14 april 2009

LOVE/HATE

Nu ska jag vara bad girl. Googlar man på IF Linnéa och Kärlek får man i runda slängar 32900 träffar. Det är bara att besöka löparbloggosfären en sen tisdags- eller torsdagskväll för att höra ömhetsbetygelserna och superlativen hagla.

Själv är jag stolt Linnéalöpare och bär vårt emblem med lika delar kaxighet och vördnad. En hundraårig klubb med såväl världsrekordhållare i löpning som en av landets finaste boxningssektioner ger löparbohemer som mig en viss extra klass om ni fattar vad jag menar, vi sitter inte på parkbänken och halsar Rosita liksom, utan det är Bolly som gäller.

Men att tanka kraft ur löpargemenskapen som det brukar heta är för mig ett främmande fenomen - faktum är att det snarare låter scary, och lite klistrigt sådär. Tvärtom är det i ensamheten jag bygger min styrka. Det satt ganska långt inne att överhuvudtaget gå med i en klubb, men jag kände att det är ett viktigt led i att på allvar respektera sig själv som löpare. Även om jag i sann ultraanda gillar bäst att lalla runt för mig själv, som man säger i kretsarna.

Det är inte för den sociala gemenskapen jag springer med Linnéa. Klubben är snarare ett totem, ett slags övernaturligt konglomerat av alla de löparsjälar som genom tiderna burit och bär vårat namn, som gör den enskilde löparen starkare och större än självet. Visst, i euforiska stunder av löpardelirium är man ändå ett med alla löpare - men klubbpakten är en slags rituell bekräftelse som finns där oavsett om jag hunnit springa mig hög eller inte.

Jag tycker genuint mycket om de Linnéalöpare jag hunnit lära känna, men jag knarkar inte Linnéaträningar som de flesta andra. En gång varannan vecka räcker gott och väl. För den som är uppvuxen med ultraflocken ter sig klubbträningen ganska besynnerlig - visst, även ultralöpare pratar, men ingen orkar gaffla på hur många timmar som helst, så den tysta, inre gemenskapen dominerar upplevelsen big time. Det räcker istället med att möta en blick för att falla i skratt tillsammans, humorn är underfundig, peppande tillrop överflödiga, gehöret för varandras oscillerande behov av fokus absolut.

På Linnéaträningen vankas det andra bullar. Där jag tuggar uppför Münchenbacken fokuserat lyssnandes på min andning, mina steg och min kadens för att hitta det optimala flytet, pushar och peppar mina klubbkamrater på för fulla halsar så jag blir fnissig och inte riktigt vet hur jag ska svara. Jag kör ju mera... yoga, liksom. Och så vet jag inte heller vad som förväntas i gengäld, och hejar därför lika blygt som malplacé på både dem som springer uppför och joggar ner, lite på måfå liksom. Jag kanske lär mig så småningom.

Alltså det måste ju bara sägas någongång.
Farthetsen däremot är värre. Då menar jag inte uppvärmningen, som är som att släppa ut det berömda gänget ystra kalvar på grönbete - jippie vi får äntligen springa, liksom. Tempot är därefter, och det är inte ovanligt att de stackars mindre rutinerade löpare som hittat till klubbstugan vid Zinken persar med besked redan under sina första tre-fyra kilometrar med Linnéa. Det har sin (befogade) charm att springa med hjärtat och inte med huvudet.

Det är inte det. Jag menar attityden. Tider och PB:n är viktiga, mycket viktiga. Och då snackar vi inte tävling, utan träning.


