Skräck och tusenskönor

Ibland är jag nervös inför träningspass. Riktigt nervös, på ett sätt som jag numera sällan är i vanliga livet, nu när man blivit äldre och lite mera gladlikgiltig inför det mesta. I torsdags var det dags igen. Och det berodde inte på det kalla ruskvädret, eller att det hade hunnit bli mörkt.

Det stod snabbdistans på schemat, vilket innebär att det är krokodillerna som gäller, dvs. mina neongröna Asics Gel-DS Racer. Och krokodillerna innebär att det går fort. Läskigt fort. Fråga mig inte varför, för så fort är det inte, men tillräckligt för att det skall vara läskigt. I Pose-boken finns ett kapitel med titeln "Overcoming the fear of running" som jag tidigare lite spydigt dragit på smilbanden åt, men så sakteliga börjar jag förstå. Det finns något där, någon undermedveten spärr, som faktiskt tycker det är läskigt att springa. Som får en att bli nervös inför pass, som får en att bli rädd för att dra iväg i för hög fart, och som gör en primordialinstinktivt skräckslagen på ett så obegripligt sätt att endast de evolutionärt absolut äldsta delarna av hjärnan kan tänkas vara inblandade. För begripligt är det ju inte.

Efter att jag varit nervös i stort sett halva dagen gick olustkänslorna över i princip med en gång när jag joggade iväg. Benen var pigga och lätta, ansträngningen obefintlig, formen i det närmaste perfekt. Det skulle bli ett bra pass. Stretchade efter 2 km, men det blev lite knas därefter under koordinationsloppen för jag kände mig störd av folk och vattenpölar (man vill ju visa lite hänsyn liksom) så jag sprang alldeles för ofokuserat på själva löpningen, för fort och okontrollerat. Kände mig stressad och barkade sedan iväg alldeles för tidigt mot själva snabbdistansdelen. Efter knappt ens en halvkilometer kände jag att tempot aldrig kommer att hålla då benen redan började kännas stumma, och kastade raskt om planen - det skulle få bli "tusingar" istället. Jag har ingen aning om hur tusingar funkar egentligen, men tänkte att jag garanterat skulle klara fyra gånger en kilometer i det tempot med någon minuts vila emellan, jämfört med att springa hela sträckan på raken. Det blev jobbigt, men helt okej. Tiderna inget att hänga i julgran, men fullt accepterat med tanke på den taskigt disponerade starten.

Men jag är skyldig Szalkai ett snabbdistanspass.