Efterspel: å ena sidan, dårå

Jag tittar på den tunga medaljen i min hand. "Stockholms Centralstation" lyder motivet, något jag skrattade gott åt när jag gick i mål - sedan när blev vår centralstation en Stockholmsattraktion av sådan dignitet? Tur att det inte var den andre huvudsponsorn som fick stå för motivet denna gång, då hade det väl blivit en transformatorstation.

Men det var inte den återstående marathondagen jag skulle skriva om, ej heller den fantastiska löpnördsfesten efteråt (tack Nix underbara!), ty det löparbloggare talar om IRL, det bloggar man inte om publikt ;-)

Istället är det dags att ta itu med tankarna kring loppet och den egna prestationen. Man brukar säga att det är en bragd att springa ett marathon. Här avses något slags allmänmänskligt plan, bragden att genom arbete och schlit ha tagit sig igenom vad de flesta anser vara en omöjlighet förbehållen en mer exklusiv skara, i stil med att som ensamstående förälder uppfostra fyra barn, som före detta tjackpundare bli projektledare på Accenture, eller att ha byggt upp ett företagsimperium från vad som en gång var den sketna korvmojen. Den "lilla" människan i oss, som gör det "stora", det symboliska höjandet över massan och de egna begränsningarna. Så ja, jag har väl genomfört en bragd, den klassiska fyrtioplussarsoffpotatisen med kronisk sjukdom efter hårt leverne som plötsligt gör en helomvändning och blir marathonlöpare, och folks ögon blir lite blanka för det är så fint och rörande och allt det där.

Men det är inte så jag gillar att se på mig själv. Så jag skiter fullständigt i bragden ur den aspekten. Det som räknas är löpningen, den idrottsliga bragden. Och här räcker det inte att bara ha genomfört ett marathon. Alldeles särskilt inte på 5:12:14. För är man femtimmarslöpare, ja då är man inte riktigt atlet i de flestas ögon. Man har helt enkelt inte visat den kroppsliga och mentala styrka som säg en sub fyra-debut antyder.

En ung kollega frågade mig om jag var nöjd med tiden. Svaret är lätt: nej, en tid över fem timmar är ingen tid att vara nöjd med. Men det är inte heller relevant. Det jag är nöjd med är 42 195 meter, det vill säga distansen. Och det var det som var poängen.

Eat this!

Den andra poängen var att springa ett så jämnt lopp som möjligt. Okej att jag inte lyckades med en negativ split, men jag är med rätta förbaskat stolt över att snittempot under mina femkilometerssplittar inte diffar på mer än max 25 sekunder - ur den aspekten har jag lyckats med ett veritabelt drömlopp även utifrån proffsens syn på saken.

I min värld är det distans och springa jämnt som räknas. Det säger jag inte för att släta över min taskiga sluttid. Jag är högst medveten om att det inte håller att vara fempluslöpare om man vill lyckas med mina framtidsmål. Men det är för tidigt för mig att springa marathon på tid, innan jag klämt distansen. Och en gång skjuter ingen hare, eller hur det nu var. Jag är ganska säker på att jag kommer att springa snabbare nästa gång, men målet kommer fortfarande att vara att ta sig runt i så jämnt tempo som möjligt, och inget annat.

Mer om detta nästa gång - nu är det movietime.