Hoppar travhästar hopprep?

"Hjärta, blodkärl och muskler är snabba vävnader i kroppen och det tar 3-6 månader att träna dessa till att klara uthållighet och styrka för tävling. Kroppens medelvävnader utgörs av senor, ledband, ledkapslar och muskelfästen. Att få bra träningsresultat på dessa vävnader tar ca 6 månader. Slutligen har vi de långsamma vävnaderna som utgörs av skelettet. Det tar 2 år innan dessa vävnader på en häst kan garanteras att hålla för tävling." (från "Hästen som elitidrottare", http://www.ungdomstrav.nu)

Born to run

Ofta när jag googlar efter löprelaterad information stöter jag på små guldkorn som handlar om travhästar. Av någon anledning finns det massor med relevant kunskap när det gäller just hästar, dessutom presenterad på ett konceptuellt enkelt sätt. Kanske är det helt enkelt för komplicerat med människor, forskningen för dyr, för mycket individ och ego att ta hänsyn till, medan det i travvärlden är funktionalitet och prestation som gäller, lite mer pragmatiskt sådär, funkar det så funkar det, och that's it.

Medan resten av bloggosfären hakat på Supermagdas plankautmaning, har jag själv ännu inte kommit över förskräckelsen över Allans stressfraktur. Faktum är att jag struntar ganska så blankt i fysträning för fysträningens skull, men skador, det är jag verkligen livrädd för. Och det finns egentligen bara ett sätt att undvika skador: att träna. Träna rätt saker. På rätt sätt. Och med rätt intensitet.

Det är de snabba vävnaderna som sänder de tydligaste signalerna när vi tränar. Flåset som tar slut, musklerna som blir stumma och svider av mjölksyra. Vi kan välja att träna så pass lågintensivt att flås eller muskeluthållighet bra tänjs lite lagom, eller så tacklar vi utmaningen att bryta igenom signalerna och segra över de begränsningar som fysiologin verkar vilja sätta. Och oftast går det ju bra i den mening att det sällan är hjärtat, blodkärlen eller ens musklerna som blir skadade (med undantag för sträckningar, som dock är vanligare i andra idrotter än långdistanslöpning).

Istället är det oftast medelvävnaderna som tar stryk, senor, muskelfästen, ledkapslar. Och paradoxalt nog är kroppen sämre på att signalera att något är på tok här. Man känner på sin höjd en dov ömhet som varning, lätt att ignorera, och vips är det kanske försent och man har dragit på sig en skada. För man är inte starkare än den svagaste länken, och precis som i fallet med travhästarna så tar det dubbelt så lång tid för medelvävnaderna att bli starka jämfört med de snabba vävnaderna, dvs. konditionen och musklerna. Så när jag som rookielöpare springer på gränsen av min muskulära och kardiovaskulära förmåga innebär det att jag kanske med råge redan har övertrasserat det mina leder egentligen pallar för.

Alltså, jag är en amatör som spekulerar. Jag har inte gått på GIH, jag har googlat på travhästar. Så för guds skull, ta vad jag säger med en nypa salt. Men det är tänkvärt, och det skrämmer mig.

Allra mest skrämmande är dock det här med skelettet. "De långsamma vävnaderna". Stressfrakturer verkar vara hur vanliga som helst bland löpare. Läskigt nog, om man får tro Noakes "The Lore of Running", sker vid ökad belastning först en försvagning av benstrukturen innan man blir starkare. Så inte nog med att det tar flera år längre för skelettet att kunna prestera på samma nivå som hjärtat och musklerna, dessutom går man alltså igenom en slags svaghetsperiod när man börjar öka belastningen. Att katastrofen lätt är ett faktum säger sig ju nästan självt. Varför får man aldrig veta de här sakerna?!

Enligt Noakes finns dock en kategori löpare som slipper stressfrakturer. Sådana som också spelar basket. Förklaringen tros ligga i upphoppen, raka hopp är helt enkelt utmärkt skeletträning, stärkande som fan.

Löjligt enkelt, grymt effektivt

I samma veva som jag funderade på de här grejerna och bestämde mig för att leta reda på mitt gamla hopprep, dök det upp en kommentar från Dagispappan om hopprepshoppning på Karins blogg, i det här fallet i samband med träning för bättre löpteknik. Intressant nog är just hopprep den enskilt mest överlägsna övningen för ett riktigt löpsteg även enligt Dr. Romanov.

Så nej tack, inge spyfys för mig inte. This bod's far too precious to me. Däremot en jävla massa hopprep med början omedelbums. Så jag blir både starkare och snabbare. Och framför allt håller mig hel.

Bilden och verkligheten

För något år sedan skulle det göras en feature om vår avdelning i KTH & Co, jag höll just på med mitt examensarbete och valdes ut att representera den kommande forskargenerationen. Jag är visserligen äldre än både min chef och vår nuvarande professor, men det syns ju inte på bild. En fotograf hade anlitats, han kom med vita skärmar i olika skepnader, en tystlåten assistent, samt mycket bestämda idéer om hur porträttbilden på mig skulle se ut. Jag skulle ha vit labbrock, handskar och skyddsglasögon, och så skulle jag hålla upp en molekylmodell som jag betraktade med undersökande forskarblick.

