Om ett pers

All cred går till de übercoola brudarna till vänster - som bistod med grymmaste supporten längs banan (från Munkastigen Trailrun, fotograf Bänke)

5:24:37 är en ganska bra tid, eller nej, det är en riktigt bra tid faktiskt. Inte bara sub 5:30, sub 5:25 till och med, då är man plötsligt liksom med i leken och inte bara någon lallande rookie längre. Nu har väl lallandet egentligen aldrig legat riktigt för mig även om det må ha sett ut så på mina tider; i själva verket har jag ju filat strategier, tränat och tekniknördat mig som om det gällde förberedelser för OS 2012. Jag kan visserligen förstå att just mina 5:24 på Lidingö Ultra i somligas öron låter som en skräll från heaven, men själv känner jag mig mest nöjd med att ha cashat in på insatt kapital. "Där satt den", snarare än "någon gång händer det".

Formbesked, var det tänkt. Det hela började med det laktattest jag gjorde på Sport Support Center i början av april, då Christer Skog inte riktigt fick ihop mina laktatnivåer med mitt föga glamorösa marapers från Månkarbo på 4:41. "Du är nog bättre än du tror," kläckte han ur sig, ännu ovetandes om min tioårsplan att springa ett av världens tuffaste ultralopp, där trots de hårda kvalreglerna ofta bara en tredjedel av de startande lyckas ta sig till Leonidasstatyn i Sparta inom maxtiden.

Frågan om vad jag hade för mål dök inte upp förrän vi efter själva testet snackade lite kring resultaten, och jag var tvungen att upprepa min mission två gånger innan mitt svar sjönk in. "År 2017 skall jag springa ett lopp på 246 kilometer." Där han antagligen väntat sig någonting i stil med "maran på sub fyra" tvingas alltså Skogen på några sekunder avgöra om jag är en komplett wacko man gör bäst i att hålla sig borta från, eller om det är möjligt att träna upp den här bruden som insisterar på att få värma upp i sju och trettiotempo till en bragd värdig den uthållighetselit som samlas i hans stall.

En gång i tiden i seklets begynnelse satt jag i anställningsintervju med dåvarande chefen för fondkommissionären Aragons analysavdelning, som berättade en anekdot om hur Napoleon rekryterade sina fältherrar. "Jag anställer bara dem med tur", parafraserade den gode chefen sin Bonaparte, och avslutade vårt faktiskt mycket spirituella och intressanta samtal med frågan om jag hade någon aktie jag själv skulle rekommendera. "Elekta" svarade jag utan att blinka, Elekta som var nere i ynka nitton spänn och av analyschefens reaktion att döma uppenbarligen ansågs vara en så skabbäten och giktsjuk kuse att min potentiella cred som aktieanalytiker raskt dök mot nollgrader. Om jag hade minsta del i att Aragon något senare rekommenderade köp och Elekta som bäst varit uppe i över trehundra spänn sedan dess förtäljer inte historien, däremot såg Skogen något i min blick som analyschefen kanske missade. Och Skogen tände på idén att satsa på The Big S. "Jag får fundera lite på det här med ultra" sade han när vi skildes åt, men jag visste redan där och då att jag jag hade en coach. På riktigt.

Där de flesta Linnéiter fick bassning på att långpassen gick i alldeles för hög fart, fick jag order om att dra på hårdare. Laktatprofilen antydde ett lämpligt maratontempo på runt 5:30, och jag började omsätta min nyvunna fysiologiska självkännedom i träningsintensiteter. Efter att sexton backiga kilometrar i sexminuterstempo kändes ganska soft trots allt hade jag bestämt mig. På Lidingö skulle jag maxa.

Jag nästan hör genom telefonluren hur Skogen rynkar på ögonbrynen när jag på torsdagen outar min plan att köra på runt 150 i puls, nja 160 kanske säger han och undrar om jag kan tänka mig att sova och springa med Suuntobälte de närmaste dygnen, han vill kolla mina värden för att se hur hårt 50K egentligen tar. Sure thing, och nörden inom mig slår en extra frivolt av glädje.

