06 september 2008

Tävlingsdag, igen. Typ.

Halvmara då, före start och förväntansfull. Idag: 13433 och utan ambitioner.
Förra året var det här min stora dag. En av de största någonsin, faktiskt. Halvmarathon. Då, i februari 2007, när jag bestämde mig, ångestfylld och med klappande hjärta, lät distansen oöverstiglig - och i september för exakt ett år sedan var det dags att casha in frukten av min träning. Där jag under våren känt mig drabbad av fullkomlig hybris, var jag före starten på St. Eriksloppet full av tillförsikt över min styrka. För någonstans under månaderna däremellan hade jag insett att det inte finns några gränser, att det bara handlar om målmedveten träning, och att den inneboende förmågan kan sträckas så långt som fantasin är villig att tillåta. Man pekar på det man vill ha, man betalar, och cashar in.

Och allt det här handlar egentligen om betalningen. Igår var det dags för ännu en disputationsfest på jobbet, några kollegor frågade mig i torsdags om jag skulle gå, och jag svarade att jag stod över denna gång, att det inte skulle funka med fest mellan Armyträning nollsex femton på fredagsmorgonen och halvmara dagen efter. Ajajaj, skojar mina kollegor, man skall inte låta träningen gå ut över livet.

Men för all del, låt oss tala om livet, då. Det är ju inte så att jag grämer mig över ett taskigt lopp eller ett dåligt träningspass, jag blir inte förtvivlad över svackor och gråter bara pyttelite ibland över att jag ännu inte kan hålla en mil i femminuterstempo. Men i övrigt är träningen en så stor och viktig del av mitt liv att jag vägrar kalla det en hobby; löpningen, det är ju jag liksom. Visst finns det annat i mitt liv - också - men de riktigt viktiga delarna, de inkräktar liksom inte på varandra utan bildar tillsammans den helhet som är just det liv som jag har valt att skapa.per definition är det omöjligt att träningen skulle gå ut över mitt liv, eftersom mitt liv till en stor del är just träningen.

Utan att vara förmäten vågar jag påstå att jag vid det här laget kan ganska mycket om att förverkliga sina drömmar, och om det är något jag lärt mig så är det just vikten av att betala priset som jag antydde i inledningen. Många människor man råkar på är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina små liv som i bästa fall känns någotsånär tillfredsställande, alltsom oftast lite småtrista, i värsta fall frustrerande på gränsen till det extrema. Och anledningen påstås för det mesta vara att det inte går, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina gråa lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det "omöjliga".

Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det "balans" eller till och med "harmoni", och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fåfäng jakt på det skrämmande omöjliga.

Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.

Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill någonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, långsiktiga sådana, omöjliga saker, besatthet, fokus - det får mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag.

Äh fan egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat. Jag gick igång bara. Nu måste jag börja fundera på käk - 16:45 går starten!

45 kommentarer:

Benet sa...

Tänkvärt inlägg. Balansen som jag säkerligen också babblat om i något av mina inlägg handlar i mitt fall om att finna sig själv som en fungerande individ i större sammanhang, framför allt i familjen, trots min (relativt nyvunna) passion för löpningen.

Som du själv är inne på så innebär detta kanske att jag måste kliva upp 05.00 för att hinna träna. Jag tror vi är ganska överens om att vi inte ser det som en direkt uppoffring utan bara som en konsekvens av vårt egna fria val.

Enough said, nu till det som jag egentligen kom för: LYCKA TILL idag! Det kommer att gå hur bra som helst. Med din inställning blir denna dag ännu en lyckodag i ditt härliga löparliv!

Dunceor sa...

Lycka till idag! Själv är jag redan hemma och sprungit mitt halvmarathon =)

Magda Gad: sa...

Fredrika. Fy fan va bra du är. Du är en otroligt klok kvinna. Även om många vet hur det ligger till innerst inne lever många hela sina liv utan att våga upptäcka det du just skrivit. Utan offer ingen gåva. Tack.

runningcloud sa...

Jag blir otroligt inspirerad av vad du skriver o känner igen mina egna tankar om min löpning som jag funnit nyligen. Jag märker att träningen har givit resultat och skall nu försöka gå upp ett snäpp i träning. Då är det du skriver perfekt för mitt Jag.

Susann sa...

Hej! Mycket intressant inlägg :-) Du inspirerar! Hoppas att det gick bra idag!

Magnus Ahlkvist sa...

Grattis till en bra runda! Jag är impad av att du klarar att ta en tävling som träning, det skulle jag aldrig klara. Tävling, då har man ju tidsmål uppsatta som gör att muskler och muskelfästen mår som de gör idag, dagen efter halvmaran :)

Lycka till med din fortsatta satsning mot SUM. Min hjärna kan fortfarande förstå sträckor som är längre än en mara, annat än när det handlar om bilkörning.

Butlern sa...

Snitsaren fick ditt inlägg uppläst för sig igår förmiddag och har funderat över det en del sedan dess. Att det är inspirerande vittnar kommentarerna hittills om och många skulle nog säga att du formulerat en viktig sanning för dem. Snitsaren vore dock inte snitsaren om han inte också rynkade pannan och ställde trotsiga motfrågor. Han ber att få återkomma när han formulerat dem för sig själv. Håll dörren på glänt!

(Ordverifiering: uggimum !!)

Fredrika sa...

Tack hörrni för både lyckönskningar och kommentarer.

Benet, familj är också ett långtidsprojekt. Som kräver absoluta prioriteringar. Kanske du som familjefar inte kan satsa lika hårt på löpningen just nu - men barnen blir äldre fort, tro mig. Då kommer du att ha lagt en fin grund till framtida excesser :-D

Duncan, grattis till en snygg tid!! Jag såg allt ;-)

Hej Magda! Jag vet att du vet *vinkar*. Det är därför du är så cool, och gör mig så jävla glad.

Runningcloud, välkommen hit! Det var kul att höra, håll oss uppdaterade med din löpning! Det fina med helhjärtade satsningar är att man aldrig, aldrig ångrar dem - en tillvaro indränkt i sin passion är så mycket liv det bara kan bli.

Välkommen också Susann och tack för beröm! Jodå, det gick bra - hur gick det själv med skjutandet? Coolt!

Hej Magnus, och tokgrattis att du lyckades med ditt mål :-) En del springer fort, andra springer långt... ;-)

Butlern kan hälsa att jag ser fram emot Snitsarens trotsiga motfrågor, och jag ytterst är tacksam att någon påtar sig den rollen. Tankar klarnar så mycket bättre med lite mothugg! :-)

Mackan sa...

Det gick ju bra det där med en avslappnad attityd till det hela. :-) Grattis till pers!

Karin sa...

