit duktig med långbackar, och dragit på tempot under de kortare passen sedan första laktattestet i april. Det är allt. Säsongens mål är att klara femtio miles med hedern och kroppen i någotsånär behåll, så tempon under sex-sju minuter per kilometer har egentligen varit helt ointressanta. När Skogen redan för sex veckor sedan tyckte att jag borde springa maran på fyra timmar såg jag det som en lustig kuriositet jag glatt kunde skämta om bland mina löparkompisar; när jag sedan råkade se att han skrivit in 3:45 i min excelfil insåg jag att han inte drev med mig och fick lite spagetti i knäna. Fast han garvade i och för sig åt mig i förrgår när han sa att jag skulle springa under fyra nästa lördag.

Kroppsbyggaren Tom Venuto som vänligt titulerar sig your coach and friend säger att det inte är vad man tänker eller säger som visar vad man egentligen tror om sig själv. Det är istället vad man gör. "It's all in your head", som min sköne kollega säger och som tröttnat på mitt ojande och ackande, det är helt och hållet mitt undermedvetna som bestämmer om jag glider in under fyra nu på Stockholmsmaran eller om jag nöjer mig med ett grymt snyggt pers på säg 4:30. Lördag 30 maj kommer jag få veta vem jag innerst inne tror att jag är.

Nåväl. Hur det än blir med den saken så kommer jag att göra en Ritella och skriva slow speed training i min träningsdagbok, för jag är ultra.

Om ett pers

All cred går till de übercoola brudarna till vänster - som bistod med grymmaste supporten längs banan (från Munkastigen Trailrun, fotograf Bänke)

5:24:37 är en ganska bra tid, eller nej, det är en riktigt bra tid faktiskt. Inte bara sub 5:30, sub 5:25 till och med, då är man plötsligt liksom med i leken och inte bara någon lallande rookie längre. Nu har väl lallandet egentligen aldrig legat riktigt för mig även om det må ha sett ut så på mina tider; i själva verket har jag ju filat strategier, tränat och tekniknördat mig som om det gällde förberedelser för OS 2012. Jag kan visserligen förstå att just mina 5:24 på Lidingö Ultra i somligas öron låter som en skräll från heaven, men själv känner jag mig mest nöjd med att ha cashat in på insatt kapital. "Där satt den", snarare än "någon gång händer det".

Formbesked, var det tänkt. Det hela började med det laktattest jag gjorde på Sport Support Center i början av april, då Christer Skog inte riktigt fick ihop mina laktatnivåer med mitt föga glamorösa marapers från Månkarbo på 4:41. "Du är nog bättre än du tror," kläckte han ur sig, ännu ovetandes om min tioårsplan att springa ett av världens tuffaste ultralopp, där trots de hårda kvalreglerna ofta bara en tredjedel av de startande lyckas ta sig till Leonidasstatyn i Sparta inom maxtiden.

Frågan om vad jag hade för mål dök inte upp förrän vi efter själva testet snackade lite kring resultaten, och jag var tvungen att upprepa min mission två gånger innan mitt svar sjönk in. "År 2017 skall jag springa ett lopp på 246 kilometer." Där han antagligen väntat sig någonting i stil med "maran på sub fyra" tvingas alltså Skogen på några sekunder avgöra om jag är en komplett wacko man gör bäst i att hålla sig borta från, eller om det är möjligt att träna upp den här bruden som insisterar på att få värma upp i sju och trettiotempo till en bragd värdig den uthållighetselit som samlas i hans stall.

En gång i tiden i seklets begynnelse satt jag i anställningsintervju med dåvarande chefen för fondkommissionären Aragons analysavdelning, som berättade en anekdot om hur Napoleon rekryterade sina fältherrar. "Jag anställer bara dem med tur", parafraserade den gode chefen sin Bonaparte, och avslutade vårt faktiskt mycket spirituella och intressanta samtal med frågan om jag hade någon aktie jag själv skulle rekommendera. "Elekta" svarade jag utan att blinka, Elekta som var nere i ynka nitton spänn och av analyschefens reaktion att döma uppenbarligen ansågs vara en så skabbäten och giktsjuk kuse att min potentiella cred som aktieanalytiker raskt dök mot nollgrader. Om jag hade minsta del i att Aragon något senare rekommenderade köp och Elekta som bäst varit uppe i över trehundra spänn sedan dess förtäljer inte historien, däremot såg Skogen något i min blick som analyschefen kanske missade. Och Skogen tände på idén att satsa på The Big S. "Jag får fundera lite på det här med ultra" sade han när vi skildes åt, men jag visste redan där och då att jag jag hade en coach. På riktigt.