No way, sa jag, jag är inte organkemist utan arbetar med molekylärbiologi och har knappast någon anledning att studera bensenmolekyler i min forskning, dessutom skulle jag väl knappast dra på mig skyddshandskar för den sakens skull. Och faktum är att jag kanske använder labbrock och skyddsglasögon högst någon gång per månad, det blir ju liksom inte så många tillfällen när man arbetar med så harmlösa organismer och biomolekyler som jag gör. Fotografen blev sur över att jag vägrade delta i insceneringen av den bild av forskning han bestämt sig för att förmedla, försökte till och med locka med chans till omslagsbild, men fick nöja sig till slut med att ansvara för själva kompositionen med hjälp av de attribut och verktyg jag krävde att få välja ut att representera mitt yrke. Själv kände jag att en rättfärdig seger för en sannare bild av verkligheten var vunnen.

Jag är faktiskt inte helt säker på att jag hade rätt, kanske är det inte så att bilden bör visa verkligheten just som den är i verkligheten i alla lägen. Kanske är det så att en fejkad bild som lyckas förmedla en viss känsla motsvarar verkligheten på ett mer sanningsenligt sätt trots allt.

Men i fallet med löpning så får bildens relation till verkligheten ofta ganska ödesdigra konsekvenser, eftersom bilden präglar vår upplevelse av vad löpning är under mycket lång tid innan vi skaffar våra första löparskor när vi väl fått för oss att vi skall börja motionera. Bilder i Runners World, iForm, i SvD, i margarinreklam, på TV, varsomhelst. Att springa är det där när man fri och obehindrad flyger över det vidöppna landskapet i långa, spänstiga och vackra kliv, med sträckta, fina smidiga ben, allra helst lite grand i slow motion.

Get this one out of your head, once and for all

Egentligen så är det ju bara att slå på TV-sporten för att se hur löpning ser ut på riktigt, vilket för övrigt är ganska långt från Runners World-bilden. Riktig löpning är en kompakt sak som liksom rullar fram med hög kadens, mycket långt ifrån de där idealiserade luftsprången i lightyoghurtreklamen som snarare liknar trestegshopp än löpning. Tölt snarare än galopp. Det här är något som varje människa lätt kan upptäcka, om det inte vore för ett problem. Problemet är nämligen att vi inte riktigt kan identifiera oss och våra groende löparjag med elitidrottarna på TV, medan mediebilden och reklamen fullkomligen vrålar ut åt oss att det här är DU, det här kan DU göra, det är det här DU vill göra. Följdaktligen, när vi börjar springa, så försöker vi springa som på bilden i Fitness Magazine eller iForm, och inte som Michael Johnson eller Haile Gebrselassie.

Ni tycker att jag överdrev lite när jag skrev "ödesdigra konsekvenser" ovan? Jamen, ett exempel bara: Istället för att jobba på att öka kadensen (stegfrekvensen), jobbar folk på att förlänga steget och att skjuta ifrån spänstigare med bakre benet - för det är ju så löpning "ser ut". Konsekvensen blir ergonomiska felbelastningar och skador, som uppenbarligen hör ihop med löpningen som om det vore fullt normalt. Har man klarat sina första löparår utan benhinneproblem eller känningar av löparknä anses man nästan vara unikum.

Oavsett om man nu vill ge sig in på mer utarbetade programförklaringar som Pose eller inte, så finns det vissa löptekniska aspekter som man verkar rörande överens om. Alla påbjuder en stegfrekvens på runt 180 steg i minuten, likförbannat brukar jag sällan höra snabbare än 140-150 när jag springer med eller stöter på andra löpare. Och det som är så tragiskt är att en snabbare kadens egentligen är det absolut enklaste och idiotsäkraste sättet att på direkten förbättra sitt löpsteg och minska skaderiskerna rejält.

Korta ner steget och öka frekvensen, svårare än så behöver det inte vara att springa fan så mycket bättre. Din framtid som löpare kommer att tacka dig, även om det inte gör sig lika snyggt på bild.

Mycket som händer, mycket som ska ske

Veckan som gått har varit en hundvecka på alla möjliga sätt. Jag har varit invalidiserad med axelproblem och nackspärr, det har varit en del nödvändiga uppgörelser på jobbet, och för att både chefen och jag skall få som vi vill så blir det rejält fokus på jobb framöver. Risken är stor att jag blir veckobloggare. Kalla mig idiot, men för att överleva alla trista beställningsexperiment har jag nu tjatat till mig ett sjukt stort megaprojekt för att känna stimulans i arbetet. Jag menar, vad är poängen att göra något om man inte brinner för det?!

