17 maj 2009

Om ett pers

All cred går till de übercoola brudarna till vänster - som bistod med grymmaste supporten längs banan (från Munkastigen Trailrun, fotograf Bänke)
5:24:37 är en ganska bra tid, eller nej, det är en riktigt bra tid faktiskt. Inte bara sub 5:30, sub 5:25 till och med, då är man plötsligt liksom med i leken och inte bara någon lallande rookie längre. Nu har väl lallandet egentligen aldrig legat riktigt för mig även om det må ha sett ut så på mina tider; i själva verket har jag ju filat strategier, tränat och tekniknördat mig som om det gällde förberedelser för OS 2012. Jag kan visserligen förstå att just mina 5:24 på Lidingö Ultra i somligas öron låter som en skräll från heaven, men själv känner jag mig mest nöjd med att ha cashat in på insatt kapital. "Där satt den", snarare än "någon gång händer det".

Formbesked, var det tänkt. Det hela började med det laktattest jag gjorde på Sport Support Center i början av april, då Christer Skog inte riktigt fick ihop mina laktatnivåer med mitt föga glamorösa marapers från Månkarbo på 4:41. "Du är nog bättre än du tror," kläckte han ur sig, ännu ovetandes om min tioårsplan att springa ett av världens tuffaste ultralopp, där trots de hårda kvalreglerna ofta bara en tredjedel av de startande lyckas ta sig till Leonidasstatyn i Sparta inom maxtiden.

Frågan om vad jag hade för mål dök inte upp förrän vi efter själva testet snackade lite kring resultaten, och jag var tvungen att upprepa min mission två gånger innan mitt svar sjönk in. "År 2017 skall jag springa ett lopp på 246 kilometer." Där han antagligen väntat sig någonting i stil med "maran på sub fyra" tvingas alltså Skogen på några sekunder avgöra om jag är en komplett wacko man gör bäst i att hålla sig borta från, eller om det är möjligt att träna upp den här bruden som insisterar på att få värma upp i sju och trettiotempo till en bragd värdig den uthållighetselit som samlas i hans stall.

En gång i tiden i seklets begynnelse satt jag i anställningsintervju med dåvarande chefen för fondkommissionären Aragons analysavdelning, som berättade en anekdot om hur Napoleon rekryterade sina fältherrar. "Jag anställer bara dem med tur", parafraserade den gode chefen sin Bonaparte, och avslutade vårt faktiskt mycket spirituella och intressanta samtal med frågan om jag hade någon aktie jag själv skulle rekommendera. "Elekta" svarade jag utan att blinka, Elekta som var nere i ynka nitton spänn och av analyschefens reaktion att döma uppenbarligen ansågs vara en så skabbäten och giktsjuk kuse att min potentiella cred som aktieanalytiker raskt dök mot nollgrader. Om jag hade minsta del i att Aragon något senare rekommenderade köp och Elekta som bäst varit uppe i över trehundra spänn sedan dess förtäljer inte historien, däremot såg Skogen något i min blick som analyschefen kanske missade. Och Skogen tände på idén att satsa på The Big S. "Jag får fundera lite på det här med ultra" sade han när vi skildes åt, men jag visste redan där och då att jag jag hade en coach. På riktigt.

Där de flesta Linnéiter fick bassning på att långpassen gick i alldeles för hög fart, fick jag order om att dra på hårdare. Laktatprofilen antydde ett lämpligt maratontempo på runt 5:30, och jag började omsätta min nyvunna fysiologiska självkännedom i träningsintensiteter. Efter att sexton backiga kilometrar i sexminuterstempo kändes ganska soft trots allt hade jag bestämt mig. På Lidingö skulle jag maxa.

Jag nästan hör genom telefonluren hur Skogen rynkar på ögonbrynen när jag på torsdagen outar min plan att köra på runt 150 i puls, nja 160 kanske säger han och undrar om jag kan tänka mig att sova och springa med Suuntobälte de närmaste dygnen, han vill kolla mina värden för att se hur hårt 50K egentligen tar. Sure thing, och nörden inom mig slår en extra frivolt av glädje.