Du är så himla klok och skriver det ena tänkvärda inlägget efter det andra. Tack för filosofiska, sanna ord och träningsperspektiv från nya vinklar. Och stort grattis till nytt pers!! :-)

Fredrika sa...

Mackan, Karin, tack - men jag persade absolut inte! Jag sprang snabbare i fjol, när jag sprang första gången. Jag får följa upp med lopprapport, hann inte igår för jag satt på SÖS akut med brutet revben. Another story!

MarathonMia sa...

Jag känner mig stolt och hedrad över att få känna dig! Du är en sann inspirationskälla och så otroligt fokuserad. Stenkoll - stencool.

Jag håller med om att träningen är en del av en, men jag kallar det balans för jag kan "offra" TV-tid till att jobba det jag inte hann när jag sprang osv. Jag balanserar dygnet så att träningen får plats och blir en del av min vardag - men du uttrycker dig så mycket vackrare! Hoppas revbenet kryar på sig. Det kostar att ligga på topp ;-)

medeldist sa...

Vilket bra inlägg! Det är nästan som att läsa sina egna tankar! Det är ju det man lever för, att kunna stå där dagen D och känna att man nått målet man satte upp för länge sedan och samtidigt känna att det var värt all uppoffring och att man inte gav upp. Jag satt själv häromdagen och läste min lapp jag har hemma på anslagstavlan med mina delmål jag satte upp i november förra året. Då kändes de oöverstigliga, idag är de uppfyllda och nya delmål uppsatta!
Som sagt, mycket inspirerande inlägg och grattis till en kanonprestation på halvmaran!

Fredrika sa...

Hej raraste Mia, menar du att du offrar TV-tid för jobbet? Aj aj aj, låta karriären gå före! ;-) Dygnet skulle dock för övrigt gärna få utökas med någon timme eller två.

Medeldist, visst är det grymt kul att läsa gamla mål! Och gissa om jag är nyfiken på dina nya delmål med tanke på storslammen i lördags....

Butlern sa...

Ditt tunga inlägg har av allt att döma hamnat bland helt rätt läsare och citeras till och med på andra bloggar. Snitsaren rynkade däremot lätt på ögonbrynen vid läsningen och har funderat på varför. Nu gav han mig en lapp med de frågor du bett om:

1. Naturligtvis finns det drömmar som är omöjliga att förverkliga. Där handlar det i stället om verklighetsflykt (som också kan ha sin plats). En totalförlamad kan just bara drömma om att springa. För att ditt resonemang inte ska missuppfattas eller rentav väcka anstöt, bör sägas att du naturligtvis menar "Drömmar som kan förverkligas" eller åtminstone "Drömmar som i princip kan förvekligas". Ingenting säger till exempel att ett genomfört Spartathon skulle vara omöjligt för dig (eller kanske inte ens för jumper). Men även om du aldrig springer Spartathon kommer din satsning inte att vara fögäves. Eftersom många drömmar aldrig kommer att uppfyllas i sak, undras om du inte egentligen menar att alla kan FÖRSÖKA nå sin dröm, och att försöket är förverkligandet av, eller rentav själva, drömmen?

2. Skälet till att man inte förverkligar sin dröm är att man inte är beredd till de kända och okända uppoffringar det kräver. Man gör alltså ett eget val, grundat på en egen helhetsbedömning. Ska ditt resonemang tolkas så att du anser att man väljer fel, det vill säga att man inte vet sitt eget bästa? (Frågan är inte insinuant utan kan mycket väl besvaras med "Ja").

3. Att det bara handlar om "hur mycket man vill" är väl närmast en truism. När man vill tillräckligt mycket har man redan tagit första steget och innan dess saknas anledning att ta det . Frågan är hur man ska kunna "vilja tillräckligt mycket" utan att redan "vilja tillräckligt mycket". Kan man vilja "vilja"? Är "Vill!" en meningsfull uppmaning. Kan man överhuvudtaget säga att den, som inte "vill tillräckligt mycket", borde vilja mer? (Vad säger G)

4. Hur är det med drömmar om trygghet, balans och harmoni? Räknas de?

Fredrika sa...

Oj Snitsaren! Det var inte illa. Jag skall göra mitt bästa att svara, antar att det blir fler diskussioner på bloggen framöver. Tar med frågorna i kursivt för läsbarhetens skull.

1. Naturligtvis finns det drömmar som är omöjliga att förverkliga. Där handlar det i stället om verklighetsflykt (som också kan ha sin plats). En totalförlamad kan just bara drömma om att springa. För att ditt resonemang inte ska missuppfattas eller rentav väcka anstöt, bör sägas att du naturligtvis menar "Drömmar som kan förverkligas" eller åtminstone "Drömmar som i princip kan förvekligas". Ingenting säger till exempel att ett genomfört Spartathon skulle vara omöjligt för dig (eller kanske inte ens för jumper). Men även om du aldrig springer Spartathon kommer din satsning inte att vara fögäves. Eftersom många drömmar aldrig kommer att uppfyllas i sak, undras om du inte egentligen menar att alla kan FÖRSÖKA nå sin dröm, och att försöket är förverkligandet av, eller rentav själva, drömmen?

Jag vet inte om någon människa med förnuftet i behåll skulle kalla min egen tioårsplan för något annat än verklighetsflykt. Jag skulle kunna komma med en hyfsat respektabel katalog över alla saker jag gjort genom åren som få ens tror är möjligt att genomföra under en livstid, så det är svårt att få mig att erkänna några begränsningar hos en okuvlig människas förmåga. Inte ens en klok person som Snitsaren kommer någonsin att få mig göra distinktioner mellan drömmar som (i princip) går att förverkliga, och "andra" drömmar - det är befängt enligt min mening. Jag tror inte heller på att "försöka". Jag tror på att arbeta målmedvetet enligt planen. Drömmen, visst - men det arbete man har att utföra är här och nu, och det är 100 % fokus som gäller. Jag tänker inte slösa en massa tid på att oroa mig om det t.ex. är möjligt att fullfölja Spartathlon eller inte, däremot tänker jag slösa all tid jag har på att träna löpning. Att ha en föreställning om vad man vill göra (en "dröm") innebär att hjärnan föreställer sig någon form av möjlighet att uppnå detta, det man vill "casha in" för att tala med min egen bloggnomenklatur. Fan, lita på det vetja. Sedan är det "bara" det där med att lösa betalningen. Sanna, djupa och meningsfulla livsdrömmar är sällan orealistiska. Det är istället tidsramarna, planen och föreställningen om den egna (arbets)insatsen som kan vara lite ute i det blå.

