Barfotapendling

Vad får man om man korsar ett kenyanskt skolbarn med RW-Sofie? Då tänker jag mindre på gaselltempon och slanka snygga ben, än på det här med barfota och transportlöpning. Kenyanska ungar sägs ju springa barfota till skolan, och Sofie är givetvis springpendlandets okrönta drottning. Så om man springer barfota till och från jobbet blir man alltså något av en korsning mellan de två. Och det är precis vad jag gjort idag.

Okej, inte helt barfota, men nästan. I Aquasocks, ett slags badskor. Och Aquasocks är anledningen till detta inlägg, för jag känner visst ansvar i den veritabla hype som börjar sprida sig.

Barfotapendlarens bästa vänner: Salomonrygga och Aquasocks

Tipset om Aquasocks för nära-barfota-upplevelser trots minusgrader och snömodd kommer ursprungligen från signaturerna Julius och Mats S i barfotalöpningsgruppen på Funbeat; det dök upp dagen efter det berömda Nature-peket om barfotalöpning kontra löpning i skor, och jag beställde ett par på studs. Paketet kom i princip med vändande post, jag gav mig ut på den första testrundan och var såld direkt.

Carina skrev i morse ett utmärkt inlägg om hur det känns att springa med Aquasocks första gången, så hälsa på hos henne vetja så slipper jag upprepa mig. Flera har nu gått och beställt ett eget par, medan andra tycker det här med barfotalöpning kan vänta till sommaren. Detta har fått mig att tänka lite.

Alltså, även om det är skitkul att studsa omkring i neoprensockor i snön så är det liksom inte helt riskfritt om man ditintills sprungit hela livet i dämpade löparskor med motion control. Då tänker jag mindre på löpsteget i sig, än att den sortens fötter helt enkelt levt ett alldeles för skyddat liv för att ha utvecklat de muskler, det rörelseomfång, den proprioception och den styrka som krävs för att ostraffat kuta barfota eller i minimala skor utan uppbyggnad. Fötterna behöver helt enkelt tränas upp, så ta det lugnt i början och öka distansen försiktigt. Dessutom skulle jag rekommendera att kombinera barfotalöpningen med annan fotträning, som t.ex. klassikern att krama handduk med tårna, och liknande. Ett bra tips här är häftet "Starka fötter" utgivet av SISU Idrottsböcker. Själv svär jag på mina Yamuna Foot Wakers, som jag skaffade när jag fortfarande sysslade med dans.

Det andra är det här med löpsteget. Det råder alltså inte längre någon tvivel om att barfotalöpning är en utmärkt träningsform för att öva in ett bra och biomekaniskt korrekt dämpat löpsteg. Men ofta är det olika muskulära svagheter och obalanser som gör att man inte kan springa så som kroppen är tänkt att fungera, t.ex. dras jag själv med en svag gluteus medius som gör att knät viker sig inåt. Det kan behövas stabilitetsträning av flera muskelgrupper än bara fötterna, och det är därför en god investering att gå till en vettig kroppsterapeut för att reda ut eventuella svagheter och få ett bra prehabprogram.

Jag skulle tro att folk med ett fint, lätt och kompakt löpsteg som Carina upplever barfotalöpning och att kuta i Aquasocks som skön och rolig ganska omedelbart, medan löpare med mer kraftfulla powerkliv kommer att tycka att landningen känns ganska hård. Faktum är att det är precis det som är grejen - och ett tydligt tecken på att man har allt att vinna på att köra lite barfotalöpning då och då. Föralldel, inte bara i den mjuka snömodden - nej gärna också på hårdare underlag, för att verkligen känna ordentlig feedback från marken. Några minuter bara, men gärna ofta. När man hittat rätt känns steget som ett mjukt och lätt tassande, även på asfalt, och även vid högre tempon. Rätt landning och kortast möjliga markkontakt är nyckeln här.

