Jag är en idiot.

Jag har gjort något så urbota korkat, och allt är naturligtvis mitt eget fel. Det som för drygt tre veckor sedan lät som en fantastiskt kul idé visade sig vara rena rama dårskapet. De flesta normala människor hade inga problem att inse det direkt, och viftade bort det hela skrattandes. Men inte jag. Nä nä. Det var ju en jättebra idé. Ni som är lika lättlurade som jag ber jag sluta läsa här, för ert eget bästa. Ni andra kan gärna få er ett gott skratt på min bekostnad.

När jag för drygt tre veckor sedan var förkyld och uttråkad och träningsabstinent surfade jag i vanlig ordning runt på allsköns ultrasajter och råkade stöta på det mycket avlägset mentalt besläktade fenomenet streak running. Nu talar jag inte om såna där överförfriskade britter som springer moonandes över fotbollsplan mitt under pågående derby, utan en streak runner är en person som springer varje dag, året om, no matter what, i en oavbruten så kallad streak. Enligt USRSA:s webbsida (jodå, det finns officiella organ för sådant) innehas dagens längsta pågående streak av Mark Covert i Kalifornien (var annars), som alltså sprungit minst en mile varenda jävla dag sedan den 23 juli 1968. Det är över fyrtio år, så snubben som nu är 57 år gammal måste ha börjat någon gång när han var 17. En ungdomlig dårskap som blivit till ett slags befängt livsinnehåll.

Annat är det med Walter O. Byerly, 78. Han började inte med den här idiotin förrän han var 45. Man noterar också att det är lite glesare bland kvinnorna i koryfén, dock har Margaret O. Blackstock en fullt respektabel obruten streak i 25+ligan med start 9 september 1979. I 10+ och 5+grupperna blir det genast några fler. Faktum är att det räcker med ett års streak för att platsa på USRSA:s listor, och det inte alltför imponerande antalet i den gruppen jämfört med andra tyder på att det är början som är svårast.

Fascinerande, tyckte jag, och det elaka fröet hade uppenbarligen redan börjat gro i min hjärna. Lyckades till och med få med mig några likasinnade på mitt löparforum, och gruppen Funbeat Streak Runners var född. Vi var 17 från början, 11 är nu kvar som springer åtminstone en kilometer varje dag. Enligt USRSA:s regler är det minst en mile som gäller, och den skall dessutom springas utan hjälpmedel, dvs. utan kryckor, wetwest eller annat som kan vara nödvändigt i skadeperioder. Jag tyckte det var onödigt hårt och strök raskt den klausulen från vår egen regelbok, innan jag insåg att det kanske var av ren omtanke om löparna - om inte ens allvarlig skada skall få stoppa en streak runner, hur kan det då gå. Vi är ju trots allt bevisligen för envisa för vårt eget bästa.

Ron Hill, löparlegend och streak runner

Faktum är att inte ens ikonen Ron Hill platsar på USRSA:s listor, trots att han enligt uppgift har en obruten streak med minst en mile per dag sedan någon gång i december 1964. Ron har nämligen fått ta hjälp av kryckorna ibland. Korsbensbrott, fotoperationer, bilolyckor eller andra småsaker ska väl ändå inte få avhålla en sann entusiast från den dagliga löprundan.

Jag har under de gångna dryga tre veckorna nästan spytt av leda vissa av de tillfällen då jag fått tvinga mig själv ut på den löjliga nödrundan runt Tanto minigolfbana eller fram och tillbaka över Liljeholmsbron. Varför i hela friden vill man göra detta. Jag vet inte. Det bara blev så, jag kunde inte låta bli. Och nu när jag bestämt mig och börjat köra kan jag ju inte sluta. För all del, missförstå mig rätt - det är hur kul som helst. Jag är en idiot.

