26 december 2009

Yo wazzup!

Jag har fått en ny kompis, en buff snygging vid namn Shaun T. Shaun har fått mig att gå från vinterdvala i nästintill totalt träningside till fitnesseufori med sex hårda pass på raken. Jag är lycklig.

Okej, recap. Redan ganska tidigt knorrade Skogen om att jag borde köra mer alternativträning. Jag betade snällt av mina våtvästpass i simbassängen, men i övrigt slog jag dövörat till och förträngde saken. I takt med att träningsmängden ökade på allt mer utmanande underlag stod det dock snart ganska klart att min fysik var på tok för klen för tänkta framtida utmaningar, och inte riktigt matchade min uthållighet. Vem fan vill springa sönder sig lika sakta som säkert - inte jag i alla fall.

Efter gax började knäna gråta. Med sin imponerande instrumentpark inklusive ultraljud kunde sjukgymnastgurun Niklas snabbt avfärda löparknä och liknande pöbeldiagnoser, och konstaterade dessutom helt intakta menisker (uppenbarligen en lika sällsyn klenod i min ålder som en jungfruligt orepad Beatlesplatta i originalutgåva - något skall man ha för att ha varit fysisk inaktiv större delen av sitt liv). Däremot fnyste han nedlåtande åt mina klena lårmuskler, uppenbarligen oförmögna att hålla knäskålen på plats vid längre strapatser i svårare terräng. Här skulle tränas benstyrka.

Planen var att jag efter SUM skulle köra några månader med ganska hård styrketräning tre gånger i veckan, och endast underhållslöpa lite grand. I och med den helt hysteriska hösten kom jag inte igång med det skräddarsydda programmet förrän i början av november, men så mycket mer träning än ett styrkepass och en löprunda i veckan lyckades jag inte heller riktigt motivera mig till. Sorry folks, gärna två timmar våtväst i bassäng, men träna benstyrka på gym är hjärndödande tråkigt. Först trötta ut de stora musklerna i maskin, innan man äntligen får ge sig på de göttigare helkroppsövningarna med skivstång. Nä.

Såfort julledigheten slog upp ett andhål i min för närvarande ganska hektiska tillvaro surfade jag runt för att hitta något roligare. CrossFit har jag ju länge sneglat åt, men varit lite skeptisk till framförallt på grund av de teknikkrävande lyften. Nej, något enkelt skulle det vara. Lika enkelt som löpning, och som helst inte heller kräver att man måste ta sig till ett gym eller liknande.

Så dök det upp en snubbe bland googleträffarna, sa Yo wazzup I'm Shaun T, och påstod att han kunde få mig i mitt livs bästa form och göra mig stark och hård på bara sextio dagar. "The hardest workout program ever put on DVD". Denna konsumentvarningsflaggade galenskap kallas just Insanity, och är ett program för hemmaträning som består av tio olika pass på lika många DVD-skivor som släpptes så sent som i höstas. Men kompis Shaun är friidrottare i grunden, vilket genast gjorde det hela mycket mer intressant än om det bara hade varit ännu en i raden av bodybuilders och fitnessmodeller som tjatar sitt get lean and ripped for $$. Grunden för Insanity är plyometrisk träning och sammansatta rörelser, funktionell träning alltså utan redskap. Med mycket hopp. Och precis vad jag råkar ha lust på just nu.

Shaun hoppar högt när han inte plågar oss i sjuka armhävningsvarianter
Jag började med invägning, uppmätning, fotografering och utvärderingspasset "Fit test" i måndags, sedan har det rasslat på med pulshöjande och mjölksyresprutande galenskaper såsom "Plyometric Cardio Circuit", "Cardio Power & Resistance", "Pure Cardio" och den så kallade återhämtningen "Cardio Recovery". Sex pass på raken, första veckan avklarad av totalt nio, och vet ni vad, jag har haft så roligt att jag är riktigt besviken över att det är vilodag i morgon. This is insanity, som Shaun säger. Och jag älskar varje pervers sekund.

Löpningen då? Jag kan säga såhär, jag kommer att flyga uppför backarna när de sextio dagarna är över. Vintern är ju perfekt för lite mer egensinninga träningssatsningar - förra året var det Maffetone, i år är det Insanity. Snacka ytterligheter. Den som tuggar många mil får också göra helt tvärtom ibland.

09 december 2009

Från oss alla till er alla

Jag och Persbrandt har varit ute och shoppat lite åt er. Efter lite pepparkakor och ganska mycket glögg gick Mickan med på att spela in en video också. Här kan ni kolla filmen och här kan ni se vad ni har fått!

Ciao.

06 december 2009

Om det nya

Mitt liv definieras av två avgörande beslut. Det ena, första beslutet är att springa Spartathlon år 2017, dvs. tio år från den dag då jag började springa. Det andra beslutet, ännu färskt som en daggfrisk nyponros, är att bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik. Precis som i fallet med Spartathlon grundar sig även detta mitt andra beslut i kärlek. En kärlek av den sorten som växer sig till en övertygelse så stark att allt annat i livet kommer att te sig lite meningslöst och blekt om man inte tar till vara på kärleken och följer sin magkänsla.

Löpningen grep fullständigt tag i mig utifrån och in, jag var visserligen besatt av ultra redan innan jag ens sprungit min första halvmara, men mitt kall att fatta det stora beslutet om Spartathlon var så starkt att det inte fanns någon väg att komma undan, annat än att möjligtvis låta det rinna ut i sanden, som en olämplig passion man måste låta klinga av och dö ut för att inte rasera tillvaron. För ödesdigra passioner och beslut av den kalibern gör just detta, de raserar tillvaron fullständigt för att något nytt och stort skall kunna födas fram. Stora saker kräver stor plats, den stora platsen måste skapas. Som en skogsbrand, där elden skövlar, förintar och förtär allt den finner i sin väg, för att så småningom det nya livet ska spira fram, och den nya skogen med tiden växer till sig till ett nytt, vildvuxet paradis av en ännu mer myllrande artrikedom och grönska än det gamla.

Mitt nya beslut är inte mindre vansinnigt än att springa Spartathlon, och minst lika kongenialt. När beslutet väl var fattat kom de oundvikliga känslorna av ångest som ett brev på posten, de sömnlösa nätterna, bävan inför det stora, det oåterkalleligt ödesmättade. Lagt kort ligger, ett beslut är ett beslut, och livet blir aldrig mer detsamma. Där står man med den tömda bensindunken i skogen och inser att man just släppt den brinnande tändstickan. Instinkten är att fly, snabbt, långt, att vilja ha det ogjort; hjärnan arbetar febrilt för att få slippa, och bönar och ber på sina bara knän om nåd. Och det är för sent.

Ur denna brand sprang en tiger, som inte ens jag själv visste om att den legat och lurat där i skogen under alla dessa år och uppenbarligen vuxit sig till ett kraftdjur så starkt att till och med lågorna bävade. Tigern räddes inte elden. Tvärtom, tigern röt sitt tigervrål och blåste på flammorna för att egga dem att brinna högre, tigern tog de svedda morrhåren med stolthet, och tigern tigrade kompromisslöst in sitt nya revir och gjorde klart för allt och alla i dess väg att det nu var tigern som var skogens konung.

Rökdoften står ännu stickande från den sargade marken och några enstaka glödhärdar glimmar fram här och var, som påminnelse om den obändiga kraft som släppts lös, men jag har nu låtit min själ vandra över i tigerns väsen, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte längre vilket för när symbiosen väl är fullbordad faller det gamla, tidigare så lätt i glömska. Det enda liv som finns är det nya, det gröna, skira som spirar fram, samt blicken riktad framåt. Ingenting blir sig någonsin mera likt. Nu börjar det!


27 november 2009

Awesome girls

Jag har fått en utmärkelse. "I think you are an awesome girl", av ingen mindre än Ingmarie, bloggosfärens antagligen mest meriterade löpare och definitivt en av dess tyngsta skribenter. I utmärkelsen ingår uppmaningen att skriva tio saker om sig själv, så jag gör väl mitt bästa att ta upp sådant som normalt inte hamnar i bloggen:

1. Jag började blogga för att det påstods i en DN-artikel att det inte fanns några nördkvinnor som också bloggade om träning.

2. Ibland blir jag trött på det själv, men jag är uppvuxen med att man alltid ska ha en åsikt, om allting, alltid. Det som skrämmer mig är att folk i det här landet faktiskt lyssnar på vad man säger då. Man kan inte häva ur sig vad som helst på samma sätt. Och ofta är man ganska ensam om att överhuvudtaget stå för något, inte minst något som avviker.

3. Jag är utbildad verkstadsmekaniker och skulle bli verktygsmakare en gång i tiden. Under min praktik var jag troligtvis första kvinnan på golvet någonsin på Sveriges äldsta mekaniska verkstad, men sedan fick facket gå in för att överhuvudtaget få mig anställd. Vi kan inte ha en kvinna som jobbar skift hette det, så jag hamnade på kontrollen.