Personligen är jag lyrisk över den här sortens löpträning, men då har jag också medvetet byggt upp mina fötter och min kropp specifikt för detta över drygt två års tid. Jag skaffade mina första Vibram Fivefingers redan 2008, och sprang hela förra vintern i tunna Puma H Streets. De mest dämpade skor jag överhuvudtaget springer i nuförtiden är Brooks T6 Racers, lättviktare tänkta för tävling upp till halvmarathon alltså. Funkar finfint för ultra, 50 miles var inga problem. Det har känts som en naturlig utveckling, men precis som så många andra började jag med vanliga pronationsskor, utprovade av proffs med hjälp av videoanalys i löparbutiken.

Jag svär på barfotalöpning och jag tycker alla löpare skall lägga in barfotapass i sin träning, men jag anser också att man ska ta det försiktigt och se det som en långsiktig satsning. Skaffa ett par Aquasocks för löjliga 149 spänn redan nu, så kan du kosta på dig att springa lite längre sträckor i sommar när gröngräset lockar och ropar efter spralliga nakna löparfötter. Riv ur den extra hälkudde som sitter under innersulan; är du riktigt hardcore struntar du även i denna. Ut och lek!

Dagen då världen höll andan

Apples releaser brukar vara hypade, men gårdagen var någonting i hästväg. Det surrade genom bloggosfären, hela facebook vibrerade upphetsat och twitterkvittret fladdrade som fjärilar i cybervärldsmagen. Vad skulle det bli? Bara någon timme efter den globalt utsända webbpresentationen av iPad fylldes den virtuella etern med heta önskningar om att få sin alldeles egen äppeltablett, som Snorkfröken skrev så sött.

När man inte trodde det skulle gå att skrälla högre kommer nästa skalv, som får gårdagens hysteri att framstå som en lamt planerad brandövning, och än en gång får Kalifornien se sig besegrade av Cambridge, Massachusetts. Inga mindre än Nature släpper en artikel av Daniel Lieberman och medarbetare vid Harvard University, som handlar om löpning barfota kontra löpning i skor.

Få löpare har kunnat undgå kontroversen kring frågan om vilken fotisättning som är den mest naturliga eller den mest skonsamma, och även om åsikterna haglar lika ljudligt och tätt som experterna står och gastar som spön i backen, så har faktiskt ingen hittills lyckats visa något substantiellt och vetenskapligt hållbart i frågan. Det spelar liksom ingen roll om skoindustrin prisar sin senaste rymdforskningsavknoppade motion control, eller sjukgymnaster och löpbutiksbiträden idisslar sitt "rulla från hälen till tån", lika lite som när Tarahumaraindianerna springer ultra med sandaler av däckslangar, Colting skyltar med FiveFingers i Runner's World, eller Barefoot Ted predikar sitt evangelium.

Ingen har hittills kunnat visa att det är på det ena eller det andra sättet, och oavsett vilken pålle nu verkat vara uppenbart mest trovärdig att satsa sina sekiner på så har vi hittills, åtminstone i kunskapsteoretisk mening, faktiskt inte vetat någonting alls.

Ända tills idag.

Nu vet vi. Och det här är en sån jätteskräll att jag föreslår att ni tittar själva på vad Lieberman och gänget har att säga. I samband med Naturepeket har hans labb släppt en webbsida som presenterar resultaten av hans studie på ett fantastiskt bra och pedagogiskt sätt. Följ bara Next-pilarna, läs varenda ord, och sätt videoklippen på repeat. Den som hellre vill fördjupa sig i matematiska modeller och har access till Nature kan läsa originalartikeln här. Eller för den delen, en Youtube-länk för den slappe fan som inte orkar läsa alls. Tassa lugnt!

Shoevolution

Egentligen skall jag blogga om något helt annat, har faktiskt två riktigt bra saker på G, men nu när jag satt och uppdaterade lite här på ultraschmultra kunde jag inte låta bli att kommentera min skopark och dess utveckling. Bilden på mina bästa kompisar här nedan är bedrövlig, men ja ni fattar.