SUM eller Om sånt som är roligt fast det inte är kul

Jag kan börja med att lugna er: det var jobbigt från första steget och sedan hela vägen alla de femtio kilometrarna. Faktum är att jag inte trodde det var möjligt att ett så pass långt lopp kunde upplevas så fysiskt jobbigt under hela tiden, och förgäves väntade jag på åtminstone periodvist lättnande ben eller kompenserande endorfiner till tröst. Nu har jag sovit, jag har ätit, jag har sovit igen, och i dvalan mellan sömn och vaka har jag bara drömt om ostmackor, pizza och pommes frites (jag är glutenintolerant och vegan, go figure). Dags nu att berätta historien om mitt första ultralopp, jag vet att ni har väntat.

Jag vet inte riktigt vad jag bör skylla på, kanske det var att min magiska fotkräm från Body Shop tagit slut, den som jag brukar gegga in mina tappra fötter med inför långpass och långlopp. Istället fick det bli Elizabeth Ardens tjärdoftande och svindyra Eight Hour Creme, som legat oanvänd ända sedan ett onödigt impulsköp på taxfree för några år sedan. Jag räknade ju trots allt med att komma runt under åtta timmar, och ignorerade därför långdistanslöpningens första huvudlag att aldrig prova något nytt du inte provat innan på träning.

Nåväl. Mentalt var jag på kanonhumör, och funrun och jag klickade direkt när vi träffades på Slussen för vidare färd mot starten i Björkhagen, vi var som småungar på julafton och här skulle vankas party party party hela dagen. Nummerlappsutdelningen bjöd på skönt mingel med gamla och nya ultravänner, inte minst gänget från Hornstull-Järna, så det blev stort kramkalas och även nya bekantskaper såsom Funbeat-Olle, tyvärr skadad men ändå så pass terrängultrahungrig att han inte kunde hålla sig från starten. It's just the way we are.

Det visade sig att jag hade äran att dela tävlingsdebuten som ultralöpare med inte mindre än två mycket spännande framtidshopp - N'batha M'bwele och min klubbkompis Sub2, som såg ut som tagen ur något kalifornskt ultrarunningfanzine. Jag vet inte vem av dem två som var coolast, sub2 med sin festis eller N'batha med pippiryggsäcken, men jag undrar om inte festisen tog priset trots allt med tanke på den sköna (om än kanske oavsiktliga) referensen till en viss icke helt okänd reklamkampanj. Sub2 rockade för övrigt hela vägen trots skadekänningar och kammade hem fjärdeplaceringen på grymma 3:48:07. Riktigt, riktigt kul och jag hoppas han fick mersmak - vi vill ha fler ultralöpare av den kalibern!! Men låt oss för all del inte gå händelserna i förskott.

Starten gick, och det bar av i maklig takt på tunga påkar. Jag var inte orolig, även om det sällan brukar kännas så i början på just lopp så brukar jag kunna vara rejält seg i en 5-10 kilometer innan det lossnar och benen börjar gå av sig själva. Jag koncentrerade mig på att hålla det tempo som låg inom vår ungefärliga tidsplan med sikte på 6:30, struntade i benen och hade kul med funrun istället. Trots den sega kroppen ska jag faktiskt erkänna att jag hade förbaskat kul i terrängdelarna trots allt, rötter sten och lera is da shit, och jag njöt i fulla drag av känslan att flyga fram på dansande fötter medans dyn yrde omkring mig. Den lilla terrängvana vi hade visade sig vara en klar fördel, vi plockade faktiskt två placeringar bara på att inte spjärna emot nedförs.

Efter femton kilometer började jag bli lite orolig, vi låg trots allt några minuter efter jämfört med när jag rekade samma sträcka för några veckor sedan, då med brutet revben och i rejält taskig form. Kroppen hade fortfarande inte piggnat till, och jag hade drabbats av en överväldigande vargahunger trots sedvanlig tävlingsfrukost och intag av gel och spirulinabollar helt enligt schemat. Plötsligt dök en ängel upp från ingenstans - Superwoman MarathonMia! Efter skrattblandat kramande drog Superwoman och funrun iväg i sexminuterstempo de sista par hundra metrarna till första vätskekontrollen vid Alby Friluftsgård, Mia försökte locka med mig med löfte om bananer men jag lyckades hålla huvudet kallt och var glad att funrun fick chansen att sträcka på benen ett par minuter.