I vanlig ordning sover jag dåligt natten innan loppet - stresspåslaget syns tydligt i de kurvor Skogen fick fram - men jag vaknar vid gott mod och får skjuts av klubbkamrat Staffan till Lidingövallen. Har inte lyckats synka Skogens pulsband med den Suunto T6:a jag vann på Munkadöden för några veckor sedan, och får förlita mig på känsla och Garmins kilometertider. Inget fel i det, men det här med lite högre tempon är trots allt nytt för mig och jag har ännu inte riktigt koll på 150-160-regionen där jag tänkt lägga mig under lopet. Startskottet går, och det är bara att släppa allt - nu är det åka som gäller.

Sackar i vanlig ordning efter huvudklungan ganska rejält, har aldrig begripit mig på vitsen att rusa iväg när man har flera mil framför sig. De där stilla första kilometrarna går jag hellre in i mig själv, en slags kokong där den småtröga startpuppan utvecklar sig till det löpardjur som så småningom kommer att springa själva loppet.

Ger formen en trea, benen är varken pigga eller körda, det känns stabilt men inte läge för några riktiga jubelhöjder. Den mentala svackan kommer därför oväntat snabbt: hur i hela friden har jag kunnat inbilla mig att det ska gå att springa en terrängultra i typ miltempo?! Är detta dagen då den rosa bubblan av självbedrägeri och hybris till slut kommer att spricka? Jag lyssnar på mina tankar, låter dem passera med ett överseende leende, och loppet kan börja: jag ska fan under 5:30. Nu, idag. Spring! Spring!


Första milen går på runda timmen, andra likaså och jag springer en med mina gamla mått helt okej halvmara. Tankarna far i huvudet om jag kommer att lyckas hålla tempot, löpningen går hyfsat lätt men jag får ändå koncentrera mig på att jobba, slackar jag så sjunker farten direkt. Närmaste delmål bli därför att jaga mitt gamla marapers som jag iskallt räknar med att slå. Det är här jag börjar plocka folk på allvar, och även Skogen som står och hejar efter 25-kilometersmarkeringen blir glad över det tempo jag håller och att jag ser pigg ut.

Mellan tre och fyra mil går jag på någon form av mekanisk rutin, och möjligtvis spelar mig den alltför generösa marginalen till maraperset ett mentalt spratt här, för i efterhand kan jag se hur tiderna stadigt kryper uppför kilometer för kilometer. Detta hindrar mig inte från att passera de magiska 42195 på 4:32:16, en tid som är hela nio minuter snabbare än vad jag klarade i augusti. Nu börjar ultran - och jag har lite mindre än en timme på mig att avverka de sista åtta kilometrarna. Jag vet att jag kommer att klara det, men samtidigt är det disciplin som gäller - det är en del brutala backar kvar, inklusive The Scary A.

Startfältet omkring mig har bytts ut några gånger under loppet, och de löpare jag går om blir allt mer vältränade och hunkiga. Plockar, en efter en. Släpper igen, plockar tillbaka. Nya ryggar framför att ta in på. Klarar jag en tjejplacering till? Hon är stark som fan uppför, starkare än jag, men efter näst sista vätskekontrollen lyckas jag dryga ut luckan till den avgrund som slutgiltigt lägger henne bakom mig. Sedan, där, en till dam - jepp, jag klarar att öka, tar stadigt in på henne och springer om efter någon kilometer. Topp tjugo, andas jag för mig själv, topp tjugo.

Ute på Grönsta Gärde inser jag att det är löjligt lite kvar på loppet, och att 5:30 snarare kommer att bli 5:25 - inte sjappa nu, håll tempot, nej fan, öka öka. Det här är ultra, du har sprungit fem mil, inga krafter behöver sparas längre, det är bara att jubla runt ärevarvet på Lidingövallen och in i mål. Jag dimper ner på en campingstol och får chipet avklippt. 5:24:37 säger Garmin, samma som den officiella tiden visar sig senare, och tjugondeplaceringen i damklassen är min. Ett självbelåtet flin växer ut inifrån själen och ända över öronen, jag har sprungit bra, jag har gjort mitt jobb.

Och bäst av allt: jag vill ha mera.


34 kommentarer:

Sara (Träningsglädje) sa...

folk brukar vara lite för generösa och snacka om rysningar när de läser vissa blogginlägg om kämpainsatser och personbästan. jag har aldrig känt något sådant. vadå rysningar liksom? och vet du vad fredrika, du förvånar inte ett dugg. det här - din framgång - är så jäkla självklart så det finns inte. men det ger mig tamejfan rysningar ändå. snart är det dig det skrivs om i varje löpartidning av rang. du är sjukt grym!