Långa intervaller blir till värsta psykracet - folk som till varje pris hetsar för att gå om, eller slippa den uppenbarliga nesan det verkar vara att bli omsprungen. Händer det så grimaseras det under vilan och tas på onda knän eller höfter, den dåliga dagsformen bedyras, den annalkande förkylningen förespås. Konkurrensen bakom den kärleksfulla fasaden är stenhård, och den fina löpargemenskapen består till lika delar pepp och push som strategiskt mörkande av tider och prestationer för att kunna klämma till sina självvalda jämförelseobjekt där det passar egot bäst. Jorå, i Linnéa gläds vi åt varandras PB:n - men jäklar om du klår mig, liksom. Kanske är det denna hets som gör att man gärna friskt tar för sig av de mer generösa löparnas upplägg, träningsvolymer och laktatnivåer, medan den egna agendan hålls dold. De skall mycket till att leva upp till livsviktiga motton som be your own athlete, när det raljeras högljutt med uttalanden om skamgränser för olika distanser och liknande.

Löparklubbar tävlar. Mot andra, med varandra, mot sig själva, inom klubben och utanför. Så är det bara. Det hör till, och för väldigt många löpare är det en sund konkurrens och tävlan som gör att man utvecklas mot sina mål. För andra bekräftar det ens orubbliga status som ensamvarg, som gärna springer i flock ibland. Långbacke ikväll, på torsdag bär det av på träningsläger. Heja Söders Hjältar!

27 kommentarer:

Jossan sa...

Så underbart skrivet, precis sådär huvudet på spiken. Många av dessa tankar snurrar i mitt eget huvud ibland.
Jag tillhör ju dem som som ligger sist i fart-tabellen, för att inte säga helt sist..och väldigt långt under de såkallade skamgränserna..

men jag har börjat lära mig att acceptera det nu. Jag är den jag är, jag tävlar mot mig själv och ingen annan.

Jag dyker upp på träningarna ibland och laddar lite klubbsamhörighet och tankar lite pepp från de andra.

Vissa dagar älskar jag att springa med klubben andra dagar hatar jag det. Det knäppa är att jag hatar att älska det, och jag älskar att hata det också så det går väl på jämt ut :)

Oj vad bladdrigt det blev.. ville egentligen bara säga bra skrivet!!

askan sa...

Intressanta tankar och funderingar det där. Själv är jag medlem i Heleneholm men tränar nästan bara själv. Delvis för att det är mer tidseffektivt och blablabla, men frågan är då varför jag nyligen betalade in 900 spänn i medlems- och träningsavgift.

Jag tror helt enkelt att jag tycker bäst om att styra över min egen träning och att "lulla runt själv", men gillar tanken på att jag tillhör en klubb. Minns att jag var rätt stolt första gången jag drog på mig klubblinnet :)

Det där med interntävlande har jag aldrig stött på i Heleneholm. Men många triathleter tävlar istället i vem som kör flest pass samma dag...

Anonym sa...

Word!

Även om jag själv vill ta mig ned under 40 på milen så kan jag inte annat än att applådera.

På Munkastigen skall det finspringas!

/Fredrik

Micke sa...

Hmm, intressant text. Jag känner för att kommentera eftersom många formuleringar gör att jag känner mig träffad men jag känner att jag har förklaringar till allt. Dålig självinsikt eller sanning?

Kommer med ett vettigt inlägg när jag kontemplerat texten och mig själv.

Med detta menar insinuerar jag inte att du riktade det mot mig, utan att jag helt enkelt kände att jag är en av det arketyperna du menar. Kanske.

jumper sa...

Jag höll först på att skriva att du var "jumper light", men insåg snart att detta hade varit att förminska dig och göra mig själv onödigt märkvärdig. Du är Ultraschmultra, ett storslaget begrepp och jämförelseobjekt i sig.

Min åsikt om tränande löpares behov att "göra tävling av minsta fjärt" är redan känd liksom min utnötta slogan att "ensamma vargar jagar bäst". Jag har för övrigt aldrig egentligen tränat i någon klubb. Som höjdhoppare och tiokampare var jag helt ensam i Studenterna. Tanken att jag springer intervaller med ULK eller Linnéa roar mig. Jag föreställer mig att jag kör mitt eget race hur mycket folk än kämpar och skriker runt omkring. McMillans formler duger bra åt mig. Självbelåtet tänker jag att de där klubbarna skulle må bra av en fåordig jumper som är helt främmande för att tävla under träning... och kanske av en ultraschmultra också.

