08 september 2008

Hard core babe goes halv mara

Ingen kämpe är komplett utan den tillhörande katalogen av ärr, skavanker och blessyrer som stolt bärs över kroppen som en ständig påminnelse om de stunder då hjältemodet varit större än de anatomiska förutsättningarna. Inte nog med att jag numera kan skryta med att ha knäckt ben på träning, jag kan dessutom skrävla på i rentutav oanständig dryghet över att ha kört inte mindre än fyra Army Fitnesspass, sprungit 18 km terräng samt ha tävlat i halvmarathon, allt detta med en pinfärsk revbensfraktur.

Å ja ba (i svart), sprang i mål så fort så det blev suddigt ba
Ovanstående får duga som den psykologiska revanschen efter att ha känt mig ganska liten och dum och ynklig där jag satt på akuten och väntade på min dom efter en sömnlös natt i smärta och ett smått förnedrande telefonsamtal med sjukvårdsupplysningen. Jag menar, det låter kanske lite märkligt när man som medelålders kvinna på träning slängt sig på marken och landat lite galet, "i skogen liksom, vi körde intervaller med fysövningar."

"Du menar på gympa eller?" frågar sjuksystern, och jag inser att det inte är någon större idé att förklara Ludwigs träningsfilosofi, dessutom kan man uppenbarligen få revbensfrakturer bara av att hosta galet så jag sväljer min stolthet och låter gå för "gympa" för den här gången. Man måste ju inte alltid bevisa hur macho man är.

Anyway, förra gången jag bröt något av betydelse var armbågen, då jag dansade solosalsa under småtimmarna på en helnattsfest på Tangocamp. Det blev lite väl fancy footwork, och under en ascool spin lyckades jag kila in stilettklacken under vristslejfen och stupade som en fura rakt framför fötterna på en vettskrämd Alain, under påbackning av ganska så mycket rörelseenergi från snurren. På morgonen vaknade jag med så grymma smärtor att jag svimmade av några gånger under de kanske hundra meter jag kröp från sovsalen genom det daggvåta morgongräset till frukosten för att få hjälp. Någon hällde i mig lite apelsinjuice, och jag kvicknade till såpass att jag faktiskt körde förmiddagens workshops som om ingenting hade hänt, med armen upphängd i en mitella som jag tillverkat av den scarf jag tagit med till Tusen och en natt-maskeraden.

Det var inte förrän efter lunch som några rediga kompisar fixade skjuts till akuten i Malmö, en vintage Jaguar framförd av den bohemiske Ole som var alldeles till sig över utsikten att jag antagligen skulle få morfin. Tre veckor gips blev det, och dagen efter att förbandet togs bort av en idiot med galen blick på St. Göran som förutom gipset även lyckades klippa upp mitt underarmsskinn åkte jag till Tango Island för mera dygnetruntaction.

Men tillbaka till gårdagen på SÖS, läkaren konstaterade som sagt revbensfraktur, förklarade att det inte alls var ovanligt att det gjorde som mest ont en hel vecka efter själva olyckan, och att det skulle läka av sig självt utan större negativa konsekvenser för träning och jobb under tiden. I'd say, det gick bra att springa halvmara i lördags i alla fall.

Jag var ju anmäld till Stockholmshalvan sedan länge, men med tanke på den senaste tidens träning var det inte läge att tänka lopp - här skulle det långpassas med guldkant och gratis dricka, bara. Förra gången jag körde den strategin gick det visserligen åt pipan rejält (Kungsholmen Runt), men den här gången lovade jag mig själv att bara springa på njutning oavsett tempo.

Fattar ni hur nöjd jag är!
Startade någonstans på 6:30 minuter per kilometer, och även om påkarna kändes minst sagt slut efter fredagens långintervaller var det skönt att bara få jogga av sig lite. Vid Söder Mälarstrand där de flesta började krokna hade mina ben istället piggnat till och jag började plocka placeringar i rent obscen omfattning. Farten höll i sig ganska bra (jag vågade aldrig titta på klockan), och efter sista backen uppför St. Paulsgatan var det bara att släppa loss - jag tror aldrig jag känt mitt löpsteg så lätt tidigare. Gick i mål på fullt acceptabla 2:09:35, och även om det är två minuter långsammare än fjolårets debuttid på 2:07:43 känns det som en seger eftersom jag ju egentligen hade räknat med två slappa mil i sjuminuterstempo.

Gladast av allt blev jag dock över att jag sprang i krokodillerna, dvs. mina knallgröna Asics Gel DS Racer, och de var bara så himla störtsköna. Det känns trots allt att man kommit upp sig lite extra som löpare när man kan springa långdistans i tunna racers. Nästa gång följer de med på maran!

16 kommentarer:

Magda Gad: sa...

Ha! Det är du och jag Fredrika - mitt revben gav upp efter en välriktad upperut i förra veckan. Jag har kört lite trial and error efter det och upptäckt att ju går umärkt att träna ändå.

Och du har tävlat! Vilket härligt lopp!

Fredrika sa...

Snyggt! Och inte heller helt lätt att outa för sjukvårdspersonalen kanske ;-)

medeldist sa...

Ja det går att göra en massa roliga saker med revbensfraktur. Själv gjorde jag mitt första fallskärmshopp med brutna revben (visste inte just då att revbenen var skadade, hade nåt slags diffust ont efter att ha övat rullning på marken inför hoppet) och det funkade bra, adrenalin är en bra smärtstillare :)

Butlern sa...