Biomime babe

Någon träning har det inte blivit alls förrän nu i helgen. I går valde jag att spara på benen, klämde Stuart McRobert under armen och avreagerade mig på gym, idag blev det ynka sex kilometer på kickoffen med PUMA-gänget inför Team Stockholm Marathons träningar för halvmaran. Efter att ha tagit tag i jobbsituationen är det nu verkligen dags att ta itu med träningen. När jag tränade för maran satsade jag på sluttid 4:30 enligt programmet, och även om jag sjabblade en aning mot slutet till förmån för lite längre pass så torde jag åtminstone träningsmässigt varit god för 4:45. Istället för att springa i 6:20-6:30-tempo, låg jag dock som bekant en hel minut långsammare under själva maran. Visst, det var helt okej, men det är fortfarande så att jag alltså på tävling låg en hel minut under mitt lugna långpasstempo, och ännu lägre jämfört med det tävlingstempo jag faktiskt tränat för. Jag körde maran som om det vore ett jävla saftkalas, helt enkelt. I och för sig så skulle man ju kunna ha det som strategi att träna hårt och sedan belöna sig med tävling i njutningstempo, why not liksom, men i längden håller det ju inte riktigt. Och hur det nu blir med den saken i framtiden så måste jag lägga upp en ordentlig träningsstrategi, nu med SUM 50K i oktober som nästa stora delmål. Jag har snittat på 35-40 km i veckan, och sakta men säkert vore det smart att öka upp till 50 km. Samtidigt hade jag tänkt få upp farten lite de närmaste månaderna, och jag är inte helt hundra på om det går att kombinera. Tisdagarna kommer att vara vikta åt kvalitetsträning med Team Stockholm Marathon, och där är det bara att gasa på. Ett långpass per helg bör det också bli, kanske pulsera mellan 20 och 30 km med enstaka peakar runt maradistans och längre. I juli blir det 52 km på Hornstull-Järna, i augusti Månkarbo Marathon. September vet jag inte riktigt, en till mara vore kul förstås och det dyker säkert upp något. Vad gäller resten av träningsveckan är jag mera kluven. Jag hade gärna sprungit till jobbet två gånger i veckan, det blir 2x2x8 km i så fall, men då kanske det inte blir någon vidare fartträning. Det skulle vara om jag pressar på under hemvägen. Kanske lägga in någon mer dag med kvalitet? Man kan väl säga att jag redan flirtat med tanken att testa att träna med IF Linnéa på torsdagar, och det är flera som börjat pusha mer eller mindre försynt. Att det är min hood liksom gör ju inte saken sämre. Vi får se. Jag skall inte tråka ut er, men ibland är det bra att tänka högt. Inför sommaren önskar jag mig hursomhelst lite mera löparjävul, lite mindre saftkalas, utan att för den skull ryckas med i excesser - de här första fem åren av mitt löparliv är trots allt ren uppbyggnadsfas för att bli stark. Sen kan jag börja prestera.

Djur

Nej jag har inte gått under jorden men vår internetuppkoppling har varit paj två kvällar i rad. Jag har massor med löpning att skriva om men det får vänta.

I helgen har jag varit djur. Urdjur. Rekade sista etappen av Hornstull-Järna och sprang från Östertälje ända in i mål. Någonstans efter en mil bar det av rakt in i skogen. Tufft, tyckte jag, teknisk terräng. Fokus på fötterna så slipper man tänka på hur trött man kommer att vara vid det här laget. Berghällar. Berghällar. Mer berghällar - fan vad häftig man känner sig när man springer över berghällar. Dock är man inte lika kaxig nerför. Jag är helt ensam mitt i skogen och inser att ingen kommer att höra mig skrika om jag bryter benen av mig. Och jag bara älskar känslan. Driver på en aning, jag, andningen, underlaget, inget finns, allt är upplyst. Fokus. Jag är djur. Springer. Springer, väjer, hoppar, klättrar, går, bromsar, springer. Rötter. Sten. Mer berghäll. Rådjursskelett, förgängligt. Ensam. Lycklig. Fokus. Springer.

Stoned by nature

Svettig och solkig och med jord över hela ansiktet står jag som segrare på torget i Järna. Det blir en alternativ sträckning för långpasset i juli, för så här vilt kan vi inte ha det. Men kallkällan skall vi inte missa.

Fartdårar och flatliners

Igår skrev jag om att springa jämnt. Jag vet inte när jag blev fixerad vid just den idén, kanske var det redan på den där första PUMA-träningen med Szalkais coach som sade till mig att alltid springa i jämnt tempo. Sedan har det dykt upp många gånger i långdistanssammanhang, att det är jämnt tempo hela vägen som gäller, att lägga sig på den nivån från början. Möjligen att det är tillåtet att öka på i slutet om krafter finns kvar, men jag har aldrig hört att det skulle vara okej att dra på hårt för att vinna försprång och sedan sacka av mot slutet.