Där de flesta Linnéiter fick bassning på att långpassen gick i alldeles för hög fart, fick jag order om att dra på hårdare. Laktatprofilen antydde ett lämpligt maratontempo på runt 5:30, och jag började omsätta min nyvunna fysiologiska självkännedom i träningsintensiteter. Efter att sexton backiga kilometrar i sexminuterstempo kändes ganska soft trots allt hade jag bestämt mig. På Lidingö skulle jag maxa.

Jag nästan hör genom telefonluren hur Skogen rynkar på ögonbrynen när jag på torsdagen outar min plan att köra på runt 150 i puls, nja 160 kanske säger han och undrar om jag kan tänka mig att sova och springa med Suuntobälte de närmaste dygnen, han vill kolla mina värden för att se hur hårt 50K egentligen tar. Sure thing, och nörden inom mig slår en extra frivolt av glädje.

I vanlig ordning sover jag dåligt natten innan loppet - stresspåslaget syns tydligt i de kurvor Skogen fick fram - men jag vaknar vid gott mod och får skjuts av klubbkamrat Staffan till Lidingövallen. Har inte lyckats synka Skogens pulsband med den Suunto T6:a jag vann på Munkadöden för några veckor sedan, och får förlita mig på känsla och Garmins kilometertider. Inget fel i det, men det här med lite högre tempon är trots allt nytt för mig och jag har ännu inte riktigt koll på 150-160-regionen där jag tänkt lägga mig under lopet. Startskottet går, och det är bara att släppa allt - nu är det åka som gäller.

Sackar i vanlig ordning efter huvudklungan ganska rejält, har aldrig begripit mig på vitsen att rusa iväg när man har flera mil framför sig. De där stilla första kilometrarna går jag hellre in i mig själv, en slags kokong där den småtröga startpuppan utvecklar sig till det löpardjur som så småningom kommer att springa själva loppet.

Ger formen en trea, benen är varken pigga eller körda, det känns stabilt men inte läge för några riktiga jubelhöjder. Den mentala svackan kommer därför oväntat snabbt: hur i hela friden har jag kunnat inbilla mig att det ska gå att springa en terrängultra i typ miltempo?! Är detta dagen då den rosa bubblan av självbedrägeri och hybris till slut kommer att spricka? Jag lyssnar på mina tankar, låter dem passera med ett överseende leende, och loppet kan börja: jag ska fan under 5:30. Nu, idag. Spring! Spring!

Första milen går på runda timmen, andra likaså och jag springer en med mina gamla mått helt okej halvmara. Tankarna far i huvudet om jag kommer att lyckas hålla tempot, löpningen går hyfsat lätt men jag får ändå koncentrera mig på att jobba, slackar jag så sjunker farten direkt. Närmaste delmål bli därför att jaga mitt gamla marapers som jag iskallt räknar med att slå. Det är här jag börjar plocka folk på allvar, och även Skogen som står och hejar efter 25-kilometersmarkeringen blir glad över det tempo jag håller och att jag ser pigg ut.

Mellan tre och fyra mil går jag på någon form av mekanisk rutin, och möjligtvis spelar mig den alltför generösa marginalen till maraperset ett mentalt spratt här, för i efterhand kan jag se hur tiderna stadigt kryper uppför kilometer för kilometer. Detta hindrar mig inte från att passera de magiska 42195 på 4:32:16, en tid som är hela nio minuter snabbare än vad jag klarade i augusti. Nu börjar ultran - och jag har lite mindre än en timme på mig att avverka de sista åtta kilometrarna. Jag vet att jag kommer att klara det, men samtidigt är det disciplin som gäller - det är en del brutala backar kvar, inklusive The Scary A.

Startfältet omkring mig har bytts ut några gånger under loppet, och de löpare jag går om blir allt mer vältränade och hunkiga. Plockar, en efter en. Släpper igen, plockar tillbaka. Nya ryggar framför att ta in på. Klarar jag en tjejplacering till? Hon är stark som fan uppför, starkare än jag, men efter näst sista vätskekontrollen lyckas jag dryga ut luckan till den avgrund som slutgiltigt lägger henne bakom mig. Sedan, där, en till dam - jepp, jag klarar att öka, tar stadigt in på henne och springer om efter någon kilometer. Topp tjugo, andas jag för mig själv, topp tjugo.

Ute på Grönsta Gärde inser jag att det är löjligt lite kvar på loppet, och att 5:30 snarare kommer att bli 5:25 - inte sjappa nu, håll tempot, nej fan, öka öka. Det här är ultra, du har sprungit fem mil, inga krafter behöver sparas längre, det är bara att jubla runt ärevarvet på Lidingövallen och in i mål. Jag dimper ner på en campingstol och får chipet avklippt. 5:24:37 säger Garmin, samma som den officiella tiden visar sig senare, och tjugondeplaceringen i damklassen är min. Ett självbelåtet flin växer ut inifrån själen och ända över öronen, jag har sprungit bra, jag har gjort mitt jobb.

Och bäst av allt: jag vill ha mera.