Det intressanta är att alla kommer att hålla med om vad du skriver, trots att nästan alla är en del av problemet (i den mån det är ett sådant). I princip hyllar vi ideal som vi inte gärna lever upp till själva.

Några har redan berömt ditt inlägg och jag ska inte vara sämre. Du skriver så att det bara säger "Tjong!!".

Leif sa...

Men meningen med intervaller är ju lite att man ska pressa sig själv och att man ska springa sig trött. De flesta jag känner, som är med i en klubb eller inte, tycker att intervallträning är svår att köra själv och föredrar detta som gruppträning. Så även jag, även om jag är rätt bra på att köra hårda intervaller på egen hand.

Magda Gad sa...

åh men det där känns igen... så är det i boxningen också... kärlek och samspel... men man vet ändå ALLTID vem som är bäst...

för övrigt ville jag mest säga att det var en underbar bild!

jumper sa...

Det är nog sant att det kan vara en hjälp att springa flera, och trött ska man väl också bli. Frågan är hur trött och när. Temposträckorna ska ju springas i en viss fart. Problemet är väl om alla inte är på samma nivå. Det kan vara svårt nog att hitta rätt fart även när man springer ensam. Jag tycker mig ha förstått att det är mycket vanligt att man springer intervallsträckorna för fort antingen med succesivt sjunkande farter som följd eller med mycket mjölksyra under de sista.

bureborn sa...

Egentligen borde jag förstås inte skriva "på pricken Fredrika" - eftersom jag själv tränar i grupp och är en del av "problemet". Ibland. Men jag känner ändå "på pricken Fredrika"! Och himla bra skrivet också!
Det finns ett rätt underbart och charmigt tävlande på varje träning med mitt ULK också. Kamratskap och pepp och kraft - och fullt av små tävlingsjävlar vars horn växer uppför backarna. Och som inte gärna förlorar i de interna kamperna.
Löpning är ju trots allt en sport, och sport innehåller för många ett tävlingsmoment. Om än inte för alla.

Snorkfröken S sa...

Det var bra skrivet... precis den känslan jag fick när jag var och provtränade med Linnea förra veckan. Men nu vet jag att jag inte är ensam. Kanske jag kan vara med fastän jag inte har lust att tok-köra. Man får väl springa bara för att man tycker att det är så vansinnigt skoj!

Nix sa...

Jag är helt på din sida! Jag bidrar ju inte så mycket med närvaro - men kan med glädje driva din tes, tillsammans med dig.

Jag brukar tjata när vi kört intervaller att "tänk på att det är AT-tröskeln och inte V02max vi kör idag", men inte riktigt fått gehör...

Att persa på träning är, om man inte är väldigt färsk på distansen, rent vansinne.

Att persa på uppvärmningen är ALLTID vansinne!

Annika ~ Bon Vivant sa...

Jag förstår vad du menar. Jag plockar ju lite som jag själv vill. Jag kan komma till samlingen på Linnéa, köra en uppvärmning tillsammans, men sedan köra mitt eget pass. Då blir det lite både ock. Jag har dock aldrig frågat mig hur det uppfattas av andra...

Fredrika sa...

Vilka bra kommentarer, allihopa!

Jossan, jag saknade dig idag! :-) Om man nu överhuvudtaget skall jämföra prestationer klår du det mesta, men det är en annan story. De flesta i Linnéa har sprungit i flera år än vad vi har, eller har hyfsat atletisk bakgrund, så låt dig inte nedslås av att du är långsammare än många av de som syns och hörs. Dessutom springer du snabbare intervaller än jag! Sen finns det också fler långsamma löpare som inte gör så mycket väsen av sig. Ingen blir bättre av att andra är sämre - men ingen blir hellre sämre av att andra är bättre. Hatkärlek är dessutom helt okej! :-)

Askan, jag håller med dig om känslan att ta på sig klubblinnet. Det är speciellt, det ska vara speciellt. Det får en att ge lite extra, och jag gillar det skarpt.

