Hard core babe goes halv mara

Ingen kämpe är komplett utan den tillhörande katalogen av ärr, skavanker och blessyrer som stolt bärs över kroppen som en ständig påminnelse om de stunder då hjältemodet varit större än de anatomiska förutsättningarna. Inte nog med att jag numera kan skryta med att ha knäckt ben på träning, jag kan dessutom skrävla på i rentutav oanständig dryghet över att ha kört inte mindre än fyra Army Fitnesspass, sprungit 18 km terräng samt ha tävlat i halvmarathon, allt detta med en pinfärsk revbensfraktur.

Å ja ba (i svart), sprang i mål så fort så det blev suddigt ba

Ovanstående får duga som den psykologiska revanschen efter att ha känt mig ganska liten och dum och ynklig där jag satt på akuten och väntade på min dom efter en sömnlös natt i smärta och ett smått förnedrande telefonsamtal med sjukvårdsupplysningen. Jag menar, det låter kanske lite märkligt när man som medelålders kvinna på träning slängt sig på marken och landat lite galet, "i skogen liksom, vi körde intervaller med fysövningar."

"Du menar på gympa eller?" frågar sjuksystern, och jag inser att det inte är någon större idé att förklara Ludwigs träningsfilosofi, dessutom kan man uppenbarligen få revbensfrakturer bara av att hosta galet så jag sväljer min stolthet och låter gå för "gympa" för den här gången. Man måste ju inte alltid bevisa hur macho man är.

Anyway, förra gången jag bröt något av betydelse var armbågen, då jag dansade solosalsa under småtimmarna på en helnattsfest på Tangocamp. Det blev lite väl fancy footwork, och under en ascool spin lyckades jag kila in stilettklacken under vristslejfen och stupade som en fura rakt framför fötterna på en vettskrämd Alain, under påbackning av ganska så mycket rörelseenergi från snurren. På morgonen vaknade jag med så grymma smärtor att jag svimmade av några gånger under de kanske hundra meter jag kröp från sovsalen genom det daggvåta morgongräset till frukosten för att få hjälp. Någon hällde i mig lite apelsinjuice, och jag kvicknade till såpass att jag faktiskt körde förmiddagens workshops som om ingenting hade hänt, med armen upphängd i en mitella som jag tillverkat av den scarf jag tagit med till Tusen och en natt-maskeraden.

Det var inte förrän efter lunch som några rediga kompisar fixade skjuts till akuten i Malmö, en vintage Jaguar framförd av den bohemiske Ole som var alldeles till sig över utsikten att jag antagligen skulle få morfin. Tre veckor gips blev det, och dagen efter att förbandet togs bort av en idiot med galen blick på St. Göran som förutom gipset även lyckades klippa upp mitt underarmsskinn åkte jag till Tango Island för mera dygnetruntaction.

Men tillbaka till gårdagen på SÖS, läkaren konstaterade som sagt revbensfraktur, förklarade att det inte alls var ovanligt att det gjorde som mest ont en hel vecka efter själva olyckan, och att det skulle läka av sig självt utan större negativa konsekvenser för träning och jobb under tiden. I'd say, det gick bra att springa halvmara i lördags i alla fall.

Jag var ju anmäld till Stockholmshalvan sedan länge, men med tanke på den senaste tidens träning var det inte läge att tänka lopp - här skulle det långpassas med guldkant och gratis dricka, bara. Förra gången jag körde den strategin gick det visserligen åt pipan rejält (Kungsholmen Runt), men den här gången lovade jag mig själv att bara springa på njutning oavsett tempo.

Fattar ni hur nöjd jag är!

Startade någonstans på 6:30 minuter per kilometer, och även om påkarna kändes minst sagt slut efter fredagens långintervaller var det skönt att bara få jogga av sig lite. Vid Söder Mälarstrand där de flesta började krokna hade mina ben istället piggnat till och jag började plocka placeringar i rent obscen omfattning. Farten höll i sig ganska bra (jag vågade aldrig titta på klockan), och efter sista backen uppför St. Paulsgatan var det bara att släppa loss - jag tror aldrig jag känt mitt löpsteg så lätt tidigare. Gick i mål på fullt acceptabla 2:09:35, och även om det är två minuter långsammare än fjolårets debuttid på 2:07:43 känns det som en seger eftersom jag ju egentligen hade räknat med två slappa mil i sjuminuterstempo.

Gladast av allt blev jag dock över att jag sprang i krokodillerna, dvs. mina knallgröna Asics Gel DS Racer, och de var bara så himla störtsköna. Det känns trots allt att man kommit upp sig lite extra som löpare när man kan springa långdistans i tunna racers. Nästa gång följer de med på maran!

Ett tungt beslut ger ändå lättnad

Jo. Det här med att DJ:a. Det är svårt att lägga av. Fysiskt, eftersom arrangörer och vänner hänger i kjolstyget på en, mentalt, eftersom det är svårt att ge upp vissa saker. Egoboosten. Att vara favorit bland några av dem som betyder mest för en. Att vara överlägset bäst i sin genre. Feta gage. Lite air av stjärna, ibland. Och att det för det mesta är riktigt kul att lira. Se så oerhört många oerhört glada människor. Älska dem. Älskas tillbaka.

Men så baksidan. Att tvingas vara uppe på nätterna. Utstå mer eller mindre illa dold avundsjuka. Andra DJ:ers fula spel för att manipulera ut en. En ständigt nagande känsla att tvingas var synlig och "med" för att inte tappa position. Tid, tid, tid som jag inte har, eller vill lägga på annat.

Men det räcker nu. För mig har det varit ett kreativt projekt från början till slut. Jag känner inget behov av just det just nu. Jag har aldrig varit intresserad av att "ställa upp", och det har gnagt på mitt samvete. Att jag egoistiskt bara valt det jag tyckt var speciellt kul eller tillräckligt välbetalt.

Så jag kapar repet här. Mitt DJ-liv får segla iväg, bye bye. Mitt ego gör uppror, men jag är fri.

Stabilt.

Mina farhågor kom på skam. Rejält. El Corte är liksom för otrendigt för det, slog det mig. För mycket vanliga människor, normala människor som jag kallar dem i tangosammanhang. Inget tangoversailles, det var väl hippare någon annan stans i år.

Några starlets på plats, men i minoritet stör de ingen och de flesta är lika rara och glada som alla andra. Undantagen finns men är få - ryssarna är de nya fransmännen i sin självupptagna arrogans och vägran att hälsa. Fast det gäller verkligen inte alla ryssar. Nej, i år kryllade golvet av trettiofemplussare som dansat i så pass många år att prestigen tvättats ur samtidigt som stegen sitter där de ska. Socialdansrävarna. El Corte-folket, liksom.

Elin pekade ut en nittonårig lill-Dirk och rekommenderade en dans med honom om jag ville ha riktigt kul. Det ville jag verkligen inte.

Men lika svårt som jag har för pojkbusighet på dansgolvet, hade jag för det tyngre artilleriet typ Troilo och Pugliese. För mycket tango, orkar inte dansa till det. Ge mig nåt gammalt gulligt istället, eller milonga. Whatever. Bara inte det där självömkande melankolieriet.

Jag sträckdansade i princip de få timmar jag var på plats, i övrigt hade jag en underbar minisemester med skön hotellsäng och kul löprunda i Nijmegen.

Biljetterna för nästa år är självklart redan bokade.

Puss och kram och gott nytt år!