Bilden och verkligheten

För något år sedan skulle det göras en feature om vår avdelning i KTH & Co, jag höll just på med mitt examensarbete och valdes ut att representera den kommande forskargenerationen. Jag är visserligen äldre än både min chef och vår nuvarande professor, men det syns ju inte på bild. En fotograf hade anlitats, han kom med vita skärmar i olika skepnader, en tystlåten assistent, samt mycket bestämda idéer om hur porträttbilden på mig skulle se ut. Jag skulle ha vit labbrock, handskar och skyddsglasögon, och så skulle jag hålla upp en molekylmodell som jag betraktade med undersökande forskarblick.

No way, sa jag, jag är inte organkemist utan arbetar med molekylärbiologi och har knappast någon anledning att studera bensenmolekyler i min forskning, dessutom skulle jag väl knappast dra på mig skyddshandskar för den sakens skull. Och faktum är att jag kanske använder labbrock och skyddsglasögon högst någon gång per månad, det blir ju liksom inte så många tillfällen när man arbetar med så harmlösa organismer och biomolekyler som jag gör. Fotografen blev sur över att jag vägrade delta i insceneringen av den bild av forskning han bestämt sig för att förmedla, försökte till och med locka med chans till omslagsbild, men fick nöja sig till slut med att ansvara för själva kompositionen med hjälp av de attribut och verktyg jag krävde att få välja ut att representera mitt yrke. Själv kände jag att en rättfärdig seger för en sannare bild av verkligheten var vunnen.

Jag är faktiskt inte helt säker på att jag hade rätt, kanske är det inte så att bilden bör visa verkligheten just som den är i verkligheten i alla lägen. Kanske är det så att en fejkad bild som lyckas förmedla en viss känsla motsvarar verkligheten på ett mer sanningsenligt sätt trots allt.

Men i fallet med löpning så får bildens relation till verkligheten ofta ganska ödesdigra konsekvenser, eftersom bilden präglar vår upplevelse av vad löpning är under mycket lång tid innan vi skaffar våra första löparskor när vi väl fått för oss att vi skall börja motionera. Bilder i Runners World, iForm, i SvD, i margarinreklam, på TV, varsomhelst. Att springa är det där när man fri och obehindrad flyger över det vidöppna landskapet i långa, spänstiga och vackra kliv, med sträckta, fina smidiga ben, allra helst lite grand i slow motion.

Get this one out of your head, once and for all

Egentligen så är det ju bara att slå på TV-sporten för att se hur löpning ser ut på riktigt, vilket för övrigt är ganska långt från Runners World-bilden. Riktig löpning är en kompakt sak som liksom rullar fram med hög kadens, mycket långt ifrån de där idealiserade luftsprången i lightyoghurtreklamen som snarare liknar trestegshopp än löpning. Tölt snarare än galopp. Det här är något som varje människa lätt kan upptäcka, om det inte vore för ett problem. Problemet är nämligen att vi inte riktigt kan identifiera oss och våra groende löparjag med elitidrottarna på TV, medan mediebilden och reklamen fullkomligen vrålar ut åt oss att det här är DU, det här kan DU göra, det är det här DU vill göra. Följdaktligen, när vi börjar springa, så försöker vi springa som på bilden i Fitness Magazine eller iForm, och inte som Michael Johnson eller Haile Gebrselassie.

Ni tycker att jag överdrev lite när jag skrev "ödesdigra konsekvenser" ovan? Jamen, ett exempel bara: Istället för att jobba på att öka kadensen (stegfrekvensen), jobbar folk på att förlänga steget och att skjuta ifrån spänstigare med bakre benet - för det är ju så löpning "ser ut". Konsekvensen blir ergonomiska felbelastningar och skador, som uppenbarligen hör ihop med löpningen som om det vore fullt normalt. Har man klarat sina första löparår utan benhinneproblem eller känningar av löparknä anses man nästan vara unikum.

Oavsett om man nu vill ge sig in på mer utarbetade programförklaringar som Pose eller inte, så finns det vissa löptekniska aspekter som man verkar rörande överens om. Alla påbjuder en stegfrekvens på runt 180 steg i minuten, likförbannat brukar jag sällan höra snabbare än 140-150 när jag springer med eller stöter på andra löpare. Och det som är så tragiskt är att en snabbare kadens egentligen är det absolut enklaste och idiotsäkraste sättet att på direkten förbättra sitt löpsteg och minska skaderiskerna rejält.

Korta ner steget och öka frekvensen, svårare än så behöver det inte vara att springa fan så mycket bättre. Din framtid som löpare kommer att tacka dig, även om det inte gör sig lika snyggt på bild.