Det där med "det är egentligen inte så viktigt att man uppnår drömmen, det viktigaste är att man försöker" och "det är inte målet utan resan" och bla bla och allt det där, det ger jag inte ett dyft för. Kontraproduktivt värre, dessutom ofta ursäkter för att flumma runt lite i största allmänhet utan egentligt fokus.

2. Skälet till att man inte förverkligar sin dröm är att man inte är beredd till de kända och okända uppoffringar det kräver. Man gör alltså ett eget val, grundat på en egen helhetsbedömning. Ska ditt resonemang tolkas så att du anser att man väljer fel, det vill säga att man inte vet sitt eget bästa? (Frågan är inte insinuant utan kan mycket väl besvaras med "Ja").

ÄVen om det är internet tänker jag inte tolka några av Snitsarens frågor som insinuanta :-P Jag håller med om första meningen i din tolkning. Den andra meningen ställer jag mig lite mer avvaktande till. Jag är inte säker att man faktiskt gör ett val, snarare kanske man skjuter det där valet framför sig för att fortsätta näras av sin dröm samtidigt som man lever kvar i sin vardag - en livsstrategi lika mycket värd som någon annan, som jag dock personligen skulle gå sönder av.

3. Att det bara handlar om "hur mycket man vill" är väl närmast en truism. När man vill tillräckligt mycket har man redan tagit första steget och innan dess saknas anledning att ta det . Frågan är hur man ska kunna "vilja tillräckligt mycket" utan att redan "vilja tillräckligt mycket". Kan man vilja "vilja"? Är "Vill!" en meningsfull uppmaning. Kan man överhuvudtaget säga att den, som inte "vill tillräckligt mycket", borde vilja mer? (Vad säger G)

Rungande ja, man kan definitivt vilja "vilja". Du sätter fingret mitt i en mycket intressant problematik. Ett privat svar på mitt inlägg löd "...kände att jag vill offra allt för att förverkliga något.. Men jag vet inte vad bara". Hur mycket leda bottnar kanske i själva verkan i önskan att få brinna för något, utan att detta "något" finns eller är identifierat?

Men jag ser det inte heller som att jag (eller mitt inlägg) uppmanar någon att vilja någonting. Snarare är det frågan om en slags kostnadsbalans - min vilja att genomföra/få/lyckas med något måste vara jämbördig den faktiska "kostnaden" för att genomföra/få/lyckas med detta något. Och den där kostnaden upplevs ofta som för hög för att det skall vara värt att få detta något. För att dra in en annan bloggare i debatten - hur många blir inte imponerade av Magdas fysik och hennes spyfyspass? Hur många vill inte kunna köra "som Magda"? Själv blir jag mer imponerad av alla de år och allt det konstanta slit Magda faktiskt lagt ner av sitt liv för att idag vara så stark och kunna träna som hon gör. Hur många är beredda att faktiskt betala det priset? Säg att du vill kunna träna som Magda, ha hennes pannben, hennes fysik - är du beredd att först vara Magda de kanske tio-femton år *innan* hon blev så imponerande stark som hon är idag? (Magda du får ursäkta att jag lånar dig, men du är ett så fantastiskt bra exempel.)

Ja, G får gärna komma med input!

4. Hur är det med drömmar om trygghet, balans och harmoni? Räknas de?

Absolut. Det är starka drivkrafter för många, och kan precis som allt annat bottna i en genuin strävan efter lycka och inte bara rädsla inför det okända. Jag kan själv inte påstå något annat än att jag känner mig trygg, harmonisk och i balans - men kriterierna för vad denna trygghet består i skiljer sig markant åt för olika människor. Att ha mål av min kaliber ger mig fokus, fokus ger mig trygghet och harmoni. Rasar världen så står jag helt enkelt kvar som en klippa i min befängda strävan att springa längre än möjligt.

Butlern sa...

Tackar!!

Du var mig en jäkel att tänka och skriva fort. Det låter som om du redan ställt motfrågorna till dig själv och besvarat dem förut? Några frågetecken och följdfrågor poppar dock upp snitsarens långsamma hjärna. Ge honom ett par dar, så kanske han kan formulera något vettigt i ord. Om vi har tur får vi kanske rentav höra något om snitsarens egna drömmar under ett 62-årigt liv. Håll dörren på glänt för säkerhets skull.

Och så var det det där med revbenet, ja. Snitsaren har mycket att stå i.

Magda Gad: sa...

Ojoj, ser att både min lekamen och mitt psyke blivit objektifierat i denna filosofiska diskussion - vilket glädjer mig då dess innehåll är mäkta intressant!

Och apropå det kommer snart en inläggsserie på temat inom kort.

Gunnar sa...

Det ett par stora problem med att uppmana någon att vilja något. Ett är att få av oss vet hur vi ska komma att vilja någonting, även om vi önskar att vi faktiskt ville någonting. Ett annat är att människor sällan blir riktigt motiverade av att andra säger åt dem att göra någonting: idén måste komma från dem själva, eller måste införlivas i en egen idé.

Annars tror jag att det som skiljer den som drömmer från den som förverkligar sina mål är att den senare inte bara vill uppnå målet, utan i hög utsträckning också vill vara den som tar sig till målet för egen maskin och trots de svårigheter som erbjuds. För henne är resan värd någonting i sig, men paradoxalt nog bara därför att hon verkligen vill till målet och tror att hon skall ta sig dit med sitt eget arbete.

Butlern sa...

Tack Gunnar!

Snitsaren håller med Frerika om att man kan "vilja vilja" i betydelsen "längta efter att ha en vilja" eller "vilja brinna för något". Problemet blir när målet för viljan är specifiserat och vägen dit är en viljeakt. Om snitsaren står i vattnet och tvekar att doppa sig, kan man säga att han inta "vill (doppa sig) tillräckligt mycket". När han vill tillräckligt mycket, så doppar han sig. Att då "vilja vilja doppa sig tillräckligt mycket (för att doppa sig) blir konstigt. Möjligen kan han "längta efter den viljeinpuls" som får honom att doppa sig. Sådana impulser brukar för övrigt vara svåra att förklara efteråt.
Snitsaren tror att han förstår och håller med om vad Gunnar skriver om problemen med att uppmana till vilja.

Viljan som sådan kommer alltid till sist inifrån, men varifrån och varför har snitsaren ibland haft svårt att rekonstruera i efterhand.

När det gäller "resan mot målet", har snitsaren formulerat något som liknade det Gunnar skrev. Att tala om vägen som ett eget värde i sig är svårt eftersom den inte finns "i sig". Målet eller "idén om målet" är en förutsättning för och en viktig och oskiljaktlig del av vägen. Fredrika springer inte bara och njuter. Hon "är Fredrika som springer mot Spartathon (och njuter)". Snitsaren återkommer till henne med frågor kring detta.