Freddan, milen under 40 tycker jag är ett grymt bra mål och jag tycker absolut att alla sorters träningsfokus är bra. Även de fartbetonade. Det trista är när målen blir av typen "Freddan får inte springa milen under 40 om inte jag gör det först", typ. Jag säger inte att det är så, men ibland får man känslan av att andras prestationer är lika viktiga som ens egna, och lite grand av "fel" anledning. Gränsen mellan sund och osund konkurrens kan vara hårfin. Kanske är jag bara lite skrämd för jag är inte så van vid tävlingsmänniskor, och då menar jag den sunda sorten. Jag tycker inte konkurrens i sig är dåligt, det är ju vad idrott delvis går ut på.

Micke, det ska bli jätteintressant att höra dina funderingar. För mig är det lite ovant som jag skrev till Fredrik ovan, men hatkärleken får stå för mig själv och det innebär inte att jag dissar någon som tävlar under intervallerna eller vad det må vara. Som jag skrev i inlägget tror jag det är en viktig del av klubbträningen - och en bra sådan för väldigt många. Man måste bara lära sig förhålla sig till det på ett bra sätt, så att det inte blir en negativ stress, utan en positiv utmaning. Det enda jag har svårt för är när man försöker skaffa sig fördelar på andras bekostnad, som att friskt pumpa andra på deras träning och tider utan att själv bjuda tillbaka. Då känns det inte som någon gemenskap, som att man tränar mot samma mål, utan en mer negativ tävlan. Så vill jag inte det ska vara inom klubben, vi ska hålla ihop :-)

Jumper, jag tror jag har lärt mig hoppa jämfota nu så gärna "jumper light" för min del där jag tidigare varit "jumper heavy" - okej, den var dålig ;-). Jorå, jag har nog anat att du har samma tankar som jag kring det här med klubbtillhörighet. Som sagt gillar jag hatkärleken, och nästan att klubbtillhörigheten ger mig lite extra "ensampower" eller vad jag ska kalla det för. Det kräver ju integritet att lalla runt för sig själv, men kanske kräver det till och med extra integritet att lalla runt för sig själv med andra. Självklart är vi alla en del av problemet - och antagligen är det inget problem, utan något man får lära sig förhålla sig till. På gott och ont. Love/Hate, helt enkelt.

Leif, visst är det som du säger! Det är ju en av fördelarna med att träna i klubb. Och även den inbördes konkurrensen kan vara en god sporre - det vill jag inte förringa på något sätt. Jag älskar också öppna tävlingsmänniskor, som svär högljutt när någon springer förbi, men har svårare för dem med sämre självkänsla där man aldrig riktigt vet om man ingår i någon slags hemlig tävling eller inte. Som jag skrev i ett helt annat inlägg i ett helt annat ämne - det är förbaskat skönt med människor där man vet att man får puckla på utan hämningar.

Magda, kanske är det det som är problemet med löpningen - det är inte självklart vem som är bäst när kriterierna och prestationerna är så olika. Vem springer snabbaste maran, vem snabbaste milen? Vilket väger tyngst? Vem springer snabbaste fyrhundringarna, vem kör flest mil i veckan? Kanske är det sådant som skapar stress hos folk, jag vet inte. Visst är bilden häftig, jag får genast dåligt samvete för att inte kommer ihåg var jag hittade den för att ge credit åt fotografen...

Jumper igen - alltså, det är jätteviktigt att man lär sig springa i sitt eget tempo, punkt. Det är varje idrottares ansvar liksom, allt annat är bara dumt.

Bureborn, jag blir jätteglad när jag läser om din upplevelse av det underbara och charmiga med tävlingsmomentet. Det är så jag föreställer mig att folk känner, och det unnar jag mina klubbkamrater, tro inget annat :-)

Snorkis, ha ha, nej du är absolut inte ensam :-) Det är som sagt lite speciellt ibland bland alla Söders Superhjältar. Men det finns plats för oss alla här - verkligen.