Say hello to my little friends

Vi börjar längst ut till vänster med mina första löparskor, köpta vårvintern 2007 på Gång- och löpkliniken vid Hornstull. Det sades att jag överpronerade, och Puma Complete Tenos III visade sig lösa det problemet fint. De enda löparskor jag någonsin fått köpa till fullpris för övrigt, trots att det var förra säsongens modell och Tenos IV redan fanns ute på marknaden. Tack och good-bye för den, Gång- och löpkliniken! Trots allt var jag en lycklig nyfödd löparprinsessa i de söta pjucken, som jag kom att älska högt.

Ungefär 650 km hann det bli, tills mina Pumadarlings började kännas konstiga, troligtivs som resultat av ett ökat fokus på löpteknik. Läser man om posemetoden får man lätt intrycket att det här med vilka skor man ska springa i är ett icke förhandlingsbart dogma; det är tvärverboten med allt vad uppbyggnad, dämpning och rörelsekontroll heter. I själva verket har Dr. Romanov en ganska loj inställning till det hela, och rör inte en min när man dyker upp på hans kliniker i pronationsskor med platåsulor. Han rycker bara på axlarna åt folks ängsliga frågor, och menar att om man bara jobbar med tekniken kommer man själv känna när skornas rörelsekorrigering eller även inlägg inte känns bra längre. Check på den, alltså.

I januari 2008 var det dags att uppgradera både skopark och löparsjälvförtroende, och bege sig till butiken för Riktiga Löpare, Runners Store på Vasagatan. Jag var kaxig nog att kräva lättviktare med minimal uppbyggnad, och provade igenom troligtivs hela sortimentet. Jag föll pladask för New Balance 902, som jag först trots den snygga färgen ratade på utseendet (de såg för uppbyggda ut jämfört med vad jag haft i åtanke), men sedan snabbt blev kompis med på löpbandet. Då dök försäljare nummer två upp, och höll ett par sprillans neongröna Asics Gel DS Racers under näsan på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet, och efter en liten session på bandet var jag såld. Det fick bli båda paren, det var rea och jag var ju trots allt en riktig löpare, och en riktig löpare behöver två par skor: ett för distanspassen, ett för den snabbare kvalitén. Ack, så enkel världen tedde sig då!

Där 902:orna kändes som gamla goda vänner från första stund ute på vägarna kom jag att upptäcka ett helt nytt universum i mina racers, som raskt fick smeknamnet krokodillerna. Man snörde på sig dem och for iväg som en kanonkula, liksom. Fartkänslan var obeskrivlig, friheten total. Det var i dem jag slutgiltigt förälskade mig i löpningen, fick känna vad det innebär att flyga fram på lätta fötter, detta non plus ultra av njutning som i försäljningsargument av någon anledning tonas ned till det nyktra "löpkänsla".

Som nummer fyra i raden står New Balance 903, efterföljaren till 902:orna. Efter den gassande hettan på Kungsholmen Runt hade jag i panik dragit till Runners Store för att försöka hitta någon svalare variant att debutera på Stockholm Marathon i. Jag hittade inget, men försäljaren tipsade om att 903:orna, som möjligen var lättare och åtminstone vita i meshen, var på ingång och han lovade hålla undan ett ex åt mig. Nu kom de inte förrän efter maran, men jag köpte dem ändå - nåt ska man ju belöna sig med, och distansskor går ju åt. Ny försäljare denna gång, som fick skrämselhicka och vägrade tro att jag inte haft ont efter maran trots att jag sprungit i 902:orna. Okej då, jag ser väl inte ut som någon som springer maran i lättviktare. Båda NB:or är fortfarande reguljära trotjänare på långpassen, men de kaxiga krokodillerna börjar mopsa lite och i september sprang jag halvmaran i dem. Det ska vara rejält långt och gå rejält sakta för att det skall vara någon vits med NB:orna numera, med andra ord.

Nu har jag egentligen gått händelserna lite i förväg, för nummer fem i raden, Vibram Fivefingers Sprint, köpte jag redan i mars samma år. Trots att det fortfarande, eller just då, låg snö ute på marken gav jag mig ut i dem och regredierade snabbt till fyraårig busunge. Känslan att springa barfota i Tanto var fullständigt oslagbar, jag vill minnas att jag garvade högt av oförblommad full-i-fan-lycka. Ändå blev det inte så mycket sprunget med dem, kanske ett par fem sex kilometrar då och då, eftersom jag var lite harig och tänkte att långsam tillvänjning nog var säkrast. Vibrams ligger dock förbaskat bra till inför denna säsong, och kommer att få jobba flitigt så fort det vankas vår.