Magda Gad: sa...

Viljan som sådan kommer alltid till sist inifrån, men varifrån och varför har snitsaren ibland haft svårt att rekonstruera i efterhand.

Mycket riktigt - inifrån. Från generna närmare bestämt, enligt nya rön.

Butlern sa...

Menar du (Magda) "förmågan att vilja", "viljekstyrka", "riskvillighet"?

(På tal om snitsarens "oförklarliga viljeinpulser": Har det inte också visats att viljeimpulser registreras i hjärnan en bråkdel av en sekund innan de når medvetandet. Gör följande experiment: Bestäm dig för att säga "nu", men först efter en stund. Du vet att du ska säga det, men när du plötsligt har sagt det kan du inte minnas varför du sa det just då. Du minns inget medvetet beslut. På frågan om detta är ett argument mot "den fria viljan" passar snitsaren klokt. Han nöjer sig med att konstatera att "det är bra att vi åtminstona tycker att vi har en fri vilja". Slut på parentesen).

Magda Gad: sa...

Det är vad jag menar.

Butlern sa...

Jag har samlat ihop en massa lösa lappar, som snitsaren strött omkring sig. Av dessa har jag totat ihop något som liknar ett svar till Fredrika. För läsbarhets skull har jag (utan hans samtycke) ersatt alla snitsarens "vi" och "snitsaren" med det mer nakna "jag". Snitsaren börjar med att reda ut en del språkliga missförstånd:


"Din vägran att "erkänna några begränsningar hos en okuvlig människas förmåga" ser jag som en (beundransvärd) livsinställning, ett förhållningssätt till verkligheten snarare än en sanning om den. Utsagan ska inte granskas logiskt eller sakligt. Omöjlighet går för övrigt aldrig att logiskt bevisa annat än i ett logiskt system. I praktiken handlar det om olika grad av (uppfattad) möjlighet-omöjlighet, en skala som inte intresserar dig ett dyft. När jag om drömmar använder termen "i princip möjliga att förverkliga" menar jag drömmar där det finns en "riktning mot målet", en "väg att anträda" och där dina bregrepp "fokus" och en "målmedvetenhet" blir relevanta. Den totalförlamade, som drömmer om att springa, kan varken ta ett första steg eller lägga upp en tioårsplan. Hon kan "i princip" bli det mesta och göra det mesta i livet, men springa kan hon "i princip" bara drömma om, och du skulle heller aldrig säga, att hon "kan springa bara hon vill tillräckligt mycket och är beredd att satsa vad som krävs". Om vi inte är överens om den distinktionen, det förbehåll som anständigheten kräver, blir jag tvungen att undra om du inte är jesus som kommit tillbaka.

Eftersom jag faktiskt "skulle kalla din tioårsplan något annat än verklighetsflykt", undrar jag om jag "har förnuftet i behåll". Eller för att prata bloggspråk: "Du är asgrym tjejen. Jag tror på dig". Kanske har jag inte fattat vad ett Spatathon är.

Ordet "försöka" är olyckligt, eftersom det för dig har en klang av något halvhjärtat. När jag skriver "försöka förverkliga sin dröm", menar jag naturligtvis "på absolut bästa sätt försöka förverkliga sin dröm". Att "försöka" betyder alltså att "arbeta målmedvetet enligt planen", att "det är 100 % fokus som gäller". Ja, vilka ord du än använder, så ryms de per definition i mitt "försöka". När jag använder ordet "försöka" ska det inte tolkas som ett förhållningssätt till det dagliga arbetet utan ordet blir intressant först vid en utvärdering efter ett misslyckande.

När det gäller ord som "vägen" eller "resan", har jag undvikit dem för att inte tolkas utifrån det slitna Boye-citatet. I stället för att riskera att säga bara "bla bla", väljer jag att citera Gunnar: "För henne är resan värd någonting i sig, men paradoxalt nog bara därför att hon verkligen vill till målet och tror att hon skall ta sig dit med sitt eget arbete ("hon" betyder här inte specifikt Fredrika (min anm.))". I din väg ryms inte tanken att "inte nå målet". Först om du misslyckas, om du inte når målet, kan du möjligen få ett hum om vägens värde i sig. Jag tänkte först fråga hur du skulle se på en "satsning förgäves" mot Spartathon, men jag inser att det för dig är lika omöjligt som att föreställa dig livet efter döden. Jag frågar i stället:

1. Kan du någon gång känna dig tillfredsställd med att "ha gjort så gott du kunnat"?

Jag är själv en idé-människa som ständigt levt ett liv av drömmar med total fokusering. På varje väg har jag velat nå så långt som möjligt. Det har jag aldrig gjort eftersom jag alltid avbrutit resan innan målet, i regel för att anträda en ny väg med total fokusering mot ett nytt mål. I den meningen har jag bara misslyckats, men i efterhand inser jag att idéerna, drömmarna och den totala hängivenheten, dvs "vägen" haft ett värde i sig.

Jag kan förstå ett preciserat mål som "att bestiga Mount Everest", eftersom, som det brukar heta, "berget finns där". Det är kanske samma sak med Spartathon. Annars borde ett konkret mål vara hämmande eller i bästa fall meningslöst. Som ung höjdhoppare hade jag kunnat sätta upp konkreta mål, 222 cm som värlsrekordet låg på eller 170 cm som en far och en bror klarat. Det hade dock inte påverkat träningen, som ju skulle göra mig till en så bra hoppare som möjligt. Allt annat hade per definition varit sämre eller i bästa fall lika bra. Se inlägget "Sub" på snitsarens blogg (länk nedan). Min fråga är:

2. Tränar du på något särskilt sätt redan nu just för målet "Spartathon", eller hade du tränat likadant om ditt mål varit "att bli en så jäkla bra ultralöpare som det bara är möjligt"?

http://snitsaren.wordpress.com/2008/04/05/sub/

Som den extrema idé-människa jag är, har jag ibland längtat efter att slippa vara en sådan, att slippa leva i framtiden eller, mer tillspetsat, att slippa ha något att brinna för. Min fråga är:

3. Låter det helt knäppt?"

Butlern sa...

Rättelse:
Snitsaren talar om en utsaga utan att ange de. Den lyder ungefär:

"Det finns inga begränsningar för en okuvlig människas förmåga".

Felicitas sa...

Jag som trodde att jag redan hade skrivit och sagt hur jäkla bra jag tyckte att ditt inlägg var/är?!!! Men kommentaren verkar vara bortflugen, så här kommer en ny! Vilket jäkla bra och inspirerande inlägg!! :D

Fredrika sa...

Phantastisch, jag är överväldigad - jag hoppas ni ger mig en stunds respit att svara på allt detta, jag hinner inte just nu men stay tuned som det heter här.