Ändå är det just så många - även erfarna, duktiga löpare - springer. Jag har tyckt mig se att om marathonlöpare satsar på säg sub 4, så går de ut med kanske femminuterstempo istället för det krävda snittempot på 5:35 som ändå tillåter lite marginal för vätskekontroller.

Jag hade fattat det som att man tar sin förväntade sluttid, delar den med 42,2 för att få kilometertempot, och sedan ser till att lägga sig där, liksom. Istället verkar det vara så att man tar sin förväntade sluttid, sedan springer man på vilket sätt det nu må bli så länge man hamnar inom den förväntade ramen. Det vill säga, satsar man på sub 4 spelar det ingen roll om man har hållt 5:35 hela sträckan eller om man sprang första milen på 45, tog nästa på 55, den tredje på 60, och sedan varvade promenad med jogg in i mål.

Jag roade mig med att plocka fram maratiderna för två av ledarna i Team Stockholm Marathons 4:30-grupp som jag sprang med ett tag i vintras, och som jag ju tyckte var helt värdelösa på farthållning. Men jag har faktiskt börjat tänka om där, för kanske är det bara så att vår uppfattning om hur man springer på en viss given tid helt enkelt skiljer sig åt:

Den här tjejen, som vid träning för övrigt gärna ville ligga sist som "bromskloss" (tjena...), lyckades perfekt med målet sub 4:30 med en sluttid på 4:29:12 (grattis!). Hon går ut relativt hårt (krävt snittempo är 6:20 om man vill ha lite marginal), men någonstans efter 25 kilometer händer något och hon börjar sacka rejält. Diffen mellan halvmara och måltid hamnar på nästan 10 minuter, men jag tror ändå att de flesta skulle tycka det var ett bra och relativt jämnt sprunget lopp, framförallt ett lyckat sådant med tanke på sluttiden. Intressant att notera är att hon mellan 5 och 25 kilometer plockar placeringar (dvs. springer lite snabbare än de andra), för att sedan i princip ligga kvar mellan 25 och 35 (dvs. inom medel), för att sedan tappa igen de sista sju och slutligen hamna på typ samma slutplacering som hon hade vid 15 km.

Min favvotjej klarade tyvärr inte 4:30 (vilket kanske inte var hennes mål heller bör påpekas), men gick även hon ut i hårdare tempo. Sedan ser det ut som om hon försöker lägga sig runt 6:20, för att någonstans efter 25 km klappa ihop. Observera att det här alltså var två av våra ledare, inte folk som tränade i gruppen. Men än en gång vill jag poängtera att det som sagt kanske är meningen att springa såhär, om målet är 4:30 eller 4:45, att det alltså inte är det jämna tempot som är poängen, utan just att ta sig i mål inom den utsatta tiden, no matter how.

Däremot blir jag uppriktigt förvånad när jag tittar på en av 5:30-farthållarnas tider:

Den här tjejen (också TSM-ledare) ser ju ut att kunna springa någotsånär jämnt i mycket lugnt tempo, men att som officiell farthållare sätta 40 km på 5:09:55 för att sedan gå i mål på 5:29:43 är för mig obegripligt. "Ojdå, vi har visst sprungit för snabbt, nu måste vi vänta i 20 minuter innan vi kan gå in på Stadion", liksom. I'm shocked.

Hursomhelst - min poäng är inte att dissa det ena eller det andra sättet att tänka, jag noterar bara med stort intresse att det finns markant olika sätt att se på saken, och att det förment entydiga målet "sub 4" faktiskt kan betyda helt olika saker för olika löpare. Kanske har det med målsättningen att göra - om marathon är min huvuddistans, mitt slutmål att springa marathon på så bra tid som möjligt, ja då gäller det att ta sig in under fyra, må det bära eller brista på vägen liksom. Om marathon däremot är en träningsdistans för i själva verket längre lopp, då blir det ju genast mer intressant hur man faktiskt springer distansen, för att ha nytta av de erfarenheterna till de "riktiga" loppen sedan. En slags kulturkrock, liksom.

Apropå kulturkrock förresten: ingen verkar tycka det är konstigt att folk går uppför Västerbron andra varvet, däremot förfasar man sig över folk som går på Strandvägen under varv ett, trots att det ju mycket väl skulle kunna vara en medveten strategi för att klara den föresatta tiden. Men av någon anledning är det mer accepterat att bryta ihop och tvingas gå tjugo minuter efter Söder Mälarstrand, än att lägga in planerade enminutspromenader varannan kilometer. Så det är uppenbarligen ändå inte så att sluttiden är allt. Det verkar finnas någon form av estetisk dimension här.

En del löpare går för att de inte har några krafter kvar. Andra löpare går för att de spar på sina krafter. Det ligger väl lite i vår machonatur att vi tycker den första kategorin är lite tuffare, de har ju gett allt liksom. Å andra sidan kan ju att tvingas gå ses som ett större nederlag än att göra det utifrån iskall beräkning. Det berömda pannbenet kanske trots allt inte bara handlar om hantering av smärttröskeln, utan även om att hålla huvudet kallt. Långdistanslöpning som schackspel, liksom.