Som ni ser på nummer sex finns det ytterligare ett par krokodiller, sprillans och med prislappen kvar. I augusti hade jag nämligen turen att få åka på en tvåveckors forskningsresa till Newcastle, där inga mindre än Startfitness har sitt huvudkvarter medsamt flagskeppsbutik. Suck. Vilket himmelrike. Jag lovar att jag shoppade på mig grejer att jag inte kommer behöva något nytt de närmaste åren, till så larviga priser att jag insisterade på att kassakillen måste ha slagit in fel valutakurs när han talade om för mig vad det blev i svenska kronor. Förutom reservkrokodillerna blev det ett par nya darlings, och ytterligare ett steg på diversifieringsskalan: Inov-8 Roclite 285, lättviktare för terräng. Ahhh, kärlek. Jag hade inte överlevt Armypassen utan dem, kan jag lova. Backar och lera, den stuff de är gjorda för, och jag med dem.

Efter att jag hade fått upp ögonen för Inov-8 så hörde jag ryktet om deras nya superlättviktare, X-talon 212. SUM 50 km stod för dörren, och jag hade ett sista långpass på mig att testa om det skulle funka. Jag snabbcheckade med Inov-8 att de var byggda på samma läst som roclitesen, och beställde sedan ett par som kom med vändande post. Resten är historia kan man väl kanske säga, det här är terrängskornas okrönte konung. Man springer barfota med fullt grepp liksom, känslan är obeskrivlig. Nå, jag har redan ägnat ett helt blogginlägg åt min kärlek till X-talons, det får räcka så.

Sist står den senaste uppstickaren i raden, ett par Puma H Street, kultskon som inte längre tillverkas och är hårdvaluta på eBay. Det är inga löparskor egentligen, utan lätta sommarsneakers i mesh med tunn gummisula. Jag hade köpt på mig två par för ett och ett halv år sedan när jag var som mest posefanatisk, men tyckte då att de kändes konstiga att springa i, det var för hårt mot marken liksom. Jag fick väl ha dem till vardags istället, tänkte jag. Av någon anledning testade jag dem dock på en enkilometers streakrunda för någon månad sedan, och blev helt såld på den obegripligt mjuka, lätta känslan. Sedan dess är löpning i Streetsen stapelvara, med tio mil i dem på bara en månad och som längst 13 km per pass, och egentligen vill jag inte springa i något annat alls just nu.

Vad står näst på tur måntro? Det undrar jag själv. Har sett självaste kaptenen för svenska ultradistanslandslaget springa sexdagars i Nike Mayflies, så de ligger bra till som långpasskandidater. Annars skall jag nog stocka upp på resterande eBaylager på H Streets.

Jag är kär

It's spelled L-O-V-E (fotograf: funrun)

Carrie Bradshaw kan gå och dra några gamla Blahniks över sig. Hennes ytliga skofetisch kommer inte i närheten av min, eftersom jag utöver rent estetiska kvalitéer också är en sucker för funktion. Okej, jag gillar inte att göra reklam på bloggen, men ibland - och alldeles särskilt när det gäller något så livsavgörande som skor - så måste jag bara göra ett undantag. Det jag skall berätta om nu är nämligen mer än bara en ny skomodell. Det här är banne mig ett löparskohistoriskt genombrott.

Inov-8 är ett brittiskt företag grundat av ett gäng fellrunners som tröttnat på all undermålig löputrustning därute. Målet var ett sortiment av lätta terrängskor med suverän löpkänsla som möjliggör ett naturligt löpsteg där foten får arbeta som den är tänkt hela steget igenom. Bara en sån sak gör ju de här folksen till mina absoluta själsfränder - för som jag säkert redan tjatat om så fnyser jag åt alla uppbyggda klunsar till skor med dämpning, pronationsstöd och fan och hans moster som omöjliggör den biosensoriska feedback som är nödvändig för att vi skall kunna röra oss som de optimala löpardjur vi faktiskt är. Ett suveränt koncept, som även återspeglas i att vikten i standardstorlek hos respektive skomodell enkelt kan avläsas i dess namn. Öppna kort, med andra ord.