Peter Nilsson sa...

Det här osar styrka. Brutal styrka. Mentalt, fysiskt, allting. Underbar att läsa sånt här.

Catti sa...

Härlig läsning Fredrika och fantastisk prestation.

Det är ett nöje att få springa i samma klubb som dig och få ta del av den enorma styrka och löparglädje du sprider omkring dig.

Du är grym & smittsam :-D.

Zebban sa...

Underbar läsning! Du tickar på som en klocka. The big S är snart inom räckhåll.

funrun sa...

jag har en speciell bokmärkesmapp som heter "inspiration". Det här går direkt in i den!

Linda sa...

Du är så jävla stark. Fantastico!

askan sa...

Du gjorde det grymmaste loppet av alla jag känner. Jag får väl skamset ställa mig bland dem som tyckte du skrällde men jag inser nu att det var bara så att du fick ut det du hade. Resultat i löpning ljuger inte, man är ju så bra som tiden visar. Och resultat blir alltid bäst när de kommer från hårt och genomtänkt arbete. Så jag säger inte Grattis!, utan Bra tränat!

Dunceor sa...

Alltså det är en fruktansvärt bra tid. Riktigt imponerande faktiskt. Jag tror att det helt klart finns mer att ta av och det kan bli intressant och se vad du gör på Sthlm i år. Och då vill vi inte se något mesande utan köra på fullt =)

elastaflickan sa...

Wow - grattis! Riktigt bra :) Inspirerande... nästan så man blir sugen på lite ultra.
Jättebra löparprestation - men jag nästan ännu bättre bloggprestation! Du skriver väldigt bra :)

marathonjohan sa...

Vilken kämparinna du är (finns det ordet? annars borde det finnas). Grattis till en bra tid och Spartathlon närmar sig va? Själv siktar jag på Sthlm Marathon snart och ska försöka få till ett ultralopp under året, troligtvis ett 6h. Grattis igen!

jumper sa...

Som jag antytt under ditt förra inlägg, hörde jag också till dem som bara stod och gapade, helt oförstående till din tid. Till mitt och andras försvar ska dock sägas, att du nog mörkat en del, inte minst när det gällt det där laktattestet och ditt skogssamarbete.

Två frågor från min enkla horisont:

Sprang du uppför alla backar? Hade du inga problem att få i dig näring i den här lite högre farten?

På Stockholm Marathon startar du av någon anledning i sista startgrupp, jag i näst sista. Jag hade hoppats få lite draghjälp den sista milen, men om du ska springa i 5:30-tempo, får vi säga hejdå redan efter ett par kilometer. Varför kan du inte vara som folk!

Masse sa...

Det var riktigt snyggt jobbat! Visst är det underbart med en tränare...

Jossan sa...

Fredrika min vänd, det är sånna som du som ger amatörer som mig hopp och inspiration. Du är en av mina förebilder och jag är så grymt imponerad av dig. Inte bara sättet du springer på utan även hur du förmedlar glädjen av att springa och får en att bli peppad och sugen att själv springa längre och längre.. Du är så himla bra helt enkelt! Stort grattis till nya rekordet!

Henrik Johansson sa...

Jag har bara följt din blogg i en dryg månad men jag är redan enormt imponerad av ditt fokus, din målmedvetenhet och din dedikation. Jag vet inte mycket om dina tidigare tider, lopp och prestationer men jag vet att i framtiden kommer tider som den här att vara vardagsmat. Stort grattis!

MarathonMia sa...

Vet du... ord är helt överflödiga. Jag vill bara krama dig hårt och visa att jag är så himla stolt.

Med tanke på utdelningen får du gärna bli min börsmäklare. Big Time.

Magdalena sa...

WOW! Sitter hrä stum av beundran efter att ha läst din fantastiska berättelse! Sånt pannben du har Fredrika! Grattis skulle vara passande för nån med tur men du har ju målmedvetet nått ditt resultat så -ELOGE och knäböjning för dig!

Fredrika sa...

Tack alla, vad rörd jag blir!

Sara: det är nog en av de fetaste komplimanger jag fått, tack! :-) Tyvärr faller det på att folk inte är så intresserade av ultra ;-)

Tack Peter! Jag väntar på din skräll - och vet att den kommer snart!

Catti, detsamma! När ni andra kammar in guld till höger och vänster måste jag ju också dra mitt strå till stacken ;-) Tror vi är bra på att smitta varandra :-)

Zebban: tack! Jepp, klockan tickar på. Men det är några år kvar.