Men det där får jag fundera mera på någon annan gång.

Bästa bilden

Det här är Peter Wimmer. Född 1937, började springa när han var 49 år gammal. År 2000 satte han världsrekordet på 100 km i klassen M60 med tiden 8:00:37.

Jag bara älskar den bilden!

Efterspel: å ena sidan, dårå

Jag tittar på den tunga medaljen i min hand. "Stockholms Centralstation" lyder motivet, något jag skrattade gott åt när jag gick i mål - sedan när blev vår centralstation en Stockholmsattraktion av sådan dignitet? Tur att det inte var den andre huvudsponsorn som fick stå för motivet denna gång, då hade det väl blivit en transformatorstation.

Men det var inte den återstående marathondagen jag skulle skriva om, ej heller den fantastiska löpnördsfesten efteråt (tack Nix underbara!), ty det löparbloggare talar om IRL, det bloggar man inte om publikt ;-)

Istället är det dags att ta itu med tankarna kring loppet och den egna prestationen. Man brukar säga att det är en bragd att springa ett marathon. Här avses något slags allmänmänskligt plan, bragden att genom arbete och schlit ha tagit sig igenom vad de flesta anser vara en omöjlighet förbehållen en mer exklusiv skara, i stil med att som ensamstående förälder uppfostra fyra barn, som före detta tjackpundare bli projektledare på Accenture, eller att ha byggt upp ett företagsimperium från vad som en gång var den sketna korvmojen. Den "lilla" människan i oss, som gör det "stora", det symboliska höjandet över massan och de egna begränsningarna. Så ja, jag har väl genomfört en bragd, den klassiska fyrtioplussarsoffpotatisen med kronisk sjukdom efter hårt leverne som plötsligt gör en helomvändning och blir marathonlöpare, och folks ögon blir lite blanka för det är så fint och rörande och allt det där.

Men det är inte så jag gillar att se på mig själv. Så jag skiter fullständigt i bragden ur den aspekten. Det som räknas är löpningen, den idrottsliga bragden. Och här räcker det inte att bara ha genomfört ett marathon. Alldeles särskilt inte på 5:12:14. För är man femtimmarslöpare, ja då är man inte riktigt atlet i de flestas ögon. Man har helt enkelt inte visat den kroppsliga och mentala styrka som säg en sub fyra-debut antyder.

En ung kollega frågade mig om jag var nöjd med tiden. Svaret är lätt: nej, en tid över fem timmar är ingen tid att vara nöjd med. Men det är inte heller relevant. Det jag är nöjd med är 42 195 meter, det vill säga distansen. Och det var det som var poängen.

Eat this!

Den andra poängen var att springa ett så jämnt lopp som möjligt. Okej att jag inte lyckades med en negativ split, men jag är med rätta förbaskat stolt över att snittempot under mina femkilometerssplittar inte diffar på mer än max 25 sekunder - ur den aspekten har jag lyckats med ett veritabelt drömlopp även utifrån proffsens syn på saken.

I min värld är det distans och springa jämnt som räknas. Det säger jag inte för att släta över min taskiga sluttid. Jag är högst medveten om att det inte håller att vara fempluslöpare om man vill lyckas med mina framtidsmål. Men det är för tidigt för mig att springa marathon på tid, innan jag klämt distansen. Och en gång skjuter ingen hare, eller hur det nu var. Jag är ganska säker på att jag kommer att springa snabbare nästa gång, men målet kommer fortfarande att vara att ta sig runt i så jämnt tempo som möjligt, och inget annat.

Mer om detta nästa gång - nu är det movietime.

Akt II: this is it, then

Nej, nej. Butlern har alldeles rätt. Det här är ingen jävla feelgoodfilm om glada tanter som ränner runt på stadens avstängda gator och vinkar och tjoar, även om det må ha låtit så tills nu. Det här är marathon. Efter att ha deltagit i folkfesten i dryga två och en halv timme var det nu dags att ta fram löparvargen och skruva in våglängden på introversion - det var nu allvaret skulle börja, och jag hade ett jobb att utföra.

På ett sätt känns det fel att beskriva denna fas av loppet i ord, det blir alldeles för pladdrigt, jag vill mycket hellre bara spela mina låtar för er. Väl framme vid Gärdet var det nämligen dags för en alldeles extra speciell belöning - iPoden plockades fram, hörlurarna sattes på och jag tryckte på start till mitt marathons grymsköna soundtrack. Jag sprang över mitt älskade Gärdet till Chemical Brothers och allt var så vackert så tårarna bara rann, ingenting skulle någonsin kunna stoppa mig, och även om jag så snävat in hela mitt liv på något så idiotiskt och betydelselöst som löpning så var det mitt fucking liv och inget annat, mitt underbara Gärdet, mitt underbara Stockholm, mitt underbara marathon. Där andra förbannar Djurgårdsvarv nummer två som banans absolut tråkigaste och ödsligaste, blev sträckan för mig en tillflykt från allt folkvimmel i sin paradisiska skönhet, och detta till tonerna av geniala mästerverk från giganter som Röyksopp, Tito Puente och Butthole Surfers.