Jag har redan berättat om hur överförtjust jag är i mina nätta roclite 285, men sedan Inov-8 nyligen släppte sin senaste nyhet X-talon 212 har min grad av upphetsning nått nivåer en gift kvinna som jag borde skämmas över. Vad värre är, min första dag som gräsänka under Dr. Björnssons pågående konferensturné ägnade jag åt att leta reda på en svensk återförsäljare för att beställa ett par. De kom igår, med vändande post (tack SM sport), och jag hann knappt snöra på mig dem förrän det var dags att ge sig ut på date med funrun för tre mils rekognoscering och sista långpass inför SUM.

Det första som slog mig var att de här skorna är så mjuka att man banne mig nästan känner sulans gummidobbar mot tassarna. Lätta? You betcha - köksvågen visade på 190 g, samma som mina Asics DS Racer AKA krokodillerna. Säg mig den terrängsko som klår detta! Min första tanke var att det är vansinne att springa tre mil i otestade skor som mina fötter kanske trots allt ännu inte är tränade för. Min andra tanke var att det vore ännu större vansinne att nästa vecka springa fem mil på tävling i dessa skor utan att innan ha testat dem ordentligt på en rekorderlig distans. Och eftersom de ändå redan satt på fötterna så slutade jag tänka och begav mig till bussterminalen vid Gullmarsplan, jag var ändå redan sen.

Ingenting klår känslan av lätta skor på fötterna. Inte för att mina andra skor väger särskilt mycket, men det verkar gå en fysiologisk gräns någonstans under 200 g där man plötsligt upplever att man har vingar på fötterna. Detta tillsammans med mjukheten gjorde att det kändes som att springa i ett par mystofflor, liksom. Jag var orolig för att mjukheten skulle leda till trötta fötter efter någon mil, men farhågorna kom på skam och den enda tröttheten jag kände under passet var den grymma träningsvärken i låren från måndagens Army Fitnesspass.

Nu är X-talon 212 inte bara lätta och mjuka, de har helt suveränt grepp också. Man springer uppför våta bergshällar och känner sig som Spiderman. Inte en chans att man halkar nedför leriga backar eller skrinnar på blöta rötter. Gårdagens enda missöde kan jag inte lasta skorna för, jag föredrog gyttjan framför de gungande spängerna och vid något tillfälle missbedömde jag djupet och stöp rakt ner i dyn. På så vis kunde jag samtidigt visa funrun vilken tuffing jag är. Sträckan vi sprang var perfekt som testbana och innehåll ungefär lika delar teknisk terräng, skogsstig, grusväg och asfalt - och mina snygga puppor höll lika bra för allt.

ultraschmultra testar: kan dina skor göra såhär?

Okej, jag är lyrisk, jag är fan kär i de här skorna, men nog tjatat om hur fantastiskt allting kändes och bla bla bla. Till kalla fakta istället. De flesta löparskor, även lättvikts- och racermodeller, brukar ha någon form av stöd för hålfoten. Riktigt stabila modeller fungerar i princip som att springa med gips, dvs. undersidan av skon är helt rigid så att foten befinner sig i samma raka läge hela steget igenom. De flesta verkar numera ha insett att detta kanske inte är helt optimalt, och "skotestet" som rekommenderas i de flesta löpmagasinen går ut på att se om man kan böja främre delen av skon. På så vis tillåts foten viss rörelse under steget och att trampdynan kan arbeta. Stödplattan i sådana skor börjar alltså straxt bakom trampdynan och löper under hålfoten och hälen till bakre änden av skon. Stödet anses vara nödvändigt så att man inte skall bli trött i fötterna, som annars skulle tvingas arbeta för att liksom "hålla ihop" foten under steget. Dessutom anses stödet främja det så kallade frånskjutet, ännu en lika förbehållslöst vedertagen som mekaniskt tveksam sanning.