4. För bara sju-åtta år sedan var jag hur sjuk som helst. Hypotyreos, vitiligo, celiaki, eksem, ledvärk, allergier och astma; jag var dessutom tjock och hade konstant ont och i magen och kramper. Typ såna där skumma kroniska multipeldiagnoser som folk förtidspensioneras för. Det var piller-4-life som gällde. Jag började med strikt glutenfri vegankost, och är kärnfrisk och medicinfri idag.

5. På åttiotalet lyckades jag klara mig undan en ganska så säker skådespelarkarriär genom att bli mamma. Tycker det är perfekt att bocka av familjebiten i riktigt unga år, när man ändå inte vet vad man vill.

6. När jag var liten sparade jag veckopengen för att kunna köpa PM, "Peter Moosleitners intressantes Magazin", ungefär som Illustrerad Vetenskap. Jag smusslade med det här och skämdes lite grand, ungefär som om det hade varit porr.

7.
För några år sedan såg jag en BBC-dokumentär om BioSteel, ett forskargäng i Kanada som producerade spindelsiden i getmjölk, och blev så tagen att jag grät framför teven. Sen blev min hyreslägenhet ombildad till bostadsrätt, jag sålde den och använde vinsten till att plugga till civilingenjör i bioteknik.

8. Jag kan tyda kilskrift och är en av troligtvis mycket få personer i det här landet som läst sumeriska, assyriska och gammelbabyloniska. (Den andre är idag universitetsbibliotekarie i Linköping.) Jag kan ibland fortfarande sakna vår fantastiske professor, och tycker det var mitt mest oförlåtliga karriärsteg någonsin att typ lämna honom i sticket när han brett forskarkarriären som en räkmacka åt mig.

9. Jag v-e-t att människan är kapabel till precis vad som helst. Bamseregeln är bra att komma ihåg: den som är mycket stark, måste också vara mycket snäll.

10. Jag snöade in fullständigt på ultradistanslöpning redan innan jag hade sprungit min första halvmara (mitt första löparmål). Är övertygad om att hade jag känt till den kulturen i tonåren, hade jag sprungit skiten istället för att bli punkare och tigga pengar till öl. Vilket i och för sig leder till det intressanta tankeexperimentet om vad jag hade gjort idag om jag inte hade börjat med ultra...

~*~

Enligt stafettreglerna skall jag nominera tre nya tjejer till utmärkelsen och att anta utmaningen att skriva tio saker om sig själv.

Någon som definitivt är awesome är Tildo, min absoluta favorit (och stundom verbalt alter ego) i Snitsarbo. En annan tuffing är Maria, som själv kallar sig flugskiten ibland, men som troligtvis kommer att sopa banan med de flesta under kommande säsong. Sist men inte minst har vi Carina, min systernörd och ultrapartner in crime. Men vänta nu, jag måste få ta en till - Swissbabe såklart! Dig vill vi ju alla veta mer om.
I think you're awesome, girls!

19 november 2009

Tigern är lös

Jag sitter och läser DI, dricker en kopp grönt te, och ska precis ut på min morgonrunda. Man skulle kunna säga att det är starten av en ny era. På många vis.

Och nej jag är inte kryptisk, bara lite morgontrött.

14 november 2009

Rått

...och för er som har råkat missa det har jag tillfälligt flyttat in på http://tre-veckor-raw.blogspot.com för ett helt annat projekt.

I'll be back.

Puss.

05 oktober 2009

Tävla med varandra ver 2.0

Shit, då får de andra allt se upp skrev en av mina nya ultrabästisar om mitt annonserade fokus inför SUM. En smickrande kommentar där jag självklart också ser glimten i ögat, ändå började mitt huvud gå i spinn och jag blev nästan lite rädd.

Det som från allra första början fascinerade mig med ultra och de ultralöpare jag mötte var ett prestationsfokus som skiljde sig ganska tydligt från andra löpares. Då menar jag inte den något übermüsiga alla-kan-mentaliteten som också frodas i åtminstone vissa av kretsarna, utan det här med att man är ensam med sin prestation, ensam med sina mil. Vitsen inte att mäta sig med andra och jaga en placering, utan att göra sitt absolut bästa på en distans som åtminstone i teorin är så pass övermäktig att den är motståndare och medtävlande nog. En motståndare som startfältet tar sig an gemensamt, och som inte har besegrats förrän alla har gått i mål.

Repris på målgång i Spartathlon.
För att det är så vackert, och aldrig kan sägas ofta nog.

Sjävklart racear även ultralöpare skiten ur varandra lite på skoj om de kan, men jag vågar påstå att det är få bland rävarna som egentligen gör någon större affär av ryggarna framför respektive bakom. Ultralöpare är visserligen också tävlingsmänniskor, men liksom på sitt sätt, med sina egna definierade kriterier som inte riktigt håller för någon annan än det vanligtvis egensinniga ultraegot ifråga. Ultralöpare vill att det ska gå bra för alla, gläds åt de andras prestationer lika högt som de egna, passerar hellre mållinjen hand i hand än i form av en sista spurt, inte ens på skoj.

Det ger en miljö där jag känt att jag kan utvecklas ifred, utan ogina (eller för den delen, förväntansfulla) ögon och dolda tävlingsagendor som jag ofta kan känna på mig i löpsammanhang. Jag får ha min prestation för mig själv, mäta mig mot mig själv och endast mig själv, vara mig själv och ingen annans, liksom. Jag är precis så bra som jag själv är, och inte i förhållande till någon annan, åt endera håll.

Så om det är något jag önskar mina kompisar ultradebutanterna nu på lördag är det att ni alla får chansen att färgas av lite old-school ultrafeeling och liksom fattar hur jävla vackert det är att göra sin grej. Att ni sedan kommer göra kanonlopp det vet jag redan. Love!

03 oktober 2009

Om smärta

För exakt ett år sedan stod jag just i färd med de sista föberedelserna inför min ultradebut på SUM 50 km. Det är sant, det är faktiskt inte längre sedan än så, och det är helt sjukt vilken resa det varit. Men det var inte det jag tänkte på just nu.

Beim ersten Mal tut's immer weh
som det genialiska bandet Abwärts sjöng på mitt ungdoms åttiotal, första gången gör alltid ont, och precis så var det då jag genomled mitt första ultramarathon med stumma och ömmande ben på inte mindre än elefantitiska 6:51:03. Inte heller blev det något lycksalighetsrus direkt, det handlade mest om att få det avklarat. Antagligen är det väl så med allt, det är inte förrän man blivit av med oskulden och fått lite koll på vad som händer som man kan börja ha roligt på riktigt.

Jag vet nog vad det blir i lurarna på lördag...
På lördag om exakt en vecka är det dags igen för SUM, Sörmland Ultra Marathon, och tredje gången totalt jag tar mig an 50 km terräng på tävling. Jag brukar säga att jag bara springer lopp, att det ännu är för tidigt för mig att tävla, men när det gäller de distanser jag knäckt känns det som att allt annat än att göra sitt bästa vore en skymf mot sig själv, sin träning framförallt, och kanske också löpningen som sådan.

I fjol hade jag tagit ut så mycket i förskott att den mentala laddningen saknades helt. Jag visste helt enkelt allt för väl vad jag hade gett mig in på för att få det där lite extra champagnebubblet i maggropen. I år tar jag igen den biten med råge, för de senaste veckorna har jag inte kunnat tänka på något annat än hur i friden det skall gå. Något träningsflyt har ännu inte infunnit sig sedan urladdningen på gax i augusti, och mina korta löpekonomipass har någon gång bjudit på fjäderlätta 5:20, medan jag andra gånger verkligen fått piska mig hårt till att ens komma upp i futtiga 6:10 på sega ben. Av någon anledning har jag också fått för mig att det inte blivit några riktiga långpass på sistone, även om en blick i träningsdagboken försäkrar att jag visst har några rejäla genomkörare på nacken. (Förstår inte riktigt varför mitt huvud inte vill fatta det.) Kroppen pendlar fullständigt stokastiskt mellan toppform och typ rigor mortis, jag har helt tappat känsla för mina tempon, och jag vet liksom inte alls längre vem jag är just nu.

Och vet ni vad, det är helt okej. Eller inte bara helt okej, det är riktigt grymt faktiskt. För få saker är så spännande än att ge sig ut i det okända, bara släppa taget om allt och kuta järnet när startfältet släpps iväg. Den ångest jag känner rör inte ifall jag kommer att prestera bra eller dåligt, den ångest jag känner gäller enbart hur jävligt det kommer att bli. För jag har bestämt mig att vara stenhård, och då är det bara en sak som gäller: koncentration och fokus.

02 oktober 2009

När själar blir ett

Jag snyltar inte gärna på andras bloggmaterial, men sanningen är att jag kan inte säga det bättre än såhär.

