19 maj 2008

Sista långpasset som marathonlöpare

Igår var det dags för sista långpasset inför Stockholm Marathon. En både stark och vemodig upplevelse. Långpass, för mig är ju det belöningen för det arbete man lagt ner på träningen. (När jag säger så till andra löpare brukar de titta på mig som om jag kommer från en annan planet.) Men nu var det alltså dags, mitt oåterkallerligen sista långpass som marathonlöpare.

Vad jag nu menar med det. För jag har ju ännu inte sprungit något marathon. Men grejen är den att det är ju nu jag tränar för den distansen. När maran väl är avklarad, 31 maj, då träder jag in i en ny era. Där marathon inte längre är målet. Och då är jag ju inte längre marathonlöpare. Duh?

Marathon, det är en initieringsrit, ett dop för att få deltaga i de riktiga stora mysterierna, som det hette en gång i tiden. Mitt liv som löpare ligger ju bortom 42195, ungefär som andras liv kanske ligger sub 3.

Jag kunde bara inte förmå mig att springa det eonsponsrade provvarvet med TSM, 6:20 hade varit för snabbt och 7:05 på tok för långsamt. Istället var jag vid Stadion straxt efter elva och chansade på att ändå få plats på föreläsningen med Szalkai, Lilian Magnusson och Anna von Schenck. Det var inga problem, folk är ju snälla. Inte för att föreläsningen egentligen var så viktig för mig, men jag har ju som löpare liksom vuxit upp med Szalkai. Det var Szalkai som satte fröt i min hjärna att springa halvmara, det var Szalkai som lärde mig löpskolning, intervaller och backar på de Puma-sponsrade träningarna på Stadion där jag med mina nya vita joggingskor var ohjälpligt sämst, det var Szalkai som lärde mig alla knepen för att klara den mentala biten på lopp, det var Szalkais program jag följde inför maran. Och när maran väl är över, då är det dags för mig att klippa navelsträngen - därför kändes det symboliskt viktigt för mig att lyssna på denna sista föreläsning av min egen marathoncoach, ett sista avsked innan jag ger mig ut på nya marker. Szalkai har trots allt gett mig den bästa start på löparlivet jag kunnat få.

Jag hade tänkt springa längs andra varvet på maran inklusive nya bansträckningen och allt, men missade att ta av vid Gärdet och fick ett par kilometrar extra på Djurgården. De flesta marathonlöpare brukar ondgöra sig över Djurgården som banans allra mest tråkiga och rent ut sagt outhärdligt långa sträcka, något jag inte riktigt kan förstå med tanke på hur vackert det faktiskt är, och de extra kilometrarna kändes bara som bonus. Tiden bara flög, och jag drog på lite uppför Västerbron, just because. Längs med Norr Mälarstrand passade jag på med en tvåkilometers fartökning ner till 5:40-tempo, och jag gillade vad jag kände. Faktum är att det är vid det tempot jag tycker steget flyter allra bäst, och jag ser fram emot när jag kommer att ha jobbat ner mig dit från dagens 6:30. Vasagatan blev lite knöligt med många stopp, och längs med Torsgatan började köpslåendet.

- De andra sprang bara 22 km idag, det är okej om du tar fyran från St. Eriksplan. Vidare, uppför Odengatan.

- Alltså, vid T-bana teknis är det helt okej att lägga av. Antingen vid 2:30 eller vid teknis, vilket som än kommer först. In på Vallhallavägen.

- Lägg ner, det är Stadion som var start, det är Stadion som är målet, basta.


24 km blev det till sist, ganska kalla och ruggiga sådana, kämpiga, trots jämnt flyt på snittempo 6:30. Ett bra pass. Inga nya upplevelser eller rekord, bara en bekräftelse på vissheten att det kommer att gå vägen om knappt två veckor. Jag som inte har vett ännu att känna respekt inför distansen.

Christian har varnat för att jag kommer att lägga ner alla framtida lopp under maran. Jag har därför garderat mig med att redan vara anmäld till både SUM och Lidingö Ultra. Just nu bara längtar jag efter allt det där hemska som påstås komma vid 30, vid 35. Uthärda. Bara gå in i det där tillståndet. Marathon. Ge mig marathon!

Sista långpasset var som sagt igår. Nu är det väntan, väntan, väntan som gäller, kanske det mest olidliga styrkeprov av alla, tålamod. Kan jag tradea de här två veckorna mot en extra mil mellan 30 och 40?

