Varför?

Ibland undrar jag varför jag springer egentligen. Nej, nej, inte att jag ifrågasätter att jag springer, jag bara undrar varför. Jag menar, en del säger att de tycker det är skönt att springa. Jag vet många saker jag tycker är skönt, men räknar inte riktigt dit löpningen. Visst, det är skönt att komma i mål, och ibland har man ett flyt som känns tokrusigt skönt, men annars... nja. Andra säger att de tycker det är roligt att springa. Roligt och roligt... återigen, jag kan räkna upp massor med saker som jag tycker är roligare, löpningen smäller inte särskilt högt där heller.

När jag tänker på allt detta undrar jag om det är en bra eller dålig inställning. Det låter ju inte som jag är särskilt motiverad egentligen när det kommer till kritan. Å andra sidan - det är antagligen varken särskilt skönt eller roligt hela vägen när man springer marathon och längre, så möjligen är det faktum att jag förlikar mig med löpning som något småtrist och inte särskilt underhållande i själva verket till gagn för mina distansmål. Jag menar, jag ställer inga högre krav på vare sig underhållning eller välmående, tvärtom kan jag gott leva med att känna mig spyfärdig eller att det bara är förödande tråkigt ibland. Springer vidare gör jag ändå.

Alltså frågar jag mig varför. Det finns ju liksom ingen mening med springandet. Eller så är det som livet självt, man råkar ha blivit född, alltså gör man det bästa av det och det är för det mesta ganska sjysst och häftigt när det kommer till kritan, men man reflekterar inte så mycket över själva meningen (säger jag som är gift med en filosof). Ungefär så kanske det är med löpningen. Även om det inte finns någon egentlig mening, så upplever jag det ändå som något av det mest meningsfulla (= på djupet tillfredsställande) som jag sysslar med för närvarande. Kanske kan den bästa förklaringen sammanfattas i en mening jag läste någonstans, men tyvärr inte kommer ihåg var: jag springer, för att när jag springer känner jag att jag är den jag vill vara. Typ så.