Fredrika sa...

Nix och Annika, ni hann emellan :-)

Haha ja, ibland kan man bara skaka på huvudet men som sagt, folk gör som de vill :-) Jag hoppas vi får se mer coach Nix i framtiden, var det inte tänkt så?

Annika, jepp, det är ju som jag gör - och det känns helt okej. Tror inte någon har problem med det, vågar inte ens tänka tanken... men det är skönt att vi är flera som kör lite den varianten. Det gör Linnéa större :-)

Magdalena sa...

Mycket intressant inlägg som sätter igång mina små grå däruppe. Jag har varit av och till joggare i flera år, ibland deltagit i Tjejmilen mm. Varit glad när jag sprungit milen på prick timmen men mest för att jag regelbundet varit ute i naturen på mina ensamma pass. Började träna mer seriöst och mer löpning för 1 år sedan och i höstas hittade jag din och andras träningsbloggar, många är linneaner såklart. Detta har lett dels till att jag blivit inspirerad och har strukturerat upp min träning bättre men oxå att jag har blivit mer fixerad vid siffror, PB:n, den tekniska biten med GPS, klocka mm vid löpning och har en stark önskan att vilja bli en superduper ultralöpare och det är egentligen inte riktigt jag har jag kommit fram till. Även om jag är en socioholic och skulle ÄLSKA att knarka gemnskap på en Linneaträning (jag är en del av något större, vackrare...) så skulle jag samtidigt få ångest av att jämföra mig, prestera bättre och mera, visa resultat. Så jag fortsätter att springa själv, ibland med men mest utan klocka. Kan hända att jag någon gång gästspelar på en Linneaträning men då för att få tips om löpsteg, intervallträning mm.
Och nu i skrivande ögonblick inser jag att jag har kommit till min egen löparinsikt! Tack Fredrika!

Masse sa...

Att det finns en oginhet mot andras framgång är i sig rent oförståeligt. Hur snabba vi än blir så kommer ingen av oss sätta världsrekord. NÅGONSIN!

Den hets som skapas när en grupp springer intervaller sitter troligen i generna. Det är flockinstinkten som triggas.

MarathonMia sa...

Du är så fantastiskt stark som du är - du kör ditt - du behöver kanske inte pepp för att köra backen, men andra gör det. Det förväntas inte en motprestation av dig där - du är UNDERBAR som du är vilket gör dig till en SANN förebild och idol.

Träna på träning och Tävla på tävling sägs det ju. Jag kan hålla med om det du beskriver "...så länge du inte klår mig..." Den mentaliteten gillar jag inte och tänker inte anamma. Alla är duktiga utifrån sina egna prestationer och jag blir superglad när mina jämlikar persar - det ger mig kraft och vilja. Jag snackar och hojtar (men det gör jag när jag ultrar för det mesta också - the kind of person I am)så felfri är väl ingen ;) Men jag håller med om alla uppvärmningar i tokfart - de går bort. Samma sak när man står och har ont och ska köra sönder sig... man "tävlar" istället för att ta ansvar för sin egen kropp - för vems skull? Visa andra att man duger? Att man är sin prestation?

Jag har reagerat på att nyanlända persar på en gång - i början blev jag förskräckt men har nog velat analysera det såhär... folk väljer att träna med andra för att utvecklas, kanske lullar man runt i samma tempo, kör samma distans och helt utan mål - år ut och år in -så släpps de ut på grönbete och vipps flyger de (vi) fram.

För att svar på Snorkfröken ovan: Så får det inte kännas! Det ska vara kul och trevligt att komma till Linnéa - det här gör vi något åt!

Jag är en av dem som kan tänka mig att springa betydligt långsammare på uppvärmningarna, för jag VET att det inte gör mig sämre. Jag frångår detta om jag har ett visst mål med någon av träningarna (jag skulle persa häromdagen det var meningen)- men annars är det vårat, ledarna och hjälpledarnas ansvar att vi tillmötesgår ALLA. Vi är en klubb med hjärta - ska det bara tävlas finns det andra klubbar att gå till :)

Tack för ditt inlägg - det behövs. Framförallt för att öppna ögonen när man hamnat i fållan. Tar åt mig där det behövs och gör någonting åt det :) Stor svettig ultrakram!