Funrun: din tur snart! :D

Linda: jag vet en till... sub2 var namnet :-)

Aska, tack! Jepp, träning ger resultat. Men också att våga testa något annat. Jag tror jag har varit bra på att träna, men dålig på att tävla helt enkelt. Egentligen helt i sin ordning (än "räknas" loppen inte i min bok), men jag måste nog vänja mig både vid tanken och känslan att ge mera när det gäller.

Tack Duncan!! Får vi se även dig på startlinjen nästa år? Vad gäller StM kommer jag inte mesa, dock är det tänkt att jag skall träna syreupptagningsförmåga en månad så prio kommer inte att ligga på loppet. Vat faktiskt inte ännu hur fort jag bör springa, om jag får maxa eller hellre ska ta det som ett snabbare långpass. Siktar personligen på det sistnämda, men det blir nog pers ändå :-) Vi ses hos Nix sen, va?

Elastaflickan, tack - och jättekul att se dig här, välkommen! Grattis själv till en grym halvmaratid förresten!

Marathonjohan: tack, kämparinna är ett vackert ord så vi köper det rakt av tycker jag. Visserligen närmar sig Sparta men det är drygt åtta år kvar... håller tummarna för StM och håll oss uppdaterade om 6H!! Grattis förresten till dig också, för den snygga tiden på varvet :-)

Jumper: mörkat?!? Hm, jag skrev ju om det redan i mitt förra inlägg (inklusive länk), och min träningsdagbok (inklusive laktattestresultat) ligger ju öppet till allas beskådande (och somligas flitiga kommenterande ;-)). Bilden av mig som den trygga sköldpaddan som tuffar på försökte jag ju ruska av mig redan innan Skövde. Och man tränar ju inte flera månader Maffetone för att sedan springa i 7:30-tempo heller... Har kognitionen möjligen spelat sitt klassiska spratt och jumper bara sett det han förväntat sig? ;-) Vad gäller frågorna så nej, jag sprang definitivt inte i alla backar. De långa, branta gick jag uppför (vilket var jobbigt nog i sig mot slutet). Flacka långa uppförslut och småbackar tog jag dock med rappa steg, så jag hittade det flyt jag hade hoppats på. Näringen var det inget problem med, såå fort gick det ju inte häller. Springer man aerobt så pallar man tugga :-) Vad gäller StM får vi se, jag undrar om det går att seeda upp sig någon grupp med hjälp av LU-resultatet. Det känns inte helt roligt att ha precis hela startfältet framför sig... även om jag inte tror det blir 5:30-tempo redan nästa lördag. StM är ganska nedprioriterat, så det kanske blir sällskap ändå :-)

Tack Masse! Det är Skogen och vi, eller hur :-)

Jossan, finaste, kan säga samma om dig. Nu går vi mot nya mål :-)

Henke, tack! Ha ha, du har kommit in "rätt" månad kan man säga!

Kram på er alla,
/F

Fredrika sa...

Mia och Maggis, ni hann emellan! :-)

Mia: kram mottagen. Mmmmmys. Och jag är stolt över DIG! :D

Magdalena: oj, tack! Jag rodnar :")

Magnus Ahlkvist sa...

Jag begår marathon-premiär den 30 maj. Jag har väl förberett mig på ett eller annat sätt (mentalt och fysiskt) sedan jag sprang min första tävling förra året - Kungsholmen Runt.
I brist på egen tränare har jag istället använt din blogg som inspirationskälla. Din utveckling sedan jag började läsa här har varit riktigt grym! Bra jobbat, och fortsätt berätta, det gillas och behövs!!

Arvid sa...

Stort Grattis och kanonbra sprunget! Jag tycker du skriver underbart inspirerande och kommer att folja dig med spänning =) /Arvid

Moder jord sa...

Härligt skrivet! Och Grattis till den fina tiden!

Benet sa...

Tjohoooooo! Du e fan bäst! ...och din berättelse inspirerar verkligen. Jag längtar sjukt mycket till Stockholm och min marathonpremiär nu. UltraSchmultra for president!! :-)

Mattias Brunk och Daniel Hansson sa...

Hmmm... inte alltför ofta ett blogginlägg ger mig lätta rysningar och det där lilla kliandet/pirrandet i tårkanalen som kan inträffa när jag ser en riktig prestation på tv.