En gammal trött butler tackar för denna glimt ur ungdomens värld. Han tror att han har alla bilder klara för sig utom på en punkt: Varför var Ole så glad för att du skulle få morfin? Skulle han få smaka?

När det gäller ditt lopp, som jumper bevittnade på plats, instämmer han helt: Obscent är ordet!

Snitsaren grymtar att han minsann också brutit ett revben en gång. Så det så!!!

Benet sa...

Härligt Gullfot! Du är verkligen Hard Core!

Ordet "revbensfraktur" ger mig en flashback från slutet av nittiotalet då jag lyckades få en ivrig irländares knä i revbenen under en improviserad basketfight efter jobbet. Det knäet satte sina spår och jag hade stora problem att skratta/hosta/nysa/ligga under många veckor.

Imponerande att du genomförde Stockholmshalvan med frakturen. Respect!

Dunceor sa...

Jag tycker att man ska vara grymt nöjd när man inser att man kan springa en halvmara i tunna racers. Fick samma insikt i helgen och nu blir det mina 155g New Balance skor på Växjö Marathon!

Grymt bra lopp, kontrollerat och bra genomfört. Det finns betydligt mer fart i dig! Speciellt med ett brutet revben också =)

Helena sa...

Oj vilken stark kvinna du är Fredrika!!! Springa med ett brutet revben...bara så där!! Av det märktes ju ingenting när jag träffade på dig:) Du är ju superwoman!! :D

Fredrika sa...

Medeldist, fallskärm, hardcore!! Smart att bryta revbenet innan :-)

Jo, för Butlern kan jag berätta resten av historien, Ole löste det där med rusgivande substanser alldeles på egen hand. När jag kom tillbaka från röntgen och gips fanns Ole inte kvar i väntrummet. Jag hittade honom i en park utanför akutintaget, snarkandes i gröngräset och stinkandes sprit. Han ursäktade sig med att solen stigit honom lite åt huvudet. På vägen tillbaka till Falsterbo tänkte jag bara på att om jag skulle dö i en bilolycka, skulle jag åtminstone dö i en Jaguar.

...och så vill vi veta allt om Snitsarens revben!

Benet, ha ha, irländare skall man alltså akta sig för :-) Värst vad vi har brutit revben allihopa - och vad glad jag är att jag får vara med i klubben! För övrigt är det värre att skratta än att springa.

Dunceor, spännande med Växjö! Med tanke på dina nötningsvanor lär det väl bara vara typ 80 g kvar när du väl kommer fram ;-)

Helena snabba tuffingen, som jag sa, det är värre att skratta än att springa :-)

Magda Gad: sa...

jag undvek sjukvårdspersonal den här gången då jag vet att det ändå inte finns nån behandling mot revben

har däremot en historia från förra året då jag slog sönder handen; kom in till läkaren som förvånat tittade upp och dubbelkollade namnet och uppgifterna, för att sedan säga "jaha, jag väntade mig en kille eftersom det står boxare i journalen".
man trodde man levde på 2000-talet, men man hade fel.

Dunceor sa...

Fredrika: Hehe jo de slits fort tyvärr men det betyder ju bara att man får köpa nya skor igen! Woho!

Dock så verkar mina New Balance vara svåra att få tag på, de har inte fler i min storlek på Runners Store, jag försökte beställa fler =)

Karin sa...

Du ÄR en hard core babe!! Dessutom visar du ju vilken ultralöpare det bor inom dig när du ökar där andra kroknar. Grymt lopp, särskilt eftersom du sprang med brutet revben. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite coolt...

Apropå sjukvårdsupplysningen så är de tyvärr inte de skarpaste knivarna i lådan alla gånger... De vet nog inte vad hårdträning är över huvud taget ;-)

Tildo sa...

Ordverifiering: "worrdd"

(kunde inte låta bli)

MarathonMia sa...

Du är så himla Cool! Du är den lugnaste, ödmjukast macho jag träffat! Negativ split på loppet = vackert.

Jerry sa...

Haha, jättebra och roligt skrivet som vanligt!
"Slappa i två mil" gör ju knappt Gebbresselassie å Radcliffe!
Dryghet? kan inte tänka mig att det ordet ens finns i din ordbok..

Fin halvmara du levererade mitt i allt!



:-)

Annica sa...

Men oj va jag skrattade, för du skriver ju så kul. Men din stackare, måste ju göra jätte ont. Gisses.....och springa så långt. TUFFT.
Själv har jag ju inte kunnat komma till morgonpassen, pga en envis svullnad i knät, så jag inte kunde böjja benet, ännu svårare att springa på det. Nu är det lite bättre, men jag måste fixa till det innan jag kan komma tillbaka, så det dröjjer ett tag till. Ha det så toppenkul, jag följer avis med på din berättelse.
//Annica

Fröken Fröjdh & CO sa...

Hej "Hard Core girl"! :-)

Fasen vad du kämpar, viiilken glöööd.

Och lite avis är jag förstås som den soffpotatis jag är omgiven av barn, hund och pojkvän (jorå, jag hinner med en del också... bara att det är av en annan karaktär! ;-))

Stooor kram!
/Marie