Eufori på Gärdet

Någonstans ute i det gröna drabbades jag av loppets enda negativa tanke. Det var ett gäng snubbar som sprang i mörk kostym och spexade med såväl publik som medlöpare, tätt åtföljda av ett filmteam på motorcykel. Till min växande irritation var det inte en eldriven sådan, och eftersom jag låg bara några meter bakom kostymgänget boffade jag ofrivilligt på ganska rejält på avgaserna. Ganska snabbt insåg jag dock att min irritation över det bensindrivna filmteamet antagligen var skadligare än avgaserna i sig, och jag lade ner neggandet. Die Liebe Siegt Immer, sjöng Nina Hagen och höll med.

När Djurgårdsbron närmade sig insåg jag att jag hade avverkat en bra bit över hälften av loppet, och att jag därmed kunde testa att dra på en aning. Faktum är att man på Garmintiderna kan se att jag nu springer i stort sett resten av loppet på 7:00-7:10-tempo, med undantag för Västerbron. Till skillnad mot tidigare började jag dock samtidigt gå i vätskekontrollerna, och sölade nog lite väl mycket för mitt eget bästa. Nåväl. Framme vid Strandvägen blev det denna gång en gel med koffein, och till tonerna av Koop rev jag av måltaggen och såg att nästa mål var Västerbron, 4,5 km.

In a heartbeat - löparlycka

LM i tornet fick denna gång en slängkyss, speakern ropade ut mig som Guldfot, och tillsammans med Frankie Valli, One Inch Punch, mera Nina & Tito, Scissor Sisters och Radiohead gled jag förbi löpare efter löpare och det kändes som om jag var den enda kvar i loppet som orkade hålla sjuminuterstempo. Någonstans här slog mig också en vacker insikt att ultra förutom 42195 plus framförallt betyder att springa längre än vad man någonsin gjort, så vid trettiokilometersmarkeringen vrålade jag rakt ut i glädje över att ha spräckt mitt tidigare distansrekord, och jag kunde vid min själ inte begripa hur alla andra löpare kunde vara så återhållet tystlåtna när de passerat denna magiska symbolgräns. Det vrålas fan alldeles för lite inom löpningen.

Vid Söder Mälarstrand lyckades jag halsa en bägare grönsaksbuljong innan jag insåg att det inte var sportdryck, och jag hoppas att jag i min förskräckelse inte fräste ut fanskapet över någon stackars funktionär. Framme vid delmålet väntade som kompensation en alldeles speciell belöning, Dr Björnsson sprang med några meter och kysste mig sedan innan det var dags att till Pink Martini tuffa uppför Västerbron.

No Hay Problema

Det finns mycket jag är stolt över med det här loppet, men att jag sprang hela vägen i såväl den branta uppfarten som över bron var jag nog ganska ensam om i skaran runtomkring mig. Precis vid krönet gick med gudomlig tajming min egen dotters Mikro tragoudi igång, och jag vet inte om en morsa kan vara med om något finare än att precis ha klarat Västerbron andra varvet till tonerna av sitt eget barns klara stämma. Jag var för glad för att ens gråta - tack Tattis du lilla underverk! Framme vid Rålis hade sambaorkestern vaknat till liv igen, och nästa delmål skulle bli Centralstation om 3 km.

Lene Lovich peppar till storverk längs Norr Mälarstrand

Goldfrapp jublade på med Utopia, Lene Lovich peppade på med mina tonårs avgudade Home, och mitt emot gänget från Runner's World hände undret - där stod Rune Larsson igen, samme Rune som jag ju lovat mig själv att jag skulle hälsa på nästa gång jag såg honom. Jag höjde handen i haj fajv flera meter innan, Rune sken upp som en sol och svarade med samma mynt som om vi vore bästisar, och jag kände då och nu att mitt vansinniga beslut att springa ultra är det vackraste och mest sanna jag någonsin fattat.

Framme vid Centralstationen kände jag inte alls för den utlovade gelen, utan nöjde mig med dricka och konstaterade att det nu var Sankt Eriksplan nästa, 2 km. Vid Torsgatan uppför, 37 kilometer in i maran, i sällskap av uppförsbacke och Joy Division, var jag inget annat än lycklig på ett sätt som bara kan beskrivas som stillheten då man är helt fokuserad på sin uppgift.

Torsgatan uppför till grymvackra I remember nothing,
och egentligen kändes hela resten av loppet precis såhär mörkskönt.

De sista kilometrarna flyter sedan ihop i ett enda drömskt tillstånd som är liksom mörkt på ett bra sätt, jag var bara tom och arbetade vidare, absolut tillfreds, och inget rörde mitt sinne förrän på Karlavägen då Janne Långben älgade förbi. Eller det var faktiskt Anders Szalkai, men han sprang så obegripligt lustigt att det banne mig såg ut som Långben. Ganska många ljusår från Willy Korir vill jag lova, som varvade ungefär vid Stadshuset med vackra, lätta, snabbfotade steg. Anders, jag älskar dig ändå!

