En hård dag på jobbet

Vaknade igår eftermiddags mitt på Vallhallavägen och insåg shit, jag springer marathon. Jag som skulle ha laddat kropp och psyke, iklätt mig mina mentala bilder, pluggat in dagens strategi i ryggraden och stå där i startfållan, förberedd och färdig för uppgiften. Nixpix, helt plötsligt befinner jag mig i en krälande orm av människor i alla sorter, storlekar och nationaliteter och konstaterar att jag åtminstone haft den goda turen att lägga mig i högerfilen på skuggsidan. Vad var dagens mission nu igen? Just det, springa någonstans mellan 5:30 och 5:40 minuter per kilometer. Så långt som det går. Och allra helst i 42195 meter.

Mitt naturliga cruisingtempo ligger ungefär en minut högre. Inte att det är några större problem att hålla säg 5:35, åtminstone i några kilometrar, men det går inte av sig själv, utan jag måste fokusera på det. Stenhårt. Släpper jag tanken så droppar jag av direkt. Någonstans vid fem kilometrar inser jag att jag inte kommer att hitta Söderbruttan, BonVivant och E-maria som jag tänkt bilda klunga med, men också att den fart jag håller känns ansträngande redan nu. På tok för ansträngande. Mil kanske, ja. Men mara? Ett sinnessjukt experiment. Helt i min smak.

Efter sex kilometer vet jag att vad jag än gör idag så är det pers. För längre än så har jag aldrig sprungit i det tempo jag håller. Det är tungt att sätta milen, men det är bara att bita ihop och tugga vidare. Inte släppa. Plockar sammanbitet på mig en gel och byter till svampkeps vid IF Linnéas supportstation på Söder Mälarstrand, och hoppas de inser att jag inte ha ork över att vara glad på utsidan också.

Sammanbiten i 42,2. Foto: IF Linnéas supportstation

Förbi Stadshuset inser jag att det var här jag blev varvad av Willy Korir förra året. Nästa etappmål blir därför att hålla undan utan att täten hinner ikapp, så länge jag kan. På Karlavägen, där Szalkai älgade förbi i fjol, har den tanken vässats till att inte bli varvad överhuvudtaget. Katsching, och jag springer över halvmaramattorna med ytterligare ett pers i bagaget. Hur länge ska jag egentligen orka hålla den här farten? Tar det aldrig slut, liksom?

När jag passerar 30-kilometersstrecket i Gamla Stan tänker jag en enda tanke - det är nu jag är stark. Den som följer mina femkilometersmarkeringar på nätet eller via SMS kan konstatera att jag springer hyfsat jämnt, men inte i närheten av sub4. Marginalerna finns inte helt enkelt. Faktum är att jag klarar uppgiften och håller mina 5:30-5:40 på raksträckorna loppet igenom, men tappar grymt med tid i vätskekontrollerna då jag blir allt dummare i huvudet och mest irrar omkring bland alla muggar, plus att jag följer GasellBeckys råd och går uppför Pålsundsbacken. Och se, Västerbron varv två är inga problem, benen är hyfsat lätta uppför även om tempot är ett skämt.

Fucking håll ihop nu, maran är snart över. Lovar mig själv att få gå i Torsgatsbacken för att suga i mig en gel, men rätt vad det är så är jag redan uppe vid St. Eriksplan. Då är det bara en sak som gäller - kräma på. Allra sista chansen att övertrassera anaeroba tröskeln och gå in i väggen eller vad som nu kan hända. Sablar vad jag går om folk. Inne på Stadion vrålar folk och hejar när jag spurtar om ytterligare några placeringar, och när jag passerat mållinjen på sköna 4:14:33, nästan en halvtimmes förbättring från perset i Månkarbo, är jag bara jävligt glad att det är över, även om det gick lite väl hastigt och lustigt på slutet.

Man brukar få klämkäcka råd om att "passa på och njuta också", men gårdagen var fan inget party, det var bara jobb från första kilometern till sista. A job well done, om jag får säga så själv. Och det får jag, för idag är jag gud.