Gamla lagrar

Backen är lerig och brant. Bakom mig hör jag hur hon ligger mig i hasorna. Flåsandes, kämpandes, hon *ska* gå om mig, till varje pris. Backen är inte bara lerig och brant, den är också lång. Och hon är längre och kraftigare än jag, en valkyria med röda trikåer, ljusblond page, och en vilja att gå om mig som verkar rentutavt plågsamt stark. Det är bara ett par hundra meter kvar fram till målgång, och egentligen har jag placeringen i min ficka. Det är ju så lite till. Jag vet att jag kan. Jag håller hennes flåsande stånd, hon verkar inte rå på mig trots allt. Jag känner mig stark. Jävla backe. Och till sist så släpper jag förbi henne.

Orken hade funnits där. Det är inte det. Men hon ville det mer än jag. Jag brydde mig inte. Jag kostade på mig att slappa i den där backen, bjöd henne på den där åtråvärda segern i den tvekamp hon utmanade till och jag osportsligt nog vägrade spela med i. Hon var värd sin seger, hon hade fått kämpa hårt för den. Själv var jag för lat. Ingen tävlingsinstinkt. Jag sprang ju för att det var roligt.

Nej nej, ovanstående är ingen rapport från dagens deltävling i Ursviks Xtreme, som jag planerade att delta i men sjappade på grund av (löjligt harmlösa) eftersviter från söndagens långpass. Ovanstående utspelade sig under Riksmästerskapen i terränglöpning för poliser, brandmän och kriminalvårdare i Västervik, år 1990 eller kanske 1991. Jag har nämligen ett kort och intensivt förflutet inom löpningen som det börjar bli läge att outa. Jag minns ju min egen besvikelse när löparkometen Lilian Magnusson, som påstods komma obefläckad från ingenstans, visade sig ha haft mer än hyfsade placeringar från millopp flera år innan hennes mediadebut i fjol. Absolut ingen skugga över Lilians bedrifter, jag tycker hon är helt fantastisk på alla sätt, det är bara lite småtråkigt när någon som säljs in som rookie i själva verket redan långt tidigare gett prov på den potential som nu plötsligt verkat ha dröst ned från himlavalvet som en välvillig löparguds snilleblixt.

Nu är ju skillnaden mellan mig och Lilian den att jag är ganska kass som löpare. Det döljs kanske alltför väl av min attityd och inte minst mina våghalsiga framtidsplaner, men faktum är att jag med nöd och näppe springer milen under en timme och tycker ett långpass i 6:30-tempo är riktigt, riktigt fort. Håller jag under femminuterstempo på fyrahundra meter är jag förbaskat nöjd.

Åter dock till mitt löparförflutna. Jag har minnen av att jag faktiskt gav mig ut på löprundor när jag tillfälligt landat hos mamma i tysk exil efter mina år i Grekland. Jag var hyfsat vältränad från en intensiv period med karate, och försökte väl upprätthålla formen. Sedan flyttade jag hem till Sverige och började jobba som plit på Österåkersanstalten. I Hackstaskogen fanns ett femkilometersspår jag tyckte var alldeles lagom, till skillnad mot milspåret där mina manliga kollegor höll till. Springa en mil, det var ofantligt långt och en bragd av obegripliga mått.

Hursomhelst drog det ihop sig till Riksmästerskap i terrränglöpning och ett lag sattes ihop för klasserna damer, herrar och mixedstafett. Förutom mig var det en till tjej, en sån där riktig sporttyp - hette hon Solveig? - som var ett riktigt löparess och naturligtvis självskriven till stafettlaget. Resten grabbar.

Nu tillhör ju poliser och brandmän ofta den mer vältränade andelen av befolkningen (till skillnad mot kriminalvårdare), så nivån på riksmästerskapen var antagligen inte så pjåkig. Segrarinnan hade i alla fall några SM-guld i orientering. Hur det gick för mig? I damklassen kom jag, efter att ha släppt den sista medaljplatsen till den flåsande valkyrian, hör och häpna, fyra. FYRA. Det är en förbaskat bra placering även vid mindre lopp med begränsat deltagarurval. Men det förstod jag inte då, och begrep heller inte riktigt lagets upprymdhet, som ledde till att vår lagkapten raskt kastade om uppställningen inför stafetten så att jag skulle ta damsträckan istället för Solveig, som jag uppenbarligen utklassat med flera minuter. Ett taktiskt bra beslut visade det sig, eftersom vi dagen efter tog hem segern i mixedklassen. Tji fick brandmännen och poliserna. Lagkaptenen, tillika vår säkerhetschef, erkände efteråt att han varit mycket förvånad över mina bedrifter, han hade inte trott jag var "den typen som springer".

Frågan är, hur bra var jag egentligen, jag som inte ens hade vett att träna ordentligt utan bara sprang min lilla femkilometersrunda i samma tempo vecka ut, vecka in, utan några som helst ambitioner eller begrepp om kilometertider? Jag har faktiskt ingen aning, men skulle ge vad som helst för att få veta vad jag egentligen sprang på. För något år sedan försökte jag ta reda på saken, men tyvärr var det här ju före allmänna internets tid och uppenbarligen har polisidrottsförbundets arkiv flyttats flera gånger genom åren så att en massa arkivmaterial försvunnit.

Hur som helst slutade jag arbeta på Österåker ganska snart efter detta, flyttade, och det var slut med löpning för min del. Jag var trots allt inte riktigt den typen som springer. Ännu. Ända tills 2007, alltså sexton-sjutton år senare. Jag kan säga som så, saker och ting har förändrats. Jag kan garantera att jag är en rejält sämre löpare nu än då, och kommer så förbli. Åtminstone när det gäller hastighet.

Däremot är jag en garanterat starkare fighter. Aldrig i livet att jag längre kommer släppa förbi någon i backen utan en redig match. Det är helt okej att förlora, men ge upp - det finns inte på världskartan längre. No way. Sexminuterstempo eller inte.