Jag fick det när jag såg Kallas ryck i slalombacken. Jag brukar få det själv när jag går i mål på Vasaloppet. Jag får det när jag ser individer, med rätta, så jäkla stolta och nöjda med sin egen insats. Oavsett placering i sammanhanget, men helt avhängt placering utifrån sina egna förutsättningar.

Och jag fick det faktiskt lite grann när jag läste detta.

//Mattias

jumper sa...

Ja ja, nu ser jag: "... att jag egentligen borde springa ultra i typ nuvarande milperstempo". Kör till för kognitivt spratt. Jag har ju sett dig springa både Stockholmshelan, Stockholmshalvan och på SUM hade du riktigt soft tempo. Klart man inbillade sig att du var långsamma (men sega) bruden. Laktattestet hittar jag dock inte.

Om du startar i grupp E eller F på StM och håller 5:50-6:00 per kilometer, så hänger jag på i tre mil. Springer du fortare, är det dig förbannat väl unt.

Tildo sa...

Jumper, tror du verkligen att Ultraschmultra vill ha en sån senil, trögfattad tönt, som inte ens kan läsa vad hon skriver, hängande efter sig på Stockholm Marathon? Det tror inte jag.

Fredrika sa...

Oj, lovebombingen bara fortsätter, jag blir ju alldeles... *rodnar* tack...

Magnus. Tack. STORT lycka till på din första mara - det kommer att gå jättebra! Och det är jag som ska vara tacksam att ni vill läsa :-)

Hej Arvid! Tack!! Kul!

Moder Jord: tack detsamma! Och visst är du min "kompis" från Råsta Runt? :-) Sorry om det blev lite kaotiskt före starten på LU, men det var många att hälsa på!

Benet: kan jag räkna med dig på nyckelplats när jag bildar regering? ;-) Åh vad kul med första mara... det skall bli sjukt spännande att höra allt sedan, IRL!

Mattias, jag blir rörd på riktigt. Tack. Och välkommen hit! Coolt med Ö till Ö - vi ses nog lite då och då på er blogg framöver :-)

Jumper: http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=3958931 (laktattestet). Jag tror inte jag kommer köra så fort från start, men det låter fullt möjligt att vi får några mil tillsammans på vägen! :D Är det röd tröja som gäller?

Tildo: tanten och tönten - det blir väl jättebra?!

Annika ~ Bon Vivant sa...

Inspiration... Vad skall jag säga? Du har fått mig att gå från att längta ultra till att våga ultra. Det här inlägget är grymt peppande. Hur? Våga ha ett mål som andra kan tycka är helgalet...

Snorkfröken S sa...

Hur kan nab inte vilja ha mer efter att ha läst ditt inlägg? Efterlängtat, välskrivet, inspirerande - du äger!

Dunceor sa...

Klart vi ses hos Nix efteråt. Dock så tycker jag inte om att han bor på Stora Essingen för där är en GIGANTISK lång trappa (eller känns så i alla fall efter maran) när man ska upp från den stationen =D

Marre sa...

Oj. Jag vet inte vad jag ska säga. Allt känns futtigt efter den här texten. Du är en hjältinna. Utstark. Både i kropp och hjärna. Och att ha ett mål som sträcker sig så många år framåt. Ja, jag är mållös. Stort grattis och fortsätt våga tro på dig själv och prestera därefter!

Moder jord sa...

Fredrika, stämmer så bra så. Lycka till på Maran nu! Kanske springer vi på varandra även då, i allt myller av folk.

Ingmarie Nilsson sa...

Nu har jag hittat dig! Nu blir det läsning här!! Wow!!

Jon Harald Berge sa...

Veldig bra, gratulerer. - Dette lukter det Sparta av!

Fredrika sa...

Annika: helgalet?! Va va va? ;) jag tror man hänger alldeles för mycket upp sig på vad man tror att andra tycker är helgalet. De flesta hejar ju på för glatta livet :-)

Snorkis, tack! <3

Dunceor, tag bussen (ettan) så slipper du trappen :D

Marre, oj, tack, det ska jag ta med mig :-)

MJ: vad kul! Ska hålla koll på dig lite bättre nu när jag vet hur du ser ut utan mössa och har din url ;)

Ingmarie, tack, vad kul, välkommen!

Jon Harald: jag bugar och tackar - det var en väldans fin komplimang i min bok :-)