Som en liten blänkare i förväg vill jag dock varna för att tackla problematiken på ett alltför filosofiskt plan (då får ni vända er till Gunnar ;-)), mitt inlägg var menat som ett högst pragmatiskt sådant. Men som sagt mer om detta följer.

Magda ser fram emot att du plockar upp tråden!

Och Felicitas, en extra puss till dig :-)

Butlern sa...

Snitsaren (som varit mycket upprörd över mitt tilltag att publicera kans kasserade lappar och dessutom låta honom kalla sig "jag") vill säga att att han förstått att Fredrikas inlägg varit "högst pragmatiskt". Eller med hans egna ord (här i original):

"Fredrikas vägran att "erkänna några begränsningar hos en okuvlig människas förmåga" ser snitsaren som en (beundransvärd) livsinställning, ett förhållningssätt till verkligheten snarare än en sanning om den. Det handlar inte om en utsaga som ska granskas logiskt eller sakligt".

Snitsaren har inte bara en hjärna utan också ett klappande hjärta. Även om han är folkskygg, intresserar han sig för andras sätt att se på livet. Att han har en drift att, vad det än må gälla, granska baksidan, undersidan och avigsidan, där andra gläds åt framsidan, får vi förlåta honom.

Anonym sa...

Det verkar som om du ser ner på folk som inte lever ut sina drömmar eller strävar totalt fokusert mot dem. Det kanske inte är möjligt att gå 100% mot sitt mål utan att trampa på andra människor (eller sig själv) i sin omgivning. Är det då värt det?

Vissa drömmar ska förbli just bara drömmar.

Filip sa...

Mycket väl skrivet och kommenterat Ultra! Att definiera vad som är möjliga resp omöjliga drömmar är det bara en själv som kan avgöra. Jag minns när jag i sjätte klass skulle välja mellan särskild (lite svårare) eller allmän matte och engelska inför högstadiet. Jag valde såklart "särskild" i båda ämnena varpå min lärare tittade strängt på mig och upplös mig om att ett misslyckande kunde leda till för lågt betyg för att komma in på gymnasiet, arbetslöshet bla bla bla och bad mig tänka över beslutet igen! Såhär 18år efteråt så ter det sig rent löjeväckande men jag minns fortfarande den olustiga känslan i magen, kanske hade jag spänt bågen för hårt ändå?!

Samma lärare sa även åt mig att inte försöka bli duktig i någon idrott, det skulle ändå alltid finnas någon som var bättre... Nu vet jag att det inte är det idrottande eller livet handlar om.

Butlern sa...

I snitsarens långa haranger kan man spåra en viskning till Fredrika, en tyst varning om att hennes text kan uppfattas nedvärderande av dem som inte redan delar hennes tankar. Om hennes inlägg stått någon annanstans och i större utsträckning blivit läst av andra än hängivna löpare, som sugit i sig hennes ord om total fokusering, hade hon fått fler kommentarer som den signaturen "anonym" ärligt ger. Nu är denna ensamma röst desto viktigare.

Snitsaren, som brukar hävda att han känner människorna, tror dock inte att Fredrika ser ner på andra människor och deras svagheter. Hon fruktar bara samma potentiella svagheter hos sig själv.

Tildo sa...

Du har en egen blogg, Butlern?

Fredrika sa...

Oh herrejistanes! Ni är underbara. Nu får jag nog ta en timme ledigt från jobbet för att svara på allt. Det får bli bit för bit, kommentar för kommentar. Och fortsätt gärna diskutera. Även med varandra. Även anonymt - alla åsikter är intressanta!

Fredrika sa...

TILL MAGDA:

Jag är superglad att du plockar upp tråden för en serie inlägg, det kommer att bli extremt givande läsning. Jag misstänker det kanske ändå var på G :-) Så mycket mer har jag inte säga här och nu, men kommer nog att härja i kommentarerna hos dig. Puss!

Fredrika sa...

TILL ANONYM:

Oj, nej, jag ser inte ner på folk som inte lever ut sina drömmar eller strävar fokuserat mot dem. Jag skulle gärna - ärligt - vilja veta vad jag skrev som får dig att tolka det så, för det är verkligen inte min avsikt att vara spydig mot andras livsval.

Däremot har jag fått stå ut med en hel del spydigheter och anklagelser för de livsval jag själv har gjort. Som exempel har jag vid flera tillfällen i vuxen ålder gjort ganska radikala karriärändringar med minst sagt intressanta ekonomiska och sociala konsekvenser, och en del i min omgivning har blivit provocerade av detta. Många har också varit uttalat avundsjuka på att jag "kan göra så", trots att de själva har kunnat göra exakt samma sak men liksom inte velat ta konsekvenserna. Trots att de är trötta intill leda på sina frustrerade liv. Jag ser inte ner på dem, men jag har slutat ägna energi åt att bry mig, och välvilligt försöka hjälpa till att åstadkomma ändring.

Du skriver att Det kanske inte är möjligt att gå 100% mot sitt mål utan att trampa på andra människor (eller sig själv), och det är ett argument jag ofta fått höra. Det här är ett avvägande man måste ta helt och hållet med sig själv - och den bittra sanningen som jag upplevt den är tyvärr den att nej, det är svårt att uppnå vissa mål eller sträva målmedvetet och fokuserat mot något utan att ibland göra andra människor besvikna eller såra dem. Därför är det t.ex. viktigt för mig att umgås med människor som förstår mitt fokus, förstår den jag är som person, och respekterar och uppskattar mig för detta. Jag kan inte kosta på mig t.ex. vänner med behov av regelbunden kontakt, vi skulle bara göra varandra illa. Och jag lever med en partner som jobbar mycket och är så pass nöjd med sitt eget liv att han inte har behov av att vi jämt gör saker tillsammans. Min dotter är vuxen och får min fulla uppmärksamhet i den mån hon kräver; vad gäller min familj i övrigt är jag sparsam med kontakt och vi får helt enkelt älska varandra ändå. Det är de livsval jag har gjort, för att kunna gå upp fullständigt i ett arbete som jag älskar och jobbat hårt för att kunna ägna mig åt, samt löpningen som har ungefär samma status. Jag ser därmed inte ner på andra som väljer att prioritera annorlunda - men jag vill gärna visa att en väg som min också är fullt legitim och meningsfull.

Nu pratar jag *väldigt* mycket om mig själv, men jag gör det för jag vill ta din invändning på allvar och inte bara generalisera med något klatschigt uttalande. Återkom gärna. Men som sagt, min avsikt med inlägget var inte att diskutera drömmar, utan vad det kostar. Och du påtalar just ett möjligt pris. Jag skulle sammanfattningsvis säga som så, att en del av kostnaden består just i att inrätta livssituationen inklusive omgivningen så att uppfyllelsen av målet blir möjligt.

