Fartdårar och flatliners

Igår skrev jag om att springa jämnt. Jag vet inte när jag blev fixerad vid just den idén, kanske var det redan på den där första PUMA-träningen med Szalkais coach som sade till mig att alltid springa i jämnt tempo. Sedan har det dykt upp många gånger i långdistanssammanhang, att det är jämnt tempo hela vägen som gäller, att lägga sig på den nivån från början. Möjligen att det är tillåtet att öka på i slutet om krafter finns kvar, men jag har aldrig hört att det skulle vara okej att dra på hårt för att vinna försprång och sedan sacka av mot slutet.

Ändå är det just så många - även erfarna, duktiga löpare - springer. Jag har tyckt mig se att om marathonlöpare satsar på säg sub 4, så går de ut med kanske femminuterstempo istället för det krävda snittempot på 5:35 som ändå tillåter lite marginal för vätskekontroller.

Jag hade fattat det som att man tar sin förväntade sluttid, delar den med 42,2 för att få kilometertempot, och sedan ser till att lägga sig där, liksom. Istället verkar det vara så att man tar sin förväntade sluttid, sedan springer man på vilket sätt det nu må bli så länge man hamnar inom den förväntade ramen. Det vill säga, satsar man på sub 4 spelar det ingen roll om man har hållt 5:35 hela sträckan eller om man sprang första milen på 45, tog nästa på 55, den tredje på 60, och sedan varvade promenad med jogg in i mål.

Jag roade mig med att plocka fram maratiderna för två av ledarna i Team Stockholm Marathons 4:30-grupp som jag sprang med ett tag i vintras, och som jag ju tyckte var helt värdelösa på farthållning. Men jag har faktiskt börjat tänka om där, för kanske är det bara så att vår uppfattning om hur man springer på en viss given tid helt enkelt skiljer sig åt:

Den här tjejen, som vid träning för övrigt gärna ville ligga sist som "bromskloss" (tjena...), lyckades perfekt med målet sub 4:30 med en sluttid på 4:29:12 (grattis!). Hon går ut relativt hårt (krävt snittempo är 6:20 om man vill ha lite marginal), men någonstans efter 25 kilometer händer något och hon börjar sacka rejält. Diffen mellan halvmara och måltid hamnar på nästan 10 minuter, men jag tror ändå att de flesta skulle tycka det var ett bra och relativt jämnt sprunget lopp, framförallt ett lyckat sådant med tanke på sluttiden. Intressant att notera är att hon mellan 5 och 25 kilometer plockar placeringar (dvs. springer lite snabbare än de andra), för att sedan i princip ligga kvar mellan 25 och 35 (dvs. inom medel), för att sedan tappa igen de sista sju och slutligen hamna på typ samma slutplacering som hon hade vid 15 km.

Min favvotjej klarade tyvärr inte 4:30 (vilket kanske inte var hennes mål heller bör påpekas), men gick även hon ut i hårdare tempo. Sedan ser det ut som om hon försöker lägga sig runt 6:20, för att någonstans efter 25 km klappa ihop. Observera att det här alltså var två av våra ledare, inte folk som tränade i gruppen. Men än en gång vill jag poängtera att det som sagt kanske är meningen att springa såhär, om målet är 4:30 eller 4:45, att det alltså inte är det jämna tempot som är poängen, utan just att ta sig i mål inom den utsatta tiden, no matter how.

Däremot blir jag uppriktigt förvånad när jag tittar på en av 5:30-farthållarnas tider:

Den här tjejen (också TSM-ledare) ser ju ut att kunna springa någotsånär jämnt i mycket lugnt tempo, men att som officiell farthållare sätta 40 km på 5:09:55 för att sedan gå i mål på 5:29:43 är för mig obegripligt. "Ojdå, vi har visst sprungit för snabbt, nu måste vi vänta i 20 minuter innan vi kan gå in på Stadion", liksom. I'm shocked.

Hursomhelst - min poäng är inte att dissa det ena eller det andra sättet att tänka, jag noterar bara med stort intresse att det finns markant olika sätt att se på saken, och att det förment entydiga målet "sub 4" faktiskt kan betyda helt olika saker för olika löpare. Kanske har det med målsättningen att göra - om marathon är min huvuddistans, mitt slutmål att springa marathon på så bra tid som möjligt, ja då gäller det att ta sig in under fyra, må det bära eller brista på vägen liksom. Om marathon däremot är en träningsdistans för i själva verket längre lopp, då blir det ju genast mer intressant hur man faktiskt springer distansen, för att ha nytta av de erfarenheterna till de "riktiga" loppen sedan. En slags kulturkrock, liksom.

Apropå kulturkrock förresten: ingen verkar tycka det är konstigt att folk går uppför Västerbron andra varvet, däremot förfasar man sig över folk som går på Strandvägen under varv ett, trots att det ju mycket väl skulle kunna vara en medveten strategi för att klara den föresatta tiden. Men av någon anledning är det mer accepterat att bryta ihop och tvingas gå tjugo minuter efter Söder Mälarstrand, än att lägga in planerade enminutspromenader varannan kilometer. Så det är uppenbarligen ändå inte så att sluttiden är allt. Det verkar finnas någon form av estetisk dimension här.

En del löpare går för att de inte har några krafter kvar. Andra löpare går för att de spar på sina krafter. Det ligger väl lite i vår machonatur att vi tycker den första kategorin är lite tuffare, de har ju gett allt liksom. Å andra sidan kan ju att tvingas gå ses som ett större nederlag än att göra det utifrån iskall beräkning. Det berömda pannbenet kanske trots allt inte bara handlar om hantering av smärttröskeln, utan även om att hålla huvudet kallt. Långdistanslöpning som schackspel, liksom.

Men det där får jag fundera mera på någon annan gång.