X-talon 212 saknar helt sådant stöd, och är därför mjuk och rörlig under hela foten (se bilden ovan) - något som går fullständigt käpparakt emot det rådande löparskoparadigmet. Man känner bara, va, kan man bara göra så, liksom?!?! Typ vaddå, springa i sockiplast liksom?! och just så är det, ungefär, fast rejälare så att foten trots allt är fullständigt skyddad mot allt vad hårt underlag, vassa stenar och rötter heter. Det är trots allt en riktig terrängsko, en sko som lyckats förena det bästa av två världar - barfotalöpningens frihet, känsla och biomekaniska överlägsenhet med terrängsulans suveräna grepp, stadga och skydd mot allt vad elakt underlag innebär.

Snälla förklara för mig - någon! - varför man överhuvudtaget kommer på idén att det skulle vara på något annat sätt än så här. X-talon 212 är kanske den enda terrängsko just nu som faktiskt är som alla skor borde vara. Kanske, kanske det här äntligen är början på en ny löparskoera.

Hard core babe goes halv mara

Ingen kämpe är komplett utan den tillhörande katalogen av ärr, skavanker och blessyrer som stolt bärs över kroppen som en ständig påminnelse om de stunder då hjältemodet varit större än de anatomiska förutsättningarna. Inte nog med att jag numera kan skryta med att ha knäckt ben på träning, jag kan dessutom skrävla på i rentutav oanständig dryghet över att ha kört inte mindre än fyra Army Fitnesspass, sprungit 18 km terräng samt ha tävlat i halvmarathon, allt detta med en pinfärsk revbensfraktur.

Å ja ba (i svart), sprang i mål så fort så det blev suddigt ba

Ovanstående får duga som den psykologiska revanschen efter att ha känt mig ganska liten och dum och ynklig där jag satt på akuten och väntade på min dom efter en sömnlös natt i smärta och ett smått förnedrande telefonsamtal med sjukvårdsupplysningen. Jag menar, det låter kanske lite märkligt när man som medelålders kvinna på träning slängt sig på marken och landat lite galet, "i skogen liksom, vi körde intervaller med fysövningar."

"Du menar på gympa eller?" frågar sjuksystern, och jag inser att det inte är någon större idé att förklara Ludwigs träningsfilosofi, dessutom kan man uppenbarligen få revbensfrakturer bara av att hosta galet så jag sväljer min stolthet och låter gå för "gympa" för den här gången. Man måste ju inte alltid bevisa hur macho man är.

Anyway, förra gången jag bröt något av betydelse var armbågen, då jag dansade solosalsa under småtimmarna på en helnattsfest på Tangocamp. Det blev lite väl fancy footwork, och under en ascool spin lyckades jag kila in stilettklacken under vristslejfen och stupade som en fura rakt framför fötterna på en vettskrämd Alain, under påbackning av ganska så mycket rörelseenergi från snurren. På morgonen vaknade jag med så grymma smärtor att jag svimmade av några gånger under de kanske hundra meter jag kröp från sovsalen genom det daggvåta morgongräset till frukosten för att få hjälp. Någon hällde i mig lite apelsinjuice, och jag kvicknade till såpass att jag faktiskt körde förmiddagens workshops som om ingenting hade hänt, med armen upphängd i en mitella som jag tillverkat av den scarf jag tagit med till Tusen och en natt-maskeraden.

Det var inte förrän efter lunch som några rediga kompisar fixade skjuts till akuten i Malmö, en vintage Jaguar framförd av den bohemiske Ole som var alldeles till sig över utsikten att jag antagligen skulle få morfin. Tre veckor gips blev det, och dagen efter att förbandet togs bort av en idiot med galen blick på St. Göran som förutom gipset även lyckades klippa upp mitt underarmsskinn åkte jag till Tango Island för mera dygnetruntaction.

Men tillbaka till gårdagen på SÖS, läkaren konstaterade som sagt revbensfraktur, förklarade att det inte alls var ovanligt att det gjorde som mest ont en hel vecka efter själva olyckan, och att det skulle läka av sig självt utan större negativa konsekvenser för träning och jobb under tiden. I'd say, det gick bra att springa halvmara i lördags i alla fall.

