Shoevolution

Egentligen skall jag blogga om något helt annat, har faktiskt två riktigt bra saker på G, men nu när jag satt och uppdaterade lite här på ultraschmultra kunde jag inte låta bli att kommentera min skopark och dess utveckling. Bilden på mina bästa kompisar här nedan är bedrövlig, men ja ni fattar.

Say hello to my little friends

Vi börjar längst ut till vänster med mina första löparskor, köpta vårvintern 2007 på Gång- och löpkliniken vid Hornstull. Det sades att jag överpronerade, och Puma Complete Tenos III visade sig lösa det problemet fint. De enda löparskor jag någonsin fått köpa till fullpris för övrigt, trots att det var förra säsongens modell och Tenos IV redan fanns ute på marknaden. Tack och good-bye för den, Gång- och löpkliniken! Trots allt var jag en lycklig nyfödd löparprinsessa i de söta pjucken, som jag kom att älska högt.

Ungefär 650 km hann det bli, tills mina Pumadarlings började kännas konstiga, troligtivs som resultat av ett ökat fokus på löpteknik. Läser man om posemetoden får man lätt intrycket att det här med vilka skor man ska springa i är ett icke förhandlingsbart dogma; det är tvärverboten med allt vad uppbyggnad, dämpning och rörelsekontroll heter. I själva verket har Dr. Romanov en ganska loj inställning till det hela, och rör inte en min när man dyker upp på hans kliniker i pronationsskor med platåsulor. Han rycker bara på axlarna åt folks ängsliga frågor, och menar att om man bara jobbar med tekniken kommer man själv känna när skornas rörelsekorrigering eller även inlägg inte känns bra längre. Check på den, alltså.

I januari 2008 var det dags att uppgradera både skopark och löparsjälvförtroende, och bege sig till butiken för Riktiga Löpare, Runners Store på Vasagatan. Jag var kaxig nog att kräva lättviktare med minimal uppbyggnad, och provade igenom troligtivs hela sortimentet. Jag föll pladask för New Balance 902, som jag först trots den snygga färgen ratade på utseendet (de såg för uppbyggda ut jämfört med vad jag haft i åtanke), men sedan snabbt blev kompis med på löpbandet. Då dök försäljare nummer två upp, och höll ett par sprillans neongröna Asics Gel DS Racers under näsan på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet, och efter en liten session på bandet var jag såld. Det fick bli båda paren, det var rea och jag var ju trots allt en riktig löpare, och en riktig löpare behöver två par skor: ett för distanspassen, ett för den snabbare kvalitén. Ack, så enkel världen tedde sig då!

Där 902:orna kändes som gamla goda vänner från första stund ute på vägarna kom jag att upptäcka ett helt nytt universum i mina racers, som raskt fick smeknamnet krokodillerna. Man snörde på sig dem och for iväg som en kanonkula, liksom. Fartkänslan var obeskrivlig, friheten total. Det var i dem jag slutgiltigt förälskade mig i löpningen, fick känna vad det innebär att flyga fram på lätta fötter, detta non plus ultra av njutning som i försäljningsargument av någon anledning tonas ned till det nyktra "löpkänsla".

Som nummer fyra i raden står New Balance 903, efterföljaren till 902:orna. Efter den gassande hettan på Kungsholmen Runt hade jag i panik dragit till Runners Store för att försöka hitta någon svalare variant att debutera på Stockholm Marathon i. Jag hittade inget, men försäljaren tipsade om att 903:orna, som möjligen var lättare och åtminstone vita i meshen, var på ingång och han lovade hålla undan ett ex åt mig. Nu kom de inte förrän efter maran, men jag köpte dem ändå - nåt ska man ju belöna sig med, och distansskor går ju åt. Ny försäljare denna gång, som fick skrämselhicka och vägrade tro att jag inte haft ont efter maran trots att jag sprungit i 902:orna. Okej då, jag ser väl inte ut som någon som springer maran i lättviktare. Båda NB:or är fortfarande reguljära trotjänare på långpassen, men de kaxiga krokodillerna börjar mopsa lite och i september sprang jag halvmaran i dem. Det ska vara rejält långt och gå rejält sakta för att det skall vara någon vits med NB:orna numera, med andra ord.

Nu har jag egentligen gått händelserna lite i förväg, för nummer fem i raden, Vibram Fivefingers Sprint, köpte jag redan i mars samma år. Trots att det fortfarande, eller just då, låg snö ute på marken gav jag mig ut i dem och regredierade snabbt till fyraårig busunge. Känslan att springa barfota i Tanto var fullständigt oslagbar, jag vill minnas att jag garvade högt av oförblommad full-i-fan-lycka. Ändå blev det inte så mycket sprunget med dem, kanske ett par fem sex kilometrar då och då, eftersom jag var lite harig och tänkte att långsam tillvänjning nog var säkrast. Vibrams ligger dock förbaskat bra till inför denna säsong, och kommer att få jobba flitigt så fort det vankas vår.

Som ni ser på nummer sex finns det ytterligare ett par krokodiller, sprillans och med prislappen kvar. I augusti hade jag nämligen turen att få åka på en tvåveckors forskningsresa till Newcastle, där inga mindre än Startfitness har sitt huvudkvarter medsamt flagskeppsbutik. Suck. Vilket himmelrike. Jag lovar att jag shoppade på mig grejer att jag inte kommer behöva något nytt de närmaste åren, till så larviga priser att jag insisterade på att kassakillen måste ha slagit in fel valutakurs när han talade om för mig vad det blev i svenska kronor. Förutom reservkrokodillerna blev det ett par nya darlings, och ytterligare ett steg på diversifieringsskalan: Inov-8 Roclite 285, lättviktare för terräng. Ahhh, kärlek. Jag hade inte överlevt Armypassen utan dem, kan jag lova. Backar och lera, den stuff de är gjorda för, och jag med dem.

Efter att jag hade fått upp ögonen för Inov-8 så hörde jag ryktet om deras nya superlättviktare, X-talon 212. SUM 50 km stod för dörren, och jag hade ett sista långpass på mig att testa om det skulle funka. Jag snabbcheckade med Inov-8 att de var byggda på samma läst som roclitesen, och beställde sedan ett par som kom med vändande post. Resten är historia kan man väl kanske säga, det här är terrängskornas okrönte konung. Man springer barfota med fullt grepp liksom, känslan är obeskrivlig. Nå, jag har redan ägnat ett helt blogginlägg åt min kärlek till X-talons, det får räcka så.

Sist står den senaste uppstickaren i raden, ett par Puma H Street, kultskon som inte längre tillverkas och är hårdvaluta på eBay. Det är inga löparskor egentligen, utan lätta sommarsneakers i mesh med tunn gummisula. Jag hade köpt på mig två par för ett och ett halv år sedan när jag var som mest posefanatisk, men tyckte då att de kändes konstiga att springa i, det var för hårt mot marken liksom. Jag fick väl ha dem till vardags istället, tänkte jag. Av någon anledning testade jag dem dock på en enkilometers streakrunda för någon månad sedan, och blev helt såld på den obegripligt mjuka, lätta känslan. Sedan dess är löpning i Streetsen stapelvara, med tio mil i dem på bara en månad och som längst 13 km per pass, och egentligen vill jag inte springa i något annat alls just nu.

Vad står näst på tur måntro? Det undrar jag själv. Har sett självaste kaptenen för svenska ultradistanslandslaget springa sexdagars i Nike Mayflies, så de ligger bra till som långpasskandidater. Annars skall jag nog stocka upp på resterande eBaylager på H Streets.