Fan fan fan vad sen (foto: världens bästa MarathonMia)

Två bananer och en skotömning senare var vi på väg igen, i hasorna på Boel och Liselott som vi tidigare gått om men som raskt hade plockat tillbaka sitt försprång tack vare mina skosnöreproblem vid kontrollen. Det vankades åter terräng och funrun fick lite tävlingsvittring, så vid klippstupet efter Nyfors tog vi tillbaka vår ledning i loppets jumboliga. Efter ungefär halva sträckan dök jumper upp som utlovat i sin blåa retrooverall, vi hajfavjade enligt plan och lyckades få honom med oss en bit. Jumper trivdes utmärkt med det låga tempot och den lilla biten blev allt längre; när vi slutligen kom ut på asfaltsträckan efter kontrollen vid Brakmaren släppte funrun loss sina stackars tyglade ben och drog ifrån, medan jumper höll sällskap i mitt envisa malande på landsvägen.

Efter nästa vätskekontroll och med ohyggligt många fler mil än planerat släppte jumper för att ta bussen, jag fick en ny kompis i form av bakersta följecyklisten Roffe fram till Tyresta by. Nu låg jag åter i hasorna på grymt söta Liselott, den leriga terrängen spelade mig väl i händerna och jag gick om. Ganska snart hörde jag röster i skogen, det klappades händer och det hojtades, och det visade sig vara ett par där tjejen i princip tagit slut helt medan killen var pigg som en mört och sporrade sin hjältinna att inte ge upp. De var ungefär den vackraste uppenbarelse jag sett i sin kämpaglöd och kompromisslösa sammanhållning, och med tårar i ögonen insåg jag att mina problem var peanuts i förhållande till vad den fullständigt utmattade tjejen fortfarande hade framför sig. Vid det här laget hade mina ben tagit slut helt, och jag stapplade och snubblade fram som en giktsjuk gammal skröpling.

Någonstans runt 45 kilometer blev det skumt hormonkajko och brösten svällde upp som vid värsta mjölkstockningen, där sprang jag förbi en liten sjö och radhus på höger sida med bröst som skrek efter att få amma och det kändes mycket surrealistiskt vill jag lova, the running cow liksom. (Nej killar det är inte normalt.) Eller running cow I'd wish förresten, mina ben var inte längre kontaktbara rent neuromotoriskt, och det gick inte att involvera dem i någon form av löpning i högre tempo än åtta minuter per kilometer. Det var oerhört irriterande eftersom jag dels var mentalt helt beredd på att kämpa, dels skulle det låga tempot innebära längre tid till mål.

Så småningom kom jag fram till en överraskande sista vätskekontroll knappa tre kilometer före mål, precis innan sista ärevarvet rund Nedre Rudan. Jag såg ut över sjön och insåg att det som var kvar var en baggis. Det var grymt backigt så någon löpning i egentlig mening var det inte tal om, jag vandrade uppför med bryska steg och lät mig snubbla handlöst utför i dödsförakt med hjälp av mantrat gravity is your friend på hjärnan.

Till slut var det äntligen dags för målgång, och den utlovade mardrömslika volleybollplanen med sandlöpning visade sig vara ett par skrattretande metrar, jag blev faktiskt så snopen att jag fortsatte springa och inte fattade att jag passerat mållinjen förrän jag var framme vid kaffetermosarna. Janne C skojade med mig och föreslog att jag skulle ta en runda till runt sjön, för en sekund vaknade kaxjävulen i mig och hade han erbjudit något mer lockande än ont i benen som muta hade jag banne mig kört. Jag hade ju redan femtio pisskilometrar bakom mig, så jag hade lika gärna kunnat springa futtiga tre till utan att det gjort någon större skillnad på helvetet. 6:45 klockade jag, och det lär väl bli några minuters påslag på officiella tiden. Godkänt.