11 september 2009

Nu blir det åka av

Få saker är så spännande som att öppna ett nytt excelark från Skogen. Nu var det länge sedan sist med alla undantagstillstånd som flankerade gax; det sämsta med lopp är helt klart att man inte kan träna som folk. Jag har dessutom hunnit glömma hur mycket jag brukar träna, och det är med skräckblandad förtjusning som jag ögnar igenom de färgmarkerade fälten med hemläxan dag för dag. Träningsprogram is da shit.

En gång i tiden varade ett långpass mellan två och tre timmar, längre än så "sliter mer på kroppen än vad det ger" enligt Szalkaidogmat. Max ett långpass per vecka dessutom var vad som gällde, om det någon gång gick fjorton dagar mellan långpannorna var inte det hela världen heller. Back-to-backpassen dök upp som en exotisk nyhet i och med ultraträningen, nu skulle man plötsligt köra något så crazy som två timmar lördag, tre timmar söndag - eller omvänt. Those were the days.

Nu är det 5 tim/2 tim/6 tim som gäller, en dags återhämtning och så fem gånger Hammarbybacken, följt av 3 tim/2 tim/2 tim. Vi snackar alltså söndag till söndag. Och jag är bara lycklig. Lycklig för att det är en förbannad förmån att få springa så här mycket, lycklig för att jag tränat så mycket och så envetet att jag nu får göra allt det här roliga. Springa hur mycket långpass som helst, åka på träningshelger i fjällen två veckor i rad, tävla i lopp på sjukt vackra och oändliga banor.

Lycka till alla ni som springer i helgen, och glöm inte att löpning är något av det vackraste man kan göra.

07 september 2009

Mördarintervaller

En sak är säker, intervaller tar lika hårt på mig som att springa lopp. Jag sover precis lika dåligt natten efter.

I natt drömde jag att Doktor B och jag satt på en parkbänk i Tanto och tröstade en gråtande farbror. "Titta, stjärnfall!" sade jag glatt, och försökte få stackarn att tänka på den vackra natten som speglade sig i det becksvarta vattnet istället för den svikna kärleken eller det förlorade jobbet eller vad det nu var som gjorde honom så djupt förtvivlad. Det dök upp en bil, ett dåligt tecken såhär mitt i natten, och ut hoppar en spänstig ung man som helt oförhappandes ger sig på farbrorn och Doktor B.

I samma stund dyker det upp en till bil från vänster, och parkvägen är nu blockerad från båda sidor. Ut kliver ännu en gangster, en äldre lite mer ärrad och garanterat mer samvetslös typ med långt hår och jeansjacka. Jag inser att det är läge att fly illa kvickt, och har en bråkdels sekund att bestämma mig för vilket håll jag ska ta, vem av dem jag har störst chans att komma förbi. Så slås jag plötsligt av instinkten att springa rakt upp i skogen istället, för i uppförsbacke och på obanat underlag är jag oslagbar och mördarna kommer inte att kunna komma ifatt mig.

Tyvärr blev det inge kuta av för jag vaknade med andan i halsen, klockan var fem och det var kört att somna om. Däremot konstaterar jag med viss tillfredsställelse att mitt undermedvetna alltså ser mig som värsta vinnaren i backar och terräng. Det mentala genombrottet tackar jag för, även om det kostade en mardröm.

Jag hittade inga bilder på mördare som var läskiga nog.

02 september 2009

Rör inte min löpning

Det här med gemensamma pass. Någon driftig typ drar igång säg en långpanna på t.ex. jogg eller funbeat, på sin blogg eller webbsida, bland klubbkompisarna eller bland sina vänner. Störtskönt. Supernice. Men så blir det alltid en diskussion om tid. Där de allra, allra flesta brukar kvittra något i stil med gärna tidigt så man hinner med något resten av dagen, som om det vore en självklarhet.

Jag börjar få spunk på det här. Vaddå få passet avklarat så man kan göra andra saker. Som om löpträningen är något irriterande tidskrävande som man måste få överstökat så fort som möjligt. Som att det man vill göra egentligen är något annat än det där långpasset som helst inte ska få ta tid.

Hej jag heter Emil Zatopek och jag tycker det
är skitjobbigt att
löpträningen tar så mycket tid
Ja ja visst, familjetid hit och åtaganden dit. Så kallade andra intressen. Men jag kan väl för fanken inte vara den enda människa i stan som prioriterar löpningen så pass högt att jag planerar resten av min tid runt träningen snarare än omvänt? Det är ju inte så att jag inte har en ganska intensiv och fullspäckad tillvaro själv.

Lite grand känns det som om folk kuvar sin inre löpare, den där djuriska saken, den utan vare sig moral eller förstånd. En möjligen hotfull drift, att tuktas och förpassa i skamvrån lite grand, ungefär som kvinnors sexualitet behandlats de senaste århundraden. Det är helt okej att träna och motionera för att ha roligt och må bra. Att vara en komplett löpjunkie och träningsnörd däremot, det kanske trots allt inte passar sig riktigt, det är för skumt. Okej kanske om man är tjugoårig kille - de måste ju få ha sina drifter, eller hur. Men en fyrtioplussare av kvinnlig modell? Nej, då är det bättre att få träningen avklarad på morgonen så att man kan vara typ normal resten av dagen. Eller nåt.

Själv är jag lycklig över att träningen tar sån j*vla tid, att mina timmar fylls av det här fullständigt meningsbefriade joggandet, att jag tvingas till blanka kalenderhelger för att jag tänkt springa back-to-backpass då. Springa springa springa springa. Det är ju för sjuttsiken det bästa som finns!

29 augusti 2009

xxx gax forever

Minns ni startscenen i Myst. Du har droppats ner i en obekant och lätt överjordiskt vacker värld, solen skiner, det är tyst och absolut stilla förutom havets kluckande, en lätt sommarbris som susar, något enstaka fågelkvitter och ett par fjärilar som ljudlöst fladdrar förbi. Du har ingen aning om var du är, eller vad du förväntas hitta på. En stillsam början på ett så hisnande äventyr att jag räknar de där intensiva dygnen under en julledighet på nittiotalet som jag tillbringade framför datorn fullständigt trollbunden av Myst till några av de mest fantastiska i hela mitt liv.

Alltings början...
Allt du kan göra är att peka och klicka, för att på så vis se dig omkring och efter den första illusionen av ödslig stiltje finna spår av tidigare människor, och hitta saker som faktiskt går att manipulera. Till synes utan konsekvenser till en början, en gnisslande spak i en havererad obegriplig apparat, ett slags roder på någon för länge sedan övergiven och rostfräten instrumentbräda. På min tid var det ännu inte aktuellt med hints och walkthroughs, men efter tillräckligt idogt och långvarigt knappande och dragande i till synes helt orelaterade objekt upptäcker man kombinationer som leder till att kanske någon lampa lyser upp eller en dörr öppnas, med nya möjligheter att undersöka. Spelet som i sin helhet fick plats på en endaste ynka CD-ROM kom 1993, och var så nyskapande och stilbildande att genren "interactive fiction" vore fullständigt otänkbar utan Myst.

"Interactive fiction" är väl ungefär den benämning som jag själv skulle tycka vore passande för det som i vardagsmun kallas terrängultra eller varför inte äventyrslopp. Lika lite som Myst bara är ett spel, är terrängultra bara idrott. Det är ett kliv rakt in i en annan värld, parallell med den vi lever i men ändå så långt ifrån att upplevelsen präglar en för livet när man väl kommit ut igen på andra sidan.

Jag hade sedan i vintras planerat min semester till att springa järnet och reka banan för the gax 50 miles. "Det ska bli spännande att se hur mycket träning du klarar av" sa Skogen, och hans program på temat ultra galore med fem-sex timmars långa back-to-backpass och veckomängder över 100K visade sig passa som handen i handsken för upplägget, förmaningarna om att undvika asfalten en trailknarkares dröm.

"Det är långt", sade busschauffören med stora ögon när jag i Kåseberga ville lösa biljett för samtliga tre linjer som krävdes för att transportera mig till slätten några kilometer från den planerade starten i Haväng. Några timmar senare hoppade jag av vid Ravlunda kyrka; solen stod i zenit över den övergivna landsvägen och jag började pallra mig nerför allén som skulle leda mig mot Skepparpsgården och vidare längs med de första milen av gaxbanan. Ett par fjärilar fladdrar förbi, några kilometer senare befinner jag mig på sandstäppen med havets kluckande i öronen och en lätt bris som smeker mina kinder. Äventyret har börjat, här och nu.

