02 juni 2008

Akt I: tiden går fort när man har roligt

Startskottet gick, och en trögflytande massa förväntansfulla marathonlöpare rann långsamt mot startlinjen. Det ilande ljudet vid magnetmattorna började höras efter några minuter, och sedan var det plötsligt bara att jogga iväg.

Farten ökades så fort vi kom ut på Valhallavägen, men jag höll igen tempot och hittade ändå ett ganska skönt steg och bestämde mig för att ligga kvar. Lite drygt sju minuter sa Garmin, och det fick duga med tanke på värmen och förkylningen. Efter ett tag skymtade jag Pumas bandana i ögonvrån, jag gav mig till känna och det blev ett kärt återseende. Jag var lite orolig över mitt låga tempo eftersom Puma kanske siktade på en bättre tid (jag hade ju själv tyckt att jag egentligen var god för 4:45), och meddelade hastigheten lite allt eftersom så hon kunde ta ställning själv. Båda hade vi extravätska med oss, så vi hoppade de första två vätskekontrollerna på Djurgården där det såg ut att vara fullständigt kaos. Vid Strandvägen behövde vi dock båda fylla på, och i min jakt på vatten tappade jag bort Puma.

Vätskekontrollen vid Strandvägen efter 7 km var också min första belöningskontroll, och det var dags för första gelen - av någon pervers anledning är uppvärmd PowerBarGel lemon/lime en kulinarisk upplevelse i dessa sammanhang. Jag rev sedan loss den första av de måltaggar jag hade tejpat fast på Garminklockan, och gav mig iväg mot nästa delmål: Västerbron, 4,5 km. Pulsdrottningen LM jobbade på speakertornet vid Dramaten, och jag vrålade äääällläääämmm det är lyckåååååssss!!! när jag sprang förbi och vinkade som besatt. LM vinkade glatt tillbaka när hon fattade vem dåren var och jag visste att vi hade nästa dejt om drygt två timmar.

Vid Kungsträdgården hade ett gäng småkillar dragit absoluta vinstlotten när funktionärsplatserna delats ut, och hade fått ansvaret för en extra vätskekontroll som de driftiga pojkarna snabbt uppgraderat till en fullservice svabbstation. Frenetiskt hälldes vattenmuggar över tacksamma vuxna i en aldrig sinande ström, det plaskades och det stänktes i den kollektiva besatthetens eufori, och ungarna tjöt av lycka när man bad om mer.


Längs Söder Mälarstrand hade publiken bytts ut mot unga familjer och picknicksällskap, och ungefär i höjd med Pålssundet hörde jag någon ropa mitt namn - såg BonVivants röda kalufs och blev jätteglad. Hi five, gullet! Vid påfarten mot Västerbron stod Dr Björnsson med mobilkameran i högsta hugg, och efter några slängkyssar hade jag vett nog att visa min utbytta nummerlapp så han skulle kunna följa min framfart per SMS. Tiden hade gått fort även om jag höll fast vid mitt mycket dryga sjuminuterstempo, och det var dags att riva av taggen inför nästa etapp: Sankt Eriksplan, 6 km.

Walk Like an Egyptian, typ, fast jag sprang
Mycket folk som hejade och sökte kontakt och hajfajvade på Västerbron, hur kul som helst. Väl framme vid Rålis stod sambaorkestern och dansarna, som dock hade tagit paus. Jag kan säga såhär, inget ser sorgligare ut än en sambaorkester som tar paus, synen hade kunnat ta luften ur vem som helst, men det var på sitt sätt gulligt och jag vinkade glatt åt några plymbesmyckade skönheter ändå. Vid vätskekontrollen på Norr Mälarstrand skymtade jag plötsligt Puma, men tyvärr blev glädjen över återseendet lika kort som den varit intensiv. Puma hade fått så ont i ryggen av en trasig axel att hon precis var i färd att bryta, så jag kunde inte göra så mycket mer än att klappa om henne och rulla vidare. Norr Mälarstrand är min hatsträcka på många sätt, och det var bara att låsa den mentala autopiloten på St Eriksplan. Vips, typ, var jag framme, en gel som belöning och snabb check av nästa delmål: Gärdet, om ynka 4,5 km.

Halvmaramarkeringen passerades på usla 2:34:31, jag var dölycklig, tempot var jämnt, och den putslustige speakern som uppmanade de som redan nu ville springa in på Stadion att sträcka upp händerna kunde dra åt helvete.

Jämnt och fint - efter 20 km är det bara att börja plocka placeringar

4 kommentarer:

Magda Gad sa...

Du gjorde en plan. Du följde den. Bara att klappa händerna och säga: well done! medan vi väntar på fortsättningen :)

Butlern sa...

Det var första varvet det. Sen kommer det andra och det brukar vara värre. Än är det för tidigt att ropa hej.

Anonym sa...

När får man läsa om nästa varv? Sjysst rippare på bild! Han måste va hård?
Tomas

Fredrika sa...

Tack hörrni! Och välkommen Tomas. Jepp, det är en förbaskat cool snubbe ;-)