01 september 2008

Hoppa framåt

Det var förmodligen inte världens smartaste drag att springa 18 km terräng dagen innan ett Army Fitness-pass. Egentligen skulle jag ha sprungit i lördags, men eftersom jag sov i princip hela dagen fick det bli söndagen istället. Jag måste ju trots allt reka banan inför SUM. Och jag kunde ju inte veta att vi skulle ha Ludwig igen.

Ludwig gillar korta hårda pass. Idealiskt spyr man redan första rundan. Hittills har ingen av oss spytt (vad jag vet), men så har vi också fått skit för att vi inte kör tillräckligt hårt. Sanningen är att det inte är helt lätt att köra så hårt som man faktiskt förmår, det är en konst man också måste lära sig och träna upp. Och under detta tredje pass på raken med Ludwig tror jag de flesta av oss börjar närma sig den förmågan i alla fall.

Man skulle kunna kalla dagens pass en fysvariantIF Linnéas stegintervaller: först några hundra meter maxlöpning, sedan 20 armhävningar, 70 m grodhopp, 20 armhävningar till följt av 70 m utfall - och så samma sak tillbaka igen, liksom. Låter piece of cake, eller hur? Sanningen är att åtminstone jag kände mig lättad när vi efter en rask uppvärmningsjogg fick dagens uppgift, inte minst för att det hela skulle vara över på 25 minuter oavsett hur långt vi hade kommit. Det här klarar jag, tänkte jag, tungbenen, ryggskottet och det värkande revbenet till trots.

Har ni någonsin drömt den där mardrömmen då man springer och springer och bara inte kommer någon vart, allt är bara oändligt segt, och ångesten blir bara övermäktig? Well, efter de första tio metrarna grodhopp insåg jag att det var precis den mardrömmen jag befann mig i, denna gång på allvar. Jag kom tamejfan ingen vart, hur jag än kämpade och slet, och det blev bara tyngre och ondare och målet alltmer avlägset. Precis som i drömmens värld så befann jag mig dock efter elva evigheter och sju dagar plötsligt på andra sidan, avverkandes någon form av variant på armhävningar, och överlevde även utfallen på vägen tillbaka över sandplanen.

Rond två. Bruno, som redan avverkat sitt pass, förbarmade sig över mig och visade hur man hoppar grodhopp framåt istället för uppåt som jag i min fysiska obegåvning kombinerat med mental och fysisk trötthet förstås lyckats med under första varvet. Skall man skratta eller gråta? Jag kan inte påstå att det blev lättare, men framåt kom jag i alla fall på någe vänster, sedan "armhävningar" igen, och så utfall tillbaka, någonstans här sätter tunnelseendet in och jag vinglar i kryss över planen ända tills jag är framme vid gräsmattan och mina tjugo armhävningar, det enda som jag vid det här laget förmådde fokusera på.

Ludwig ler och säger något som jag inte lyckas uppfatta, jag ser bara ansikten och munnar som rör sig i någon form av uppmaning,
till slut vaknar jag även ur den mardrömmen och inser att jag inte skall göra fler armhävningar utan ta täten tillbaka till GIH, tursamt nog i två kolonner med Kalle som parhäst för jag hade nog inte hittat ens över vägen i det mentala läge jag befann mig just då.

Snart dags för tävlingsdebut på 50K!
Söndagens löpning var tamejfan ingen njutning heller. Uppdraget var att reka första biten av SUM, från Björkhagen via en extra kuperad motionsslinga längs Sörmlandsledens etapp ett och två till Alby Friluftsgård, inalles nätta 18 km - ett snällt pass, var det tänkt. Hade det inte varit för att ryggen kändes som den gått av så hade jag nog även överlevt backarna med någon form av nöje, det är ju trots allt kul med rötter och bergshällar, men slitsamt blev det allt och fort gick det inte. Faktum är att jag nog också måste revidera mina tidsmål en aning, för åtminstone delar av banan är inte direkt snabbsprungna.

Trots schlitet så fick hjärnan äntligen lite utrymme att spinna loss igen under detta efterlängtade långpass, och jag fick grymma visioner om den skimrande segertriangel som bildas av Uthållighet, Styrka och Snabbhet, lite grand som min alldeles egen ledstjärna kan man säga. Uthålligheten är i dag min främsta styrka, jag springer ju utan problem många timmar i sträck, och den kraften skall jag tacksamt förvalta och utveckla. Styrkan och Snabbheten däremot, där måste jag lägga ner mycket arbete framöver, och jag känner att jag i och med Army-träningarna får precis den spark ur komfortzonen som behövs för att så småningom bli oövervinnerlig. Typ. ;-)



Följ min blogg med bloggkoll

16 kommentarer:

Löparfantasten sa...

Åh vad du sliter. Så duktig!!!!
Är imponerad till tusen.
Ser fram emot när vi kan springa ihop igen.
Så fort jag har fått "fräscha"pengar så ska jag anmäla mig till SUM! Om inte knät brakar ihop totalt på lördag. Men just nu känns knät helt ok.
Kram och kämpa på

Benet sa...

Vilket gött slit du gett dig in på. Grodhopp som nästan kan vara lite familjärt och småtrevligt runt en midsommarstång kan ju bli en ordentlig plåga med en gapande ex-officer hängandes över sig. 70 meter! Snacka om mjölksyra i de stackars låren...

Kör hårt Fredrika. Jag är inte lite impad av din inställning!

jumper sa...

