Hamstrings revisited

Idag lärde jag mig några viktiga saker som jag bör komma ihåg.

Träningshjärnan är som den berömda guldfisken, fri från såväl tidsuppfattning som minne. Annars borde jag ju ha fattat att det inte är så supersmart att lägga ett - för en gångs skull riktigt tungt - styrketräningspass kvällen innan veckans långpanna. Att jag vaknade med trötta ben borde knappast ha kommit som en överraskning.

Nå, det hade ju inte varit något större problem om det inte varit för att jag ligger två veckor efter med backträningen enligt Szalkai. Det har varit kul att satsa på speed och intervaller helt enkelt, men förr eller senare är det dags att ta tag i backj*vlarna. Och av någon anledning fick jag för mig att just dagens långpass skulle kombineras med tuffa backar för att liksom kompensera lite. Återigen, minne guldfisk var ordet - inte tänkte jag på hur benen kändes, inte.

Så det fick bli en runda med start över Liljeholmsbron till backarna i Årstaskog, sedan tillbaka till Söder via Skansbron, en bit längs kajen och sedan upp i backarna vid kyrkan och vidare uppför Erstagatan - jag fick sannerligen backar vad jag tålde de första åtta kilometrarna. Dessutom strulade först vänsterfoten, jag fick bara noll kontakt och var tvungen att stanna för att stretcha efter 2,5 km. Därefter var det höger vad som gnällde, vilket åtgärdades vid cirkus 5 km. Som tur var fick benen sedan springa av sig längs Fjällgatan och Katarinavägen, resten av banan fick bli flack. Över Skeppsbron och vidare längs strömmen till Stadshuset och ner på Karlbergskanalen tills den "tar slut". Där åt jag lite russin och valnötter, vände och sprang sedan längs Norr Mälarstrand till dagens dos av Västerbron (gick riktigt bra faktiskt), och slutligen hem längs med Bergsunds Strand.

Det var SKITJOBBIGT!! Värst av allt, tekniken sög. Det gjorde ju inte löpningen lättare precis. Och varför sög tekniken? Jo, för det fanns ingen juice för fem öre i mina hamstrings. Och hamstrings behövs för att dra upp benet. Jag fattade inte det här förrän efter ca. 2/3 in i passet, efter att ha varit förvånad över hur i ofas jag var med stegen, som om fötterna var klistrade mot marken när de väl landat. Nåväl, det var alltså ett mycket lärorikt pass på många vis, och när jag väl återhämtat mig kommer det säkert också att ha gett massor i ny uthållighet och styrka.

När jag väl hemkommen laddade över Garmins data fick jag träningsdagens sista överraskning - jag hade ju fan legat på 6:34 i snitt! Det är nog mitt snabbaste långpass hittills, trots backar och allt. Riktigt klok är jag banne mig inte.