Summa summarum så var det inte kul att springa, men det var kul att springa SUM om ni fattar vad jag menar, det är ett fantastiskt lopp på alla sätt. Så här i efterhand känns det som en grym egoboost att bara obevekligt ha malt på i nästan sju timmar, utan minsta ljuspunkt vad gäller själva löpningen. Det var pest och pina, det var bara att hålla ut, och det var precis vad jag gjorde, utan att ens för en stund tappa fokus eller låta känslorna drifta iväg och förleda mig in i negativitet eller annat skit. Jag hade ett jobb att utföra, och det var bara att göra det, liksom. En ovärderlig tävlingserfarenhet som jag känner mig riktigt jävla stolt över. Jag är bara snopen och överraskad att det hände på en så pass kort distans, men å andra sidan skall det bli grymt kul att springa nästa 50K för då kommer det bara bli roligt. Jag menar, man kan ju inte alltid ha turen att pricka sämsta dagsformen ever.

Vad gäller såhär dagen efter har jag bara två saker att rapportera: fötterna vill inte att jag står på dem. Resten av mig vill bara ha pomfritt.

T -38 h

Vad är det som pågår egentligen? Vid det här laget borde jag ha en detaljerad strategi utarbetad och inmejslad i ryggmärgen, eller åtminstone vara lite nervös. Jag känner ingenting, och mina loppförberedelser har inte sträckt sig längre än att jag idag köpte med mig en ask spirulinabollar från Konsum. Det är två dagar till Sörmland Ultra Marathon och min tävlingsdebut på 50 km.

Okej, vissa lopp prioriterar man inte så högt och då finns ingen anledning att lägga ner större krut på de mentala förberedelserna. Då kan det gå åt pipan, som på Kungsholmen Runt, eller det blir pers med en halvtimme, som i Månkarbo. Men SUM är inget nedprioriterat långpass med guldkant. SUM är prio ett, säsongens stora mål, min debut på ultra liksom som jag dessutom fått slåss för med näbbar och klor när alla andra dragit i mig för att springa Lidingö Ultra eller Hallsberg eller Uppsala eller annat skoj som jag missat just på grund av min envisa fixering vid just SUM. Det var på SUM det skulle ske, basta. Och nu är jag här, och känner ingenting. Förutom att det skall bli hur kul som helst att springa, men det är en annan sak.

Problemet med SUM är distansen. 50 kilometer. När jag fortfarande inte hade sprungit marathon så kändes 42 kilometer som en mycket avlägsen drömgräns, distansernas distans som sållar löparna från motionsjoggarna liksom. Marathondistansen är mytomspunnen med sina historier om VÄGGEN, nödlandningarna, den olidliga milen efter 30 km, k-r-a-m-p, Västerscarybron och allt det där. "Du kommer aldrig mer vilja springa, du kommer att ställa in alla framtida lopp under maran", ni vet. Så när det var dags för marathon var jag rejält upp-psykad, det var en stor dag helt enkelt, jäkligt stor. 42195 meter liksom, med allt vad det innebar.

50 kilometer däremot - det är fan ultradistanslöpningens motsvarighet till VårRuset. "Alla kan", kvittrar ultracommunityn glatt när de fått ännu en aningslös pretendent på kroken, "alla som kan springa marathon klarar av att springa 50 kilometer". Det psykologiska resultatet blir att där man tidigare upplevde maradistansen som en nästan oöverstiglig initieringsrit, blir ens första 50K till en jogg i skogen, liksom.

Jag har noll respekt för distansen. Efter tremilaren med funrun förra veckan har jag också noll respekt för terrängen. Det är mitt lopp, så är det bara. Jag har inte ens vett att oroa mig för att mängdträningen kommit rejält i kläm den senaste tiden. Jag har ju armytränat och är starkare än någonsin. I mitt tempo blir man ju ändå inte trött.