Karin sa...

Alla kloka ord är redan sagda och jag kan bara instämma. Jag tävlar mot mig själv och blir liksom sönderstressad av folk som vill tävla mot mig. Jag jobbar bäst under min egen press... men jag peppar gärna andra till stordåd :-)

DU är en sann förebild för mig! Ses i Skåne :-)

Fredrika sa...

Magdalena, tack! Du beskriver ett jätteintressant fenomen som är värt en diskussion i sig, nämligen hur lätt det är att dras med i allt det roliga till höger och vänster. Själv är jag ytterst tacksam för att jag har ett så specifikt mål, som gör att jag kan navigera genom intrycken och lockelserna med den egna riktningen hyfsat i behåll. Andra kör mer allround, och klarar att maxa på både mil och ultra - det är imponerande. Det viktiga är tror jag att hitta den egna rösten, så man inte drunknar i gruppen, liksom. Det gäller ju både när man tränar själv, eller i grupp. Det är dock lite sorgligt att klubbträning lockar fram känslor av prestationskrav och jämförelse, snarare än gemenskap och pepp, att man växer tillsammans. Man tränar ju ihop för att lära sig och utvecklas, inte för att visa vad man kan, så att säga. Som sagt, en svår balansgång!

Hahahaha Masse precis så brukar jag tänka när fyratimmarslöpare på maran tråkar mig för att jag springer sakta :-) Visst är det en instinkt, och en som man förhoppningsvis utnyttjar till det goda. Jag tror den är viktig både att ha och att lära sig hantera, inte minst genom den här sortens diskussioner.

Karin och Mia, mina superamazoner och älskade klubbsystrar, jag vill svara er båda på samma gång för om det är några som är positiva förebilder med sund tävlingsinstinkt så är det ni två! Och för mig får ni gärna babbla och gorma och pusha på så mycket ni orkar, alltid och på alla pass, tro inget annat! :D (Även om det är ovant för mig - men klart det är kul!). Ni är fullständigt öppna med era mål och er träning, när det känns bra, när det känns dåligt, när ni tävlar och mot vilka - och de gånger ni känner att ni behöver hålla något för er själva så gör ni det ärligt och med samma fullständiga integritet. Det är styrka i mina ögon! Det slår mig att en sak som starka, positiva löpare har gemensamt är kanske att man har hittat sin grej, vet var man har sig själv i löpningen. Då har man liksom inget behov av andra för att hävda sig, utan man är sin egen måttstock liksom. Det är förstås svårare för löpare som ännu inte hittat sitt fokus, och kanske förväxlar "vara som han/hon" (= stark, lycklig, fokuserad, framgångsrik) med "vara lika snabb som han/hon". Nu bluddrar jag lite iväg här, men okej... men Mia förstår du vad jag menar att jag tycker det är olika stämning på NMT och på Linnéa (även om man på båda rusar iväg för fort ;-))

På det stora hela vill jag att vi som klubb tävlar med varandra, inte mot varandra. Jag älskade det i vintras när vi hade som mål att dominera kommunlistan på jogg, till exempel. Fyfan vad bäst vi var då :-)

Micke sa...

Hmm, det här är ju jätteintressant och klurigt.

Jag är nog en sån som kan köra lite för snabbt på träning. Vet hur nöjd jag var i torsdags när jag persade men det är inget jag skulle göra bara för sakens skull på träning. Jag skulle inte plåga mig 10km i monstertempo för en sån sak, det sparar jag till tävling men jag måste göra saker som att hänga på Anders (och hans son som jag tyvärr glömt namnet på) i lite snabbare tempo, som kanske var för fort, bara för att känna var jag ligger. Bara för att det är kul, för att känna att jag måste träna mer för att komma dit. Som en liten morot åt sig själv så att säga. Dessutom har jag aldrig riktigt tagit tid på mig själv så det är lite för att hitta tiderna utan att behöva vänta på massa tävlingar.