Fredrika sa...

TILL BUTLERN ATT: SNITSAREN:

Viljan som sådan kommer alltid till sist inifrån, men varifrån och varför har snitsaren ibland haft svårt att rekonstruera i efterhand.

Javisst - men behöver det spela någon roll? För mig gör det inte det, och jag upplever inte att jag lider av den okunskapen. Mina egna starkaste viljor bottnar ofta i en fix idé som satt sig på hjärnan, så det är inte så märkvärdigt.

Fredrika springer inte bara och njuter. Hon "är Fredrika som springer mot Spartathon (och njuter)". Snitsaren återkommer till henne med frågor kring detta.

Njaaaeeeoooo som sagt nu förde ni (Snitsaren och Gunnar) en mer filosofisk diskussion där jag användes som ett exempel som kanske inte längre helt motsvarar den verkliga Fredrika. Jag godtar exempelt, men reserverar mig för att göra den tolkningen om mig som reell person. Och vi återkommer som sagt till frågan ;-)

(På tal om snitsarens "oförklarliga viljeinpulser": Har det inte också visats att viljeimpulser registreras i hjärnan en bråkdel av en sekund innan de når medvetandet. Gör följande experiment: Bestäm dig för att säga "nu", men först efter en stund. Du vet att du ska säga det, men när du plötsligt har sagt det kan du inte minnas varför du sa det just då. Du minns inget medvetet beslut. På frågan om detta är ett argument mot "den fria viljan" passar snitsaren klokt. Han nöjer sig med att konstatera att "det är bra att vi åtminstona tycker att vi har en fri vilja". Slut på parentesen).

Ååååhh, det har jag också bloggat om! Varsågod.

"Din vägran att "erkänna några begränsningar hos en okuvlig människas förmåga" ser jag som en (beundransvärd) livsinställning, ett förhållningssätt till verkligheten snarare än en sanning om den. Utsagan ska inte granskas logiskt eller sakligt. Omöjlighet går för övrigt aldrig att logiskt bevisa annat än i ett logiskt system. I praktiken handlar det om olika grad av (uppfattad) möjlighet-omöjlighet, en skala som inte intresserar dig ett dyft.

Jag tror du tolkar mig alldeles rätt här. Å ena sidan finns naturligtvis en filosofisk diskussion om vad en möjlighet/omöjlighet här (återigen får jag hänvisa till min bättre hälft), men den känns i sammanhanget inte relevant (för min del alltså - jag förstår gott och väl att den kan göra det för dig och/eller för andra). När vi i det här sammanhanget pratat om "drömmar" så handlar det förstås inte om önskningar av typen att kunna flyga som stålmannen eller förvandla sig till en hamster. (That said, det finns människor som seriöst ägnar sig åt levitation eller utövar butodans för att uppleva t.ex. en viss sorts djurarts tillvaro som "first-hand experience". Och jag har full respekt för vansinnesprojekt som andra skulle avfärda som sjuka.)

Jag talar om de drömmar som uppstår ur en slags föraning om den egna inneboende kapaciteten. Drömmen om ett visst yrke, en viss livsstil, en ekonomisk status, en fysisk prestationsförmåga, ett konstnärligt projekt, eller varför inte ett religiöst sökande och så vidare. De drömmar som på någotvis ekar i resonans med vem vi är och hur vi ser på oss själva. De drömmar som växer sig starka just därför att de på något viss är den vi är när vi kommer till vår fulla rätt, liksom. Och i praktiken tror jag varje människa är kapabel att avgöra vilken sorts drömmar det handlar om, därför avfärdade jag distinktionen som ointressant i sammanhanget. Inte därför att jag tror att alla kan flyga eller totalförlamade kan gå bara de tror tillräckligt hårt på det, eller annat flum.

När jag om drömmar använder termen "i princip möjliga att förverkliga" menar jag drömmar där det finns en "riktning mot målet", en "väg att anträda" och där dina bregrepp "fokus" och en "målmedvetenhet" blir relevanta. Den totalförlamade, som drömmer om att springa, kan varken ta ett första steg eller lägga upp en tioårsplan. Hon kan "i princip" bli det mesta och göra det mesta i livet, men springa kan hon "i princip" bara drömma om, och du skulle heller aldrig säga, att hon "kan springa bara hon vill tillräckligt mycket och är beredd att satsa vad som krävs". Om vi inte är överens om den distinktionen, det förbehåll som anständigheten kräver, blir jag tvungen att undra om du inte är jesus som kommit tillbaka.

Jag hoppas att det jag skrev ovan är tillräckligt svar. Men glöm inte att även totalförlamade som drömmer om att springa kan göra väldigt mycket som står i sin makt för att leva ut en eventuell sådan dröm i så reell omfattning som möjligt. Rullstolslöpning kan t.ex. bli ett seriöst alternativ, eller (beroende på typ av skada) så hård och envis neurologisk träning att vissa förmågor som varit förlorade kan återskapas. Man får inte hänga upp sig för mycket på dröm-förutsättningar som binärt par hugget i sten. I takt med att våra förutsättningar ändras och utvecklas, ändras och utvecklas också våra drömmar. Men nu är vi långt från den ursprungliga diskussionen och din önskan om en enkel distinktion...

Eftersom jag faktiskt "skulle kalla din tioårsplan något annat än verklighetsflykt", undrar jag om jag "har förnuftet i behåll". Eller för att prata bloggspråk: "Du är asgrym tjejen. Jag tror på dig". Kanske har jag inte fattat vad ett Spatathon är.

Okej. Förtydligande apropå. Jag skulle aldrig uttrycka det som "jag har en dröm: att springa Spartathlon". Det är bara en fix idé som satt sig i min hjärna, se det här inlägget, för att det rimmande väl med vem jag är och vad jag håller på med i övrigt. För er som läser min blogg blir det en förenkling och meningsfull kategorisering, "Fredrika som skall springa Spartathlon om tio (nio!) år", som jag också ibland använder som dramaturgiskt grepp. Men det är bara en hook liksom, ett slags ankare. Ja, jag tänker stå där på startlinjen om nio år. Men nej, det är ingen stor eller viktig del av min personlighet, ingen avgörande grej. Men det är perfekt som föda och näring åt min passion. För att det eggar fantasin, för att det får mig att vilja kämpa, för att det fär mig att känna mig lite lagom corny, whatever. I det här sammanhanget, i den här diskussionen blir det dock ibland lite konstigt, "drömmen" får en dignitet som kanske inte helt motsvarar dess faktiska status. Jag skulle inte ge upp vad som helst för att springa Spartathlon. Men jag skulle ge upp vad som helst för att förverkliga mina mål (i största allmänhet).