Jag drog på lite till, och plötsligt hade jag förflyttats till infarten till Stadion. Jag vet att man här förväntas känna stor rörelse och bävan, själv blev jag mest glad över att se jumpers bekanta nuna som kom gåendes från motsatt håll. Det kändes inte heller särskilt mäktigt att springa in på Stadion (efter fem timmar är publiken för trött för att jubla vill jag lova), men självklart var jag glad och stolt när jag passerade mållinjen - jag hade ju trots allt sprungit min första mara. Och jag ville springa mer.

Målgång - The Future is Now!

Akt I: tiden går fort när man har roligt

Startskottet gick, och en trögflytande massa förväntansfulla marathonlöpare rann långsamt mot startlinjen. Det ilande ljudet vid magnetmattorna började höras efter några minuter, och sedan var det plötsligt bara att jogga iväg.

Farten ökades så fort vi kom ut på Valhallavägen, men jag höll igen tempot och hittade ändå ett ganska skönt steg och bestämde mig för att ligga kvar. Lite drygt sju minuter sa Garmin, och det fick duga med tanke på värmen och förkylningen. Efter ett tag skymtade jag Pumas bandana i ögonvrån, jag gav mig till känna och det blev ett kärt återseende. Jag var lite orolig över mitt låga tempo eftersom Puma kanske siktade på en bättre tid (jag hade ju själv tyckt att jag egentligen var god för 4:45), och meddelade hastigheten lite allt eftersom så hon kunde ta ställning själv. Båda hade vi extravätska med oss, så vi hoppade de första två vätskekontrollerna på Djurgården där det såg ut att vara fullständigt kaos. Vid Strandvägen behövde vi dock båda fylla på, och i min jakt på vatten tappade jag bort Puma.

Vätskekontrollen vid Strandvägen efter 7 km var också min första belöningskontroll, och det var dags för första gelen - av någon pervers anledning är uppvärmd PowerBarGel lemon/lime en kulinarisk upplevelse i dessa sammanhang. Jag rev sedan loss den första av de måltaggar jag hade tejpat fast på Garminklockan, och gav mig iväg mot nästa delmål: Västerbron, 4,5 km. Pulsdrottningen LM jobbade på speakertornet vid Dramaten, och jag vrålade äääällläääämmm det är lyckåååååssss!!! när jag sprang förbi och vinkade som besatt. LM vinkade glatt tillbaka när hon fattade vem dåren var och jag visste att vi hade nästa dejt om drygt två timmar.

Vid Kungsträdgården hade ett gäng småkillar dragit absoluta vinstlotten när funktionärsplatserna delats ut, och hade fått ansvaret för en extra vätskekontroll som de driftiga pojkarna snabbt uppgraderat till en fullservice svabbstation. Frenetiskt hälldes vattenmuggar över tacksamma vuxna i en aldrig sinande ström, det plaskades och det stänktes i den kollektiva besatthetens eufori, och ungarna tjöt av lycka när man bad om mer.

Längs Söder Mälarstrand hade publiken bytts ut mot unga familjer och picknicksällskap, och ungefär i höjd med Pålssundet hörde jag någon ropa mitt namn - såg BonVivants röda kalufs och blev jätteglad. Hi five, gullet! Vid påfarten mot Västerbron stod Dr Björnsson med mobilkameran i högsta hugg, och efter några slängkyssar hade jag vett nog att visa min utbytta nummerlapp så han skulle kunna följa min framfart per SMS. Tiden hade gått fort även om jag höll fast vid mitt mycket dryga sjuminuterstempo, och det var dags att riva av taggen inför nästa etapp: Sankt Eriksplan, 6 km.

Walk Like an Egyptian, typ, fast jag sprang

Mycket folk som hejade och sökte kontakt och hajfajvade på Västerbron, hur kul som helst. Väl framme vid Rålis stod sambaorkestern och dansarna, som dock hade tagit paus. Jag kan säga såhär, inget ser sorgligare ut än en sambaorkester som tar paus, synen hade kunnat ta luften ur vem som helst, men det var på sitt sätt gulligt och jag vinkade glatt åt några plymbesmyckade skönheter ändå. Vid vätskekontrollen på Norr Mälarstrand skymtade jag plötsligt Puma, men tyvärr blev glädjen över återseendet lika kort som den varit intensiv. Puma hade fått så ont i ryggen av en trasig axel att hon precis var i färd att bryta, så jag kunde inte göra så mycket mer än att klappa om henne och rulla vidare. Norr Mälarstrand är min hatsträcka på många sätt, och det var bara att låsa den mentala autopiloten på St Eriksplan. Vips, typ, var jag framme, en gel som belöning och snabb check av nästa delmål: Gärdet, om ynka 4,5 km.