Och vet ni vad? Jag känner mig lite snuvad på partajet. Till nästa år måste jag leta en riktig utmaning, något lopp som gör en lite skrajsen, så att man känner att det är på gränsen att man ens har en sportslig chans att klara det. För det här är inte bra. Inte bra. Man kan ju fan inte bara ha roligt jämt!!

Ultrafri

Idag ändrade jag av någon outgrundlig anledning och utan medveten viljeakt min facebookstatus till Fredrika enjoys ultimate freedom.

Meningen studsade tillbaka mot mig i samma ögonblick som solen hittade in genom fönstret. Ultimat frihet. Ja, det är riktigt, jag känner mig fullständig och absolut fri, och för mig är det absolut högsta lyckan. Jag har (haft?) vänner som går igång på det här med frihet i rentav hätska dimensioner, som spottar och fräser att frihet är en illusion, att vi är rakt och igenom begränsade, eller att de domäner där man upplever sig fri likväl är ett fängelse om än med annorlunda regler och förhållningssätt. Andra ser mindre aggressivt på frågan och verkar bara förlika sig med ett slags tillstånd som trots allt upplevs avskuret från de vidder den absoluta friheten öppnar.

Det är en svår diskussion, och med husfilosofen på säkert avstånd vågar jag påstå att den absoluta friheten är inget man kan fastställa respektive falsifiera medelst argumentation, den kan bara levas och upplevas, och man vet när man är där. En okuvlig strävan mot denna frihet, att veta att horisonterna alltid sträcker sig en bit längre fram, att som bäcken rinna förbi stenarna i ett för alltid rörligt flöde i den okuvliga färden mot det oändliga havet.

Jag är fri, jag är lycklig. Det är min absolut innersta kärna, och själva löpningens essens.

Absolut lycka en grå, kall och jävlig dag i april. Foto: trbglöparen

Jag är kär

It's spelled L-O-V-E (fotograf: funrun)

Carrie Bradshaw kan gå och dra några gamla Blahniks över sig. Hennes ytliga skofetisch kommer inte i närheten av min, eftersom jag utöver rent estetiska kvalitéer också är en sucker för funktion. Okej, jag gillar inte att göra reklam på bloggen, men ibland - och alldeles särskilt när det gäller något så livsavgörande som skor - så måste jag bara göra ett undantag. Det jag skall berätta om nu är nämligen mer än bara en ny skomodell. Det här är banne mig ett löparskohistoriskt genombrott.

Inov-8 är ett brittiskt företag grundat av ett gäng fellrunners som tröttnat på all undermålig löputrustning därute. Målet var ett sortiment av lätta terrängskor med suverän löpkänsla som möjliggör ett naturligt löpsteg där foten får arbeta som den är tänkt hela steget igenom. Bara en sån sak gör ju de här folksen till mina absoluta själsfränder - för som jag säkert redan tjatat om så fnyser jag åt alla uppbyggda klunsar till skor med dämpning, pronationsstöd och fan och hans moster som omöjliggör den biosensoriska feedback som är nödvändig för att vi skall kunna röra oss som de optimala löpardjur vi faktiskt är. Ett suveränt koncept, som även återspeglas i att vikten i standardstorlek hos respektive skomodell enkelt kan avläsas i dess namn. Öppna kort, med andra ord.

Jag har redan berättat om hur överförtjust jag är i mina nätta roclite 285, men sedan Inov-8 nyligen släppte sin senaste nyhet X-talon 212 har min grad av upphetsning nått nivåer en gift kvinna som jag borde skämmas över. Vad värre är, min första dag som gräsänka under Dr. Björnssons pågående konferensturné ägnade jag åt att leta reda på en svensk återförsäljare för att beställa ett par. De kom igår, med vändande post (tack SM sport), och jag hann knappt snöra på mig dem förrän det var dags att ge sig ut på date med funrun för tre mils rekognoscering och sista långpass inför SUM.

