Bakläxa på Kungsholmen Runt

Om jag skulle beskriva min främsta styrka som löpare så skulle jag säga att det är min förmåga att hålla ett jämnt tempo. Mina kilometertider på distanspassen, oavsett om det rör sig om åtta kilometer eller tjugofem, brukar diffa på kanske tio sekunder. Det är jag jävligt stolt över. Jag har satt en ära i att ticka på som ett schweiziskt urverk, kilometer för kilometer, oberörd av klungan runtomkring mig eller underlaget i övrigt.

Mig skall man kunna lita på. Framförallt skall jag kunna lita på mig själv. Det är den styrkan som gör att jag tror på mig själv som långdistansare, eftersom förmågan att hålla ett tempo enbart handlar om mentalt fokus, och har man den styrkan så kan man fortsätta springa med psyket när kroppen gjort sitt. Dessutom är det den styrkan som gjort att jag hittills under de lopp jag sprungit plockat placeringar så det stått härliga till under andra halvan av sträckan. Stolt har jag bröstat mig med att inte tillhöra dem som begår det klassiska nybörjarmisstaget att låta sig dras med i början, för att sedan krokna när allvaret börjar.

Ända tills igår. Igår var det Kungsholmen Runt, halvmaraton, och jag fuckade upp kungligt vill jag lova. Jag orkar inte dra hela storyn en gång till, allt står i min träningsdagbok om ni verkligen vill veta. Jag är inte ledsen eller besviken, jag är bara glad att det är över. För så här jobbigt tänker jag aldrig mera ha det på ett lopp.

Mäster Szalkai hade varnat för att ladda upp för hårt inför loppet, för att inte bränna ut sig inför maran. Klokt, tyckte jag. Kungsholmen Runt skulle vara ett rent träningspass, ett kortare långpass i aningen tuffare tempo. Och med gratis dricka. Följaktligen blev det inga särskilda förberedelser innan loppet.

Min kompis David brukar reta mig för min nitiska detaljplanering när det vankas löptävling. Han påstår att det är för att jag är kontrollfreak. Själv vill jag bara att ingenting skall få stå mellan mig och löpningen när det gäller. Banprofiler skall ha studerats noggrant, strategin kilometer för kilometer skall vara inmatad i Garmin och överförts på pappersremsa runt handleden att rivas bort bit för bit, det minutiösa körschemat för dagen D skall vara färdigskrivet (och repeterat) helst en vecka i förväg. Min hjärna skall inte behöva tänka, den skall kunna fokusera helt på löpningen och framförallt - målet.

Men nu var ju Kungsholmen Runt ingen tävling utan träning. Vilket innebar att jag inte hade någon planering. Ingen koll på banan. Inget mål, nay, inte ens någon föreställning om vad jag egentligen ville uppnå med den insatsen. Jag svär, det funkar ju fint på de vanliga långpassen...

När startskottet går och man dras med av klungan funkar det däremot inte alls längre. Hey, det här är kul, benen är lätta, det är ju bara att hänga på! Halvmara, piece of cake - här är bruden som river av tremilare på träning ju! Keep on running! Efter fyra ganska backiga kilometrar inser jag vad jag håller på med, och att det jag håller på med inte är bra. Jag springer alldeles för fort för mig eget bästa, och det är inte PB på milen som står på schemat för dagen. Resterande sexton kilometrar lider jag därför kämpandes igenom, går i backarna, springer för snabbt, kroknar mentalt på raksträckor, får för mig att vätskekontroller dragits in, fantiserar om att oförskyllt springa vilse och därmed få en ursäkt att bryta.

Visst, värmen var skitjobbig. Med det var inte därför det gick åt pipan - I'd wish. Utan för att jag helt enkelt inte var fokuserad på uppgiften - eftersom uppgiften denna gång liksom inte var formulerad. Istället för att ticka på som det pålitliga schweizerur jag ser mig som, kalvade jag iväg och lät sedan min inre radar förvirrat scanna av alla motstridiga signaler som psyke och kropp sände ut under loppet. Den radar som under långlöpning skall vara låst mot sitt mål, mot sitt tempo.

Så egentligen var väl det här det bästa som kunde hända innan maran. Vi säger så. Och lägger 2:19:37 till handlingarna. Ett skitlopp. Och lustigt nog tycker jag ändå så här i efterhand att jag hade ganska kul.

Målgång. Äntligen.

Förresten, jag ljög lite grand. De sista fyra kilometrarna hittade jag faktiskt rytmen, tuggade på och plockade ströplaceringar från de halta och de lytta utan att bli omsprungen själv. Jag måste ju bara få säga det också. Löparegot, ni vet.