Halvmaramarkeringen passerades på usla 2:34:31, jag var dölycklig, tempot var jämnt, och den putslustige speakern som uppmanade de som redan nu ville springa in på Stadion att sträcka upp händerna kunde dra åt helvete.

Jämnt och fint - efter 20 km är det bara att börja plocka placeringar

Preludium: det blir inte som man tänkt sig

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Det började på fredagkvällen då jag upptäckte att jag inte hade något chip i mitt nummerlappskuvert. Jag kan nästan svära på att det borde ha funnits ett chip där, men jag måste ha lyckats sumpa det på något outgrundligt vis i Danicahallen innan jag lade ner hela kuvertet i den enorma tomtesäck man fick till ombyteskläderna. Panik. Det var bara att förlita sig på att det skulle gå att ordna bara jag var vid ÖIP i god tid på lördagen.

Inget chip - ingen tid!

Höll sedan på med alla förberedelser till mycket sent - allt det där som skulle ha varit klart redan på torsdag hade inte blivit av för att jag varit för sjuk och slö och oengagerad i min sorg och självömkan över att kanske inte kunna starta alls. Tyckte dock det vore ganska bra att på så vis vända på dygnet lite grand, och ta rejäl sovmorgon och inte gå upp förrän tio. Då skulle min frukost hamna i perfekt tajming med starten, och jag skulle dessutom slippa fixa lunch.

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Klockan 7:40 väcktes jag på lördagsmorgonen av ett SMS. Det var min svärmor som ville önska lycka till, denna stackars rara människa som förstås bara ville väl, men det slog rejält fel vill jag lova - blev bara asförbannad över att ha väckts efter endast sex timmars sömn, och detta på dagen M. Därefter var det förstås kört att somna om, trots att jag försökte till niotiden. Sjyssta vibbar att börja dagen med... NOT.

Lyckades få ihop det mesta innan jag hastade iväg till Stadion före tolv för att förhoppningsvis hinna fixa nytt chip, och väl framme fick jag hjälp av den imponerande snälla och coola tävlingsledningen. Att stå där inne i Stockholms Marathons hjärta, bland datorer och sladdar i ett nödtorftigt sammanslängt kyffe byggt av mässkärmar fick mig att omedelbart känna mig lugn och glad. Här väntade dock nästa chock - nytt chip betyder nämligen också ny nummerlapp och därmed nytt startnummer. Det var bara att ladda om på K4019. Där och då insåg jag det faktum och tog det beslut som kanske var det viktigaste för hela maran: saker och ting blir inte som man tänkt sig, det går inte att kontrollera, och det är bara att gilla läget och flyta med, period.

Vid PUMA-ståndet såg jag en av Szalkais tränare, Johan Stahre tror jag han heter, som jag hade äran att springa med första gången jag var på PUMAs halvmaraträningar i fjol. Då var jag rejält sämst och eftersom han skulle springa i bakre klungan fick jag honom helt för mig själv, inklusive alla ovärderliga coachingtips. Så nu fick jag tillfälle att tacka, han kom faktiskt ihåg mig och blev glad, och hela PUMA-gänget applåderade att jag nu vågade mig på maran. Sprang sedan på sonik som hade ett rejält svullet skejtarknä, men verkade vara vid god tillförsikt inför de planerade 4.30. (Grattis kompis till ett sjysst lopp sedan!)

Pulskompis Sonik har omprioriterat det här med långpass...

På väg ut ur hallen såg jag ingen mindre än Rune Larsson vid Perfektaståndet, vi fick ögonkontakt men jag var för blyg för att gå fram och hälsa. Dumt naturligtvis, han hade ju bara blivit glad. Det kändes trots allt stort på något vis och lite grand som ett omen, typ nästa gång vi möts kommer jag att vara ultralöpare, och då kommer jag att hälsa, min själsfrände!

Jag var glad att jag var ute på ÖIP så tidigt att jag inte tyckte det var någon idé att stämma träff med någon, för det kändes som balsam för psyket att få skrota omkring alldeles själv och bara få vara tyst och insupa all glädje. Satte mig sedan på en slags container vid stigen till fållorna D, E och F och lät alla människor flanera förbi. Många kompisar blev det som jag hann växla några ord med, från dansen, från gamla plugget, från internet, från långpassen med Team Fakta. Såg även en glimt av coola MarathonMia med kepsen men hann inte hojta. Väntade länge på att Puma och Nike skulle dyka upp, för jag hade lyckats tjata upp mig till E i samband med chipbytet så att Puma och jag skulle kunna slå följe. Marathondebuterande kompis Mohan och jag hade sällskap ett bra tag, och kom fram till att dagens äventyr handlade om att ta reda på vad som egentligen händer efter 30 kilometer, de okända och mytomspunna marker som ingen av oss beträtt tidigare. Exakt klockan 13:33 hoppade jag ner från min container och begav mig till startfållan. Stockholm Marathon, I'm ready, bring it on!