99 dagar

Igår skrev Puma i sin blogg att det var 100 dagar kvar till Stockholm Marathon. Eftersom Puma är en reko tjej så litar jag på att det idag alltså är 99 dagar.

Om 99 dagar springer jag mitt första marathon. Då står jag, med tiotusentals andra, och väntar hungrigt, lite skrajset, och framförallt fantastiskt upprymt på startskottet. Jag föreställer mig en dag i solsken, med mycket stoj i ljudkulissen. Jag tittar mig omkring, och undrar vad mina fållgrannar är för löpare. För jag tror inte jag kommer att känna en käft. Jag kommer att tänka tillbaka på all träning, kanske minnen från några alldeles särskilt intryckavlämnande pass, och känna mig stark och förberedd. Jag kommer att tänka att 42.195 bara är fyra gånger milen, och glatt förtränga "synergieffekten" dessa fyra milar tillsammans får. Min strategi uppdelad i kritiska avsnitt kommer att ligga inprogrammerade i Garmin, fasttejpad sitter remsan med de speciella tags jag skall riva av eftersom. Nej nej, inget pulsbälte, för fanken. Däremot iPoden, som skall tas fram efter tre mil när det börjar bli tungt.

När det är dags för min klass att lämna fållan och bege sig ut på Det Stora Äventyret rusar de flesta ifrån mig medan jag lämnar andra bakom. Det är mitt tempo från meter ett som gäller, och jag skall inte ge vika, på den punkten är jag stark. Just nu är jag bara glad och självsäker, vet att jag gjort alla rätt och att det kommer att gå vägen precis som jag tänkt mig.

Det vill säga, jag vet inte alls hur det kommer att bli. Jag vet hur glad jag kommer att vara, jag vet med vilken eufori jag kommer att springa längs med gatorna, dagen till ära avstängda enkom till mitt och tiotusentals andra själsfränders höga nöje. Jag äger min stad, jag älskar er publik, jag springer och är lycklig att jag får leva idag, nu, här. Men jag har inte den blekaste aning vad som händer när jag beger mig ut på de marker jag ännu inte beträtt, när jag lämnar de trygga distanserna och kastar mig ut i det stora okända, när kroppen ger upp och det mentala får ta över. Och jag är noga att bevara denna hemlighet för mig själv, vill inte ta ut vetskapen i förskott, tänker njuta av ovisshetens kittlande spänning in i det sista, ända till den dag som står inringad med neonorange markeringspenna i almanackan. "Stockholm Marathon". (Jag är förvånad över att jag inte ansträngt mig till en snyggare handstil just detta viktiga datum.)

Jag längtar järnet. Marathon är häftigt. Bulkvara och skåpmat för många av er läsare, men sett till mänskligheten en av de stora personliga bedrifter, ja bragder, den enskilde människan kan utföra. Att ha sprungit marathon är tillika klassmarkör och adelsmärke, man har kämpat i sitt anletes svett, man har visat prov på tålamod, uthållighet, mental och kroppslig styrka, har för envar och alla fastslagit att man inte är en quitter. I andras ögon. När man i själva verket mest har haft kul. Löparen är en egoistisk och förljugen varelse. Driven av den egna njutningen till absurda nivåer av kompromisslöshet, för att i nästa stund kräva medalj. Pah!

Nå, snart är jag där. 99 dagar. I runda slängar 30 träningspass, ett par tävlingslopp som formtest. Mycket arbete återstår. Måtte jag inte glömma njuta av varenda sekund, denna min sista vår som löpare innan jag sprungit min första mara.