14 april 2009

LOVE/HATE

Nu ska jag vara bad girl. Googlar man på IF Linnéa och Kärlek får man i runda slängar 32900 träffar. Det är bara att besöka löparbloggosfären en sen tisdags- eller torsdagskväll för att höra ömhetsbetygelserna och superlativen hagla.

Själv är jag stolt Linnéalöpare och bär vårt emblem med lika delar kaxighet och vördnad. En hundraårig klubb med såväl världsrekordhållare i löpning som en av landets finaste boxningssektioner ger löparbohemer som mig en viss extra klass om ni fattar vad jag menar, vi sitter inte på parkbänken och halsar Rosita liksom, utan det är Bolly som gäller.

Men att tanka kraft ur löpargemenskapen som det brukar heta är för mig ett främmande fenomen - faktum är att det snarare låter scary, och lite klistrigt sådär. Tvärtom är det i ensamheten jag bygger min styrka. Det satt ganska långt inne att överhuvudtaget gå med i en klubb, men jag kände att det är ett viktigt led i att på allvar respektera sig själv som löpare. Även om jag i sann ultraanda gillar bäst att lalla runt för mig själv, som man säger i kretsarna.

Det är inte för den sociala gemenskapen jag springer med Linnéa. Klubben är snarare ett totem, ett slags övernaturligt konglomerat av alla de löparsjälar som genom tiderna burit och bär vårat namn, som gör den enskilde löparen starkare och större än självet. Visst, i euforiska stunder av löpardelirium är man ändå ett med alla löpare - men klubbpakten är en slags rituell bekräftelse som finns där oavsett om jag hunnit springa mig hög eller inte.

Jag tycker genuint mycket om de Linnéalöpare jag hunnit lära känna, men jag knarkar inte Linnéaträningar som de flesta andra. En gång varannan vecka räcker gott och väl. För den som är uppvuxen med ultraflocken ter sig klubbträningen ganska besynnerlig - visst, även ultralöpare pratar, men ingen orkar gaffla på hur många timmar som helst, så den tysta, inre gemenskapen dominerar upplevelsen big time. Det räcker istället med att möta en blick för att falla i skratt tillsammans, humorn är underfundig, peppande tillrop överflödiga, gehöret för varandras oscillerande behov av fokus absolut.

På Linnéaträningen vankas det andra bullar. Där jag tuggar uppför Münchenbacken fokuserat lyssnandes på min andning, mina steg och min kadens för att hitta det optimala flytet, pushar och peppar mina klubbkamrater på för fulla halsar så jag blir fnissig och inte riktigt vet hur jag ska svara. Jag kör ju mera... yoga, liksom. Och så vet jag inte heller vad som förväntas i gengäld, och hejar därför lika blygt som malplacé på både dem som springer uppför och joggar ner, lite på måfå liksom. Jag kanske lär mig så småningom.

Alltså det måste ju bara sägas någongång.
Farthetsen däremot är värre. Då menar jag inte uppvärmningen, som är som att släppa ut det berömda gänget ystra kalvar på grönbete - jippie vi får äntligen springa, liksom. Tempot är därefter, och det är inte ovanligt att de stackars mindre rutinerade löpare som hittat till klubbstugan vid Zinken persar med besked redan under sina första tre-fyra kilometrar med Linnéa. Det har sin (befogade) charm att springa med hjärtat och inte med huvudet.

Det är inte det. Jag menar attityden. Tider och PB:n är viktiga, mycket viktiga. Och då snackar vi inte tävling, utan träning.


Långa intervaller blir till värsta psykracet - folk som till varje pris hetsar för att gå om, eller slippa den uppenbarliga nesan det verkar vara att bli omsprungen. Händer det så grimaseras det under vilan och tas på onda knän eller höfter, den dåliga dagsformen bedyras, den annalkande förkylningen förespås. Konkurrensen bakom den kärleksfulla fasaden är stenhård, och den fina löpargemenskapen består till lika delar pepp och push som strategiskt mörkande av tider och prestationer för att kunna klämma till sina självvalda jämförelseobjekt där det passar egot bäst. Jorå, i Linnéa gläds vi åt varandras PB:n - men jäklar om du klår mig, liksom. Kanske är det denna hets som gör att man gärna friskt tar för sig av de mer generösa löparnas upplägg, träningsvolymer och laktatnivåer, medan den egna agendan hålls dold. De skall mycket till att leva upp till livsviktiga motton som be your own athlete, när det raljeras högljutt med uttalanden om skamgränser för olika distanser och liknande.

Löparklubbar tävlar. Mot andra, med varandra, mot sig själva, inom klubben och utanför. Så är det bara. Det hör till, och för väldigt många löpare är det en sund konkurrens och tävlan som gör att man utvecklas mot sina mål. För andra bekräftar det ens orubbliga status som ensamvarg, som gärna springer i flock ibland. Långbacke ikväll, på torsdag bär det av på träningsläger. Heja Söders Hjältar!

10 april 2009

Apropå ångest.

Varför är det alltid så att att man känner ångest inför vissa pass? Jag har inte hört om någon enda tränande människa som skulle vara befriad från detta fenomen. Inför passångesten är vi uppenbarligen alla lika.

Idag är det en tremilare längs banan för Lidingö Ultra som vållar illamående, hjärtfladder, prokrastineringstendenser och känningar av småkrämpor. Vädret är bästa tänkbara, rutten ligger inprogrammerad i Garmin, jag är laddad med energi sedan igår, och till och med benen känns sprudlande lätta. Ändå känns det här softa långpasset som ungefär det läskigaste jag hittat på sedan millenieskiftet, ja knappt att jag ens gör det frivilligt.

J*la hel*tes sk*t.

Världens läskigaste monster. Just nu.