Det är många som ser långdistanslöpning som verklighetsflykt. För mig är långdistanslöpning bara en annan verklighet, den verklighet jag har valt. Tyvärr brukar de verkligheter som anses legitima för drygt fyrtioåriga kvinnor och som inte kallas för verklighetsflykt bestå av blöjor och barnajoller, säljprovisioner, uppslukande relationer eller husrenovering och trädgårdsskötsel. Men något säger mig att jag vad gäller Snitsaren har en själsfrände här, och ändå bara slår in öppna dörrar.

Ordet "försöka" är olyckligt, eftersom det för dig har en klang av något halvhjärtat. När jag skriver "försöka förverkliga sin dröm", menar jag naturligtvis "på absolut bästa sätt försöka förverkliga sin dröm". Att "försöka" betyder alltså att "arbeta målmedvetet enligt planen", att "det är 100 % fokus som gäller". Ja, vilka ord du än använder, så ryms de per definition i mitt "försöka". När jag använder ordet "försöka" ska det inte tolkas som ett förhållningssätt till det dagliga arbetet utan ordet blir intressant först vid en utvärdering efter ett misslyckande.

Ordet "försöka" sänder olämpliga signaler till ditt undermedvetna. Ett led i att träna psyket (minst lika viktigt som kroppen när det gäller uthållighetsidrott) är att lära in ändamålsenliga kommunikationsmönster, och det finns bättre alternativ än att tala om att "försöka". Därav min anmärkning.

När det gäller ord som "vägen" eller "resan", har jag undvikit dem för att inte tolkas utifrån det slitna Boye-citatet. I stället för att riskera att säga bara "bla bla", väljer jag att citera Gunnar: "För henne är resan värd någonting i sig, men paradoxalt nog bara därför att hon verkligen vill till målet och tror att hon skall ta sig dit med sitt eget arbete ("hon" betyder här inte specifikt Fredrika (min anm.))". I din väg ryms inte tanken att "inte nå målet". Först om du misslyckas, om du inte når målet, kan du möjligen få ett hum om vägens värde i sig. Jag tänkte först fråga hur du skulle se på en "satsning förgäves" mot Spartathon, men jag inser att det för dig är lika omöjligt som att föreställa dig livet efter döden.

Vad skulle "förgäves" vara i det här fallet? Typ loppet ställs in? Jag dör i förtid? Jag lyckas inte kvala in? Det ändrar inte mitt förhållningssätt till träningen idag. Det viktiga är vad jag gör här och nu.

Jag frågar i stället:

1. Kan du någon gång känna dig tillfredsställd med att "ha gjort så gott du kunnat"?


Öh - alltid! (Frågan förvånar mig.)

Jag är själv en idé-människa som ständigt levt ett liv av drömmar med total fokusering. På varje väg har jag velat nå så långt som möjligt. Det har jag aldrig gjort eftersom jag alltid avbrutit resan innan målet, i regel för att anträda en ny väg med total fokusering mot ett nytt mål. I den meningen har jag bara misslyckats, men i efterhand inser jag att idéerna, drömmarna och den totala hängivenheten, dvs "vägen" haft ett värde i sig.

Mycket intressant, det påminner mig väldigt mycket om mig själv, med skillnaden att jag på senare år inte längre "avbrutit" (eller slagit in på nya spår som jag kanske hellre hade kallat det då) utan funnit tjusningen med att dra igenom riktigt jävliga långsiktiga satsningar. Att vara totalt uppslukad ger ett fantastiskt fokus, oavsett om det varar ett år eller tjugo. Visst har det ett värde i sig, och jag tycker inte man behöver tala om misslyckanden alls. Men det är en helt annan fråga...

Jag kan förstå ett preciserat mål som "att bestiga Mount Everest", eftersom, som det brukar heta, "berget finns där". Det är kanske samma sak med Spartathon. Annars borde ett konkret mål vara hämmande eller i bästa fall meningslöst. Som ung höjdhoppare hade jag kunnat sätta upp konkreta mål, 222 cm som värlsrekordet låg på eller 170 cm som en far och en bror klarat. Det hade dock inte påverkat träningen, som ju skulle göra mig till en så bra hoppare som möjligt. Allt annat hade per definition varit sämre eller i bästa fall lika bra. Se inlägget "Sub" på snitsarens blogg (länk nedan). Min fråga är:

2. Tränar du på något särskilt sätt redan nu just för målet "Spartathon", eller hade du tränat likadant om ditt mål varit "att bli en så jäkla bra ultralöpare som det bara är möjligt"?


Mitt mål är att bli en så bra ultralöpare som jag någonsin kan bli, så bra att jag kan kvala in och springa Spartathlon år 2017. Det blir många lopp och äventyr på vägen, som periodvis kommer att prägla träningen specifikt (som i våras då jag tränade för Stockholmsmaran, eller nu då jag tränar för SUM). Men när jag väljer "mål på vägen", så väljer jag lopp som i det stora hela leder till att kunna springa 246 km om nio år, så att det passar med progressionen osv. Det som är viktigt är att jag inte har råd att sjappa - tio år må låta långt, men det är ett ganska saftigt mål, det finns inga garantier att lyckas ens om man är så envis som jag. Så man kan säga att jag antagligen tränar lite mer seriöst och långsiktigt än om mitt mål vore mer allmänt hållet. Jag upplever det som en psykologisk lättnad att ha ett enkelt och tydligt mål att utvärdera mina förehavanden mot. "Leder xx till att jag ökar mina förutsättningar att lyckas med Spartathlon?" är en simpel fråga jag kan ställa, om ja, kör jag, om nej, då förkastar jag det antingen eller så gör jag det förutsatt att det funkar med prioriteringarna i övrigt. Men prio ett är alltså de aktiviteter som leder mot målet, i det här fallet formulerat som "Spartathlon 2017" men kanske i praktiken mer generiskt avsett.

Som den extrema idé-människa jag är, har jag ibland längtat efter att slippa vara en sådan, att slippa leva i framtiden eller, mer tillspetsat, att slippa ha något att brinna för. Min fråga är:

3. Låter det helt knäppt?"


Nu är det Snitsaren som låter som Jesus - "Må denna kalk vandra förbi mig" eller hur det nu var ;-) Jag håller med om att brinnandet för med sig vissa obehag, och ibland ligger man där som en utmattad blödande gladiator vid ringen och förbannar sin natur. Men när lågan åter flammar och fyller ryggraden och ut genom hela kroppen med råstyrka, då ler man inombords, och vet att man aldrig, aldrig skulle vilja vara någon annan. Låter det knäppt?