I vanlig ordning sover jag dåligt natten innan loppet - stresspåslaget syns tydligt i de kurvor Skogen fick fram - men jag vaknar vid gott mod och får skjuts av klubbkamrat Staffan till Lidingövallen. Har inte lyckats synka Skogens pulsband med den Suunto T6:a jag vann på Munkadöden för några veckor sedan, och får förlita mig på känsla och Garmins kilometertider. Inget fel i det, men det här med lite högre tempon är trots allt nytt för mig och jag har ännu inte riktigt koll på 150-160-regionen där jag tänkt lägga mig under lopet. Startskottet går, och det är bara att släppa allt - nu är det åka som gäller.

Sackar i vanlig ordning efter huvudklungan ganska rejält, har aldrig begripit mig på vitsen att rusa iväg när man har flera mil framför sig. De där stilla första kilometrarna går jag hellre in i mig själv, en slags kokong där den småtröga startpuppan utvecklar sig till det löpardjur som så småningom kommer att springa själva loppet.

Ger formen en trea, benen är varken pigga eller körda, det känns stabilt men inte läge för några riktiga jubelhöjder. Den mentala svackan kommer därför oväntat snabbt: hur i hela friden har jag kunnat inbilla mig att det ska gå att springa en terrängultra i typ miltempo?! Är detta dagen då den rosa bubblan av självbedrägeri och hybris till slut kommer att spricka? Jag lyssnar på mina tankar, låter dem passera med ett överseende leende, och loppet kan börja: jag ska fan under 5:30. Nu, idag. Spring! Spring!

Första milen går på runda timmen, andra likaså och jag springer en med mina gamla mått helt okej halvmara. Tankarna far i huvudet om jag kommer att lyckas hålla tempot, löpningen går hyfsat lätt men jag får ändå koncentrera mig på att jobba, slackar jag så sjunker farten direkt. Närmaste delmål bli därför att jaga mitt gamla marapers som jag iskallt räknar med att slå. Det är här jag börjar plocka folk på allvar, och även Skogen som står och hejar efter 25-kilometersmarkeringen blir glad över det tempo jag håller och att jag ser pigg ut.

Mellan tre och fyra mil går jag på någon form av mekanisk rutin, och möjligtvis spelar mig den alltför generösa marginalen till maraperset ett mentalt spratt här, för i efterhand kan jag se hur tiderna stadigt kryper uppför kilometer för kilometer. Detta hindrar mig inte från att passera de magiska 42195 på 4:32:16, en tid som är hela nio minuter snabbare än vad jag klarade i augusti. Nu börjar ultran - och jag har lite mindre än en timme på mig att avverka de sista åtta kilometrarna. Jag vet att jag kommer att klara det, men samtidigt är det disciplin som gäller - det är en del brutala backar kvar, inklusive The Scary A.

Startfältet omkring mig har bytts ut några gånger under loppet, och de löpare jag går om blir allt mer vältränade och hunkiga. Plockar, en efter en. Släpper igen, plockar tillbaka. Nya ryggar framför att ta in på. Klarar jag en tjejplacering till? Hon är stark som fan uppför, starkare än jag, men efter näst sista vätskekontrollen lyckas jag dryga ut luckan till den avgrund som slutgiltigt lägger henne bakom mig. Sedan, där, en till dam - jepp, jag klarar att öka, tar stadigt in på henne och springer om efter någon kilometer. Topp tjugo, andas jag för mig själv, topp tjugo.

Ute på Grönsta Gärde inser jag att det är löjligt lite kvar på loppet, och att 5:30 snarare kommer att bli 5:25 - inte sjappa nu, håll tempot, nej fan, öka öka. Det här är ultra, du har sprungit fem mil, inga krafter behöver sparas längre, det är bara att jubla runt ärevarvet på Lidingövallen och in i mål. Jag dimper ner på en campingstol och får chipet avklippt. 5:24:37 säger Garmin, samma som den officiella tiden visar sig senare, och tjugondeplaceringen i damklassen är min. Ett självbelåtet flin växer ut inifrån själen och ända över öronen, jag har sprungit bra, jag har gjort mitt jobb.

Och bäst av allt: jag vill ha mera.