Den nyutgåva av Myst som släpptes år 2000 innehåller förutom realtidsrenderad 3D-grafik som möjliggör obegränsad rörelsefrihet även att parametrar såsom dagsljus och väderlek ändras med spelets gång. Dag blir kväll, kväll blir natt, natt blir morgon och dag igen - en helt ny upplevelsedimension i det äventyr som är så präglat av de trolskt suggestiva och vackra miljöerna. När jag så för andra gången i sommar står på sandstäppen i Haväng är det inte heller längre i gassande middagssol. Denna gång är det skymning, och sommardagens ljudbild har bytts ut mot syrsornas sång. Overklighetskänslan är lika fullständig som en virtuell värld kan kännas realistisk. Vi befinner oss inte längre här och nu, vi är någon annan stans, i en annan tid, ungefär som Mircea Eliade beskriver skillnaden mellan den profana världen och den sakrala. Framför mina fötter ligger drygt åttio kilometer; vad som rymmer sig inom dessa är det mysterium jag just skall invigas i. Vi släpps iväg över stäppen, småsamhällena glittrar som ett pärlband längs med kusten i fjärran, den kust vi skall följa ända tills vi någon gång på morgonkvisten förväntas springa i mål i Ystad.

Det tar inte många minuter förrän klungan sprungit ifrån mig och jag ligger ensam längst bak. Ensamheten med den sköna naturen gör mig gott, natten lägger sig över landet och en magnifik stjärnhimmel breder ut sig över mitt huvud som det bästa sällskap jag kan önska mig. Faktum är att det bara tar lite drygt en mil innan jag är så uppfylld av hela upplevelsen att jag fantiserar om att dö lyckligt där och då - det jag varit med om är redan mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag vet inte ens hur man beskriver en upplevelse som denna för någon som inte var med, men den ljumma natten under denna gnistrande himmel på dessa fantastiska ben som bar mig över slätterna, stränderna, hagarna, landsvägarna och backarna på vingade fötter är idag en del av min själ, av mitt jag, det närmaste man kan komma liksom.

Rätt vad det är ser jag ljuset av en pannlampa studsa upp och ner - det är Staffan Å, som jag visst sprungit om när han fyllde på vatten hos något festsällskap. Vi slår följe över Stenshuvud och ner mot stranden, tappar sedan bort varandra igen för att åter mötas från och till där navigeringen är som knepigast och inte ens min inlästa gps-bana slår Staffans erfarenhet av att ha sprungit loppet tidigare. Större delen springer jag dock ensam i mörkret, natten en trygg moder trots ögonparen som då och då reflekteras i min pannlampas sken - än små knappnålsögon någon decimeter över marken, än skygga blickar i räv- eller rådjurshöjd, än gloende lyktor, stora som glödlampor, som vittnar om yrvakna hästar och kor. Jag springer.

Efter att ha kämpat med Zingo och Jan-Erik genom den lösa sanden från Mälarhusen tillsammans och svurit över Skåneledens officiella sträckning som antagligen är den strategiskt sämst tänkbara kommer jag slutligen fram till Sandhammaren och loppets enda kontroll. Soluppgången är nära, och jag byter ut pannlampan mot svalare kläder och färskt vatten. I takt med att nattens magi falnar vaknar en vacker morgon, och jag slår följe med Staffan och Stefan över de sista storslagna om än grymma backarna från Kåseberga till Hammar. Härifrån finns bara en enda tanke kvar som bär: det är ett jobb, det måste göras. Upplösningen är nära, spelet snart slut.

Någonstans i sandskogen plockar jag upp en modfälld Ross, och när vi springer upp på torget och in i mål är det strålande dag, någon trycker en pokal i handen på mig som blänker ikapp med solen i himlen - game over, high score, jubel liksom och ändå har det inte ett dugg med saken att göra. För inom mig är det natten som bor, den natt som var jag. Femtio miles är evigheter långt, löpandet är ett tillstånd, varje räknande av kilometer och tider befängt, ultra, nu förstår jag. Lika lite som det är en prestation att spela Myst, är det en prestation att springa gax, det här är inte idrott, det här är rena trippen, jag har varit där, jag kan dö lyckligt.

Och ändå är det bara början.

19 augusti 2009

F'låt

Jag vet att ni väntar, och jag kan inte annat än att skämmas som en hund, men jag har inte ens hunnit uppdatera min träningsdagbok. En kort officiell version av storyn finns här.

För sjuttsiken, spring med kärlek, det är det enda som betyder något.

02 juni 2009

Förgänglighet

Löpning, det är en slags momentan befintlighet mellan då och då, det då man precis lämnar bakom sig och det då som ligger just framför. Ungefär som att man aldrig kan hoppa i en och samma flod två gånger, har varje steg passerats så fort det är taget. I ungefär hundraåttio gånger per minut, tio tusen gånger per timme, tvåhundrasextio tusen gånger per dygn. Hur många mil har du inte lagt bakom dig, hur många ligger inte framför dig? Var är du nu?

När det-där och det-där loppet är över, kan man äntligen börja springa igen. Alltså, göra det där det egentligen handlar om. Vara fri.

Varför träna, sträva att förbättra sig när man ändå inte jagar tider, placeringar och rekord? Varför pulsklockor, mjölksyratester, träningsprogram, kompressionsstrumpor, våtvästar, teknikövningar och GPS? Svaret är lika enkelt som paradoxalt - för att maximera friheten.

Den som ger sig ut för att jogga och må bra har aldrig smakat på vidderna, utan nöjer sig med den värld såsom den ter sig fram till den synliga horisonten. En löpare måste träna, justera, förbättra och finslipa sin kropp och sitt sinne för att kunna bli fri från gränserna, för att kunna utforska det okända, för att kunna teckna sina fotspår i marker ingen tidigare beträtt.

Nu undrar ni vad det här inlägget egentligen handlar om, och det skall jag tala om för er, det handlar om att springa the gax 50 miles. Ett av de vackraste lopp som finns på denna sagolika planet, den blå diamanten i universum, med denna vidunderligt sköna bana som en av dess mest skimrande facetter.

Det betyder ingenting, det betyder allt, och sista chansen är i år.

If not now, then when

31 maj 2009

En hård dag på jobbet

Vaknade igår eftermiddags mitt på Vallhallavägen och insåg shit, jag springer marathon. Jag som skulle ha laddat kropp och psyke, iklätt mig mina mentala bilder, pluggat in dagens strategi i ryggraden och stå där i startfållan, förberedd och färdig för uppgiften. Nixpix, helt plötsligt befinner jag mig i en krälande orm av människor i alla sorter, storlekar och nationaliteter och konstaterar att jag åtminstone haft den goda turen att lägga mig i högerfilen på skuggsidan. Vad var dagens mission nu igen? Just det, springa någonstans mellan 5:30 och 5:40 minuter per kilometer. Så långt som det går. Och allra helst i 42195 meter.

Mitt naturliga cruisingtempo ligger ungefär en minut högre. Inte att det är några större problem att hålla säg 5:35, åtminstone i några kilometrar, men det går inte av sig själv, utan jag måste fokusera på det. Stenhårt. Släpper jag tanken så droppar jag av direkt. Någonstans vid fem kilometrar inser jag att jag inte kommer att hitta Söderbruttan, BonVivant och E-maria som jag tänkt bilda klunga med, men också att den fart jag håller känns ansträngande redan nu. På tok för ansträngande. Mil kanske, ja. Men mara? Ett sinnessjukt experiment. Helt i min smak.

Efter sex kilometer vet jag att vad jag än gör idag så är det pers. För längre än så har jag aldrig sprungit i det tempo jag håller. Det är tungt att sätta milen, men det är bara att bita ihop och tugga vidare. Inte släppa. Plockar sammanbitet på mig en gel och byter till svampkeps vid IF Linnéas supportstation på Söder Mälarstrand, och hoppas de inser att jag inte ha ork över att vara glad på utsidan också.

Sammanbiten i 42,2. Foto: IF Linnéas supportstation
Förbi Stadshuset inser jag att det var här jag blev varvad av Willy Korir förra året. Nästa etappmål blir därför att hålla undan utan att täten hinner ikapp, så länge jag kan. På Karlavägen, där Szalkai älgade förbi i fjol, har den tanken vässats till att inte bli varvad överhuvudtaget. Katsching, och jag springer över halvmaramattorna med ytterligare ett pers i bagaget. Hur länge ska jag egentligen orka hålla den här farten? Tar det aldrig slut, liksom?

När jag passerar 30-kilometersstrecket i Gamla Stan tänker jag en enda tanke - det är nu jag är stark. Den som följer mina femkilometersmarkeringar på nätet eller via SMS kan konstatera att jag springer hyfsat jämnt, men inte i närheten av sub4. Marginalerna finns inte helt enkelt. Faktum är att jag klarar uppgiften och håller mina 5:30-5:40 på raksträckorna loppet igenom, men tappar grymt med tid i vätskekontrollerna då jag blir allt dummare i huvudet och mest irrar omkring bland alla muggar, plus att jag följer GasellBeckys råd och går uppför Pålsundsbacken. Och se, Västerbron varv två är inga problem, benen är hyfsat lätta uppför även om tempot är ett skämt.