Snitsaren har inte bara en hjärna utan också ett klappande hjärta. Även om han är folkskygg, intresserar han sig för andras sätt att se på livet. Att han har en drift att, vad det än må gälla, granska baksidan, undersidan och avigsidan, där andra gläds åt framsidan, får vi förlåta honom.

Jag hoppas då att Snitsaren fått lite inblickar i de sidor som inte fick utrymme i blogginlägget, som egentligen handlade om något helt annat. Men vad gör det! :-)

Fredrika sa...

TILL FILIP:

Filip, hej och tack!!

Vilket horribelt skolminne. Men förhoppningsvis nog så viktigt för att du idag skall välja "särskild" vad det än gäller och inte nöja dig med mindre. Hur en sådan människa kan vilja bli lärare, dvs. per definition få andra människor att växa, förstår jag inte.

Samma lärare sa även åt mig att inte försöka bli duktig i någon idrott, det skulle ändå alltid finnas någon som var bättre... Nu vet jag att det inte är det idrottande eller livet handlar om.

...elller så är det precis vad idrott handlar om. Att det alltid finns någon som är bättre, och att det inte har den minsta betydelse. Strävan efter att bli den bästa man kan vara handlar inte om andra.

Fredrika sa...

TILL TILDO:

What's your dream, hon?

Magda Gad: sa...

Fredrika: Den här diskussionen började bra, blev bättre - och nu har den tamejfan blivit så bra att den förutom att roa mig nästan har fått mig att vilja springa Spartathlon 2017 - om inte annat för att få se dig på start... jag menar mållinjen!

Snitsaren ska givetvis vara med och beskriva det hela ur ett filosofiskt perspektiv :-)

Butlern sa...

Snitsaren ser inte glad ut, när han kommer med ännu en tjock bunt papper med följdfrågor som han kräver svar på. Denna gång räcker det inte att hålla dörren på glänt utan den får nog lyftas av helt och hållet. Eventuellt får vi ta det i flera omgångar.

Magda Gad: sa...

butlern: eventuellt får fredrika säga upp sig från sitt jobb om Snitsarens frågeanstormning fortsätter :-) för övrigt finns nu ett inlägg om medfödd tävlingsinstinkt på min blogg.

Butlern sa...

Ha ha ha ha! Nu blev ni rädda!

Nej, snitsaren är mycket nöjd med Fredrikas genomtänkta svar och sänder henne tusen tack. Han är rörd och lätt generad över att hon ägnat honom så mycket tid. Några små kommentarer till henne har han dock inte kunnat avstå ifrån:

1. Nej, snitsaren lider inte heller av att inte veta varifrån viljan kommer. Han är bara fascinerad av fenomenet, som tvärtom ibland kan vara en källa till hopp.

2. Ja, filosofin kom in där det handlade om "viljan", men det var snitsaren som blandade in dig i smeten. Gunnar resonerade bara allmänt och är oskyldig.

3. Ditt blogginlägg om bland mycket annat "den fria viljan" läste och kommenterade någon av oss här. Det var första gången vi stötte på "husfilosofen".

4 Disinktionen mellan olika slag av möjliga och omöjliga drömmar är inte viktig för snitsaren själv heller. Det var du som använde ordet "distinktion". Snitsaren efterlyste mera ett slags "förbehåll". Han försökte sig på ett tillägg till ditt inlägg för att "ditt resonemang inte skulle missförstås eller rentav väcka anstöt", men han trasslade in sig i oklara begrepp. Nu formulerar du mycket bättre själv vilka slags drömmar du menar och inte menar. Denna kristallklara (och vackra!) förklaring borde ha stått i ditt inlägg (citatet något bantat och omstuvat):

"När vi i det här sammanhanget pratat om "drömmar" så handlar det förstås inte om önskningar av typen att kunna flyga som stålmannen eller förvandla sig till en hamster. Inte heller tror jag att totalförlamade kan gå bara de tror tillräckligt hårt på det, eller annat flum. Jag talar om de drömmar som uppstår ur en slags föraning om den egna inneboende kapaciteten. Drömmen om ett visst yrke, en viss livsstil, en ekonomisk status, en fysisk prestationsförmåga, ett konstnärligt projekt, eller varför inte ett religiöst sökande och så vidare. De drömmar som på något vis ekar i resonans med vem vi är och hur vi ser på oss själva. De drömmar som växer sig starka just därför att de på något vis är den vi är när vi kommer till vår fulla rätt. I praktiken tror jag varje människa är kapabel att avgöra vilken sorts drömmar det handlar om".

5. Den fråga, som förvånade dig, borde ha haft ett tillägg och då fått lydelsen: "Kan du känna tillfredsställelse över att ha gjort så gott du kunnat även när du misslyckats med den faktiska uppgiften?". Du får gärna svara igen.

6. Detta är andra gången du liknar oss vid Jesus!!!

7. Du skriver "Men när lågan åter flammar och fyller ryggraden och ut genom hela kroppen med råstyrka, då ler man inombords, och vet att man aldrig, aldrig skulle vilja vara någon annan", och sen undrar du om det låter knäppt. Nej du! Även snitsaren har varit levande. Även snitsaren har brunnit. Under sådana lyckliga intensiva perioder i livet har tiden gått långsamt. Ett år har känts som en evighet av kreativitet och utveckling.

8. Snitsaren avslutar med sin klassiska fråga: Tyckte du att det var trevliga frågor?

Tildo sa...

I'll answer your question, sweety, but please don't "hon" me, babe.

Förut så ville jag vara Hoss för han är så kuuuul. Fast nu vill jag bli ultralöpare för du är så coooool.

Om nio år ska jag springa Spartathon, fast baklänges. Ha ha inte baklänges så, tokstolle, utan från andra hållet, från målet till starten. När vi möts ska vi göra high five. High five är så kuuuuul.

Fredrika sa...

Ha ha ha! Magda, fast en sak är säker, det där med jobbet kommer inte att hända, för jag älskar det jag håller på med ungefär lika mycket som löpningen och är lika kompromisslös där.

Som svar på Snitsarens (sista?) fortfarande öppna fråga, om jag kan känna mig tillfredsställd trots att jag misslyckats med uppgiften: jo, jag har inget minne av något annat, får fundera lite dock. Däremot kan jag säga att jag blivit mäktans irriterad på mig själv när jag inte gjort mitt bästa, och misslyckats på grund av detta (se t.ex. Kungsholmen runt).

Vad gäller frågan om trevliga frågor så ser jag fram emot nästa frågesport på Snitsarens blogg. Snitsarens frågor är alltid intressanta.

Tildo, det blir bra att få tanka lite av din energi halvvägs. För du tänker väl springa lika snabbt som jag?

Anonym sa...

behovet for at se:)