Samma sak på 400ingarna igår så fick jag för mig att spurta sista 50m på sista intervallen bara för att känna hur fort man kan springa trots tröttheten men även för att komma ikapp folk. Jag vet inte hur det uppfattades av andra, kanske en smula smådrygt att helt plötsligt bara springa på som en dåre?

Men att småtävla lite på träning kan även få mig att skärpa mig och träna fokuserat och inte bara lunka på i ett visst tempo för att det funkar.
Sen om vissa kanske gör saker för att förminska andra för att själv se större ut kan jag inte sympatisera med. Men jag har inte upplevt det heller.

Jag har redan varit inne på PB på träning men jag tycker som sagt inte att det är vansinne att sätta PB på träning så länge som man gör det inom rimliga ramar. Kan man göra det utan att ta ut sig totalt utan bara genom liite högre ansträngning, why not?

Sen att det går alldeles för fort på uppvärmning ibland kan jag hålla med om. Fast man är ju ett flockdjur som bara hänger på alla andra.

Ok, det var ett litet osammanhängande (som vanligt när jag skriver) inlägg i ämnet. Får se om jag kommer på nåt mer.

MarathonMia sa...

Jag förstår - nickar här i tyst samförstånd och drömmer mig bort...

Dunceor sa...

Jag börjar med en bild som motreaktion på din bild:
http://farm1.static.flickr.com/96/220423943_cecfd35762.jpg?v=0

=)

Sen för själva blogginlägget, jag är inte med i någon klubb och vet inte om jag vill gå med i någon. Jag trivs rätt bra med att vara den som själv sätter pressen på mig utan att behöva mäta mig med andra i klubben. Visst får man gemenskap och liknande men det har jag lite med några arbetskamrater som springer.

Jag tycker allt är tänkvärt och jag kan hålla med om att mycket fokus ligger på ens resultat.

marathonjohan sa...

Bra sagt, kan inte annat än hålla med. Löpning är så mycket mer än att bara springa snabbt och slå rekord. För mig är det bästa med löpningen att jag blir lugn och harmonisk, lite meditation helt enkelt.

Benet sa...

Fredrika: Touché!

Fredrika sa...

Micke, kul att du tog dig tid att utveckla, tack! Jag tycker ändå det låter som om du har en sund inställning. Självklart skall man testa sig själv genom att springa ifatt folk - den delen av "träningstävlingsmomentet" tycker jag är den positiva. Den negativa delen skulle vara när folk blir sura över att du springer ikapp dem. Det är det som är min poäng. Folk skall bli glada över att andra utvecklas och klarar att springa ikapp :-) - ja kanske till och med springer om en vacker dag. Sådant kan vara en positiv sporre för alla inblandade. Jag tycker inte tävlan är fult eller negativt på något sätt - men vi måste bli bättre på att tävla på ett positivt, berikande och utvecklande sätt. Inte ett stressande och ogint.

Duncan, tack för bilden - vilket helt fantastiskt motiv. Såhär emotionell som jag är just nu av för lite sömn och för mycket träning blir jag alldeles blown away faktiskt. Förbaskat synd förresten att vi inte fick springa ihop i dagarna!

Det samma gäller dig Benet - vi var ju i er hood :-)

Marathonjohan, jepp, löpning är väldigt mycket olika saker för olika personer. Det är det underbara med det hela.

Lena M sa...

"...visst, även ultralöpare pratar, men ingen orkar gaffla på hur många timmar som helst,..."

Jodu. Det finns ultralöpare som pratar O-AV-BRUT-ET i timmar och åter timmar. Under ett sextimmarslopp hinner man ju inte ens komma in i sitt eget inre, det är alltför mycket folk omkring en som pratar alldeles förbannat för mycket!

Fredrika sa...

Men LM, sex timmar är ju bara uppvärmning... väl :-)