Fucking håll ihop nu, maran är snart över. Lovar mig själv att få gå i Torsgatsbacken för att suga i mig en gel, men rätt vad det är så är jag redan uppe vid St. Eriksplan. Då är det bara en sak som gäller - kräma på. Allra sista chansen att övertrassera anaeroba tröskeln och gå in i väggen eller vad som nu kan hända. Sablar vad jag går om folk. Inne på Stadion vrålar folk och hejar när jag spurtar om ytterligare några placeringar, och när jag passerat mållinjen på sköna 4:14:33, nästan en halvtimmes förbättring från perset i Månkarbo, är jag bara jävligt glad att det är över, även om det gick lite väl hastigt och lustigt på slutet.

Man brukar få klämkäcka råd om att "passa på och njuta också", men gårdagen var fan inget party, det var bara jobb från första kilometern till sista. A job well done, om jag får säga så själv. Och det får jag, för idag är jag gud.

28 maj 2009

I övrigt konstaterar jag...

...att om man är nervös inför nummerlappsutdelningen kan man inte längre påstå att man minsann inte alls har drabbats av någon maratonfeber.

Presstop!

Alltså, här kommer jag hem från min midnattsrunda, faktiskt det värsta pass jag någonsin sprungit men det var inte det jag skulle prata om, här kommer jag hem, och loggar rundan, och surfar runt lite och så hittar jag följande nyktra notis på ultradistans.se:
Snubben som fick mig att bli långdistanslöpare, som sade att alla kan springa ett halvmarathon. Som lärde mig i princip allt jag kan om träning. Som har varit typ min goda skyddsängel under mina första stapplande år som löpare. Hela Sveriges marathonguru. Skall springa ultra. 100 km.

Anders Szalkai var namnet.

Ultra is da shit.

27 maj 2009

Utan titel (sic!)

Okej, nu är vi där igen. Jag skall precis ut på mitt sista "löpekonomipass" före maran. 15-20 minuter i tävlingstempo är allt Skogen kräver. Behöver jag säga att det bär emot. Klockan tickar, arbetsdag i morgon. Och jag vet att jag ska ut, ingen pardon.

Ville bara berätta det. Den här bloggen är för jävla präktig ibland.

21 maj 2009

Jag är ultra.

Vad ÄR ultra, frågade min vackre om än just nu bältrossjuke svåger på facebook häromdagen, apropå mitt envisa statusmeddelande. För ganska ungefär ett år sedan skrev jag ett vemodigt inlägg om mitt sista långpass som maratonlöpare. Då, tolv dagar innan min första mara, och ändå redan helt inställd på att jag därefter äntligen skulle få springa längre, och allt som krävdes var att bli av med min retliga oskuld där på mållinjen efter de magiska 42195.

Idag är det nio dagar kvar till mitt andra Stockholm Marathon, som egentligen skall vara någon form av business as usual. Lite långpass med guldkant, sådär. Där andra formtoppar med nedtrappning följt av viloveckor har Skogen beviljat ynka två dagar utan löpning innan maran, så jag kör på för fullt med tvåtimmarspass i block kantade av snabbare kortingar för löpekonomin. Inga silkesvantar direkt, mer än att jag inte ska köra på asfalt. Och det är ju alldeles riktigt, för jag är ju ingen marathonlöpare - jag är ultra. Stockholmsmaran är inget prioriterat lopp direkt.

Det finns bara ett problem: jag ska springa under fyra timmar. Och problemet är inte att springa under fyra timmar så länge man litar på att laktattröskeln ligger där den ligger och benen är någotsånär hela. Problemet sitter i mitt huvud. Marathon under fyra timmar, det är sub4, en gräns som liksom inte ens har förekommit i min begreppsvärld. Inte för att det är sjukt snabbt - det är det inte - men det är ändå topp 500 bland damerna i Stockholm. En tid som riktigt, riktigt duktiga marathonmotionärer gör. Och snackar vi ultra är det ungefär där landslagstjejerna ligger. Frågan som vållar regelrätt ångest är inte "kan jag springa marathon på fyra timmar", utan "är jag en sån som springer marathon på fyra timmar".

Jotack, annars då.
Jag kan säga direkt att jag har *inte* tränat för att springa sub4. Tittar jag på Mäster Szalkais program om vad som gäller i den här ligan kan jag bara skratta hjälplöst, det är rena fantasipassen i min värld. Jag har Maffetonat mig genom hela vintern, varit duktig med långbackar, och dragit på tempot under de kortare passen sedan första laktattestet i april. Det är allt. Säsongens mål är att klara femtio miles med hedern och kroppen i någotsånär behåll, så tempon under sex-sju minuter per kilometer har egentligen varit helt ointressanta. När Skogen redan för sex veckor sedan tyckte att jag borde springa maran på fyra timmar såg jag det som en lustig kuriositet jag glatt kunde skämta om bland mina löparkompisar; när jag sedan råkade se att han skrivit in 3:45 i min excelfil insåg jag att han inte drev med mig och fick lite spagetti i knäna. Fast han garvade i och för sig åt mig i förrgår när han sa att jag skulle springa under fyra nästa lördag.

Kroppsbyggaren Tom Venuto som vänligt titulerar sig your coach and friend säger att det inte är vad man tänker eller säger som visar vad man egentligen tror om sig själv. Det är istället vad man gör. "It's all in your head", som min sköne kollega säger och som tröttnat på mitt ojande och ackande, det är helt och hållet mitt undermedvetna som bestämmer om jag glider in under fyra nu på Stockholmsmaran eller om jag nöjer mig med ett grymt snyggt pers på säg 4:30. Lördag 30 maj kommer jag få veta vem jag innerst inne tror att jag är.

Nåväl. Hur det än blir med den saken så kommer jag att göra en Ritella och skriva slow speed training i min träningsdagbok, för jag är ultra.

17 maj 2009

Om ett pers

All cred går till de übercoola brudarna till vänster - som bistod med grymmaste supporten längs banan (från Munkastigen Trailrun, fotograf Bänke)
5:24:37 är en ganska bra tid, eller nej, det är en riktigt bra tid faktiskt. Inte bara sub 5:30, sub 5:25 till och med, då är man plötsligt liksom med i leken och inte bara någon lallande rookie längre. Nu har väl lallandet egentligen aldrig legat riktigt för mig även om det må ha sett ut så på mina tider; i själva verket har jag ju filat strategier, tränat och tekniknördat mig som om det gällde förberedelser för OS 2012. Jag kan visserligen förstå att just mina 5:24 på Lidingö Ultra i somligas öron låter som en skräll från heaven, men själv känner jag mig mest nöjd med att ha cashat in på insatt kapital. "Där satt den", snarare än "någon gång händer det".

Formbesked, var det tänkt. Det hela började med det laktattest jag gjorde på Sport Support Center i början av april, då Christer Skog inte riktigt fick ihop mina laktatnivåer med mitt föga glamorösa marapers från Månkarbo på 4:41. "Du är nog bättre än du tror," kläckte han ur sig, ännu ovetandes om min tioårsplan att springa ett av världens tuffaste ultralopp, där trots de hårda kvalreglerna ofta bara en tredjedel av de startande lyckas ta sig till Leonidasstatyn i Sparta inom maxtiden.

Frågan om vad jag hade för mål dök inte upp förrän vi efter själva testet snackade lite kring resultaten, och jag var tvungen att upprepa min mission två gånger innan mitt svar sjönk in. "År 2017 skall jag springa ett lopp på 246 kilometer." Där han antagligen väntat sig någonting i stil med "maran på sub fyra" tvingas alltså Skogen på några sekunder avgöra om jag är en komplett wacko man gör bäst i att hålla sig borta från, eller om det är möjligt att träna upp den här bruden som insisterar på att få värma upp i sju och trettiotempo till en bragd värdig den uthållighetselit som samlas i hans stall.

En gång i tiden i seklets begynnelse satt jag i anställningsintervju med dåvarande chefen för fondkommissionären Aragons analysavdelning, som berättade en anekdot om hur Napoleon rekryterade sina fältherrar. "Jag anställer bara dem med tur", parafraserade den gode chefen sin Bonaparte, och avslutade vårt faktiskt mycket spirituella och intressanta samtal med frågan om jag hade någon aktie jag själv skulle rekommendera. "Elekta" svarade jag utan att blinka, Elekta som var nere i ynka nitton spänn och av analyschefens reaktion att döma uppenbarligen ansågs vara en så skabbäten och giktsjuk kuse att min potentiella cred som aktieanalytiker raskt dök mot nollgrader. Om jag hade minsta del i att Aragon något senare rekommenderade köp och Elekta som bäst varit uppe i över trehundra spänn sedan dess förtäljer inte historien, däremot såg Skogen något i min blick som analyschefen kanske missade. Och Skogen tände på idén att satsa på The Big S. "Jag får fundera lite på det här med ultra" sade han när vi skildes åt, men jag visste redan där och då att jag jag hade en coach. På riktigt.