Denna blogg är tillägnad min vackre man som är sjuk och har tråkigt och behöver något att läsa. Puss på dig älskling, smitta mig inte bara :-)

7 kommentarer:

Magda Gad sa...

Äntligen, jag tänkte snart ge dig en coltiansk utskällning för att du inte uppdaterat ;)

Sköna tankar... och vilken skön bana du har där på kartan, haha, det är EXAKT där jag brukar springa!

Hur som helst, du har ditt mål utstakat så det är bara att ta för sig, ultra is tha shit, you goooo grrrrllll!

Löparfantasten sa...

Hej!
Härligt långpass!!
Kul att du är anmäld till SUM, jag funderar skarpt att anmäla mig, för mitt nästa mål efter marathon att bli ultra löpare. Min man suckar och frågar om jag inte kan jaga tid istället men jag jagar mil!!!!
Lite häftigt känns det faktiskt att Sthlm marathon blir mitt andra. Göteborgsvarvet gick mkt bra, lyckades hålla ett bra tempo där jag inte tog ut mig helt. Jag sprang väldigt jämnt genom hela loppet. Skriver om loppet på min blogg imorgon hoppas jag. Må så gott och ladda på.

Benet sa...

Skön runda, skönt beskriven. Jag håller med dig om att långpassen känns som en belöning av något slag. När man väl kommer in i lunken så händer något i kroppen och man mår så lätt på nåt sätt. Oftast i varje fall :-)

Skön inställning att "inte ha respekt för distansen..". Det skall jag tänka på nästa år då jag skall ge mig på de 42.

Lycka till och be din man krya på sig och hålla baggarna för sig själv ;-)

Karin sa...

Underbar läsning :-)
Det där köpslåendet är vad som brukar komma mer och mer ju längre man springer. Och särskilt någonstans efter de uppvärmande 32 km på maran. Den sista milen är utmaningen och du kommer att fixa den galant. Och jag måste ge Szalkai rätt för att man just där och då ska tänka "jag gör det här för att jag älskar att springa. Egentligen..." (jag brukar tänka många elaka tankar om både mig själv, löpning i allmänhet och marathon i synnerhet mellan 35 och 40 km)
Håll dig frisk nu!

MarathonMia sa...

Vilken härlig tanke - maratonlöpare - löper mot maraton. Jag var så grymt nöjd EFTER min första mara, då jag kunde titulera mig just Maratonlöpare.

Det går att flytta maratongränsen till 35km, sen är det ju bara 7 km kvar! Och 7 km i det stora hela är ju en fis i rymden! A walk in the park! Piece of... du fattar galoppen.

Fredrika sa...

Hej allihopa,

Magda - förlåt! Men det är ju så roligt i alla andras bloggar så jag hinner ju knappt skriva själv ;-) Ta för sig, yesss, jag känner mig ungefär lika pilsk som kakmonstret fast det är kilometers! som gäller istället för cookies! :D

Löparfantasten: tackar, jag läste den precis - grattis till ett snyggt sprunget lopp! Och du, jag vågar nästan satsa en hundring på att du kommer anmäla dig till SUM, he he. Det är försent att kämpa emot.

Tack Benet! Jasså minsann, en till långpassknarkare... du vet hur det kan sluta, va? Apropå respekt för distansen, jag vet en snubbe som sprang fem maror på fyra månader året han debuterade, han tappade respekten rejält med den metoden kan man säga. Jag tror dock en viss ödmjukhet är inte bara klädsam utan också bra första gången. Jag har bara inte vett nog :-( Å andra sidan är jag ju beredd på att det blir jävligt. Frågan är hur jävligt det kan bli. Det får jag snart veta!

Karin, visst är det intressant med köpslåendet! Som värsta basaren i orienten. Det gäller att pruta åt rätt håll bara... Och visst var det Szalkai sade underbart? Precis så är det ju! Ibland leker jag med tanken att ha med en diktafon och spela in mina tankar sista milen...

Marathonmia: ja det är väl kanske inte helt okontroversiellt med den definitionen. Men jag tror stenhårt på att se sig själv som det man strävar efter. Visst, det är inte alltid lätt att se sig som marathonlöpare inte minst i gängen här runtomkring, men vad fan! :-)

MarathonMia sa...

*fniss* Gängen häromkring... Om du kollar samma bloggar som jag är det dags att ta ett djupt andetag och få lite perspektiv. Folk är ju sjukt snabba (tänker jag också bli nån gång :-)) - men det är ju över 18000 som ska springa, så det finns de som är mindre snabba också. Fast det är de snabba och/eller de målmedvetna som inspirerar mig och utmanar mig mentalt.