Utan att invänta svar på din fråga "Ska man skratta eller gråta", har jag redan gjort det förstnämnda. Låt vara att lyteskomik är ofint, men att se Fredrika, som inte ens kan hoppa vanliga jämfotahopp, göra samma sak från huksittande måste vara mycket roligt. Om det inte var så tidigt på morgonen, skulle jag gå dit och smyga bakom en buske.

Tyvärr har jag slarvat bort mitt förstoringsglas, så jag kan inte studera SUM-kartan som jag önskar. Så långt ser det dock ut som välkända trakter. Lycka till!

Magda Gad: sa...

läser och skrattar... grymt jobbat!!! du är duktig som lägger energin på de svaga bitarna, uthålligheten har du ju som sagt redan.

grodhopp - en familjeaktivitet man bör hysa stor respekt för!

;-)

kör hårt. alla kan lära sig spy. det ska fan bli min nya slogan.

jumper sa...

Varför kräkas på Army Fitness, när man kan göra det efter Stockholm Marathon eller Lidingöloppet. Brukar funka för mig.

MarathonMia sa...

Du är en sann idol och redan oövervinnerlig! I alla fall mentalt. Ditt pannben, din envishet, ditt fokus är ju helt sanslöst.

Ju mer du beskriver ArmyFitness ju gladare är jag att jag sparade mina gamla fotbollstränarbrallor och säsongens första Asics. Jag ska banne dit - om jag så ska behöva bli groda först. Såg filmen på Facebook - ser blött ut, undrar hur kallt det känns i oktober?

jumper sa...

Jaha ja. Kunde just tro att man måste logga in på Facebook för att få se härligheten.

Tildo sa...

Men jumper, du har ju duvorna i parken. Dom är också skojiga.

Fredrika sa...

Hej löparfantasten, hoppas knät håller nu när det gäller!! Simsalabim bort med det onda NU.

Benet, midsommarfeeling var långt borta kan jag lova... men varför kändes det lättare när man var liten?! (hmm, få se nu, 50 kilo sedan kanske? ;-))

Jumper, det gläder mig att du uppfattar lyteskomiken, samtidigt påminner du mig om den skrämmande möjligheten att det eventuellt också går att tolka mina skriverier mer, eh, seriöst. Så jag kanske bör förtydliga att jag inte är ute efter medlidande utan bara vill bjuda på ett gott skratt på min nota :D

Om du klickar på kartan två gånger slipper du förstoringsglas, jag lovar. En gång så öppnas den i ett separat fönster, en gång till och voilá den blåses upp till förstoring 1:100000 tror jag.

Magda, JA, svagheterna måste man arbeta på. Och vårda sina styrkor ömt :-) Sjysst slogan, du och Ludwig vore nog en match made in heaven!

Jumper igen - jag tror vitsen är att spy redan efter 25 minuter och inte efter fyra timmar ;-)

Mia, tveka inte. Kallt? Man blir varm, jag lovar. Med lite tur slipper ni simningen också!

Jumper, sök på Army Fitness på youtube, så slipper du logga in.

Och Tildo med sin överskottsenergi skulle trivas bland Army Fitness-gänget som fisken i vattnet!

jumper sa...

Tack tack!!
Av de nu noga studerade, erbjudna aktiviteterna väljer Tildo, som du gissat, Army Fitness (hoppar på andras magar gör hon redan här hemma), medan jag njuter av den fina SUM-banan, där jag (till större delen) gått och cyklat förr. Nog spritter det i benen att få springa också. Lyllo!

jumper sa...

Jag har just printat ut SUM-bankartan. Nörden vaknar?

(Försökte skriva kommentaren på FunBeat efter ditt senaste långpass, men där måste man vara inloggad)

Fredrika sa...

Nörden har alltså vaknat! Sedär, spännande... man vet alltså aldrig var den röda jackan dyker upp härnäst!

jumper sa...

Eller den blåa träningsoverallen!

Fredrika sa...

Jaaaa!! Den vill vi se in action!

jumper sa...

Ännu en kommentar till detta gamla blogginlägg:

Att springa den banan på 2:13 (enligt funbeat) tycker jag verkar rätt fort. Bortsett från den där extra motionsslingan i början så gick jag samma snutt idag i det sköna vädret. Mycket bergsklättring var det och mycket rötter och stenar. Att springa där och sätta fötterna rätt kan inte vara lätt om man samtidigt ska titta upp och hålla koll på Sörmlandsledens markeringar (några andra blir det väl inte heller under SUM?). Jag kom fel ideligen. Sammanlagt gick jag fyra och en halv kilometer extra och tog en del av banan baklänges. Men i början och efter Strålsjön verkade det vara lättsprungna jumpervägar. Resten av SUM-banan efter Alby ser ut att innehålla mer väglöpning. Får bli nån annan gång. Slut.

Fredrika sa...

Ja, men det var alltså bara de första 18 km som gick på 2:13, så det var inte hela banan ;-) (fast det tror jag nog du hade förstått)

Sprang resten av banan med funrun i veckan på 3:47, så lustigt nog blev det exakt sex timmar. Dock sprang vi inte det sista ärevarvet rund Rudan osm ingår i SUM, så vi räknar med någonstans runt 6:30 totalt.

Märkningen är verkligen inte enkel att hålla reda på, men jag hade hjälp av GPS - jag hade ritat över kartan på MapMyRun och sedan laddat in sträckan i Garmin. På så vis behövde jag sällan tveka. Samtidigt är jag glad inför SUM att jag provsprungit hela banan ordentligt, både för man vet vad som väntar, och för att minimera risken att springa vilse.