Där de flesta Linnéiter fick bassning på att långpassen gick i alldeles för hög fart, fick jag order om att dra på hårdare. Laktatprofilen antydde ett lämpligt maratontempo på runt 5:30, och jag började omsätta min nyvunna fysiologiska självkännedom i träningsintensiteter. Efter att sexton backiga kilometrar i sexminuterstempo kändes ganska soft trots allt hade jag bestämt mig. På Lidingö skulle jag maxa.

Jag nästan hör genom telefonluren hur Skogen rynkar på ögonbrynen när jag på torsdagen outar min plan att köra på runt 150 i puls, nja 160 kanske säger han och undrar om jag kan tänka mig att sova och springa med Suuntobälte de närmaste dygnen, han vill kolla mina värden för att se hur hårt 50K egentligen tar. Sure thing, och nörden inom mig slår en extra frivolt av glädje.

I vanlig ordning sover jag dåligt natten innan loppet - stresspåslaget syns tydligt i de kurvor Skogen fick fram - men jag vaknar vid gott mod och får skjuts av klubbkamrat Staffan till Lidingövallen. Har inte lyckats synka Skogens pulsband med den Suunto T6:a jag vann på Munkadöden för några veckor sedan, och får förlita mig på känsla och Garmins kilometertider. Inget fel i det, men det här med lite högre tempon är trots allt nytt för mig och jag har ännu inte riktigt koll på 150-160-regionen där jag tänkt lägga mig under lopet. Startskottet går, och det är bara att släppa allt - nu är det åka som gäller.

Sackar i vanlig ordning efter huvudklungan ganska rejält, har aldrig begripit mig på vitsen att rusa iväg när man har flera mil framför sig. De där stilla första kilometrarna går jag hellre in i mig själv, en slags kokong där den småtröga startpuppan utvecklar sig till det löpardjur som så småningom kommer att springa själva loppet.

Ger formen en trea, benen är varken pigga eller körda, det känns stabilt men inte läge för några riktiga jubelhöjder. Den mentala svackan kommer därför oväntat snabbt: hur i hela friden har jag kunnat inbilla mig att det ska gå att springa en terrängultra i typ miltempo?! Är detta dagen då den rosa bubblan av självbedrägeri och hybris till slut kommer att spricka? Jag lyssnar på mina tankar, låter dem passera med ett överseende leende, och loppet kan börja: jag ska fan under 5:30. Nu, idag. Spring! Spring!


Första milen går på runda timmen, andra likaså och jag springer en med mina gamla mått helt okej halvmara. Tankarna far i huvudet om jag kommer att lyckas hålla tempot, löpningen går hyfsat lätt men jag får ändå koncentrera mig på att jobba, slackar jag så sjunker farten direkt. Närmaste delmål bli därför att jaga mitt gamla marapers som jag iskallt räknar med att slå. Det är här jag börjar plocka folk på allvar, och även Skogen som står och hejar efter 25-kilometersmarkeringen blir glad över det tempo jag håller och att jag ser pigg ut.

Mellan tre och fyra mil går jag på någon form av mekanisk rutin, och möjligtvis spelar mig den alltför generösa marginalen till maraperset ett mentalt spratt här, för i efterhand kan jag se hur tiderna stadigt kryper uppför kilometer för kilometer. Detta hindrar mig inte från att passera de magiska 42195 på 4:32:16, en tid som är hela nio minuter snabbare än vad jag klarade i augusti. Nu börjar ultran - och jag har lite mindre än en timme på mig att avverka de sista åtta kilometrarna. Jag vet att jag kommer att klara det, men samtidigt är det disciplin som gäller - det är en del brutala backar kvar, inklusive The Scary A.

Startfältet omkring mig har bytts ut några gånger under loppet, och de löpare jag går om blir allt mer vältränade och hunkiga. Plockar, en efter en. Släpper igen, plockar tillbaka. Nya ryggar framför att ta in på. Klarar jag en tjejplacering till? Hon är stark som fan uppför, starkare än jag, men efter näst sista vätskekontrollen lyckas jag dryga ut luckan till den avgrund som slutgiltigt lägger henne bakom mig. Sedan, där, en till dam - jepp, jag klarar att öka, tar stadigt in på henne och springer om efter någon kilometer. Topp tjugo, andas jag för mig själv, topp tjugo.

Ute på Grönsta Gärde inser jag att det är löjligt lite kvar på loppet, och att 5:30 snarare kommer att bli 5:25 - inte sjappa nu, håll tempot, nej fan, öka öka. Det här är ultra, du har sprungit fem mil, inga krafter behöver sparas längre, det är bara att jubla runt ärevarvet på Lidingövallen och in i mål. Jag dimper ner på en campingstol och får chipet avklippt. 5:24:37 säger Garmin, samma som den officiella tiden visar sig senare, och tjugondeplaceringen i damklassen är min. Ett självbelåtet flin växer ut inifrån själen och ända över öronen, jag har sprungit bra, jag har gjort mitt jobb.

Och bäst av allt: jag vill ha mera.


06 maj 2009

Pump up the volume!

...eller dags att dra åt tumskruvarna lite. Det här kan bli en riktig thriller.

Träning är träning och tävling är tävling. Visst, som jag snackat om tidigare är det ännu för tidigt för mig att tävla på riktigt, men om det skall vara någon vits med att springa lopp redan nu så gör jag klokt i att göra det under så tävlingslika förhållanden som möjligt. Det är ju nu jag samlar de viktiga erfarenheterna, lär mig hur det funkar, liksom.

Ser jag tillbaka på min track record så är jag ganska ojämn. Jag har gjort riktigt bra lopp, jag har gjort genuint dåliga lopp. Både när det har räknats, och när det inte har spelat någon roll. Men en sak har gällt för alla lopp: jag har aldrig kört slut på mig helt, alltid haft krafter kvar.

För det mesta har jag kört safe, målet har helt enkelt varit att komma runt distansen, eller som i Skövde att hålla en viss strategi. Springer man en distans för första gången vet man ju inte riktigt vad som väntar. Och det är spännande nog i sig.

På lördag ska jag springa femtio kilometer. Och femtio kilometer har jag sprungit förr. Då med tunga, värkande ben efter hårdfys bara några idiotiska dagar innan loppet. Det var inte kul.

Okej, vi spolar tillbaka en aning. Första provpassen längs banan för Lidingö Ultra orsakade rejäl ångest. Det här skulle inte bli lättare än SUM. Upp och ner, upp och ner, knappt någon flytlöpning alls, inte heller särskilt mycket kul (läs teknisk) terräng. Värsta eljusspåret, liksom. Gaah. Där jag var övertygad om säker revansch på de sub 6:30 som egentligen var inplanerade för SUM, blev jag plötsligt osäker på om jag överhuvudtaget skulle lyckas persa på 50K nu på lördag, trots den miserabla jämförelsetiden på 6:51:03.

Sen vet jag inte vad som plötsligt for i mig. Okej att en liten fågel viskade i mitt öra att jag egentligen borde springa ultra i typ nuvarande milperstempo, men det var inte det. Kanske var det att bevittna Swissbabe's okuvliga kämparglöd längs Munkastigen. Men definitivt var det några riktigt hårda turer bland backjävlarna i hooden.

Tricket är att våga lägga sig på en högre ansträngningsnivå. Så himla jobbigt är det ju inte, faktum är att det är mest skönt efter någon mil. Problemet är att jag inte vet var gränsen går. Dit kommer man inte på träning. Men en sak är säker, någonstans tar det roliga slut, och det kommer inte vara skönt längre.

På lördag tänker jag ta reda på var gränsen går. Jag räds inte de små skitbackarna, jag skall fan hitta flytet. Lägga mig där. Och sedan ligga kvar. Till the bitter end. Bonkar jag vid 30K som nån jävla marathonfåne får jag väl halta in i mål.

...och så i morse vaknar jag med feber. Fattar ni. Frossa, svettningar. Är det mitt nya ultrajags födslovåndor, eller är det den där überhypade svinflunsan. På lördag får vi se. 502 är mitt namn, mitt mantra.

Jag. Är. Så. Redo.

02 maj 2009

Flashbacks från A Grand Day Out

Scenen utspelar sig vid Torup, under turen från Smygehuk till Malmö. Först inne på trädgårdscaféet vid jaktpaviljongen är de tre grabbarna, tuffa, starka, med saltränder på tröjorna och i ansiktet, möjligen även ett barbröstat exemplar. Sedan kommer fyra amazoner, upprymda över att två just spräckt maratongränsen för första - och absolut inte sista - gången i sitt liv. Lycka, skratt och glädje, framförallt över återseendet med boysen då vi tappade bort varandra någonstans runt Trelleborg och hamnade på olika leder.