Det första som slog mig var att de här skorna är så mjuka att man banne mig nästan känner sulans gummidobbar mot tassarna. Lätta? You betcha - köksvågen visade på 190 g, samma som mina Asics DS Racer AKA krokodillerna. Säg mig den terrängsko som klår detta! Min första tanke var att det är vansinne att springa tre mil i otestade skor som mina fötter kanske trots allt ännu inte är tränade för. Min andra tanke var att det vore ännu större vansinne att nästa vecka springa fem mil på tävling i dessa skor utan att innan ha testat dem ordentligt på en rekorderlig distans. Och eftersom de ändå redan satt på fötterna så slutade jag tänka och begav mig till bussterminalen vid Gullmarsplan, jag var ändå redan sen.

Ingenting klår känslan av lätta skor på fötterna. Inte för att mina andra skor väger särskilt mycket, men det verkar gå en fysiologisk gräns någonstans under 200 g där man plötsligt upplever att man har vingar på fötterna. Detta tillsammans med mjukheten gjorde att det kändes som att springa i ett par mystofflor, liksom. Jag var orolig för att mjukheten skulle leda till trötta fötter efter någon mil, men farhågorna kom på skam och den enda tröttheten jag kände under passet var den grymma träningsvärken i låren från måndagens Army Fitnesspass.

Nu är X-talon 212 inte bara lätta och mjuka, de har helt suveränt grepp också. Man springer uppför våta bergshällar och känner sig som Spiderman. Inte en chans att man halkar nedför leriga backar eller skrinnar på blöta rötter. Gårdagens enda missöde kan jag inte lasta skorna för, jag föredrog gyttjan framför de gungande spängerna och vid något tillfälle missbedömde jag djupet och stöp rakt ner i dyn. På så vis kunde jag samtidigt visa funrun vilken tuffing jag är. Sträckan vi sprang var perfekt som testbana och innehåll ungefär lika delar teknisk terräng, skogsstig, grusväg och asfalt - och mina snygga puppor höll lika bra för allt.

ultraschmultra testar: kan dina skor göra såhär?

Okej, jag är lyrisk, jag är fan kär i de här skorna, men nog tjatat om hur fantastiskt allting kändes och bla bla bla. Till kalla fakta istället. De flesta löparskor, även lättvikts- och racermodeller, brukar ha någon form av stöd för hålfoten. Riktigt stabila modeller fungerar i princip som att springa med gips, dvs. undersidan av skon är helt rigid så att foten befinner sig i samma raka läge hela steget igenom. De flesta verkar numera ha insett att detta kanske inte är helt optimalt, och "skotestet" som rekommenderas i de flesta löpmagasinen går ut på att se om man kan böja främre delen av skon. På så vis tillåts foten viss rörelse under steget och att trampdynan kan arbeta. Stödplattan i sådana skor börjar alltså straxt bakom trampdynan och löper under hålfoten och hälen till bakre änden av skon. Stödet anses vara nödvändigt så att man inte skall bli trött i fötterna, som annars skulle tvingas arbeta för att liksom "hålla ihop" foten under steget. Dessutom anses stödet främja det så kallade frånskjutet, ännu en lika förbehållslöst vedertagen som mekaniskt tveksam sanning.

X-talon 212 saknar helt sådant stöd, och är därför mjuk och rörlig under hela foten (se bilden ovan) - något som går fullständigt käpparakt emot det rådande löparskoparadigmet. Man känner bara, va, kan man bara göra så, liksom?!?! Typ vaddå, springa i sockiplast liksom?! och just så är det, ungefär, fast rejälare så att foten trots allt är fullständigt skyddad mot allt vad hårt underlag, vassa stenar och rötter heter. Det är trots allt en riktig terrängsko, en sko som lyckats förena det bästa av två världar - barfotalöpningens frihet, känsla och biomekaniska överlägsenhet med terrängsulans suveräna grepp, stadga och skydd mot allt vad elakt underlag innebär.

Snälla förklara för mig - någon! - varför man överhuvudtaget kommer på idén att det skulle vara på något annat sätt än så här. X-talon 212 är kanske den enda terrängsko just nu som faktiskt är som alla skor borde vara. Kanske, kanske det här äntligen är början på en ny löparskoera.