01 juni 2008

Preludium: det blir inte som man tänkt sig

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Det började på fredagkvällen då jag upptäckte att jag inte hade något chip i mitt nummerlappskuvert. Jag kan nästan svära på att det borde ha funnits ett chip där, men jag måste ha lyckats sumpa det på något outgrundligt vis i Danicahallen innan jag lade ner hela kuvertet i den enorma tomtesäck man fick till ombyteskläderna. Panik. Det var bara att förlita sig på att det skulle gå att ordna bara jag var vid ÖIP i god tid på lördagen.

Inget chip - ingen tid!
Höll sedan på med alla förberedelser till mycket sent - allt det där som skulle ha varit klart redan på torsdag hade inte blivit av för att jag varit för sjuk och slö och oengagerad i min sorg och självömkan över att kanske inte kunna starta alls. Tyckte dock det vore ganska bra att på så vis vända på dygnet lite grand, och ta rejäl sovmorgon och inte gå upp förrän tio. Då skulle min frukost hamna i perfekt tajming med starten, och jag skulle dessutom slippa fixa lunch.

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Klockan 7:40 väcktes jag på lördagsmorgonen av ett SMS. Det var min svärmor som ville önska lycka till, denna stackars rara människa som förstås bara ville väl, men det slog rejält fel vill jag lova - blev bara asförbannad över att ha väckts efter endast sex timmars sömn, och detta på dagen M. Därefter var det förstås kört att somna om, trots att jag försökte till niotiden. Sjyssta vibbar att börja dagen med... NOT.

Lyckades få ihop det mesta innan jag hastade iväg till Stadion före tolv för att förhoppningsvis hinna fixa nytt chip, och väl framme fick jag hjälp av den imponerande snälla och coola tävlingsledningen. Att stå där inne i Stockholms Marathons hjärta, bland datorer och sladdar i ett nödtorftigt sammanslängt kyffe byggt av mässkärmar fick mig att omedelbart känna mig lugn och glad. Här väntade dock nästa chock - nytt chip betyder nämligen också ny nummerlapp och därmed nytt startnummer. Det var bara att ladda om på K4019. Där och då insåg jag det faktum och tog det beslut som kanske var det viktigaste för hela maran: saker och ting blir inte som man tänkt sig, det går inte att kontrollera, och det är bara att gilla läget och flyta med, period.

Vid PUMA-ståndet såg jag en av Szalkais tränare, Johan Stahre tror jag han heter, som jag hade äran att springa med första gången jag var på PUMAs halvmaraträningar i fjol. Då var jag rejält sämst och eftersom han skulle springa i bakre klungan fick jag honom helt för mig själv, inklusive alla ovärderliga coachingtips. Så nu fick jag tillfälle att tacka, han kom faktiskt ihåg mig och blev glad, och hela PUMA-gänget applåderade att jag nu vågade mig på maran. Sprang sedan på sonik som hade ett rejält svullet skejtarknä, men verkade vara vid god tillförsikt inför de planerade 4.30. (Grattis kompis till ett sjysst lopp sedan!)

Pulskompis Sonik har omprioriterat det här med långpass...
På väg ut ur hallen såg jag ingen mindre än Rune Larsson vid Perfektaståndet, vi fick ögonkontakt men jag var för blyg för att gå fram och hälsa. Dumt naturligtvis, han hade ju bara blivit glad. Det kändes trots allt stort på något vis och lite grand som ett omen, typ nästa gång vi möts kommer jag att vara ultralöpare, och då kommer jag att hälsa, min själsfrände!

Jag var glad att jag var ute på ÖIP så tidigt att jag inte tyckte det var någon idé att stämma träff med någon, för det kändes som balsam för psyket att få skrota omkring alldeles själv och bara få vara tyst och insupa all glädje. Satte mig sedan på en slags container vid stigen till fållorna D, E och F och lät alla människor flanera förbi. Många kompisar blev det som jag hann växla några ord med, från dansen, från gamla plugget, från internet, från långpassen med Team Fakta. Såg även en glimt av coola MarathonMia med kepsen men hann inte hojta. Väntade länge på att Puma och Nike skulle dyka upp, för jag hade lyckats tjata upp mig till E i samband med chipbytet så att Puma och jag skulle kunna slå följe. Marathondebuterande kompis Mohan och jag hade sällskap ett bra tag, och kom fram till att dagens äventyr handlade om att ta reda på vad som egentligen händer efter 30 kilometer, de okända och mytomspunna marker som ingen av oss beträtt tidigare. Exakt klockan 13:33 hoppade jag ner från min container och begav mig till startfållan. Stockholm Marathon, I'm ready, bring it on!

6 kommentarer:

Karin sa...

Åh, spännande, spännande, spännande! Jag vill läsa allt om ditt lopp :-)

Butlern sa...

Vi med!

Peter sa...

Du har fångat oss.
Vi vill veta mer.
/PL

Kim sa...

Stackars dig som fick nytt startnummer, men lyllos mig som fick applicera 3/4 av tolkningen av ditt gamla(+ en egen tolkning av the emperor)! Gissa om det gjorde susen att tänka på the chariot sista milen? Tack!

Magda Gad sa...

skön uppladning. jag kan faktiskt gilla när det blir rörigt, då finns det ju liksom inget annat än göra än att luta sig tillbaka och go with the flow, sen löser sig allt.

och så jävla coolt att du såg rune!!! rune the king :D

Fredrika sa...

Förlåt alla att jag inte hört av mig rörrän nu!! Det är kaos i bloggosfären med alla marabloggar man ska hinna läsa och kommetera...

Karin, Butlern och Peter (välkommen förresten!), jag hoppas ni har fått ert lystmäte, och det kommer faktiskt lite till i dagarna. Tack själva för era historier!!

Kim, jag är glad att det blev ett sjysst stöd!! Jag tänkte en hel del på mitt gamla startnummer också, en kompis på funbeat hade nämligen gjort en alternativ tolkning som var jättefin: "Eller så representerar översteprästinnan starten, styrkan själva loppet, kejsarinnan målgången och triumfvagnen resten av livet som marathonlöpare." En annan tarotkunnig kompis sade förresten något intressant om triumfvagnen, det var typ "glöm inte att föraren och vagnen sitter ihop, och lejonen som drar vagnen måste styras att dra åt samma håll för att det skall lyckas". Inte heller så pjåkigt i marasammanhang! Vilken sjuk ny genre, idrottstarot, *rofl*!

Magda, jepp, precis så är det för mig också. Jag gillar att ha full kontroll, men när det blir kaos är det precis lika häftigt att bara flyta med och känna styrkan i att inte låta sig rubbas. Flow är skönt!