Sist in kommer jag stapplandes, åtskilliga evigheter senare, efter en mil med kilometertider neråt tio minuter, benen gnällandes över molande värk redan efter 30K på grund av gårdagens backexcesser vid Ales stenar. Pallar lagom att släpa en stol ur skuggan, dimper ner och orkar inte ens ställa upp brickan på bordet, den får stå kvar där jag släppte den i det nyvakna vårgräset med sina omkullfallna flaskor vatten och äppeljuice.

Kroppsspråket säger allt. Foto: MarathonMia
Grabbarna drar först, efter lite beslut om kommunikationsstrategier även tjejerna, och jag lovar att komma efter så fort jag pallar att röra mig igen - ganska hoppfull tack vare kaffe och Ibuprofen från UltraSandy (note to self: aldrig mera springa ultra utan Ibuprofen i fickan och tillgång till koffein).

Där jag sitter och apatiskt trycker i mig flottiga grillchips ser jag en unge mittemot som betraktar mig med stora ögon. Jag glor tillbaka och mölar mekaniskt vidare på chipsen, för trött för att visa någon form av bejakande eller känsloyttring.

- Pappa, säger ungen,
- Pappa, jag vill springa jättelångt!

...och även om det kanske inte syns på utsidan, så spricker hela min själ upp i ett leende och gränslös glädje över den skönhet som endast sanna soulmates kan se, men garanterat alltid känner igen, om de så bara är typ fem år gamla.

Elva kilometer kvar till mål säger etappbeskrivningen, och jag stapplar iväg med sikte på de orangea ledmarkeringarna. Efter en-två kilometer hinner den ofrånkomliga verkligheten ikapp: en skylt med det lika nyktra som plågsamma budskapet: Malmö 15 km.

Rycker inom mig på axlarna, pluggar in iPoden, och springer resten av sträckan på mirakulöst starka, lätta ben i en löpareufori som bara matchas av den ystra glädje vi delar när vi ultraamazoner slutligen återförenas i mål.

14 april 2009

LOVE/HATE

Nu ska jag vara bad girl. Googlar man på IF Linnéa och Kärlek får man i runda slängar 32900 träffar. Det är bara att besöka löparbloggosfären en sen tisdags- eller torsdagskväll för att höra ömhetsbetygelserna och superlativen hagla.

Själv är jag stolt Linnéalöpare och bär vårt emblem med lika delar kaxighet och vördnad. En hundraårig klubb med såväl världsrekordhållare i löpning som en av landets finaste boxningssektioner ger löparbohemer som mig en viss extra klass om ni fattar vad jag menar, vi sitter inte på parkbänken och halsar Rosita liksom, utan det är Bolly som gäller.

Men att tanka kraft ur löpargemenskapen som det brukar heta är för mig ett främmande fenomen - faktum är att det snarare låter scary, och lite klistrigt sådär. Tvärtom är det i ensamheten jag bygger min styrka. Det satt ganska långt inne att överhuvudtaget gå med i en klubb, men jag kände att det är ett viktigt led i att på allvar respektera sig själv som löpare. Även om jag i sann ultraanda gillar bäst att lalla runt för mig själv, som man säger i kretsarna.

Det är inte för den sociala gemenskapen jag springer med Linnéa. Klubben är snarare ett totem, ett slags övernaturligt konglomerat av alla de löparsjälar som genom tiderna burit och bär vårat namn, som gör den enskilde löparen starkare och större än självet. Visst, i euforiska stunder av löpardelirium är man ändå ett med alla löpare - men klubbpakten är en slags rituell bekräftelse som finns där oavsett om jag hunnit springa mig hög eller inte.

Jag tycker genuint mycket om de Linnéalöpare jag hunnit lära känna, men jag knarkar inte Linnéaträningar som de flesta andra. En gång varannan vecka räcker gott och väl. För den som är uppvuxen med ultraflocken ter sig klubbträningen ganska besynnerlig - visst, även ultralöpare pratar, men ingen orkar gaffla på hur många timmar som helst, så den tysta, inre gemenskapen dominerar upplevelsen big time. Det räcker istället med att möta en blick för att falla i skratt tillsammans, humorn är underfundig, peppande tillrop överflödiga, gehöret för varandras oscillerande behov av fokus absolut.

På Linnéaträningen vankas det andra bullar. Där jag tuggar uppför Münchenbacken fokuserat lyssnandes på min andning, mina steg och min kadens för att hitta det optimala flytet, pushar och peppar mina klubbkamrater på för fulla halsar så jag blir fnissig och inte riktigt vet hur jag ska svara. Jag kör ju mera... yoga, liksom. Och så vet jag inte heller vad som förväntas i gengäld, och hejar därför lika blygt som malplacé på både dem som springer uppför och joggar ner, lite på måfå liksom. Jag kanske lär mig så småningom.

Alltså det måste ju bara sägas någongång.
Farthetsen däremot är värre. Då menar jag inte uppvärmningen, som är som att släppa ut det berömda gänget ystra kalvar på grönbete - jippie vi får äntligen springa, liksom. Tempot är därefter, och det är inte ovanligt att de stackars mindre rutinerade löpare som hittat till klubbstugan vid Zinken persar med besked redan under sina första tre-fyra kilometrar med Linnéa. Det har sin (befogade) charm att springa med hjärtat och inte med huvudet.

Det är inte det. Jag menar attityden. Tider och PB:n är viktiga, mycket viktiga. Och då snackar vi inte tävling, utan träning.


Långa intervaller blir till värsta psykracet - folk som till varje pris hetsar för att gå om, eller slippa den uppenbarliga nesan det verkar vara att bli omsprungen. Händer det så grimaseras det under vilan och tas på onda knän eller höfter, den dåliga dagsformen bedyras, den annalkande förkylningen förespås. Konkurrensen bakom den kärleksfulla fasaden är stenhård, och den fina löpargemenskapen består till lika delar pepp och push som strategiskt mörkande av tider och prestationer för att kunna klämma till sina självvalda jämförelseobjekt där det passar egot bäst. Jorå, i Linnéa gläds vi åt varandras PB:n - men jäklar om du klår mig, liksom. Kanske är det denna hets som gör att man gärna friskt tar för sig av de mer generösa löparnas upplägg, träningsvolymer och laktatnivåer, medan den egna agendan hålls dold. De skall mycket till att leva upp till livsviktiga motton som be your own athlete, när det raljeras högljutt med uttalanden om skamgränser för olika distanser och liknande.

Löparklubbar tävlar. Mot andra, med varandra, mot sig själva, inom klubben och utanför. Så är det bara. Det hör till, och för väldigt många löpare är det en sund konkurrens och tävlan som gör att man utvecklas mot sina mål. För andra bekräftar det ens orubbliga status som ensamvarg, som gärna springer i flock ibland. Långbacke ikväll, på torsdag bär det av på träningsläger. Heja Söders Hjältar!

10 april 2009

Apropå ångest.

Varför är det alltid så att att man känner ångest inför vissa pass? Jag har inte hört om någon enda tränande människa som skulle vara befriad från detta fenomen. Inför passångesten är vi uppenbarligen alla lika.

Idag är det en tremilare längs banan för Lidingö Ultra som vållar illamående, hjärtfladder, prokrastineringstendenser och känningar av småkrämpor. Vädret är bästa tänkbara, rutten ligger inprogrammerad i Garmin, jag är laddad med energi sedan igår, och till och med benen känns sprudlande lätta. Ändå känns det här softa långpasset som ungefär det läskigaste jag hittat på sedan millenieskiftet, ja knappt att jag ens gör det frivilligt.

J*la hel*tes sk*t.

Världens läskigaste monster. Just nu.

29 mars 2009

Runner's High

Efter 2:24 med bara backar, det har precis blivit mörkt, nya Årstabron välver sig majestätiskt över mitt huvud och framför mig lyser byggarstrålkastarna upp den enorma rivningstomten med de gigantiska skrotbergen av rostande armeringsjärn, benen smärtar, She's Lost Control i lurarna. Ni måste, måste bara förstå den outsägliga skönheten i detta.

23 mars 2009

Okej, Skövde.

För ett par år sedan lyckades jag med konststycket att ta civilingenjörsexamen, bli löpare, gifta mig och fylla fyrtio inom ramen av två månader. Jag vet inte om årets begivenheter klår detta i dignitet, men vad gäller intensiteten tror jag 2009 års upplaga av den alltid lika hektiska mars-aprilperioden tar priset. För att bespara er hela listan så har min snittsömn legat på fyra timmar per dygn sedan Skövde sextimmars, inte för att jag nattugglat utan för att jag helt enkelt varit så jäkla busy. Jag kan säga som så att det handlar inte längre om att hålla bollar i luften, det är snarare Spring Lola som gäller. Inte mig emot, i och för sig.