Jag var ju anmäld till Stockholmshalvan sedan länge, men med tanke på den senaste tidens träning var det inte läge att tänka lopp - här skulle det långpassas med guldkant och gratis dricka, bara. Förra gången jag körde den strategin gick det visserligen åt pipan rejält (Kungsholmen Runt), men den här gången lovade jag mig själv att bara springa på njutning oavsett tempo.

Fattar ni hur nöjd jag är!

Startade någonstans på 6:30 minuter per kilometer, och även om påkarna kändes minst sagt slut efter fredagens långintervaller var det skönt att bara få jogga av sig lite. Vid Söder Mälarstrand där de flesta började krokna hade mina ben istället piggnat till och jag började plocka placeringar i rent obscen omfattning. Farten höll i sig ganska bra (jag vågade aldrig titta på klockan), och efter sista backen uppför St. Paulsgatan var det bara att släppa loss - jag tror aldrig jag känt mitt löpsteg så lätt tidigare. Gick i mål på fullt acceptabla 2:09:35, och även om det är två minuter långsammare än fjolårets debuttid på 2:07:43 känns det som en seger eftersom jag ju egentligen hade räknat med två slappa mil i sjuminuterstempo.

Gladast av allt blev jag dock över att jag sprang i krokodillerna, dvs. mina knallgröna Asics Gel DS Racer, och de var bara så himla störtsköna. Det känns trots allt att man kommit upp sig lite extra som löpare när man kan springa långdistans i tunna racers. Nästa gång följer de med på maran!

Den som söker skall finna

Okej, så var vi där igen. Det här med saker som sätter sig på hjärnan och sedan växer sig så starka att det bara blir så. Ni hörde ju redan hur lyrisk jag var över fysträningen i Jesmond Dene. Jag har varit helt utslagen av träningsvärk, så förutom jobb förstås och en liten trekilometers återhämtningsjogg idag har jag googlat flitigt för att hitta något liknande.

Kom på att Crossfit, som jag ju sneglat lite åt tidigare, kunde vara en variant, och jag började fantisera om hur jag skulle gå upp i ottan för att köra deras WOD - workout of the day - utomhus i tantolunden, med lekparksutrustningen som hjälp och lämpliga alternativövningar anpassade till det fria. En fantasi som jag verkligen gick igång på, och jag har redan börjat prenumerera på WOD-mailen.

Men i och med att jag googlade vidare på Crossfit och om vad vanligt folk egentligen tycker om det, så stötte jag på det här: Army Fitness. Vid GIH. Det vill säga på krypavstånd till mitt labb på KTH. Sex veckor med start i morgon måndag 18 augusti, tre gånger i veckan, klockan 6:20 på morgonen. Med andra ord precis vad jag - om än kort och intensivt - drömt om, och med perfekt tajming inför SUM. När de sex veckornas camp är över, har jag exakt två nedtrappningsveckor på mig att växa mig stark inför min tävlingsdebut på ultra. Så... jag är anmäld, betald och klar! Visserligen missar jag de första två-tre passen eftersom jag fortfarande är i Newcastle, men i gengäld tränar jag med Garry och Outdoor Fitness Company den vecka som kommer.

Okej att det paramilitära upplägget må vara lite over the top, men det skiter jag blankt i, det här är den bästa träningen jag kan få. HÄNG MED VETJA.

Apropå bästa man kan få: terrängskor har en tendens att vara ena riktiga monster, och jag som ratar allt vad stabilitet, stöd och dämpning heter har haft svårt att bli vän med någon av de modeller jag provat. Men här i Newcastle finns Start Fitness, en enorm löparbutik, och jag är numera stolt ägare till ett par Inov-8 RocLite 285. Dessutom hade de kvar ett par krokodiller i min storlek, så det blev ett par nya racerkompisar också. Slänger in en bild på de nya pjucken, med racern som jämförelse så ni ser hur nätta och lätta mina nya darlings är :-)

Redan leriga? You betcha!