Kalla det ett tillstånd
Nackdelen med allt det här är att det har involverat en massa människor omkring mig och i trådarna. Hela tiden. Precis som i Skövde. Mina ljuvaste minnen från en redan märkligt avlägsen helg cirklar därför kring loppets andra hälft, då hörlurarna åkte på och min interaktion med förbipasserande och förbipasserade begränsade sig till ett sfinxleende och möjligen någon silviavinkning som svar på hejandet och tillropen. Under dessa timmar och kanske särskilt 35 km plus hade jag några sanna stunder i löparhimlen, eller kanske musikhimlen, jag vet inte, just nu hänger löpning väldigt mycket ihop med musik för min del och det är väl en slags sammansmältning och alkemiskt bröllop med mitt dansarjag.

Om det blev det party jag hade hoppats på? You bet. Jag skulle kunna säga som så att jag enligt planerna gjorde ett fullständigt optimalt lopp. Jag hade roligt hela vägen, 20/5-strategin satt som en smäck, allt funkade på ren feelgodkänsla. Totalplacering 65 av 151 startande hade jag inte vågat drömma om - och ändå hade jag gott och väl kunnat jogga vidare ett par timmar när slutsignalen löd och hela fältet unisont tvärbromsade i en slags löparflashmobb i Boulognerparken.

Tiden gick mycket fort med undantag för femte timmen, då jag vid något tillfälle intalade mig att den antagligen var så gott som över, men att jag inte fick bli besviken om det bara hade gått en halvtimme. En blyg titt på klockan, tiden visade då 4:31. Hepp.

Underhållning och saker att fundera över fanns under hela loppet. Det går bara inte att se sig mätt på människors löpstilar, och jag noterade en intressant korrelation mellan löpteknik och lerstänkens höjd på bakbenen. Jag kan säga som så, skönspringande segraren Henrik Olsson (grymma 81,8 km) hade kanske loppets lerigaste skinkor. Kompakta löpsteg rular, så är det bara, även om man slipper lika mycket stänk om man sträcker ut benen i horisontalled. Jag vet i alla fall var jag står i valet mellan att springa bättre eller slippa tvätta tightsen.

Okej, det finns mer jag skulle kunna skriva om men livet har liksom redan gått vidare och Skövde var ingen stor grej egentligen. Jag tycker ni ska läsa hos MarathonMia istället, som gjorde precis som jag sa, nämligen visade var skåpet ska stå och sprang sig rakt upp i svenska kvinnors 20-i-topp-lista för sextimmars. Ultra är nämligen inte bara äventyr för romantiska kufar som mig, det är också i allra högsta grad en seriös idrott som förtjänar mycket mera cred än vad den har idag.

Dags åka till jobbet. Klockan är snart sex, så de flesta borde ha gått hem vid det här laget. Hostande åkte min stackars man i vanlig ordning till USA i morse, så nu är jag gräsänka en vecka. Här skall springas skiten.

08 mars 2009

Tjohoo, typ

Första frågan om vad jag hade för mål till Skövde 6 H fick jag nog redan i julas, när jag fortfarande envist tuggade mina lågpulsmil enligt Maffetone. Jag sade samma sak då som jag säger nu, jag har inga mål av typen "55 km" eller vad det nu må vara. Jag ser mig inte som sextimmarslöpare, och då blir min mätbara prestation tämligen ointressant.

Däremot är det ett ypperligt tillfälle att testa både form och strategier, så mitt mål med Skövde är det något luddiga att få ut så mycket som möjligt av det. Springa, och observera mig själv.

Hela hösten och vintern har jag gladeligen agerat farthållare åt alltifrån rookiesar som kört sina första riktigt långa långpass, till rutinerade ultralöpare som velat ha hjälp med att hålla jämnt tempo. Jag har varit bromskloss åt folk som behöver tygla sig i starten, och pushat på andra den sista milen in i mål. På något vis har jag blivit synonym med det där ångloket som bara tuffar på, oförtröttligt, i jämnt tempo, som det är bara är att ta rygg på.

Så kommer det inte att bli i Skövde kan jag säga redan nu. För då blir det lekstuga. iPoden kommer att vara laddad med mitt mest eklektiska urval bland punk och disco istället för hejarklackarnas schlager, benen pumpade med knäböj och hopprep istället för überlångpass i maffetempo. Tre parametrar är givna: bansträckningen, sex timmars totaltid, och Garmin som kommer att pipa i intervaller om tjugo respektive fem minuter. Resten är total frihet, som jag kommer att klämma varenda ljuvligt söta droppe ur.

Löpningens innersta väsen
Jag säger som jag brukar göra i såna här sammanhang: det är sex timmar, det är party. Bring it on!

05 mars 2009

Försten ut är sisten in - om DNS

Om exakt nio dagar går Skövde 6 H av stapeln. Ett lopp där man springer på en dryg kilometers rundbana i en park, och försöker ta sig så långt som möjligt på sex timmar. Hypen är olidlig inom ultramotionärskretsar, alla kvittrar sig varma om detta sååå trevliga och sociala sextimmars.

Många anmäler sig till Skövde 6 H som sitt första ultralopp, andra är självskrivna stammisar och skulle inte missa eventet för allt i världen. En del kommer för att käka så mycket korv som möjligt vid passeringarna, andra för att kila in sig i resultatlistans övre regioner - för skräller man ordentligt finns goda chanser att landslagskapten får upp ögonen för en. Alla är ju där! Spannet är stort, vilket är extra kul med tanke på att det ändå bara är lite drygt hundra deltagare max. One big happy ultra family.

Den kallas "mördarbacken". I'm not impressed.
Nu när det efter en oändlig vinter börjar dra ihop sig till den start som vi vid anmälan fantiserade om skulle ske i kortärmat, börjar folk dra öronen åt sig. En del upptäcker att sextimmars inte är i enlighet med säsongens mål, många har helt enkelt inte hunnit träna som de tänkt, andra har varit sjuka eller skadade, och några kanske helt enkelt blivit lite skrajsna inför själva tanken att springa i sex timmar, nu när det snart är på riktigt. Avhoppen droppar in sakta men säkert, i forumen, på bloggarna.

Så igår slog mig tanken: loppet har redan börjat. Det gäller, precis som i vilket lopp som helst, att förvalta sina kort väl från start. Organisera en funktionell vardag, träna ändåmålsenligt och disciplinerat, hålla sig frisk och skadefri, skaffa fungerande mentala strategier. När vi väl står där i Boulognerparken i Skövde så har vi faktiskt redan passerat den första sållningen. Vi tog oss dit, där andra inte lyckades utan föll ifrån på vägen. Försten ut är sisten in i mål, helt enkelt. Vi som kommer så pass långt som till startlinjen har redan hängt av en betydande del av fältet.

Om nio dagar är det bara sex timmar kvar. Det kan vara värt att se sig om, och lägga upp strategin därefter. För jag hoppas vi ses i Skövde!

Varsågod jumper!

02 mars 2009

En klassisk segergudinna

Aldrig ge upp. Bakslagen kommer, men det är upp igen som gäller, tills målet är nått. Punkt.

Nike, som numera heter Karin även i bloggvärlden, jag kommer aldrig mera kunna kalla henne något annat än Nike, för hon är fanimej segergudinnan förkroppsligad. Förra helgen skulle hon avsluta sin Svenska Klassiker med sista deltävlingen - Vasaloppet Öppet Spår. Ja, the full monty, inga halv- eller tjejmesyrer. Efter en rent ut sagt alldeles vidrig strapats föll satsningen i princip på mållinjen, då Nike efter 71 km och 10,5 timmars slit inte hann i tid förbi repdragningen i Hökberg, och därför inte fick fortsätta. Vätternrundan (300 km cykel), Vansbrosimningen (3 km) och Lidingöloppet (30 km terräng), allt avklarat med bravur och sugar on top, men i skidåkningen mötte vår egen IronWoman sin överman.

De flesta historier hade slutat här, med lärdomar dragna från bakslaget, och är man kämpartypen så möjligen planer på revansch till kommande säsonger. Men det duger inte om man heter Nike inte. För vad gör Nike? Skaffar startplats till Vasaloppet helgen efter, fixar resa och boende än en gång. Till den riktiga tävlingen. Kör skidor så det ryker, trotsar de ännu hårdare reptiderna, och viktigast av allt: sätter Klassikern. Däng.

Det är inte alla som klarar En Svensk Klassiker. Det är inte många som klarar ett Vasalopp två helger i rad. Men det skall banne mig en Nike till att mot alla odds och allt sunt förnuft i världen bara ställa sig i spåren igen, och köra för att casha hem sitt mål. Något annat fanns bara inte på världskartan.

Hatten av, baby. Jag saknar ord för hur bra du är.

Nike efter 3860 m simning
180 km cykel
42,2 km löpning
- en annan bra historia